Socker och svärmödrar..

Jag kan nog ses som varken sockerfanatiker eller total sockerliberal. Mina två öre i den diskussionen är att så länge barnet inte bryr sig om ex. fika och glass så trugar jag inte. Men när barnet väl börjar bli intresserat så tror jag mer på "lagom" än totalt förbud.

Jag har varit på säkert fem kalas senaste två åren där ett eller ett par barn inte får smaka något med socker i vilket oftast resulterat i att de åkt hem tidigare eftersom det helt enkelt inte är roligt längre. Då har det inte varit "idel socker"-kalas heller, utan det har funnits allt möjligt och de flesta barn tar både frukt och kaka, men att vara den som inte får göra som alla andra kan i sig vara lika jobbigt som det är tråkigt att inte få äta något man tycker är gott.

Ett annat exempel. Bara för en kort tid sedan satt min unge och två ungar till och fikade. Två av ungarna får fika med måtta, så de tog en bit kaka, åt litegrann och sen var de nöjda. Barnet som levde med sockerförbud fick "för en gångs skull" smaka och åt säkert dubbelt så mycket som de andra två tillsammans. Det är något jag sett flera gånger. Saker med socker i blir något magiskt och fantastiskt istället för något som emellanåt står bredvid kaffepannan och som man får lite av på lördagar.

Nu är det här total anekdotisk bevisföring och säger ju ingenting om hur det egentligen är. Jag har inte hört om eller läst särskilt många studier på området. Hörde om en för inte så längesen där man tittat på övervikt hos barn och hur restriktiva deras föräldrar var när det gällde barnens kosthållning och då fanns det ett samband mellan stränga föräldrar och att barnen hade mer övervikt. Dock vet man ju inte om det är så att föräldrarna är strängare för att barnen tidigt uppvisat tecken på att bli överviktiga (objektivt eller subjektivt), eller om strängheten orsakade övervikten genom att barnen åt mer. Att styrka kausalitet i sådana här frågor torde vara himla svårt.
 
Även min erfarenhet är att barn som får smaka söta saker i måttliga mängder ser det som mindre spännande och hysteriskt än de där socker är förbjudet och farligt.

Mannens äldsta dotter fick inte smaka sötsaker (då räknades både godis och fikabröd in) innan hon var ca 6 år. Då fick hon börja äta kakor, och när hon började skolan fick hon äta godis på kalas men inte hemma. Ev överblivet kalasgodis konfiskerades eftersom syskonen hemma inte heller fick äta godis. Resultatet blev ju såklart att hon hetsåt allt godis i påsen för att inte bli av med något...

Idag är hon 11 och manisk när det gäller allt sött! Det ska ätas massor och allt kretsar runt att få en kaka, bulle, tuggummi eller annat som anses vara sött.

A är 3,5 år och vi har inte begränsat honom särskilt mycket. Han fick såklart inte godis från start, men ganska tidigt upptäcker de ju att de har annat i skålen än vad syskonen har.

Idag pratar han mycket om godis, att idag är det lördag och dags för lördagsgodis. Men i praktiken är han ganska ointresserad. Han äter sällan upp allt han får och påminner vi inte kan han lika gärna glömma bort helt att det finns godis hemma.
Nu när det är bärsäsong kan han hellre äta smultron och hallon i trädgården än godis.
På samma sätt är han tämligen ointresserad av kakor och bullar. Det enda han verkligen älskar är glass!

Jag kan ju inte tro annat än att skillnaden i hur de introducerats till sött påverkar.
 
Men det är ingen som har uttryckt sig så, och om man bara ska diskutera det läskigaste " vi kan tänka oss", ja vad finns då att diskutera?
Det socker vi pratar om har faktiskt inga fördelar, vill man ha sött o gott finna andra alternativ som samtidigt ger vitaminer , mineraler etc bara man kan tänka om.
Sedan finns ju en uppsjö med forskningsrapporter, jag tycker det räcker att veta hur socker behandlas av kroppen vid överskott och om det är ett överskott utan för högt kaloriintag att det ger tomma kalorier, alltså ingen näring.
Jag är förvånad att så många föräldrar ger sina barn så mkt socker ( nej jag läser inte in Sveriges sötaste paj i detta), även om de håller vikten, vill de inte att barnen ska äta bra mat med nyttigheter?.

Du tror att det är antingen eller. Du tror att ett barn som får tårta inte äter grönsaker. Att föräldrarna vill barnet illa.

Det kanske inte ger vitaminer eller nyttigheter men det skadar inte. Det ger socialt umgänge och i min värld är det naturligt att barnet äter det jag äter, oavsett om det är grönsaker eller glass.

Det är ett i-landsproblem att vi kan äta saker endast för de är goda.
 
Problemet är väl egentligen dålig kommunikation, att det känns som att hon bara gör utan att stämma av om det är okej eller hur det känns för mig (vilket gör mig väldigt ledsen). Vare sig det handlar om att få hålla sonen när han var nyfödd (utan att gå in på detaljer men första besöket av min mans familj blev katastrof, sonen var 1 vecka gammal, amningen hade skitit sig nästan på en gång så jag kämpade med att pumpa för att få i honom så mycket bröstmjölk på flaska som möjligt. Ingen frågade öht hur jag mådde, alla bara förutsatte att dom fick hålla honom och flaskmata honom. Ingen som verkade tänka tanken att han borde vara hos mig fast han var kinkig så det slutade med att jag låg uppe på sovrummet utan honom och grät tills dom farit.), ta bilder på honom i vårt hem och slänga ut på Facebook utan att fråga eller mata honom med sötsaker.
Sen tycker jag inte att jag sa åt svärmor som "om hon vore dum i huvudet". Jag har svårt att se hur jag hade kunnat säga vad jag ville på ett mildare sätt än jag gjorde..

Jag tror du får vara tydligare med dina gränser för jag hade inte reagerat alls på de sakerna, de är högt naturliga för mig.
 
Jag tror du får vara tydligare med dina gränser för jag hade inte reagerat alls på de sakerna, de är högt naturliga för mig.

Ansvaret ligger alltså bara på mig, att säga ifrån? Inte på den andra personen att stämma av om saker är okej?
Även om exemplen är högst naturliga för dig (att ta en nyfödd bebis från mamman utan att fråga om det är okej att få hålla, att ta kort i privat miljö på andras barn och publicera på sociala medier och att mata andras bebisar med sötsaker) så kan du väl inte ha undgått att inse att det är saker som för många andra inte alls är lika självklara? Och därmed inse att man bör bara lite lyhörd?
 
Barn gör som vi gör, inte som vi säger att dom ska göra.
Så en hälsosam, varierad kost är det bästa att växa upp med.
Förr eller senare så får man ju den där söta pajen på kalaset (som väl TS mamma bjöd på?) och då är det väl bra om man inte ser det som en världshändelse och äter massor.
Jag kan väl säga att min son inte alls är förtjust i chokladpraliner. Inte ens Plopp eller Kexchoklad vill han ha.
Lördagsgodis (som vi väl började med när barnen var 4-6 år, innan det fick dom kanske en klubba eller tablettask av morfar någon gång i veckan) i det här huset var en sådan där färdig påse; Tom och Jerry eller Kalle Kula.

Jag häpnade den gång jag var med en bekant och hon köpte helggodis till sig och sin son. Han gick på mellanstadiet då. Hon fyllde en stor godispåse till bristningsgränsen. Jag skojade och sa att nu blir det både fre-lör-söndagsgodis.
Hon bara garvade och sa att: -Den här klämmer vi till filmen ikväll bara vi två.
Om nu någon tänker fet och ohälsosam så vill jag berätta att hon är mycket smal och sonen är normalviktig och bägge är fysiskt aktiva.
Jag fattade liksom inte varför någon behövde äta så mycket godis. Jag misstänker att det är så andra tycker om min "lilla" fredagschipspåse.
 
I det här fallet där du ligger och gråter på ett rum och inte ens din sambo ingriper så tror jag att bättre och tydligare kommunikation skulle hjälpa till.

Jag undviker som sagt umgänge med människor där det finns 150 regler ang umgänget som man "ska förstå" för annars blir personen kränkt. Det umgänget sker på den personens premisser och då skippar jag hellre det.
 
Min 8 månaders bebis får ibland smaka apelsinsaft när pappan äter frukost. Hon fick även smaka blåbärspaj hos mormor för ett tag sen samt grädde med socker och glass. Två teskedar här och där kommer knappast skada henne för livet.

Jag tycker som några andra här att sockret inte är problemet utan svärmors attityd. Jag har hört mycket dumt av min svärmor men lyssnar på mig gör hon. Även fast hon har egna idéer och tror att alla bebisar/barn fungerar likadant.
 
Ansvaret ligger alltså bara på mig, att säga ifrån? Inte på den andra personen att stämma av om saker är okej?
Även om exemplen är högst naturliga för dig (att ta en nyfödd bebis från mamman utan att fråga om det är okej att få hålla, att ta kort i privat miljö på andras barn och publicera på sociala medier och att mata andras bebisar med sötsaker) så kan du väl inte ha undgått att inse att det är saker som för många andra inte alls är lika självklara? Och därmed inse att man bör bara lite lyhörd?
Jag hade aldrig tänkt på att fråga, eller ja, jag hade ju inte slitit ett barn från modern men att fota ngn:s unge och lägga ut på mitt fb-konto har jag gjort massor av gånger... Liksom folk gjort med min avkomma. Vad gäller bjudmat så bryr jag mig inte ett dyft heller, så länge storleken på bitarna inte är i "sätta i halsen"-läge eller maten är farlig på annat sätt. Herregud, hela semestern så vandrade det in glass eller sorbet till vår dotter när vi var ute och käkade, precis som att det kom in lagad mat i barnportionssize. Det hade närmast känts som en förolämpning att skicka tillbaka orört. :o
 
Jag hade aldrig tänkt på att fråga, eller ja, jag hade ju inte slitit ett barn från modern men att fota ngn:s unge och lägga ut på mitt fb-konto har jag gjort massor av gånger... Liksom folk gjort med min avkomma. Vad gäller bjudmat så bryr jag mig inte ett dyft heller, så länge storleken på bitarna inte är i "sätta i halsen"-läge eller maten är farlig på annat sätt. Herregud, hela semestern så vandrade det in glass eller sorbet till vår dotter när vi var ute och käkade, precis som att det kom in lagad mat i barnportionssize. Det hade närmast känts som en förolämpning att skicka tillbaka orört. :o

Vad olika det kan vara, jag lägger knappt ut bilder på andra vuxna människor utan att fråga om lov och skulle definitivt inte göra det med andras barn. I min umgängeskrets är det ganska vanligt att man antingen valt att inte alls lägga ut bilder på sina barn, att det är okej på Instagram men inte Facebook eller att det är okej så länge man inte taggas. Tror många börjar bli less på exponeringen på sociala medier, och än värre blir det ju om man inte har kontroll själv över vad som läggs upp och inte.
 
Ansvaret ligger alltså bara på mig, att säga ifrån? Inte på den andra personen att stämma av om saker är okej?
Även om exemplen är högst naturliga för dig (att ta en nyfödd bebis från mamman utan att fråga om det är okej att få hålla, att ta kort i privat miljö på andras barn och publicera på sociala medier och att mata andras bebisar med sötsaker) så kan du väl inte ha undgått att inse att det är saker som för många andra inte alls är lika självklara? Och därmed inse att man bör bara lite lyhörd?

Alltså, visst kan det vara så att din svärmor går på som en ångvält och borde vara mer lyhörd och inkännande. Det kan vi ju tycka hur mycket vi vill. Dock löser det inte ditt problem. Det går inte att ändra vad andra tycker är viktigt eller inte viktigt. Det går bara att ändra på sin egen inställning eller be personerna ändra sitt beteende (men värderingarna bakom beteendet kommer antagligen finnas kvar).

Som jag ser det kan du antingen prata med svärmor om detta i lugn och ro, be din partner prata med svärmor (det hade nog jag valt om det här var väldigt viktigt för mig) eller acceptera att svärmor gör det hon anser är rätt, att hon inte gör det för att skada dig eller barnet, och att det antagligen inte är farligt, och så låta det hela bero för relationens skull.
 
Vad olika det kan vara, jag lägger knappt ut bilder på andra vuxna människor utan att fråga om lov och skulle definitivt inte göra det med andras barn. I min umgängeskrets är det ganska vanligt att man antingen valt att inte alls lägga ut bilder på sina barn, att det är okej på Instagram men inte Facebook eller att det är okej så länge man inte taggas. Tror många börjar bli less på exponeringen på sociala medier, och än värre blir det ju om man inte har kontroll själv över vad som läggs upp och inte.

"Många" i ditt umgänge och många i mitt umgänge skiljer sig uppenbart kraftigt åt. Därför är det bra att vara tydlig med vad man tycker.
 
Nu är det här total anekdotisk bevisföring och säger ju ingenting om hur det egentligen är. Jag har inte hört om eller läst särskilt många studier på området. Hörde om en för inte så längesen där man tittat på övervikt hos barn och hur restriktiva deras föräldrar var när det gällde barnens kosthållning och då fanns det ett samband mellan stränga föräldrar och att barnen hade mer övervikt. Dock vet man ju inte om det är så att föräldrarna är strängare för att barnen tidigt uppvisat tecken på att bli överviktiga (objektivt eller subjektivt), eller om strängheten orsakade övervikten genom att barnen åt mer. Att styrka kausalitet i sådana här frågor torde vara himla svårt.
Nej och man är ju nyfiken eller hur. Finns också forskning om att barn som dricker helmjölk är smärtare än barn som dricker lättare mjölk (hönan, ägget?) och att om föräldrarna tror att ett barn är överviktigt så är risken större att det blir överviktigt när det är äldre än om de tror att barnet är smalt/normalviktigt vid samma barn BMI (på gränsen till övervikt). Himla svårt det där att parera verkar det som. Att försöka genomgissa sig själv och bete sig som om barnet är normalviktigt när det är på gränsen till överviktigt utan att ge det för mycket av ngt :eek:

Likaså fanns ju forskningen om att det berodde på gener alltihop och att det var väldigt hårt kämpat om man lyckas få en lägre vikt på sitt barn än den vikt barnet helt enkelt får enligt sina gener under de omständigheter som samhället i stort erbjuder. Dvs högre BMI i USA än i Sverige men lägre i vissa andra länder. Och om man flyttar ändrar sig BMI enligt landets förutsättningar, tex uppåt efter ett par år i USA.
 
Jag häpnade den gång jag var med en bekant och hon köpte helggodis till sig och sin son. Han gick på mellanstadiet då. Hon fyllde en stor godispåse till bristningsgränsen. Jag skojade och sa att nu blir det både fre-lör-söndagsgodis.
Hon bara garvade och sa att: -Den här klämmer vi till filmen ikväll bara vi två.
Om nu någon tänker fet och ohälsosam så vill jag berätta att hon är mycket smal och sonen är normalviktig och bägge är fysiskt aktiva.
Jag fattade liksom inte varför någon behövde äta så mycket godis. Jag misstänker att det är så andra tycker om min "lilla" fredagschipspåse.
Det är ju en intressant sak tex. En annan förälder och barn hade varit tjocka och då hade det ju varit godisets och förälderns fel liksom :) gissningsvis äter väl den föräldern och barnet inte middag den dagen. (En Kalle Kula påse är tex mer än vårat lördagsgodis, iofs yngre barn väl, vi kör tio bitar eller så i smågodispåse.)
 
Nej och man är ju nyfiken eller hur. Finns också forskning om att barn som dricker helmjölk är smärtare än barn som dricker lättare mjölk (hönan, ägget?) och att om föräldrarna tror att ett barn är överviktigt så är risken större att det blir överviktigt när det är äldre än om de tror att barnet är smalt/normalviktigt vid samma barn BMI (på gränsen till övervikt). Himla svårt det där att parera verkar det som. Att försöka genomgissa sig själv och bete sig som om barnet är normalviktigt när det är på gränsen till överviktigt utan att ge det för mycket av ngt :eek:

Likaså fanns ju forskningen om att det berodde på gener alltihop och att det var väldigt hårt kämpat om man lyckas få en lägre vikt på sitt barn än den vikt barnet helt enkelt får enligt sina gener under de omständigheter som samhället i stort erbjuder. Dvs högre BMI i USA än i Sverige men lägre i vissa andra länder. Och om man flyttar ändrar sig BMI enligt landets förutsättningar, tex uppåt efter ett par år i USA.

Jag har hört om en undersökning där man kollat adoptivbarns vikt gentemot deras adoptivföräldrar där det visade sig att barnen snarare följde sin genetiska kurva än mathållningen i familjen. Väldigt intressant. Har tyvärr inga källor och orkar inte riktigt leta just nu
 
Jag har hört om en undersökning där man kollat adoptivbarns vikt gentemot deras adoptivföräldrar där det visade sig att barnen snarare följde sin genetiska kurva än mathållningen i familjen. Väldigt intressant. Har tyvärr inga källor och orkar inte riktigt leta just nu
Jag har också läst den. Intressant men otäckt, inger en känsla av hjälplöshet tycker jag. Gör att man skulle vilja försöka påverka skolor och samhälle.
 
Absolut, och att man checkar av vad som är okej innan man "bara gör". Eller hur?

Jag gör massa saker utan att checka av med någon annan före. Jag tilltalar folks barn, leker med de, gullar med bebis. Jag tar ingen bebis ur famnen utan att fråga först men om jag bjuds hem till någon för att besöka nya bebisen så frågar jag om jag får hålla bebisen.

Som nån skrev, för din skull då du stör dig, var tydlig med vad du vill.[/QUOTE]
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 234
Senast: Whoever
·
Skola & Jobb Hur skulle ni bemöta en person, ni inte känner, på ett nytt jobb som från dag 1 börjar säga saker ironiskt till er? Började nytt jobb i...
2
Svar
39
· Visningar
3 366
Senast: Bulldoozer
·
Övr. Barn Pojken fyllde 5 år idag och vi hade släktingar över på kalas. Vi satt ute på altanen och skulle precis börja äta när hans faster får ett...
Svar
6
· Visningar
1 398
Senast: Pengy
·
Övr. Barn Mitt i en utredning med sonen. Skolan fungerar inte alls. Han är där och han ”sköter” sig, men det blir ingenting gjort. Läste just...
2 3
Svar
53
· Visningar
4 532
Senast: Araminta
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Rintränings- och utställningstråd
  • Lösa hundar
  • Annonsera mera hundar 2

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp