Varför behöver så många kunna relatera personligen till personer för att kunna känna empati?

[TinyWiny]

Varför räcker det inte med alla människors okränkbara värde? Varför är någons flickvän/sambo/fru/mamma/dotter/syster/mormor/farmor mer värd än vilken kvinna som helst?

Varför behöver människor tänka "det kunde varit min mormor" när en äldre kvinna behöver deras hjälp istället för att se det självklara i att hjälpa en medmänniska i nöd?

Vad är det som gör att så många anser att det är rätt att stänga dörren för någon de inte känner trots att de vet att det i värsta fall innebär döden medans de själva ser det som självklart att de ska få all hjälp de behöver?

Röriga tankar från en rörig hjärna men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Vad är det som avgör om vi kan känna empati med någon vi inte känner alternativt inte kan känna empati för någon vi inte känner?

 

[pajaztar]

Varför räcker det inte med alla människors okränkbara värde? Varför är någons flickvän/sambo/fru/mamma/dotter/syster/mormor/farmor mer värd än vilken kvinna som helst?

Varför behöver människor tänka "det kunde varit min mormor" när en äldre kvinna behöver deras hjälp istället för att se det självklara i att hjälpa en medmänniska i nöd?

Vad är det som gör att så många anser att det är rätt att stänga dörren för någon de inte känner trots att de vet att det i värsta fall innebär döden medans de själva ser det som självklart att de ska få all hjälp de behöver?

Röriga tankar från en rörig hjärna men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Vad är det som avgör om vi kan känna empati med någon vi inte känner alternativt inte kan känna empati för någon vi inte känner?

Om man känner någon har man ju ett känslomässigt utbyte rent generellt med den personen. Det är lättare att känna empati för någon som har skapat (positiva) känslor hos en själv, jämfört med en som vi aldrig träffat. En okänd vet vi inte om den personen är vän eller fiende, men om man kan koppla något bekant hos den, som i mormorsexemplet, kan man ändå relatera och känna empati. Det finns ett begrepp som heter närhetsprincipen som handlar om det här. Dock behöver det inte handla om att man känner varandra, vilket blir tydligt när t ex kändisar dör - många känner sorg när en populär skådespelare går bort, inte för att man var bundis med den, men för att man sett filmer och mått bra av att se den, personen är kopplad till positiva känslor.

 

[utte]

Det finns spännande neuroforskning omkring detta! Det är bara att konstatera att vi människor är väldigt biologiska varelser.

https://fof.se/tidning/2014/3/artikel/medkansla-och-empati-ar-inte-samma-sak

 

[Lena Furberg]

Jag tror att livet skulle bli outhärdligt annars. Om vi kände detsamma inför alla människors lidande som vi gör inför sånt som drabbar våra nära och kära, skulle smärtan bli olidlig och livet skulle bli för smärtsamt. Jag vet de som drabbats av ohyggliga tragedier i sina familjer och skulle jag känna lika starkt för dem (och jag känner givetvis väldigt starkt även nu) plus för alla andra miljontals familjer världens runt varje dag, som drabbats av tragedier, hade jag inte klarat av att leva en minut till. Där måste finnas en gräns för empati, om man ska kunna leva.

Däremot tänker jag att ett stort mått av empati ändå ÄR nödvändigt för att vår värld ska vara uthärdlig, men att där finns en vågskål som behöver vara i balans. Ungefär.

 

[Gnist]

För att det inte är hållbart att känna så mycket för exakt alla människor på planeten. Det går helt enkelt inte att leva på det viset med såna känslor, för så många. Vem skulle orka med det mentalt?

Empati finns i olika grader kan jag tycka. Jag kan tycka synd om människor och ha empati för dem, men utan att det påverkar mig på samma känslomässiga sätt som den empati jag har för de som är mig nära.

 

[sjoberga]

Varför räcker det inte med alla människors okränkbara värde? Varför är någons flickvän/sambo/fru/mamma/dotter/syster/mormor/farmor mer värd än vilken kvinna som helst?

Varför behöver människor tänka "det kunde varit min mormor" när en äldre kvinna behöver deras hjälp istället för att se det självklara i att hjälpa en medmänniska i nöd?

Vad är det som gör att så många anser att det är rätt att stänga dörren för någon de inte känner trots att de vet att det i värsta fall innebär döden medans de själva ser det som självklart att de ska få all hjälp de behöver?

Röriga tankar från en rörig hjärna men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Vad är det som avgör om vi kan känna empati med någon vi inte känner alternativt inte kan känna empati för någon vi inte känner?

Jag tänker ofta på det. Samtidigt som man kan förstå att känslorna blir mer omfattande om man har en tidigare relation.

Men att så många inte klarar att känna empati med andra människor bara för att de är främlingar. Istället visa anti-empati eller likgiltighet. Det är en stor gåta för mig.

Är det någon som uppfostrar sina barn i den andan?

 

[Grazing]

Men att så många inte klarar att känna empati med andra människor bara för att de är främlingar. Istället visa anti-empati eller likgiltighet. Det är en stor gåta för mig.

Är det någon som uppfostrar sina barn i den andan?

Väldigt sällan jag stött på någon som inte har någon empati alls för främmande människor, om jag ens mött på någon. Dock så har folk olika sätt att visa empati på, olika förståelse för olika situationer.

 

[sjoberga]

Väldigt sällan jag stött på någon som inte har någon empati alls för främmande människor, om jag ens mött på någon. Dock så har folk olika sätt att visa empati på, olika förståelse för olika situationer.

De som kastar saker, sparkar eller verbalt angriper tiggare? De som häver ur sig skit om krigsflyktingar?

Jag ser och hör det - nästan - varje vecka.

 

[Lena Furberg]

Jag tänker ofta på det. Samtidigt som man kan förstå att känslorna blir mer omfattande om man har en tidigare relation.

Men att så många inte klarar att känna empati med andra människor bara för att de är främlingar. Istället visa anti-empati eller likgiltighet. Det är en stor gåta för mig.

Är det någon som uppfostrar sina barn i den andan?

Jag tror att de som inte kan känna empati, är de som inte fick uppleva empati som små barn.

 

[TinyWiny]

Om man känner någon har man ju ett känslomässigt utbyte rent generellt med den personen. Det är lättare att känna empati för någon som har skapat (positiva) känslor hos en själv, jämfört med en som vi aldrig träffat. En okänd vet vi inte om den personen är vän eller fiende, men om man kan koppla något bekant hos den, som i mormorsexemplet, kan man ändå relatera och känna empati. Det finns ett begrepp som heter närhetsprincipen som handlar om det här. Dock behöver det inte handla om att man känner varandra, vilket blir tydligt när t ex kändisar dör - många känner sorg när en populär skådespelare går bort, inte för att man var bundis med den, men för att man sett filmer och mått bra av att se den, personen är kopplad till positiva känslor.

Fast varför behöver du veta om någon är vän eller fiende för att hen i dina ögon ska ha samma okränkbara människovärde som de du har en positiv relation med?
Vad gäller kändisar så är det nog just att man har positiva känslor för dem. De har gjort något som satt avtryck i en.

 

[TinyWiny]

Det finns spännande neuroforskning omkring detta! Det är bara att konstatera att vi människor är väldigt biologiska varelser.

https://fof.se/tidning/2014/3/artikel/medkansla-och-empati-ar-inte-samma-sak

Väldigt intressant! Det är den form som munken har som jag menar. Att man kan känna för och med och att alla har samma värde oavsett relation.

 

[TinyWiny]

Jag tror att livet skulle bli outhärdligt annars. Om vi kände detsamma inför alla människors lidande som vi gör inför sånt som drabbar våra nära och kära, skulle smärtan bli olidlig och livet skulle bli för smärtsamt. Jag vet de som drabbats av ohyggliga tragedier i sina familjer och skulle jag känna lika starkt för dem (och jag känner givetvis väldigt starkt även nu) plus för alla andra miljontals familjer världens runt varje dag, som drabbats av tragedier, hade jag inte klarat av att leva en minut till. Där måste finnas en gräns för empati, om man ska kunna leva.

Däremot tänker jag att ett stort mått av empati ändå ÄR nödvändigt för att vår värld ska vara uthärdlig, men att där finns en vågskål som behöver vara i balans. Ungefär.

Fast nu pratar vi om olika saker. Jag menar inte alls så. Jag pratar om människovärde. Att man ser det som självklart att alla människor har samma okränkbara människovärde oavsett. Det är inte smärtsamt att känna med någon på det sätt jag menar. Det som är smärtsamt är att leva sig in i en hårt drabbad familjs/persons känslor, att tänka hur man själv hade känt i samma situation med all den ångesten det innebär men det är inget positivt utan är enbart dränerande. Det är inte positivt för den drabbade heller om någon gör så. Då hamnar vi i den sitsen där någon får veta att någon har drabbats av allvarlig sjukdom och att den som drabbats får sitta och trösta övriga. Det är helt vansinnigt fel.

 

[TinyWiny]

För att det inte är hållbart att känna så mycket för exakt alla människor på planeten. Det går helt enkelt inte att leva på det viset med såna känslor, för så många. Vem skulle orka med det mentalt?

Empati finns i olika grader kan jag tycka. Jag kan tycka synd om människor och ha empati för dem, men utan att det påverkar mig på samma känslomässiga sätt som den empati jag har för de som är mig nära.

Läs gärna svaret till @Lena Furberg Jag menar inte så.

 

[pajaztar]

Fast varför behöver du veta om någon är vän eller fiende för att hen i dina ögon ska ha samma okränkbara människovärde som de du har en positiv relation med?
Vad gäller kändisar så är det nog just att man har positiva känslor för dem. De har gjort något som satt avtryck i en.

Väldigt intressant! Det är den form som munken har som jag menar. Att man kan känna för och med och att alla har samma värde oavsett relation.

Du har nog svaret på frågan till mig i artikeln! Att man inte känner empati eller medkänsla för andra är en träningssak. Jag tänker på de här styckena:

Först det automatiska, reflexmässiga, som gör att till exempel gäspningar smittar. Här ingår ingen medvetenhet, ingen oro över att den andra är trött, två kroppar härmar bara varandra, och det finns hos människan från födelsen.

Nästa steg, det Tania Singer kallar empatin, kräver en viss medvetenhet och uppstår först när vi förstått att vi är enskilda personer. Jag ser att den andra lider, och jag känner det också.

Det tredje steget, ett slags förfinad empati, det Tania Singer kallar för compassion, medkänsla, innebär inte något medlidande, bara omsorg.

Det vore intressant att se resultaten av den fortsatta forskningen. Går det att träna upp medkänslan så att man inte dras med i de negativa känslorna? Det verkar ju så. Alla kanske behöver träna mer på sin medkänsla.

 

[TinyWiny]

Jag tänker ofta på det. Samtidigt som man kan förstå att känslorna blir mer omfattande om man har en tidigare relation.

Men att så många inte klarar att känna empati med andra människor bara för att de är främlingar. Istället visa anti-empati eller likgiltighet. Det är en stor gåta för mig.

Är det någon som uppfostrar sina barn i den andan?

Ja att känslorna är mer omfattande till de man har en relation med är självklart men att man skulle anse att andra människor är mindre värda för det eller inte anse att de har något människovärde alls, det förstår jag inte.

 

[TinyWiny]

Jag tror att de som inte kan känna empati, är de som inte fick uppleva empati som små barn.

Det tror inte jag. Isåfall hade jag varit fullkomligt empatilös och det tror jag inte att jag är. Däremot kan det säkerligen hjälpa till och det är aldrig fel att lära sina barn vad empati är.

 

[Grazing]

De som kastar saker, sparkar eller verbalt angriper tiggare? De som häver ur sig skit om krigsflyktingar?

Jag ser och hör det - nästan - varje vecka.

Vad folk häver ur sig angående andra behöver inte betyda särskilt mycket huruvida dom har empati för dom eller inte, folk häver ur sig en hel del när dom är frustrerade som dom inte menar, betyder inte att dom inte känner någonting för dom.

Att folk beter sig illa betyder inte att dom är helt kalla och empatilösa. Det kan pågå saker och ting i livet som gör att man beter sig kasst ibland, inte för att det ursäktar något dåligt beteende men vi är bara människor. Ibland beter sig folk illa när dom blir frustrerade och irriterade på olika situationer.

Tror inte någon är helt perfekt jämt och inte häver ur sig någon som helst frustration över någon någonsin. Man måste se skillnad på handling och känslor också, man får inte vara så snabb på att döma.

 

[TinyWiny]

Väldigt sällan jag stött på någon som inte har någon empati alls för främmande människor, om jag ens mött på någon. Dock så har folk olika sätt att visa empati på, olika förståelse för olika situationer.

Du har aldrig mött någon rasist? Någon som anser att kvinnor inte är något värda om de inte "tillhör" någon man? Grattis isåfall. Jag kan fortsätta listan hur länge som helst. Ett klockrent exempel är när vi flyttade hit. Jag och då knappt tonåriga dottern var ute och red och bilar, traktorer och dylikt körde som idioter och visade ingen hänsyn alls. Ju räddare hästarna blev desto roligare verkade de tycka att det var. Efter några månader hade det spritt sig till "alla" vem jag bodde ihop med och plötsligt som genom ett trollslag körde folk vettigt och visade hänsyn.

 

[Gnist]

Läs gärna svaret till @Lena Furberg Jag menar inte så.

Som sagt; Empati finns i olika grader kan jag tycka. Jag kan tycka synd om människor och ha empati för dem, men utan att det påverkar mig på samma känslomässiga sätt som den empati jag har för de som är mig nära.

Det kan nog alla i varierande grad, men det innebär ju inte att alla kommer sluta göra/säga saker som gör andra människor illa.

 

[TinyWiny]

Som sagt; Empati finns i olika grader kan jag tycka. Jag kan tycka synd om människor och ha empati för dem, men utan att det påverkar mig på samma känslomässiga sätt som den empati jag har för de som är mig nära.

Det kan nog alla i varierande grad, men det innebär ju inte att alla kommer sluta göra/säga saker som gör andra människor illa.

Fast det handlar inte om att tycka synd om. Vem vill egentligen att någon ska tycka synd om dem? Inte jag iallafall. Det handlar om människovärde. Varför vissa anser att de de inte kan relatera till inte har något värde.