Bukefalos 28 år!

Varför behöver så många kunna relatera personligen till personer för att kunna känna empati?

Intressant trådstart. Jag har funderat på samma sak den senaste tiden men verkar inte riktigt nå fram till folk vad jag menar med ”människovärde”, det som finns där och är (borde vara?) lika för alla oavsett vem man är.
 
Min spontana reflektion är att om man ofta tänker "hur hade jag velat bli bemött i den situationen" när man bemöter andra människor, och sedan hamnar i en situation där man ska bemöta någon vars situation man har svårt att föreställa sig själv i (t.ex. annat kön/ålder/livssituation etc) kan det vara ett sätt att ändå bemöta personen på bästa möjliga sätt?
 
Min spontana reflektion är att om man ofta tänker "hur hade jag velat bli bemött i den situationen" när man bemöter andra människor, och sedan hamnar i en situation där man ska bemöta någon vars situation man har svårt att föreställa sig själv i (t.ex. annat kön/ålder/livssituation etc) kan det vara ett sätt att ändå bemöta personen på bästa möjliga sätt?
Ja många tänker så. Jag tycker det blir fel. Jag tycker att man ska ta reda på och bemöta personen så som hen vill bli bemött. Det är ju samma sak på samma tema. Att komma ifrån tanken att man måste kunna relatera till och istället lyssna på och tro på det som sägs istället för att köra på det som känns bekvämt och hemtamt. Att relatera till den gamla damen genom tanken på sin mormor blir bara så konstigt för mig numera men jag erkänner gärna att det har varit en process, en mycket medveten process, att komma dit.
 
Du har aldrig mött någon rasist? Någon som anser att kvinnor inte är något värda om de inte "tillhör" någon man? Grattis isåfall.
Alltså, har aldrig haft någon jag känner som anser att kvinnor måste tillhöra någon man för att vara värd något. Och ren rasist tror jag inte jag träffat på då jag brukar undvika hatiska människor. Frustrerade människor som kan slänga ur sig dumma grejer om folk absolut, men det gör nog alla ibland, alla kan nog låta råa ibland utan att för den skull mena det dom säger eller handla efter det. Men någon rasist som tex dom i nationalistiska partiet som är väldigt otäckt lagda och kalla vad gäller utlänningar har jag inte i min närhet. Jag vill tro att den typen av råa människor trots allt är ganska ovanligt.
Jag kan fortsätta listan hur länge som helst. Ett klockrent exempel är när vi flyttade hit. Jag och då knappt tonåriga dottern var ute och red och bilar, traktorer och dylikt körde som idioter och visade ingen hänsyn alls. Ju räddare hästarna blev desto roligare verkade de tycka att det var. Efter några månader hade det spritt sig till "alla" vem jag bodde ihop med och plötsligt som genom ett trollslag körde folk vettigt och visade hänsyn.
Förstår inte, menar du att du skulle blivit värd nog mycket att inte jävlas med för att du är ihop med en viss man? Har dom mer empati och bryr sig om dig mer eller respekterar dom bara honom såpass att dom inte "vågar" jävlas med er? Sånt har jag aldrig upplevt här iallafall.

Hänsyn är inte alltid lika med empati och omtanke om någon. Lika lite som dåligt beteende behöver ha att göra med brist på empati och omtanke. Hänsyn kan någon visa folk oavsett åsikt om dom.

Hur vet man tex om dåligt beteende beror på hat och brist på empati och omtanke eller pga okunnighet och dumhet? Hur någon uppför sig behöver inte säga så mycket om någonting egentligen.
 
Senast ändrad:
Det är nog lättare att känna empati för någon man har en relation med. Det krävs mycket mer av hjärnan att sätta sig in i hur de man själv inte känner upplever händelser mm. Det är även rätt deprimerande att börja tänka på hur många som upplever massor med misär.

En film visar ämnet är "pojken i randig pyjamas" som handlar om förintelsen. Jag fick reflektera en del över mina egna empatikänslor efter att ha sett den filmen och då är jag verkligen ingen nazist.
 
Det handlar om människovärde. Varför vissa anser att de de inte kan relatera till inte har något värde.
Fast jag tror dom flesta ser värde i det dom inte kan relatera till också, värdet varierar väl bara ju närmre man kommer av väldigt naturliga skäl. Det som är viktigt tycker jag är att det finns ett grundvärde i allt, att oavsett vad man tycker om någon bör den få rätt till ett bra liv och ha rätten till hjälp till ett bra liv.

Jag vill ändå tro att det är få som faktiskt inte ser något värde alls hos vissa.
 
Jag tror att mycket är biologiskt betingat men jag tänker också att det hänger ihop med hur man ser på sig själv. Om jag är tillräckligt nöjd med mig själv och mitt liv och har försonats med att allt som finns att få kanske inte kommer till mig personligen och därigenom kunnat släppa mig själv som jordens medelpunkt, då finns också möjligheten att se andras värde. Just att på riktigt förstå och känna att jag är samma oavsett vad andra har och får och att kunna släppa sig själv så ett perspektivbyte blir möjligt är nödvändigt för att erkänna andras behov och värde. Det här varierar säkerligen över tid och är sannolikt en skala snarare än två punkter.

Jag tänkeratt vi har fångat det i uttrycket att ”man är sig själv närmast” jag är medelpunkten i livet och det är rätt och riktigt att jag kämpar för mitt. Så länge jag inte har det jag tycker ska tillkomma mig så kommer jag inte ta hänsyn till andras behov, kommer inte att släppa mig själv som medelpunkt i livet.
 
Det är nog lättare att känna empati för någon man har en relation med. Det krävs mycket mer av hjärnan att sätta sig in i hur de man själv inte känner upplever händelser mm. Det är även rätt deprimerande att börja tänka på hur många som upplever massor med misär.

En film visar ämnet är "pojken i randig pyjamas" som handlar om förintelsen. Jag fick reflektera en del över mina egna empatikänslor efter att ha sett den filmen och då är jag verkligen ingen nazist.
Herregud den filmen klarade jag bara se en gång, jag tror att jag bölade där på slutet :cry: Men nu när du nämnde filmen i det här sammanhanget så blev det intressant, bra exempel på film! :up: Pappan ändrade ju sig väldigt snabbt när det gällde hans innersta krets.

Tillägg: Särskilt intressant (även om otrevligt) är att det inte blev smärtsamt att se på filmen förrän huvudpersonen hamnade i lägret, fastän man kände såklart empati för pojken i "pyjamas". Kanske huvudpersonen i filmer blir en del av ens innersta krets och därför får fram kraftigare känslor än birollerna?
 
Varför räcker det inte med alla människors okränkbara värde? Varför är någons flickvän/sambo/fru/mamma/dotter/syster/mormor/farmor mer värd än vilken kvinna som helst?

Varför behöver människor tänka "det kunde varit min mormor" när en äldre kvinna behöver deras hjälp istället för att se det självklara i att hjälpa en medmänniska i nöd?

Vad är det som gör att så många anser att det är rätt att stänga dörren för någon de inte känner trots att de vet att det i värsta fall innebär döden medans de själva ser det som självklart att de ska få all hjälp de behöver?

Röriga tankar från en rörig hjärna men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Vad är det som avgör om vi kan känna empati med någon vi inte känner alternativt inte kan känna empati för någon vi inte känner?
Handlar det inte om abstraktionsnivå?

Det jag inte känner till måste jag bearbeta för att kunna sätta mig in i. Välkända faktorer är snabbare att applicera.

"Klart att min kompis ska få XX. Att random okänd person ska få samma sak - tveksamt?"
 
Alltså, har aldrig haft någon jag känner som anser att kvinnor måste tillhöra någon man för att vara värd något. Och ren rasist tror jag inte jag träffat på då jag brukar undvika hatiska människor. Frustrerade människor som kan slänga ur sig dumma grejer om folk absolut, men det gör nog alla ibland, alla kan nog låta råa ibland utan att för den skull mena det dom säger eller handla efter det. Men någon rasist som tex dom i nationalistiska partiet som är väldigt otäckt lagda och kalla vad gäller utlänningar har jag inte i min närhet. Jag vill tro att den typen av råa människor trots allt är ganska ovanligt.
Förstår inte, menar du att du skulle blivit värd nog mycket att inte jävlas med för att du är ihop med en viss man? Har dom mer empati och bryr sig om dig mer eller respekterar dom bara honom såpass att dom inte "vågar" jävlas med er? Sånt har jag aldrig upplevt här iallafall.

Hänsyn är inte alltid lika med empati och omtanke om någon. Lika lite som dåligt beteende behöver ha att göra med brist på empati och omtanke. Hänsyn kan någon visa folk oavsett åsikt om dom.

Hur vet man tex om dåligt beteende beror på hat och brist på empati och omtanke eller pga okunnighet och dumhet? Hur någon uppför sig behöver inte säga så mycket om någonting egentligen.
Jag pratar inte om människor man känner eller umgås med utan rent generellt.

Ja vi fick ett människovärde i deras ögon när de hade något de kunde relaterade till. Innan dess var jag och min dotter bara något som störde. Vi hade inget människovärde.

En människa som anser att alla människor har samma värde oavsett om de kan relatera till dem eller inte beter sig annorlunda mot andra än en person med motsatt åsikt.
 
Kanske huvudpersonen i filmer blir en del av ens innersta krets och därför får fram kraftigare känslor än birollerna?

Jag tänkte på just den företeelsen förra helgen.
Jag hade tittat på en (antingen dålig eller bra) film hos en kompis. En katastroffilm.
Huvudpersonerna presenterades; nygravid kvinna, fästman som skulle "be om hennes hand" (amerikansk film, vad annars... i övrigt extremt föråldrat tänkande).
Katastrof utbryter, fästmannen och den blivande svärfadern - som inte är kompisar - åker i bil för att hitta den gravida kvinnan.
Hamnar i "krigszon".
Skjuter ihjäl människor på sin väg.
Svärfadern dör hjältedöden.
Fästmannen hittar och återförenas med gravida fästmön.
Man skjuter ytterligare någon som hotar huvudpersonerna.

Och sådant produceras, och sådant tittar "vi" på.
Och tycker eventuellt att det är helt berättigat att huvudpersonen (fästmannen) dödar andra människor för att inte själv dödas.

Märkligt.
 
Jag tror att mycket är biologiskt betingat men jag tänker också att det hänger ihop med hur man ser på sig själv. Om jag är tillräckligt nöjd med mig själv och mitt liv och har försonats med att allt som finns att få kanske inte kommer till mig personligen och därigenom kunnat släppa mig själv som jordens medelpunkt, då finns också möjligheten att se andras värde. Just att på riktigt förstå och känna att jag är samma oavsett vad andra har och får och att kunna släppa sig själv så ett perspektivbyte blir möjligt är nödvändigt för att erkänna andras behov och värde. Det här varierar säkerligen över tid och är sannolikt en skala snarare än två punkter.

Jag tänkeratt vi har fångat det i uttrycket att ”man är sig själv närmast” jag är medelpunkten i livet och det är rätt och riktigt att jag kämpar för mitt. Så länge jag inte har det jag tycker ska tillkomma mig så kommer jag inte ta hänsyn till andras behov, kommer inte att släppa mig själv som medelpunkt i livet.
Det här har du nog väldigt rätt i.
 
Handlar det inte om abstraktionsnivå?

Det jag inte känner till måste jag bearbeta för att kunna sätta mig in i. Välkända faktorer är snabbare att applicera.

"Klart att min kompis ska få XX. Att random okänd person ska få samma sak - tveksamt?"
Kanske?
 
Jag tänkte på just den företeelsen förra helgen.
Jag hade tittat på en (antingen dålig eller bra) film hos en kompis. En katastroffilm.
Huvudpersonerna presenterades; nygravid kvinna, fästman som skulle "be om hennes hand" (amerikansk film, vad annars... i övrigt extremt föråldrat tänkande).
Katastrof utbryter, fästmannen och den blivande svärfadern - som inte är kompisar - åker i bil för att hitta den gravida kvinnan.
Hamnar i "krigszon".
Skjuter ihjäl människor på sin väg.
Svärfadern dör hjältedöden.
Fästmannen hittar och återförenas med gravida fästmön.
Man skjuter ytterligare någon som hotar huvudpersonerna.

Och sådant produceras, och sådant tittar "vi" på.
Och tycker eventuellt att det är helt berättigat att huvudpersonen (fästmannen) dödar andra människor för att inte själv dödas.

Märkligt.
Lustigt, jag såg den också nyligen. Tyckte att den var precis urkass just med tanke på att det skulle ses som om han hade rätt att döda. Visst är alla sig själva närmast och i vid en sådan katastrof blir det enormt tydligt men den var så väldigt väldigt b...
 
Jag tänkte på just den företeelsen förra helgen.
Jag hade tittat på en (antingen dålig eller bra) film hos en kompis. En katastroffilm.
Huvudpersonerna presenterades; nygravid kvinna, fästman som skulle "be om hennes hand" (amerikansk film, vad annars... i övrigt extremt föråldrat tänkande).
Katastrof utbryter, fästmannen och den blivande svärfadern - som inte är kompisar - åker i bil för att hitta den gravida kvinnan.
Hamnar i "krigszon".
Skjuter ihjäl människor på sin väg.
Svärfadern dör hjältedöden.
Fästmannen hittar och återförenas med gravida fästmön.
Man skjuter ytterligare någon som hotar huvudpersonerna.

Och sådant produceras, och sådant tittar "vi" på.
Och tycker eventuellt att det är helt berättigat att huvudpersonen (fästmannen) dödar andra människor för att inte själv dödas.

Märkligt.
I såna fall när "fienden" är vanliga människor som kanske har samma behov som en själv är det också väldigt tydligt! Bra poäng men där tror jag också att ens egen överlevnadsinsikt slår in, när det väl verkligen gäller överlevnad så är det ofta så att man ser till att en själv överlever i första hand. Det syns i de filmerna.

Medan i andra filmer, som pojken i pyjamas, så är det inte riktigt ens egen överlevnad som gäller utan någon i ens närhet om du förstår vad jag menar? Man ser inte sig själv i pojken utan snarare i känslorollen som en förälder eller liknande.

När det gäller ens egen överlevnad så känns det mera acceptabelt, då det är ofta något man gör bara rent instinktivt. Medan det inte är samma sak när det gäller empati/medkänsla.

Det blev intressant att fundera på det här!
 
Varför räcker det inte med alla människors okränkbara värde? Varför är någons flickvän/sambo/fru/mamma/dotter/syster/mormor/farmor mer värd än vilken kvinna som helst?

Varför behöver människor tänka "det kunde varit min mormor" när en äldre kvinna behöver deras hjälp istället för att se det självklara i att hjälpa en medmänniska i nöd?

Vad är det som gör att så många anser att det är rätt att stänga dörren för någon de inte känner trots att de vet att det i värsta fall innebär döden medans de själva ser det som självklart att de ska få all hjälp de behöver?

Röriga tankar från en rörig hjärna men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Vad är det som avgör om vi kan känna empati med någon vi inte känner alternativt inte kan känna empati för någon vi inte känner?

Jag förstår vad du menar och nu inför valet har jag funderat på detta mer än vanligt :(

Blir lätt ledsen över saker just nu (känslig) men när det pratas politik här och där förundras jag över hur mycket fokus det ligger på MIG.
 
Lustigt, jag såg den också nyligen. Tyckte att den var precis urkass just med tanke på att det skulle ses som om han hade rätt att döda. Visst är alla sig själva närmast och i vid en sådan katastrof blir det enormt tydligt men den var så väldigt väldigt b...

Tack!

Jag har ju ingen TV och tittar inte på film hemma. Men hos kompisen blir det, och då tittar jag på det som kompisen vill titta på.
Oftast är det deckare, katastrof-filmer eller action eller sådant.
Och visst kan sådana filmer vara spännande och hålla mig vaken (oftast somnar jag framför TV:n).
Men ju äldre och tråkigare jag blir, desto märkligare tycker jag att det är.
Våld och dödande som underhållning. Jomenvisst.

Och just fenomenet att "hjältarna" ska överleva - och sedan får stora mängder andra människor i samma film gå under, det gör inget...

Och det belyser väl egentligen just "närhetsprincipen".
Vi människor, sägs det, är biologiskt programmerade till närhetsprincipen - skydda närmsta kretsen av överlevnadsskäl.
Viktigast är "min klan/familj/sociala grupp", ju mer olik eller ju längre bort, desto mindre utrymme får andra människor.
Därav, lite grann, att man håller på svenskar i idrottssammanhang, att man eventuellt tycker att det är en värre katastrof (som många tyckte; märkligt i mina ögon eftersom jag bryr mig lika mycket eller lite om en random svensk som jag inte känner, som om en random thailändare som jag inte heller känner) att svenskar drabbades av den stora Tsunamin än att thailändare gjorde det.


Det lika och okränkbara människovärdet är ju en social konstruktion att vi "ska" tycka.
Biologiskt/instinktivt tycker vi inte det.
Biologiskt ska vi nog tycka att det är värre om ett barn dör i en olycka jämfört med om det är en gammal sjuk människa i livets slut.
Vi "borde" inte tycka att det är värre att barn skadas eller dör jämfört med gamla människor. Om vi tycker att alla människor har samma värde.
Men instinktivt tycker vi det - och dessutom tycker nog många av oss att det är OK att vi tycker att det är värre om barn far illa.
 
Varför räcker det inte med alla människors okränkbara värde? Varför är någons flickvän/sambo/fru/mamma/dotter/syster/mormor/farmor mer värd än vilken kvinna som helst?

Varför behöver människor tänka "det kunde varit min mormor" när en äldre kvinna behöver deras hjälp istället för att se det självklara i att hjälpa en medmänniska i nöd?

Vad är det som gör att så många anser att det är rätt att stänga dörren för någon de inte känner trots att de vet att det i värsta fall innebär döden medans de själva ser det som självklart att de ska få all hjälp de behöver?

Röriga tankar från en rörig hjärna men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Vad är det som avgör om vi kan känna empati med någon vi inte känner alternativt inte kan känna empati för någon vi inte känner?

För att det historiskt inneburit katastrof att inte hålla flocken intakt.

Människan känner bara empati med flocken. Mot andra måste den kunna försvara sig då de utgör ett hot.
 
Tack!

Jag har ju ingen TV och tittar inte på film hemma. Men hos kompisen blir det, och då tittar jag på det som kompisen vill titta på.
Oftast är det deckare, katastrof-filmer eller action eller sådant.
Och visst kan sådana filmer vara spännande och hålla mig vaken (oftast somnar jag framför TV:n).
Men ju äldre och tråkigare jag blir, desto märkligare tycker jag att det är.
Våld och dödande som underhållning. Jomenvisst.

Och just fenomenet att "hjältarna" ska överleva - och sedan får stora mängder andra människor i samma film gå under, det gör inget...

Och det belyser väl egentligen just "närhetsprincipen".
Vi människor, sägs det, är biologiskt programmerade till närhetsprincipen - skydda närmsta kretsen av överlevnadsskäl.
Viktigast är "min klan/familj/sociala grupp", ju mer olik eller ju längre bort, desto mindre utrymme får andra människor.
Därav, lite grann, att man håller på svenskar i idrottssammanhang, att man eventuellt tycker att det är en värre katastrof (som många tyckte; märkligt i mina ögon eftersom jag bryr mig lika mycket eller lite om en random svensk som jag inte känner, som om en random thailändare som jag inte heller känner) att svenskar drabbades av den stora Tsunamin än att thailändare gjorde det.


Det lika och okränkbara människovärdet är ju en social konstruktion att vi "ska" tycka.
Biologiskt/instinktivt tycker vi inte det.
Biologiskt ska vi nog tycka att det är värre om ett barn dör i en olycka jämfört med om det är en gammal sjuk människa i livets slut.
Vi "borde" inte tycka att det är värre att barn skadas eller dör jämfört med gamla människor. Om vi tycker att alla människor har samma värde.
Men instinktivt tycker vi det - och dessutom tycker nog många av oss att det är OK att vi tycker att det är värre om barn far illa.

Att tycka att det är värre om ett barn dör i en olycka än om en gammal människa gör det har för mig mer att göra med att den gamla har fått leva sitt liv. Barnet har det inte. Det har för mig inget med människovärde att göra. Båda har samma värde.
För mig är det inget jag "ska" tycka. Jag tycker så och har gjort sålänge jag kan minnas. Som liten var jag så arg på att man inte fick något värde förren det fanns ett sammanhang folk kunde relatera till. Att inte alla helt självklart hade samma värde enbart och bara för att de är människor och dess värde därför är okränkbart.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
4 348
Övr. Hund Jag har sälj annons ute på min hund sedan den 17 januari. Jag har fått tre svar. En som bor i samma stad som jag och som kör lastbil...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
5 237
Senast: ako
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 940
Senast: lundsbo
·
Tjatter Påsklov!! I dessa Covid-19 tider när hela Stockholm stängs ner och ser ut som en spökstad bestämmer sig Stockholmarna för att dra till...
74 75 76
Svar
1 512
· Visningar
54 959

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp