Söka nytt arbete under sjukskrivning?

[monster1]

@monster1 Men du kan inte hänga upp allt på andra.
För det är vad du gör nu.
Det är arbetsgivarens fel eller vården som prioriterar bort dig eller vad som helst bara inte något som du kan påverka själv.

Men sanningen är att just du och bara du kan påverka ditt mående.
Och sanningen är också att när du har kommit på hur du skall göra för att må bra på egen hand så behöver du inte må dåligt mera.

Det första som du måste göra är att acceptera "Bra nog" att perfekt inte är nödvändigt och att litet är bättre än inget.

Inget hänger på andra, allt hänger på mig och jag orkar inte. Jag är varken läkare eller psykolog och inte ens de kan laga sig själva när de blir sjuka. Allt kan inte hänga på mig, det måste ju finnas hjälp att få.
Jag kämpar fanimig så gott jag kan.

 

[monster1]

forts.

Om du har krachat i ett 1.30 hinder ger du dig inte på ett nytt 1.30 hinder och försöker om och om igen. Du sänker hindret till en meter sedan hoppar du tills du känner dig säker för att så småningom höja succesivt till 1.30 igen.

Ta hand om dig! Din hälsa är det viktigaste du har. Jobbet är "bara ett jobb".

Ett jobb är inte bara ett jobb. Ett jobb är ett måste, en plats där du spenderar större delen av ditt vakna liv, det styr vart du bor, hur du bor, det styr vad du kan göra på din fritid och hur mycket fritid du kan ha. Jobbet styr massor av saker och det är inte valbart, det måste fungera bra.

 

[Inte_Ung]

Allt kan inte hänga på mig, det måste ju finnas hjälp att få.

Jag är ledsen men det är bara du som kan göra något åt detta som du har råkat ut för.
Och kämpa är just vad du måste sluta upp med att göra.
Du måste släppa taget.

Att hänga kvar gör dig bara än mer utmattad och du kan aldrig komma vidare så.
Du måste släppa och låta dig själv falla och sedan ta det från hur det blir när du har landat.
Det är jätteläskigt eftersom att du inte vet var du landar men det är enda vägen ut.

 

[monster1]

Jag är ledsen men det är bara du som kan göra något åt detta som du har råkat ut för.
Och kämpa är just vad du måste sluta upp med att göra.
Du måste släppa taget.

Att hänga kvar gör dig bara än mer utmattad och du kan aldrig komma vidare så.
Du måste släppa och låta dig själv falla och sedan ta det från hur det blir när du har landat.
Det är jätteläskigt eftersom att du inte vet var du landar men det är enda vägen ut.

Jag kämpar inte för att hålla mig kvar på jobbet, jag kämpar för att fortsätta vara vid liv. Jag kämpar för att kliva upp ur sängen varje morgon och att få i mig mat någon gång under dagen, att ta en dusch, att inte köra bilen av vägen när det känns som att det inte finns någon annan utväg.

 

[mandalaki]

Inget hänger på andra, allt hänger på mig och jag orkar inte. Jag är varken läkare eller psykolog och inte ens de kan laga sig själva när de blir sjuka. Allt kan inte hänga på mig, det måste ju finnas hjälp att få.
Jag kämpar fanimig så gott jag kan.

Ja, det gör du. Du kämpar så att du nästan dör. Men det måste finnas ett nätverk som kan hjälpa dig - företagshälsovård, arbetsgivare, försäkringskassan - att rehabilitera dig.

Förlåt om jag tjatar men jag försöker föreställa mig hur jag själv hade kunnat resa mig utan företagsläkare som sjukskrev mig och skrev ut SSRI, terapeut och förstående arbetsgivare. Det kan jag inte.

Du är för ensam.

 

[mandalaki]

Jag kämpar inte för att hålla mig kvar på jobbet, jag kämpar för att fortsätta vara vid liv. Jag kämpar för att kliva upp ur sängen varje morgon och att få i mig mat någon gång under dagen, att ta en dusch, att inte köra bilen av vägen när det känns som att det inte finns någon annan utväg.

Som jag sa: med rehabilitering så inträffar till slut det man inte kunnat föreställa sig tidigare - man vaknar utan att börja gråta det första man gör.

Och man upptäcker till sin förvåning att man klarar två aktiviteter på en dag. Man klarar både att köpa ett frimärke till brevet till FK och att göra det där apoteksbesöket som man fick ställa in igår för att man inte ens klarade dagens enda planerade aktivitet då.

Det går - men du måste få bättre hjälp.

 

[Inte_Ung]

Jag kämpar inte för att hålla mig kvar på jobbet, ....

Men du måste i stället släppa taget.
Visst, du kommer att falla.
Men det gör du till slut i alla fall när du inte längre orkar hålla dig fast.
Och ju längre tid som du väntar, eller lyckas med att hålla dig kvar, desto djupare blir fallet.

Men kanske måste du, precis som jag behövde, veta efteråt att det fanns inget mer som du kunde göra.

 

[Inte_Ung]

Och man upptäcker till sin förvåning att man klarar två aktiviteter på en dag.

Det är en stor dag när det händer.
En vändning.

 

[Sleepy]

har redan en utmattningsdiagnos och är sjukskriven för den på halvtid. Tyvärr funkar det inte så bra, jag blir inte bättre, möjligen blir själva depressions delen tom sämre

har trots allt bara kass självkänsla... inte prioriterad.

Jag har försökt på många olika sätt, men jag lyckas inte ta mig ur och nu är jag vid vad som känns som en kritisk punkt.

om livet ska fortsätta som det gjort hitintills så är jag inte helt säker på att jag vill ha det.

jag kämpar för att fortsätta vara vid liv... att inte köra bilen av vägen när det känns som att det inte finns någon annan utväg.

Sök upp en privat specialistläkare i psykiatri. Berätta att du är suicidal och se till att bli sjukskriven på heltid, få den medicinering och den samtalsterapi du behöver.

Nu.

 

[monster1]

Men du måste i stället släppa taget.
Visst, du kommer att falla.
Men det gör du till slut i alla fall när du inte längre orkar hålla dig fast.
Och ju längre tid som du väntar, eller lyckas med att hålla dig kvar, desto djupare blir fallet.

Men kanske måste du, precis som jag behövde, veta efteråt att det fanns inget mer som du kunde göra.

Vad är det du menar att jag ska göra? Säga upp mig under pågågende sjukdom så jag inte har någon inkomst eller rehabilliteringsstöd?
Hela tråden går ju ut på att jag behöver komma ifrån min arbetsplats, men att jag inte vet hur det ska gå till för att jag mår så dåligt så jag inte kan uppbehålla ett arbete.

 

[Inte_Ung]

Vad är det du menar att jag ska göra?

Acceptera att du är totalt under isen och agera därifrån i stället för att kämpa så förskräckligt.
I övrigt se Sleepy's inlägg:

Sök upp en privat specialistläkare i psykiatri. Berätta att du är suicidal och se till att bli sjukskriven på heltid, få den medicinering och den samtalsterapi du behöver.

Nu.

 

[mandalaki]

Vad är det du menar att jag ska göra? Säga upp mig under pågågende sjukdom så jag inte har någon inkomst eller rehabilliteringsstöd?
Hela tråden går ju ut på att jag behöver komma ifrån min arbetsplats, men att jag inte vet hur det ska gå till för att jag mår så dåligt så jag inte kan uppbehålla ett arbete.

Vad du än gör - säg INTE upp dig under pågående sjukdom, även om du fått sådana råd. Men det är skönt att du tydligen inte tänker i de banorna själv.

 

[Korven]

Alla här säger att du ska vara sjukskriven på heltid till att börja med. Så att du orkar ta tag i det andra sen. Alla här som varit i din sits säger i stort sett samma sak.

 

[mandalaki]

Sök upp en privat specialistläkare i psykiatri. Berätta att du är suicidal och se till att bli sjukskriven på heltid, få den medicinering och den samtalsterapi du behöver.

Nu.

Jag tror inte ens att hon behöver gå privat. Hennes vanliga läkare eller företagsläkare bör kunna räcka - och att de remitterar till psykiater om det behövs.

Håller helt med om sjukskrivning, medicin och terapi.

 

[Inte_Ung]

Problemet är att man blir så bra på att hålla upp en fasad.
I alla fall en kvart i taget.
Det där måste man sluta upp med för att komma vidare.

 

[Inte_Ung]

@monster1 och alla andra.
En tröst i det hela är att när man kommer ut på andra sidan så mår man bättre än någonsin i livet tidigare.
I alla fall så är det så för mig.
Nu så kan jag hantera det som jag inte kunder hantera då och som placerade mig i den sits som jag hamnade i.
Det är bra.

 

[mandalaki]

Alla här säger att du ska vara sjukskriven på heltid till att börja med. Så att du orkar ta tag i det andra sen. Alla här som varit i din sits säger i stort sett samma sak.

Det är längesedan jag gick i väggen men senaste åren har jag periodvis sjukskriven för migrän, en sjukdom som förvärras av psykisk press.

Och varje gång jag blir sjukskriven känner jag en stor lättnad - puh, nu behöver jag inte tänka på jobbet på ett tag, på om jag ska orka gå dit imorgon eller inte. Pressen släpper.

@monster1 jag tror att du behöver få känna samma lättnad, en period då du inte alls behöver tänka på att gå till jobbet. Det kanske inte ens behöver vara länge, kanske bara en månad.

För att du sedan inte ska bekymra dig om framtiden, som du beskriver att du gör, tror jag att SSRI kan lätta mörkret över dina tankar.

Och terapi, för att du vill få en chans att reda ut dina prestationsnojor.

(Fan, det känns som om augusti 2014 är månaden då jag försökte tjata hål i huvudet på monstret på Buke men det gör lite ont i mig att du inte ser att du faktiskt finns hjälp att få. Det ser man ju inte när man är just där du är nu).

 

[Korven]

Man måste få nån som tar en i handen och leder en runt den höga svarta muren.

 

[Inte_Ung]

Det ser man ju inte när man är just där du är nu).

Det är inte mycket som man ser alls just där.
Färger i omgivningen t.ex.

Så man håller envist kvar vid det kända även om det är skadligt.
Bara för att man inte kan komma på hur man skall hantera det okända.

 

[Inte_Ung]

Man måste få nån som tar en i handen och leder en runt den höga svarta muren.

Jag klarade mig på att vila så att jag kunde tänka igen.
Sedan kom jag på hur jag skulle komma över den alldeles på egen hand.