För det första: linjeavel och inavel är samma sak. Man kan se det som att linjeavel är kontrollerad/planerad inavel.
Det som händer när man inavler/linjeavlar är att man fördubblar generna från den individ som man linjeavlar på.
Om tex samma häst är pappa till två hästar (alltså halvsyskon) så är det ju pappan till de två halvsyskonen som man linjeavlar på, och hans gener kommer fördubblas hos avkomman.
Nackdelen är att det ökar risken för att dolda anlag för olika sjukdomar och defekter uppkommer i dubbel upplaga och därmed ger effekt på avkomman.
Fördelen är att även positiva anlag fördubblas.
Man bör alltså veta en hel del om individen som man ska linjeavla på, det bör vara en individ som man har avlat en hel del på, så att ev defekta anlag har hunnit visa sig på avkommor. Att bara inavla på slumpmässiga individer är ingen bra idé.
Linjeavel är ett sätt att snabbare nå reslutat då man tex vill befästa en typ inom en ny ras eller likn.
De flesta raser inom tex katter och hundar är skapade genom inavel. Ett nytt anlag upptäcks, tex lockig päls. Man parar den indivden med dennes mor/far/syskon för att få fram fler lockiga indiver. Till slut ha man så många att man kan börja använda obesläktade individer.
Inavel/linjeavel behöver inte gå fel, och en individ som är reslutat av inavel/linjeavel är inte sämre än en annan, så länge den är frisk. Oftas märker man inga negativa effekter av inaveln förrän nägra generationer senare. (Såvida indivden man linjeavlade på inte hade några allvarliga defekta gener).
Linjeavel ska man inte hålla på med i flera generationer, det är då defekter som småväxthet och dålig fertilitet uppkommer.
Så fort man gör en utparning igen med obesläktat blod så är inavelsgraden "nollställd" igen.
Jag ser ingen anledning till att hålla på med linjeavel om man redan har en befäst typ inom rasen. Då bör man istället eftersträva att behålla den genetiska bredden inom rasen.