Vad är arbetsförmåga?

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag har ingen anledning att ändra mig. Igår frågade jag folk som känner mig hur de uppfattade mig, om de tyckte jag sa elaka saker och så. INGEN tyckte jag sa elaka saker. Två av dessa cirka tio personer var också fd. Bukefalister. Så e har sett mig skriva här.

Men det är ju en helt annan sak att skriva och att tala. Text kan uppfattas på ett helt annat sätt. Och känner man personen så spelar det givetvis in.
 
Jag har ingen anledning att ändra mig. Igår frågade jag folk som känner mig hur de uppfattade mig, om de tyckte jag sa elaka saker och så. INGEN tyckte jag sa elaka saker. Två av dessa cirka tio personer var också fd. Bukefalister. Så e har sett mig skriva här.

Men här är folk utstuderat elaka mot mig. En person var jag vän med på fb och hon tog information jag la upp på fb, skickade det till mina ovänner och sen fick jag se mig citerad här på Buke. DET är elakt. Då är man medveten om att man gör någon illa. Så är jag aldrig. Men folk väljer att kalla mig elak när jag missförstås, när mina åsikter ogiltigförklaras eller när min erfarenhet skiljer sig från andras.
Det var såklart elakt, planerat och helt utanför vad som är okej det som den personen gjorde.

Och du menar såklart inte att vara elak, det tror nog ingen, men användare har ju blivit ledsna av vad du skrivit till dem? Det kan man ju bli även om det inte var avsändarens intention, men att till exempel säga att någons hygien är ”äcklig” eller svara med :banghead: när någon skriver om hur den ser på meningen med livet så kanske man ändå kan förstå att det inte är så himla kul?

Jag tror att vi alla då och då gör andra människor illa med våra ord även om det inte alls är meningen. Jag gjorde det senast förra veckan, men när personen då berättade att hen blev ledsen fick jag ju ta till mig det och fundera på varför det gick snett när det inte var min intention.
 
Jag har ingen anledning att ändra mig. Igår frågade jag folk som känner mig hur de uppfattade mig, om de tyckte jag sa elaka saker och så. INGEN tyckte jag sa elaka saker. Två av dessa cirka tio personer var också fd. Bukefalister. Så e har sett mig skriva här.

Men här är folk utstuderat elaka mot mig. En person var jag vän med på fb och hon tog information jag la upp på fb, skickade det till mina ovänner och sen fick jag se mig citerad här på Buke. DET är elakt. Då är man medveten om att man gör någon illa. Så är jag aldrig. Men folk väljer att kalla mig elak när jag missförstås, när mina åsikter ogiltigförklaras eller när min erfarenhet skiljer sig från andras.
Ingen som känner mig skulle kalla mig för elak/okänslig, men här inne finns säkert en drös som tycker att jag är det och utifrån mjukare/känsligare människors perspektiv sett, så har jag full förståelse för att de tycker så.


Ergo - att fråga vänner, folk som känner en säger noll om hur man uppfattas av främlingar på ett forum och faktum är att du mellan varven är otrevlig/okänslig här inne.
 
Jag har ingen anledning att ändra mig. Igår frågade jag folk som känner mig hur de uppfattade mig, om de tyckte jag sa elaka saker och så. INGEN tyckte jag sa elaka saker. Två av dessa cirka tio personer var också fd. Bukefalister. Så e har sett mig skriva här.

Men här är folk utstuderat elaka mot mig. En person var jag vän med på fb och hon tog information jag la upp på fb, skickade det till mina ovänner och sen fick jag se mig citerad här på Buke. DET är elakt. Då är man medveten om att man gör någon illa. Så är jag aldrig. Men folk väljer att kalla mig elak när jag missförstås, när mina åsikter ogiltigförklaras eller när min erfarenhet skiljer sig från andras.

Jag tror inte någon du frågar på det sättet kommer att ge ett uppriktigt svar faktiskt...

Sedan, ta av dig offerkoftan. Du har varit rätt elak och otrevlig mot flera och då protesterar folk. Det är inte att vara "utstuderat elak" utan att en inte gillar att bli utmålad som skitstövel av någon som inte alltid är trevlig själv.
 
Jag har för övrigt redan gått en kvällskurs i skogsträdgårdsodling (men tyckte inte riktigt att den var bra). Har också boken Skogsträdgården.
Det beror ju helt på vad du ska ha kunskapen till? Om du "bara" vill lära dig mer för din egen skull är det ju helt okej att läsa böcker, osv. Men funderar du på att faktiskt använda dig av kunskaperna när du söker jobb behöver du ju gå utbildningar där du får dina kunskaper "på papper".
 
Omvärlden kräver samma saker av dig som av alla andra. Så om du inte duger om du inte är perfekt så duger ingen, det finns ingen som är helt perfekt och vist är du unik som person, det är vi alla, men inte unik i den meningen att det krävs mer av dig än av någon annan. Och ja det finns perfektionister som kräver allt och lite till, individer, men det är inte det vanliga.



Förvänta sig att orka något efter jobbet, ja myndigheternas krav är hårda, för att andra ska finansiera den orken krävs en hel del, det är ju så att pengarna ska komma någonstans ifrån. Du kan själv finansiera den genom att arbeta mindre (och få mindre lön), men det gäller att hitta ett sådant jobb. Sen är det också personligt hur man hanterar sina begränsningar, det är många som känner att de inte orkar med något mer än sitt jobb. Skulle folk få bestämma själv hur mycket de orkar jobba och få bibehållen lön skulle det bli många som jobbade mindre eller inte alls.
[/QUOTE]
Självklart kräver omvärlden mer av mig än av andra. Omvärlden kommer undan med betydligt större fel än vad jag någonsin gjort.
 
… och som tillägg till mitt eget inlägg: den där reflektionen kring miss i kommunikationen kan ju leda till olika slutsatser. Kanske uttryckte jag mig bara klumpigt, mottagaren var överkänslig eller något helt annat. Kommunikation är ju en viss dynamik, det finns inte alltid ett rätt.
 
Jag har ingen anledning att ändra mig. Igår frågade jag folk som känner mig hur de uppfattade mig, om de tyckte jag sa elaka saker och så. INGEN tyckte jag sa elaka saker. Två av dessa cirka tio personer var också fd. Bukefalister. Så e har sett mig skriva här.

Men här är folk utstuderat elaka mot mig. En person var jag vän med på fb och hon tog information jag la upp på fb, skickade det till mina ovänner och sen fick jag se mig citerad här på Buke. DET är elakt. Då är man medveten om att man gör någon illa. Så är jag aldrig. Men folk väljer att kalla mig elak när jag missförstås, när mina åsikter ogiltigförklaras eller när min erfarenhet skiljer sig från andras.
Livet är inget sällskapsspel med tydliga regler som är lätta att följa.
Alla olika individer reagera på sitt eget sätt.
Om någon tycker att du är dum mot den, så känner den ju så. Det går inte att argumentera sig ur.
Det går inte att vinna en diskussion för att få någon att sluta känna sig sårad, men ibland så går det att laga med förståelse och ändrat eget uppförande.
De som blivit sårade av dig kommer inte att vilja vara dina vänner, det gör för ont med ditt bemötande.
Så för att skydda sig själva så kommer de i stället att undvika dig.
Om du vill ha vänner så måste du därför ta hänsyn till deras känslor och låta bli att göra dem illa oavsett om det är avsiktligt eller inte.

(Gissningsvis så har du blockerat mig och kan inte läsa det här, men då så stöttar det och tröstar ändå dem som du har sårat.)
 
Självklart kräver omvärlden mer av mig än av andra. Omvärlden kommer undan med betydligt större fel än vad jag någonsin gjort.

Jag tror du är inne på en nyckelgrej här. Självklart har du fel men så länge du lider av den skeva uppfattningen om både vad andra kräver av dig och hur livet "är för andra", så riskerar du att sitta fast helt och hållet i en situation där du aldrig kan få ditt liv att kännas tillräckligt bra i förhållande till den skeva bilden och jämförelsen du återvänder till ofta. Tror du att du kan få hjälp med att hantera de kontraproduktiva föreställningarna/tankarna från professionella?
 
Självklart kräver omvärlden mer av mig än av andra. Omvärlden kommer undan med betydligt större fel än vad jag någonsin gjort.
[/QUOTE]
Hur tänker du då? Att alla i hela världen på förhans bestämt sig för att du inte får göra något fel?
Dina klasskompisar? Dina arbetskamrater? Tjejen i kassan på Ica?

Hur skulle det gå till rent praktiskt? Har du en stämpel i pannan?
Eller kan det vara så det inte är sant, men att du upplever att det är så?
 
Att jag är ensam. Och jag upplever att omvärlden kräver att jag är perfekt, vilket jag inte är. Och när jag inte är perfekt så duger jag inte.


Både och tror jag. Känner mig som 100 år emellanåt.


Det är väl en fem år sedan jag kraschade helt. Så det har ju hunnit gå tid. Hjärnan är fortfarande något ur gängorna. Märkte det på jobbet när sommarblommorna kom och jag räknade fel, räknade dubbelt och tog fel växter. Men klarar ju jobbet annars. Och man ska tydligen inte förvänta sig att orka något efter jobbet. Tvingar mig att duscha och äta när jag kommer hem, så det funkar ju uppenbarligen också under lite tvång.


Jag kan inte på rak arm säga vad det skulle vara för jobb. Ska jag jobba inom någon förening så behöver jag få betalt då jag inte har råd att jobba gratis. Jag kan ju inte ha både ett heltidsjobb och ett ideellt arbete. Det orkar jag verkligen inte.

Holma har jag hört talas om men det finns inte en chans i världen att jag klarar av att ta mig dit. Klarar att åka max 6 mil hemifrån. Jag behöver något som är 100% distans om det ska funka för mig.
Vem bestämmer att du bara klarar 6 mil?
 
Jag har ingen anledning att ändra mig. Igår frågade jag folk som känner mig hur de uppfattade mig, om de tyckte jag sa elaka saker och så. INGEN tyckte jag sa elaka saker. Två av dessa cirka tio personer var också fd. Bukefalister. Så e har sett mig skriva här.

Men här är folk utstuderat elaka mot mig. En person var jag vän med på fb och hon tog information jag la upp på fb, skickade det till mina ovänner och sen fick jag se mig citerad här på Buke. DET är elakt. Då är man medveten om att man gör någon illa. Så är jag aldrig. Men folk väljer att kalla mig elak när jag missförstås, när mina åsikter ogiltigförklaras eller när min erfarenhet skiljer sig från andras.
Här är nog något du bör tänka om. Om du är nöjd med ditt liv, ändra inte. Är du inte nöjd, då har du valet att ändra dig eller fortsätta leva som du gör.
Jag ändrar mig varje dag för jag måste det, även om jag anses frisk vet jag att jag har väldigt kort sträcka till både depression och ångest och varje dag måste jag ändra något för att inte ramla in i det igen. Ibland är det "ring det där samtalet fast det är jobbigt" eller "den tanken är fel, denna tanke är rätt" eller något större. Men varje dag måste jag vara uppmärksam för ångest-monstret ska aldrig få bosätta sig igen i min kropp.
 
Här är nog något du bör tänka om. Om du är nöjd med ditt liv, ändra inte. Är du inte nöjd, då har du valet att ändra dig eller fortsätta leva som du gör.
Jag ändrar mig varje dag för jag måste det, även om jag anses frisk vet jag att jag har väldigt kort sträcka till både depression och ångest och varje dag måste jag ändra något för att inte ramla in i det igen. Ibland är det "ring det där samtalet fast det är jobbigt" eller "den tanken är fel, denna tanke är rätt" eller något större. Men varje dag måste jag vara uppmärksam för ångest-monstret ska aldrig få bosätta sig igen i min kropp.
Samma här! Igår när jag duschade började hjärnspökena få spel, och jag spenderade hela duschen med att jobba med att inse att det bara är hjärnspöken, försöka förstå vad det kan ha varit som triggade det (var det ett inlägg på sociala medier, något jag såg i spegeln, dags för PMS?) och liksom försöka ge mig själv en deadline när jag skulle sluta, vilket var när duschen var klar. Det har hjälpt mig mer att arbeta så, att göra mig uppmärksam på vad det är som händer och inte bara gro ned mig totalt. Kanske inte hjälper för alla, men något som hjälpt för mig.
 
Jag har ingen anledning att ändra mig. Igår frågade jag folk som känner mig hur de uppfattade mig, om de tyckte jag sa elaka saker och så. INGEN tyckte jag sa elaka saker. Två av dessa cirka tio personer var också fd. Bukefalister. Så e har sett mig skriva här.

Men här är folk utstuderat elaka mot mig. En person var jag vän med på fb och hon tog information jag la upp på fb, skickade det till mina ovänner och sen fick jag se mig citerad här på Buke. DET är elakt. Då är man medveten om att man gör någon illa. Så är jag aldrig. Men folk väljer att kalla mig elak när jag missförstås, när mina åsikter ogiltigförklaras eller när min erfarenhet skiljer sig från andras.
Att göra så som den personen gjorde är så klart ruttet!
Jag tror du vet att jag inte är någon som bara bestämt mig för att hacka på dig. Jag brukar hålla god ton och försöka vara konstruktiv och inte elak etc. Så jag hoppas du ser det här som att jag inte försöker trycka till dig.
Men du är ju inte nöjd med hur ditt liv ser ut. Långt från det!
Och du säger att du är ensam och inte förstår varför.

Jag har inte lagt mig i de diskussionerna eller bemött vad du skrivit när jag tycker du varit långt över gränsen.
Man säger inte att folks hygien är äcklig, att de har det fult hemma, att folks levnadssätt är värdelöst etc. Man säger inte heller i en tråd där någon är helt förstörd över att behöva ta bort sin 4-benta äldre kompis och söker stöd för att orka att denne gör fel.
Sen tycker jag absolut att vissa här gått över gränsen mot dig med genom åren. Och då kan jag, även om jag själv inte direkt vill göra så, förstå att man fräser tillbaks då. Men sakerna ovan har inte varit i sådana diskussioner.

Vill du ha relationer så är det nog så att du precis som alla vi andra får jobba med dig själv.
Det är inte alls så att världen kräver mer av just dig. Hur skulle alla veta att just du ska kämpa hårdare liksom?
ALLA måste jobba med sig själv. Jag VILL göra det både för min egen skull. Men också för att bli en bättre medmänniska.
Du verkar se det som ett nederlag att behöva jobba med dig själv.
Klart det blir jobbigt om man tror att ingen annan kämpar med sig själv.
Att liksom tycka att man bara ska sitta och luta sig tillbaks för att 10 pers säger att man är reko är nog att göra det väldigt enkelt för sig. Hade du visat det jag skriver om ovan och frågat om det är över gränsen hade du nog fått andra svar. Jag upplever inte dig som en elak person. Men i situationer där du interagerar med andra människor kan du ibland uppföra dig illa och såra dem. Det är inte du intresserad av att se eller ändra.
Vill man ha annat resultat så måste man ju ändra något.

Jag tror vi alla ibland råkar såra folk även fast vi inte tänkt det. Men då brukar jag be om ursäkt, försöka prata om det så personen jag sårade kan få berätta hur den upplevde det och jag lär mig att inte göra om det.
Att man fuckar upp är ju helt mänskligt!
Men att tycka att "jag har inga skäl att ändra mig" när man verkligen sårat folk tycker jag är en otroligt ledsam inställning.
Ingen kräver att någon ska vara perfekt. Det är ju omöjligt! Men att försöka se saker ur andras perspektiv och inte ett svartvitt rätt och fel är en grundpelare i alla relationer.
 
Självklart kräver omvärlden mer av mig än av andra. Omvärlden kommer undan med betydligt större fel än vad jag någonsin gjort.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här utan att såra eller förminska, men du är faktiskt inte så speciell att folk har koll på dig rent generellt och behandlar dig annorlunda än andra. Visst i vissa sammanhang kan någon favoriseras eller tryckas ner men inte om man talar om hela omvärlden och man är en vanlig anonym person och ingen kändis. Sen kan det tyckas att vissa andra kommer undan lindrigare, liksom somliga uppfattar det som du kommer undan lindrigare. Världen är orättvis, men det är den mo de flesta.

Så nej världen kräver samma av dig som av alla andra.
 
Men hur gör man då? När man bara ser allt mörk? När man är så nere? När man är ensammast i världen? När man inte har någon? När man bara ser problemen, men kan inte finna lösning? När man inte ens kan prata med någon? Hur väljer man att se ljuset, det positiva, när man är så tyngd av mörkret? Det är ju lite det som är grejen med mörkret, att det äter upp allt annat i dess väg.
Givetvis är det olika för alla. Vi mår ju dåligt av olika skäl. Och givetvis är det ett arbete som måste ske över längre tid för många.
Grunden är väl att söka hjälp. Får man inte den hjälp man behöver söker man sig vidare.
Jag vet precis hur överjävligt det är att må både fysiskt och psykiskt skit och tycka att allt är hopplöst. Jag gick i terapi i typ 10 år innan jag fick rätt hjälp.

Man får väl börja bena ut vad som är det som gör mest ont/suger mest energi.
Är man ensam och lider av det så kan det ju vara något man kan få hjälp med via psyk. Det finns ju en uppsjö skäl till varför det inte riktigt funkar socialt. Och många av dem kan man få hjälp med.

Och man kan själv försöka se något positivt i vardagen. Behöver inte vara mer än att "vad fin den blomman är" under 5 sek. Det är en början iaf.
Man kan aktivt skriva ner vad man gjort för bra saker, vad man är bra på etc. Kommer man inte på ngt själv kan man be någon annan om hjälp.
Om man får katastroftankar av diverse slag eller slår på sig själv så kan man aktivt bemöta det med motsatta påståenden som man i början verkligen inte tror på. Man kan skriva ner en händelse/känsla och sedan liksom agera försvarsadvokat och lista olika skäl till varför den hemska tanken etc inte är sann.
Typ "Kalle på jobbet satte sig vid det andra bordet och åt. Han tycker nog illa om mig/det är fel på mig." Och så bemöter man det med tex: Han kanske är blyg, han kanske tyckte det såg ut som jag ville sitta i fred, han kanske har svårt att äta bland andra etc.
Då får man ju även en aktiv träning i att se olika infallsvinklar. Och ju mer man gör det desto mer börjar hjärnan själv göra det och man börjar till slut också känna det.

Att ge sig själv rimliga uppgifter som man faktiskt kan klara är ju också ett sätt att inte känna sig misslyckad.
Om jag inte mår helt bra och tex rider lektion för en av mina tränare och gör mycket svårare saker men får kämpa mer kan jag känna mig som en mycket sämre ryttare än om jag rider för min andra tränare och gör lite enklare saker som inte kärvar. Då får jag beröm och känner mig duktigare när jag har en dålig dag. En bra dag sporras jag av utmaningen tränare ett innebär.
Lite så är det ju i livet öht. Om jag bara går runt och känner att jag vill rädda världen, rida skolor ovan mark, tjäna 200 000 i månaden etc så kommer jag ständigt gå runt och känna mig kass.
Att hitta acceptans, sätta rimliga mål etc kan man få hjälp med via psyk.
Men man kan inte bara säga nej till allt om man vill få till en förändring.
 
@tuaphua skriver så vänligt och vettigt tycker jag. En person behöver inte vara och mena elakhet för att ibland uttrycka sig plumpt, men ibland behöver man tänka sig för.
Kommentaren i den jättesorgliga dagbokstråden gjorde mig faktiskt helt häpen till exempel, @Wille och det blev ingen uppföljning på den, eller ursäkt.

Edit: om det inte skedde i PM till exempel, i så fall är det jag som ska be om ursäkt.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Skola & Jobb Svårt få till en vettig rubrik. Men hur fungerar det egentligen i följande scenario: Fast heltidsjobb. Sjukskriven 50% sen flera år...
2
Svar
20
· Visningar
769
Kropp & Själ Jag har ringt psykakuten två gånger idag, men båda gångerna har jag lagt på luren innan jag kommit fram. Jag tycker inte att mitt...
Svar
6
· Visningar
621
Senast: ginnies
·
Kropp & Själ Ursäkta rörig text, men det är natt. Jag vet inte var jag ska vända mig för att få hjälp. Jag mår jättedåligt och är desperat. Har...
Svar
6
· Visningar
776
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 477
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Köpa hus
  • Engelsk grammatik
  • Vad gör vi? Del CXCVI

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp