Varför valde din partner dig?

[mandalaki]

Ja, fy sjutton! Ett par sådana historier har jag också haft. Har dock hittills undvikit att göra det så där tydligt för mig själv som du gör där.

Välformulerat!

Tack!

Vad som ingått där har också varit att jag tyckt det har varit skönt när vi stått inför en tid av frånvaro - typ när jag pluggade och vi åkte till olika hemstäder under sommaren - så har jag tänkt "Ja, det här känns ju jävligt knackigt, det blir nog bättre när vi får längta lite efter varann". Andra är säkert annorlunda men för mig har den tanken alltid följts av en rätt snar dumpning.

Jag har nämligen inte längtat, åtminstone inte efter honom, utan efter min bild av vad han skulle kunna vara. Sedan har det varit skitjobbigt när han kommit och stört den bilden!

 

[tanten]

Jag har nämligen inte längtat, åtminstone inte efter honom, utan efter min bild av vad han skulle kunna vara. Sedan har det varit skitjobbigt när han kommit och stört den bilden!

Det kan vara tvärtom också.
Den man jag har en obesvarad crush för kan jag glatt och rationellt avfärda när vi inte ses. Han har en massa saker som jag itne gillar om jag använder förnuftet. Men så fort han är nära så blir jag ett våp och mest himlar med ögonen och bekräftar honom hela tiden.
Måste jobba på det där.

 

[mandalaki]

Det kan vara tvärtom också.
Den man jag har en obesvarad crush för kan jag glatt och rationellt avfärda när vi inte ses. Han har en massa saker som jag itne gillar om jag använder förnuftet. Men så fort han är nära så blir jag ett våp och mest himlar med ögonen och bekräftar honom hela tiden.
Måste jobba på det där.

Ja herregud, vem blir inte det ... Fast själv önskar jag att jag kunde avfärda mina obesvarade crushar ibland

 

[Andromedae]

Makens svar på frågan varför han föll för mig: "Öh. Jag vet inte. För att jag tyckte om dig, typ?"

 

[Freddie]

Jag är ganska säker på att min intelligens och humor var det som tilltalade min man när vi träffades för tio år sedan och det är samma egenskaper som han uppskattar mest idag också. Det är för övrigt de två egenskaper som jag själv värderar högst hos min man. Sen att han är nästan löjligt snäll medan jag mellan varven är värsta ragatan verkar inte bekomma honom speciellt mycket, han brukar hävda att hans snällhet räcker för två .

 

[mandalaki]

Det där kära tramset som jag varit med om med de flesta jag haft något med: vad tänkte du när vi träffades första gången? Minns du när vi stötte ihop på platsen X? När du sa XYZ, menade du då att ..? När insåg du att vi nog var mer än bara vänner? - är det bara jag (och partners, alla frågor är ömsesidiga) som hållit på så?

När man är i det där inledande stadiet av att utforska Att Det Plötsligt Är VI - då får man ju oftast en klar bild av vilken bild partnern har av en.

Är det verkligen så ovanligt?

 

[zassoo]

Valde och valde, vi ramlade ömsesidigt in i förhållandet Vi klickade på en gång, kunde prata i flera timmar. Han har sagt att det ögonblicket han verkligen föll för mig var när vi skulle säga hejdå efter första dejten. Vi kramades och när vi släppte taget så tog jag omedvetet tag i hans hand, sedan tittade jag in i hans ögon och förstod att han var körd I övrigt så konstaterade vi tidigt att vi hade ganska lika synsätt på många saker, men att där ändå fanns stort utrymme för diskussion och reflektion. Fysisk attraktion fanns också såklart, dock var vi båda ganska oerfarna och tog det försiktigt. Det var ganska trevande i början men ändå så självklart.

----------------------------
@mandalaki Vi har diskuterat vår första tid tillsammans väldigt många gånger. Vad hade vi på oss, vad gjorde vi, vad tyckte du om det och det, hur gick det egentligen till när vi bestämde oss för att fortsätta tillsammans osv osv. Däremot kan jag tänka mig att minnet suddas ut lite när man varit tillsammans i X antal år, därav att många som svarat i tråden måste gå till partnern och fråga. Vilket jag antar är vad du far efter med din fråga?

 

[Raderad medlem 6459]

Det där kära tramset som jag varit med om med de flesta jag haft något med: vad tänkte du när vi träffades första gången? Minns du när vi stötte ihop på platsen X? När du sa XYZ, menade du då att ..? När insåg du att vi nog var mer än bara vänner? - är det bara jag (och partners, alla frågor är ömsesidiga) som hållit på så?

Nej, så håller jag och sambon fortfarande på och tramsar. "Berätta om vad du tänkte första gången vi träffades!" fastän man hört det fyratusen gånger.

 

[Petruska]

Det där kära tramset som jag varit med om med de flesta jag haft något med: vad tänkte du när vi träffades första gången? Minns du när vi stötte ihop på platsen X? När du sa XYZ, menade du då att ..? När insåg du att vi nog var mer än bara vänner? - är det bara jag (och partners, alla frågor är ömsesidiga) som hållit på så?

När man är i det där inledande stadiet av att utforska Att Det Plötsligt Är VI - då får man ju oftast en klar bild av vilken bild partnern har av en.

Är det verkligen så ovanligt?

Det verkar förutsätta att det någonstans finns en plötslighet, på något vis. Nu är det ju ett tag sedan och jag minns inte alla detaljer, men som jag minns det var det snarare så att vi successivt kom fram till att det nog var ett förhållande. Det första året eller så, pratade vi om det som att testa att ha ett förhållande, som ett experiment. Sen permanentades väl experimentet, kan man säga.

Formuleringar som "mer än vänner" och liknande har båda lite svårt för. Jag tycker överhuvudtaget att språket är extremt outvecklat när det kommer till att prata om relationer (utanför de allra mest konventionella relationsmönstren och -fraserna).

Detsamma gäller för att prata om vad man faller för. Jag faller för i allt väsentligt samma saker hos partners som hos vänner. Det är rätt mycket en tillfällighet (såsom båda parters sexuella orientering och relationsstatus för övrigt) om det blir ett förhållande eller en vänskap av det, tycker jag.

Att vi är ihop för att vi i mycket väsentligt är likadana, är ju självklart!

 

[mandalaki]

@Petruska Javisst, i teorin håller jag med dig om både plötsligheten, språket och vad man faller för.

Men sedan vet jag hur jag är när det kommer till praktiken. Både "klyschig" och "våp" är ord som nu plötsligt kommer för mig.

 

[Petruska]

@Petruska
Men sedan vet jag hur jag är när det kommer till praktiken. Både "klyschig" och "våp" är ord som nu plötsligt kommer för mig.

När jag reagerar med sådant brukar/brukade jag tänka att personen inte är nån jag kan vara ihop med. Om hen har så dåligt inflytande på mig, menar jag.

 

[CillaW]

Min syrra hade ett litet talfel. Nu var det ifos ca 1971, men man tog hennes läspning på stort allvar och hon fick gå till logoped.

Förutom sin läspning kunde hon inte säga r på vanligt vis med tungspetsen, bara skorrande med tungroten (och knappt det). Föräldrarna ville att talpedagogen skulle ta tag även i det, men talpedagogen var smålänning och förstod inte problemet. (Högst troligt kunde inte heller pedagogen säga r.)

(Min syster är envis som en röd gris, och gjorde egen talpedagogik med sig själv, tills hon lärde sig säga r.)


Slut på OT för min del.

Min lillebror som är född i Stockholm men talar klockren skånska blev i lågstadiet uppgångar av systemet och taaaaaaalpedagogen ringde och erbjöd sig att hjälpa den arma pojken att bli av med detta handikapp. Min Malmöfödda mamma tackade nej ❤

 

[mandalaki]

När jag reagerar med sådant brukar/brukade jag tänka att personen inte är nån jag kan vara ihop med. Om hen har så dåligt inflytande på mig, menar jag.

Men det gör jag också! Att jag inte vill vara den jag blir i ett förhållande är en av orsakerna till att jag diskvalificerar mig från att ha ett numera (den andra orsaken är att jag rent allmänt är så dålig på det).

 

[tanten]

Nej, så håller jag och sambon fortfarande på och tramsar. "Berätta om vad du tänkte första gången vi träffades!" fastän man hört det fyratusen gånger.

Ungefär som att jag upprepat frågade honom om han älskade mig och han svarade -jag säger till om det blir någon förändring.

 

[Rie]

Min lillebror som är född i Stockholm men talar klockren skånska blev i lågstadiet uppgångar av systemet och taaaaaaalpedagogen ringde och erbjöd sig att hjälpa den arma pojken att bli av med detta handikapp. Min Malmöfödda mamma tackade nej ❤

Har bekanta med liknande historia. Pojken född och uppvuxen i Norr(Väster?) botten vars familj flyttade ner till Skåne.

 

[Trani]

När man är i det där inledande stadiet av att utforska Att Det Plötsligt Är VI - då får man ju oftast en klar bild av vilken bild partnern har av en.

Är det verkligen så ovanligt?

Det är säkert inte ovanligt alls. Jag och min partner gjorde (gör) istället motstånd mot att definiera oss som ett Vi (en parenhet). Ingen av oss är anhängare av tvåsamhet som idé. Vi diskuterade snarare hur vi (haha direkt ett vi!) skulle förhålla oss till att omgivningen definierar oss som par. Lite panikartat "öh, hur ser det här ut? Folk kommer ju tro att...? " Inte så mycket nykärt utforskande som jobbig insikt. Vid någon punkt kapitulerade jag (vi) och började definiera varandra som partners (hängde nog ihop med att vi otvetydigt blev sambos) Men vi reflekterar i alla fall över och ser (försöker se) kritiskt på vår relation.

Jag vet såklart lite om vad min partner gillar hos mig. Eftersom vi gillar varandra så ger vi varandra uppskattande kommentarer om olika saker. Men jag vet inte om jag tycker att frågan "vad gillar min partner med mig?" är så intressant att besvara. Jag brukar inte fundera över exakt vad mina vänner uppskattar hos mig heller. Det som är intressant är att de gör det, inte varför. Jag antar att jag inte finner den typen av självreflektion intressant. Kanske för att jag inte skulle vilja använda den kunskapen. Jag har ingen önskan om att på något sätt förbättra mig i min partners/mina vänners ögon. (Skulle någon påtala ett problem skulle jag givetvis reflektera.)

 

[mandalaki]

Det är säkert inte ovanligt alls. Jag och min partner gjorde (gör) istället motstånd mot att definiera oss som ett Vi (en parenhet). Ingen av oss är anhängare av tvåsamhet som idé. Vi diskuterade snarare hur vi (haha direkt ett vi!) skulle förhålla oss till att omgivningen definierar oss som par. Lite panikartat "öh, hur ser det här ut? Folk kommer ju tro att...? " Inte så mycket nykärt utforskande som jobbig insikt. Vid någon punkt kapitulerade jag (vi) och började definiera varandra som partners (hängde nog ihop med att vi otvetydigt blev sambos) Men vi reflekterar i alla fall över och ser (försöker se) kritiskt på vår relation.

Jag vet såklart lite om vad min partner gillar hos mig. Eftersom vi gillar varandra så ger vi varandra uppskattande kommentarer om olika saker. Men jag vet inte om jag tycker att frågan "vad gillar min partner med mig?" är så intressant att besvara. Jag brukar inte fundera över exakt vad mina vänner uppskattar hos mig heller. Det som är intressant är att de gör det, inte varför. Jag antar att jag inte finner den typen av självreflektion intressant. Kanske för att jag inte skulle vilja använda den kunskapen. Jag har ingen önskan om att på något sätt förbättra mig i min partners/mina vänners ögon. (Skulle någon påtala ett problem skulle jag givetvis reflektera.)

Är du säker på att du inte är Petruskas lillasyster?

Intressant! Jag inser att jag jättegärna vill veta vad mina vänner tycker om hos mig, för då är det nog bra sidor som jag vill förstärka.

 

[Petruska]

Är du säker på att du inte är Petruskas lillasyster?

Det är hon det är hon det är hon!

 

[Trani]

Är du säker på att du inte är Petruskas lillasyster?

Jag vet inte, jag är inte bekväm med att definiera relationer på det viset.

Intressant! Jag inser att jag jättegärna vill veta vad mina vänner tycker om hos mig, för då är det nog bra sidor som jag vill förstärka.

Min inställning till nära relationer är att jag "är som jag är" och så finner jag folk som matchar. Som dras till just den balansen av egenskaper som är jag. För mycket av något, även om det är en bra egenskap, kan också rucka relationen. Äsch, väldigt förenklat eftersom varken en själv eller relationerna är statiska. Och jag vill såklart att mina vänner ska tycka om mig och gör garanterat saker i syfte att få dem att göra just det.

Det handlar antagligen mest om att jag känner mig obekväm med den typen av självreflektion.

 

[Petruska]

Min lillebror som är född i Stockholm men talar klockren skånska blev i lågstadiet uppgångar av systemet och taaaaaaalpedagogen ringde och erbjöd sig att hjälpa den arma pojken att bli av med detta handikapp. Min Malmöfödda mamma tackade nej ❤

Fast ingen i vår familj använder tungrots-r när vi pratar svenska. Då är det väl ett talfel att inte kunna säga tungspets-r?

Annars kan man ju säga att läspningen inte heller var ett talfel. Tex läspar man ju normalt på spanska, vilket inte betyder att alla spanjorer har talfel.