Tjänsteledigt eller sjukdom?

[Grazing]

Så. Jag anser inte du tipsade. Jag anser du faktiskt skuldbelade. Så var det menat som ett omtänksamt tips kanske du ska fundera över formuleringen nästa gång?

Du anser inte det men det var ett tips. Sen visst, en miss att skriva måendet, ändra det till skörheten då.

Sen livskris, ingen annan än en själv kan ju avgöra vad en livskris är. Eller kan man alltid hänvisa till livskris oavsett vad det är? För någon är det en rejäl kris om bilen går sönder eller om djuren är sjuka eller vad som helst. Då kan man krasst sätt egentligen alltid sjukskriva sig en vecka då och då och hänvisa till livskris.

Jag förstår dom arbetsgivare som inte godkänner längre sjukskrivningar pga livskriser. Vara hemma nån dag eller två kan jag dock förstå, så man hinner samla sig lite.

 

[mandalaki]

Att vara ledsen över ett uppbrott ser inte jag perosnligen som en sjukdom även om det såklart kan få blotta tanken på att jobba övermäktig, så att ag inte vill betala sjuklön för det kan jag faktiskt förstå, samtidigt som jag förstår ts, att hon inte orkar.

Med det sagt, så tycker jag ändå att du ts ska meddela din ag att nej, du har inte tagit tjänstledigt och hoppas på det bästa. Typ.

Fast krisreaktion kan alltid göra en arbetsoförmögen i det akuta stadiet, oavsett vad som utlöst reaktionen.

 

[Gnist]

Fast krisreaktion kan alltid göra en arbetsoförmögen i det akuta stadiet, oavsett vad som utlöst reaktionen.

Ag verkar dock inte "köpa" det och som redan sagt, man kan inte få den diagnosen i efterhand.

 

[Mabuse]

Jag kommer imorgon ha varit hemma 5,5 dagar från jobbet då min sambo sagt att han skulle lämna mig. Det resulterade i att jag blev otroligt deprimerad och har mått konstant dåligt. Gråtit mer eller mindre non stop och haft sprängades huvudvärk.

Jag meddelade min arbetsgivare att jag blir hemma även imorgon (det blir alltså 5e dagen) och då ringer arbetsgivaren. Hon ville fråga mig hur jag tänkt angående min frånvaro. Hon menar att de tycker att min frånvaro är på gränsen mellan att få vara sjukanmälan eller tjänsteledigt. Kort och gott hintar hon till att dessa dagar av frånvaro kommer gå som tjänsteledigt och därmed vara obetalda.

Ska det vara så? Räknas psykiskt illamåendes som ogiltig frånvaro eller hur fungerar det? Arbetsgivaren sa att vi ska diskutera saken mer på torsdag när jag är åter. Vad tycker ni att jag bör lyfta? Eller ska jag bara godta att det blir obetalt?

Såhär skriver Unionen om vad som gäller: "Enligt sjuklönelagen har du rätt till lön från dag 2 till dag 14, så kallad sjuklön, när du är sjuk. På åttonde dagen måste du på eget initiativ lämna läkarintyg för att få ut din sjuklön om du är fortsatt sjuk. Intyget behöver inte innehålla närmare uppgifter om vilken sjukdom du har utan behöver endast intyga nedsättningen av arbetsförmågan.

Arbetsgivare får begära intyg tidigare, redan från första dagen, om det finns särskilda skäl, till exempel misstanke om missbruk eller behov av rehabilitering."

Så slutsatsen blir väl att du måste lämna sjukintyg från läkare fr o m den åttonde dagen, men att arbetsgivaren kan begära intyg tidigare om de kan göra gällande att det finns särskilda skäl. Enklast är kanske att höra med facket om dina omständigheter kan räknas som särskilda skäl?

 

[mandalaki]

Såhär skriver Unionen om vad som gäller: "Enligt sjuklönelagen har du rätt till lön från dag 2 till dag 14, så kallad sjuklön, när du är sjuk. På åttonde dagen måste du på eget initiativ lämna läkarintyg för att få ut din sjuklön om du är fortsatt sjuk. Intyget behöver inte innehålla närmare uppgifter om vilken sjukdom du har utan behöver endast intyga nedsättningen av arbetsförmågan.

Arbetsgivare får begära intyg tidigare, redan från första dagen, om det finns särskilda skäl, till exempel misstanke om missbruk eller behov av rehabilitering."

Så slutsatsen blir väl att du måste lämna sjukintyg från läkare fr o m den åttonde dagen, men att arbetsgivaren kan begära intyg tidigare om de kan göra gällande att det finns särskilda skäl. Enklast är kanske att höra med facket om dina omständigheter kan räknas som särskilda skäl?

Jag har för mig, utan att vara säker, att det där med förstadagsintyg är rätt formaliserat. Skulle tro att AG tex inte kan begära det vid ett enstaka tillfälle, utan att det behöver vara upprepad frånvaro bakom.

 

[mandalaki]

Ag verkar dock inte "köpa" det och som redan sagt, man kan inte få den diagnosen i efterhand.

Ja, men det jag reagerade på var "Att vara ledsen över ett uppbrott ser inte jag perosnligen som en sjukdom även om det såklart kan få blotta tanken på att jobba övermäktig", borde bara ha citerat det.

 

[Mabuse]

Jag har för mig, utan att vara säker, att det där med förstadagsintyg är rätt formaliserat. Skulle tro att AG tex inte kan begära det vid ett enstaka tillfälle, utan att det behöver vara upprepad frånvaro bakom.

Jag tror att det kanske är så att man som AG måste meddela det på förhand, dvs, man kan inte säga på tredje dagens sjukdom utan intyg att jag skulle velat haft ett intyg på dag ett från dig. Däremot kan man säga att hädanefter så vill jag att du lämnar förstadagsintyg, och då är det så framgent.

Om det stämmer, så kan TS AG inget göra i det här fallet, utan får vackert betala ut sjuklön.

 

[Gnist]

Ja, men det jag reagerade på var "Att vara ledsen över ett uppbrott ser inte jag perosnligen som en sjukdom även om det såklart kan få blotta tanken på att jobba övermäktig", borde bara ha citerat det.

Jag ser det som sagt inte att vara ledsen som en sjukdom, även om jag vet att det är sjukt jobbigt. Been there, done that, haft mörka tankar och gråtit floder.

Alla med ett uns empati förstår och sympatiserar, men inte alla anser att "ledsen" över att en relation tagit slut är en sjukdom och jag tror faktiskt att många arbetsgivare delar åsikt med ts arbetsgivare.

 

[Alexandra_W]

Det är ju skillnad på att "vara ledsen" och att ha en krisreaktion och vara arbetsoförmögen. Exakt hur det är för TS vet inte jag men jag brukar välja att tro på att om någon säger de reagerat på ett sånt sätt att de inte klarat att gå till arbetet så är det mer än bara "vara ledsen".

 

[Mabuse]

Jag ser det som sagt inte att vara ledsen som en sjukdom, även om jag vet att det är sjukt jobbigt. Been there, done that, haft mörka tankar och gråtit floder.

Alla med ett uns empati förstår och sympatiserar, men inte alla anser att "ledsen" över att en relation tagit slut är en sjukdom och jag tror faktiskt att många arbetsgivare delar åsikt med ts arbetsgivare.

Fast är inte det avgörande vad lagen säger? Oavsett vad man tycker är giltig frånvaro eller inte så måste man ju ändå följa lagen. Så jag tänker att det är mer relevant hur reglerna kring sjukfrånvaro ser ut, än vad man anser vara en legitim sjukdom.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag håller med, som några säger är att vara ledsen över strul i en relation kanske inte samma sak som sjukfrånvaro. MEN jag tänker att det beror lite på.
Om TS tex jobbat länge på företaget, haft ingen eller mkt liten sjukfrånvaro tidigare och varit allmänt uppskattad och ambitiös så hade jag nog tyckt att arbetsgivaren kunde låta arbetstagaren vara hemma ett par dagar med sjuklön för att vara lite bussig liksom. Om läget inte är så, typ att TS haft sjukfrånvaro tidigare, kanske är nyanställd eller varit hemma pga strulande relation tidigare så förstår jag att arbetsgivaren inte är lika benägen att vara lite extra juste i detta läge.

Fattar att en arbetsgivare inte vill att folk ska vara hemma från jobbet för att de bråkat med partnern liksom. Och jag förstår om det kan finnas en oro att detta ska bli ngt som upprepar sig om det strular i relationen vid senare tillfälle. Och har man då gett sjuklön kanske arb givaren är rädd att det ska fortgå med fler sjukskrivningar pga detta.

 

[lizzie]

Jag har haft kollega som vid separation först gick in i krisreaktion och sedan en depression. Sjukskriven 1 år pga detta. Självklart kan dåligt psykiskt mående leda till att man måste sjukskriva sig. En annan bekant var nog sjukskriven 1,5 år efter att de förlorade sin bebis, har ingen aning om diagnosen, men människan var helt knäckt av sorg.

Jag tycker det är självklart att man kan sjukskriva sig vid en krisreaktion och kan man komma tillbaka snabbt så är det bra.

/Lizzie

 

[Alexandra_W]

Är ju egentligen som att vara trött/utmattad. Om du är "bara" trött eller utmattad för du slarvar med sömnen osv är det inte sjukdom. Men om du pga separation, ångest, annat inte KAN sova på nätterna är det grund för kortare sjukskrivning för att få rätsida på det.

När jag var sjukskriven sist, så min mamma låg på sjukhus och höll på att dö, jag pluggade 100%, jobbade 50% och försökte hysteriskt rodda runt häst och hund osv utan djurvakt (det var mamma som hjälpte med det).
Det är ett understatement att jag var stressad, ledsen, trött etc. Och det hade hållit i sig i ett antal veckor.

Då blir hunden sjul och jag var minutrar från att förlora hunden, som blev akut livshotande sjuk. Han klarade sig i sista stund. Och jag kraschade fullkomligt. Jag bara grät, kunde inte sova men orkade ingenting. Allt kom på en gång typ. Jag gick till VC för att få nåt att sova på. Tyckte det var sjukt pinsamt och att jag hade ju ingen anledning att må sådär. Läkaren sjukskrev omedelbart och bestämt i 2 v för akut krisreaktion. Och var eg mest förvånad att jag inte kommit tidigare.

Men sjuk mamma, studier, jobb, sjuk hund - varken enskilt eller i kombo - och att vara ledsen, trött och stressad för det är inte nåt som är okej sjukskriva sig för.
Men REAKTIONEN när den manifesteras i konstant gråtande och sömnproblem - det är sjukskrivningsgrundande i allra högsta grad. Det är nämligen kroppen och psyket som säger ifrån att den inte klarar belastningen längre.

Och jag tycker inte man ska döma människor utefter för var deras brytpunkt går. Om någon gråter konstant och inte kan sova, får ångest etc vid en skilsmässa eller separation, så är de inte vara ledsna över att de tar slut. Utan de har någon form av mental och kroppslig krisreaktion som sätter ner arbetsförmågan.

Ska man börja bedöma grader och orsak blir det som att börja bedöma hur sjuk man får eller inte får vara/känna sig vid 38.7 grader tex. Det är inte så mycket varför som HUR. Och det är också därför man inte behöver tala om diagnos för AG. Men måste tala om hur den sätter ner arbetsförmågan.

Dock har jag fortfarande ingen aning on TS hade någon slags krisreaktion eller "bara" var lite ledsen. Men jag tycker inte om hur det uttrycks i tråden om "bara vara hemma för att...", "vara hemma så fort det..." Osv.

Det är tabu nog med psykisk ohälsa ändå, det är för höga krav på att "vara stark" osv. Och risken är att folk egensjukriver sig för magsjuka/migrän/förkylning istället. Vilket då gör att det stöd osv som faktiskt skulle kunna fås på arbetsplatsen när man mår psykiskt lite sämre går förlorat.

Och ingen här vet mer än vad TS skrivit i tråden, vilket är att partnern utan förvarninh ville lämna och meddelade det och att TS reagerade på det så starkt att hon inte klarade gå till jobbet. Ändå kommer formuleringar som mer eller mindre antyder att hon borde det, att "man" ska klara separationer utan sjukskrivning osv.

Det gör mig faktiskt ledsen.

 

[Alexandra_W]

Och lagen tillåter att man är hemma sju dagar utan läkarintyg för en krisreaktion vid separation.

Sen kan TS fall handla om annat, som inte framgår i tråden dock. Det vet vi inget om.

 

[As_Vegas]

Jag kommer imorgon ha varit hemma 5,5 dagar från jobbet då min sambo sagt att han skulle lämna mig. Det resulterade i att jag blev otroligt deprimerad och har mått konstant dåligt. Gråtit mer eller mindre non stop och haft sprängades huvudvärk.

Jag meddelade min arbetsgivare att jag blir hemma även imorgon (det blir alltså 5e dagen) och då ringer arbetsgivaren. Hon ville fråga mig hur jag tänkt angående min frånvaro. Hon menar att de tycker att min frånvaro är på gränsen mellan att få vara sjukanmälan eller tjänsteledigt. Kort och gott hintar hon till att dessa dagar av frånvaro kommer gå som tjänsteledigt och därmed vara obetalda.

Ska det vara så? Räknas psykiskt illamåendes som ogiltig frånvaro eller hur fungerar det? Arbetsgivaren sa att vi ska diskutera saken mer på torsdag när jag är åter. Vad tycker ni att jag bör lyfta? Eller ska jag bara godta att det blir obetalt?

Hur hade arbetsgivaren tyckt om det vore något annat som utlöst din reaktion?
Tex en bilolycka där du klarar dig fysiskt bra men blir mentalt påverkad en vecka?

 

[Grazing]

Är ju egentligen som att vara trött/utmattad. Om du är "bara" trött eller utmattad för du slarvar med sömnen osv är det inte sjukdom. Men om du pga separation, ångest, annat inte KAN sova på nätterna är det grund för kortare sjukskrivning för att få rätsida på det.

När jag var sjukskriven sist, så min mamma låg på sjukhus och höll på att dö, jag pluggade 100%, jobbade 50% och försökte hysteriskt rodda runt häst och hund osv utan djurvakt (det var mamma som hjälpte med det).
Det är ett understatement att jag var stressad, ledsen, trött etc. Och det hade hållit i sig i ett antal veckor.

Då blir hunden skul och jag var minutrar från att förlora hunden, som blev akut livshotande sjuk. Han klarade sig i sista stund. Och jag kraschade fullkomligt. Jag bara grät, kunde inte sova men orkade ingenting. Allt kom på en gång typ. Jag gick till VC för att få nåt att sova på. Tyckte det var sjukt pinsamt och att jag hade ju ingen anledning att må sådär. Läkaren sjukskrev omedelbart och bestämt i 2 v för akut krisreaktion. Och var eg mest förvånad att jag inte kommit tidigare.

Men sjuk mamma, studier, jobb, sjuk hund - varken enskilt eller i kombo - och att vara ledsen, trött och stressad för det är inte nåt som är okej sjukskriva sig för.
Men REAKTIONEN när den manifesteras i konstant gråtande och sömnproblem - det är sjukskrivningsgrundande i allra högsta grad. Det är nämligen kroppen och psyket som säger ifrån att den inte klarar belastningen längre.

Och jag tycker inte man ska döma människor utefter för var deras brytpunkt går. Om någon gråter konstant och inte kan sova, får ångest etc vid en skilsmässa eller separation, så är de inte vara ledsna över att de tar slut. Utan de har någon form av mental och kroppslig krisreaktion som sätter ner arbetsförmågan.

Ska man börja bedöma grader och orsak blir det som att börja bedöma hur sjuk man får eller inte får vara/känna sig vid 38.7 grader tex. Det är inte så mycket varför som HUR. Och det är också därför man inte behöver tala om diagnos för AG. Men måste tala om hur den sätter ner arbetsförmågan.

Dock har jag fortfarande ingen aning on TS hade någon slags krisreaktion eller "bara" var lite ledsen. Men jag tycker inte om hur det uttrycks i tråden om "bara vara hemma för att...", "vara hemma så fort det..." Osv.

Det är tabu nog med psykisk ohälsa ändå, det är för höga krav på att "vara stark" osv. Och risken är att folk egensjukriver sig för magsjuka/migrän/förkylning istället. Vilket då gör att det stöd osv som faktiskt skulle kunna fås på arbetsplatsen när man mår psykiskt lite sämre går förlorat.

Och ingen här vet mer än vad TS skrivit i tråden, vilket är att partnern utan för aning ville lämna och att TS reagerade på det så starkt att hon inte klarade gå till jobbet. Ändå kommer formuleringar som mer eller mindre antyder att hon borde det, att "man" ska klara separationer utan sjukskrivning osv.

Det gör mig faktiskt ledsen.

Just därför är det väl inget fel med att trots att man är återställd ta reda på varför man reagerade så starkt som man gjorde. Handlar inte om att vara stark, det handlar om att man upptäckt sidor hos sig själv som man faktiskt kan jobba på så att livet blir lättare om det händer igen. Så att man slipper hamna i dom djupare depressionerna som kan vara flera år.

 

[Lovisaleonora]

Man kan sjukskriva sig för vad som helst, MEN det är upp till arbetsgivaren att avgöra om det finns rätt till sjuklön.

Det går att begära förstadagsintyg, men detta ska göras innan sjukdom och det ska göras på goda grunder (t ex upprepad korttidsfrånvaro, rehabliteringsutredning etc)

Försäkringskassan skriver bl a såhär:
"Det är arbetsgivaren som bedömer om villkoren för att få rätt till sjuklön är uppfyllda. "

"Sjukdomsbegreppet innebär att varje onormalt fysiskt eller psykiskt tillstånd, som inte hör ihop med den normala livsprocessen, betecknas som sjukdom. Störningar och fysiologiska förändringar som beror på det naturliga åldrandet, graviditet eller barnafödande ska enligt förarbetena till sjuklönelagen inte betraktas som sjukdom, eftersom de hör ihop med den normala livsprocessen. "

De skriver även:
"När en arbetsgivare bedömer om en arbetstagare ska räknas som sjuk ska man bortse från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Arbetsgivare ska alltså betala ut sjuklön bara när arbetstagaren har en sjukdom, eller ett medicinskt tillstånd som är jämställt med en sjukdom, som sätter ned arbetsförmågan. Nedsatt arbetsförmåga av andra skäl ger inte rätt sjuklön. Syftet med det är att motverka att sjuklön betalas ut för sociala problem och generella livsproblem. "

 

[Raderad medlem 68338]

Problemet med psykiska diagnoser är ju att det är typ stört omöjligt för en arb givare att veta hur arbetstagaren känner sig. Därav kan jag tycka att det kanske är lika bra att skaffa ett läkarintyg.
När Sthlm drabbades av terrorattacken så var det två arbetstagare på mitt företag som inte gick till jobbet. Jag kan förstå att de var skärrade, men det var vi ju alla liksom. Det var dock inte helt förvånande att det var just dessa två anställda då de tidigare haft lite "sämre" arbetsmoral så att säga. Men chefen kunde ju inget göra, ok hen hade kanske kunnat kräva ett läkarintyg men lät det gå för den gången. Jag kan dock tänka att dessa anställda kan riskera sjukintyg nästa gång alt ha lite svårare att flexa vad gäller semester, ledighet och byte av pass osv.

När min pappa hastigt gick bort så var jag hemma ett par dagar. Behövde inget läkarintyg och det ifrågasattes aldrig, men jag har inte haft en sjukdag på typ 15 år så jag antar att det påverkade lite också.

 

[Vallmo]

Är ju egentligen som att vara trött/utmattad. Om du är "bara" trött eller utmattad för du slarvar med sömnen osv är det inte sjukdom. Men om du pga separation, ångest, annat inte KAN sova på nätterna är det grund för kortare sjukskrivning för att få rätsida på det.

När jag var sjukskriven sist, så min mamma låg på sjukhus och höll på att dö, jag pluggade 100%, jobbade 50% och försökte hysteriskt rodda runt häst och hund osv utan djurvakt (det var mamma som hjälpte med det).
Det är ett understatement att jag var stressad, ledsen, trött etc. Och det hade hållit i sig i ett antal veckor.

Då blir hunden sjul och jag var minutrar från att förlora hunden, som blev akut livshotande sjuk. Han klarade sig i sista stund. Och jag kraschade fullkomligt. Jag bara grät, kunde inte sova men orkade ingenting. Allt kom på en gång typ. Jag gick till VC för att få nåt att sova på. Tyckte det var sjukt pinsamt och att jag hade ju ingen anledning att må sådär. Läkaren sjukskrev omedelbart och bestämt i 2 v för akut krisreaktion. Och var eg mest förvånad att jag inte kommit tidigare.

Men sjuk mamma, studier, jobb, sjuk hund - varken enskilt eller i kombo - och att vara ledsen, trött och stressad för det är inte nåt som är okej sjukskriva sig för.
Men REAKTIONEN när den manifesteras i konstant gråtande och sömnproblem - det är sjukskrivningsgrundande i allra högsta grad. Det är nämligen kroppen och psyket som säger ifrån att den inte klarar belastningen längre.

Och jag tycker inte man ska döma människor utefter för var deras brytpunkt går. Om någon gråter konstant och inte kan sova, får ångest etc vid en skilsmässa eller separation, så är de inte vara ledsna över att de tar slut. Utan de har någon form av mental och kroppslig krisreaktion som sätter ner arbetsförmågan.

Ska man börja bedöma grader och orsak blir det som att börja bedöma hur sjuk man får eller inte får vara/känna sig vid 38.7 grader tex. Det är inte så mycket varför som HUR. Och det är också därför man inte behöver tala om diagnos för AG. Men måste tala om hur den sätter ner arbetsförmågan.

Dock har jag fortfarande ingen aning on TS hade någon slags krisreaktion eller "bara" var lite ledsen. Men jag tycker inte om hur det uttrycks i tråden om "bara vara hemma för att...", "vara hemma så fort det..." Osv.

Det är tabu nog med psykisk ohälsa ändå, det är för höga krav på att "vara stark" osv. Och risken är att folk egensjukriver sig för magsjuka/migrän/förkylning istället. Vilket då gör att det stöd osv som faktiskt skulle kunna fås på arbetsplatsen när man mår psykiskt lite sämre går förlorat.

Och ingen här vet mer än vad TS skrivit i tråden, vilket är att partnern utan förvarninh ville lämna och meddelade det och att TS reagerade på det så starkt att hon inte klarade gå till jobbet. Ändå kommer formuleringar som mer eller mindre antyder att hon borde det, att "man" ska klara separationer utan sjukskrivning osv.

Det gör mig faktiskt ledsen.

Mycket välformulerat och bra inlägg.
Livet är sannerligen komplext och ska få vara det också, tycker jag.
Instämmer i allt som du skrivit.

@machafuko Jag har vårdats på sjukhus pga av saker som hänt i min relation, så att du mår dåligt över hans plötsliga uppbrott tycker inte jag är särskilt konstigt.

Att sätta någon slags diagnos på ditt mående och din krisreaktion borde inte vara särskilt svårt utifrån ett läkarperspektiv.
Att din AG inte visar större förståelse tycker jag är anmärkningsvärt.

 

[machafuko]

Tack för allas svar!

Har funderat lite och känner att jag förstår hur min arbetsgivare tänker. Jag har i övrigt ingen dålig relation till min arbetsgivare och då jag är nära jobbyte så är relationen med arbetsgivaren betydligt viktigare än pengar. Så jag kommer att vara lugn och förståendes vid diskussionen och försöka att vara så tillmötesgående som man kan i en sådan här situation.