Vårföräldrar 2015 #2

Status
Stängd för vidare inlägg.
Här är en till som hoppas på att mammahormonerna ska explodera vid förlossningen eller något ;)

Jag är precis som du sjukt nyfiken på vem som bor i magen, och ser fram emot förlossningen (vad det innebär, kanske inte det fysiska ;) ) som bara den.

Men att bebisen där inne är min son eller dotter, det har verkligen inte gått in än. För mig är det väldigt vetenskapligt än så länge. Jag är grymt fascinerad av hur barnet utvecklas och magen växer. Men att prata med magen eller ha någon social relation till bebisen där inne känns fortfarande främmande.
 
Jag är både skeptisk och undrande till hur jag ska ställa mig till barnet när det väl är ute. Det var länge så att jag aldrig tänkte skaffa barn, så att bli gravid var ett stort steg som övervägdes länge och väl men var aldrig ett glasklart beslut. Glasklart är det däremot att min sambo som redan har ett barn både vet vad det innebär och är en himla bra förälder (och tror på mig som detsamma) så jag lutar mig mycket mot honom. Han klarar att hantera alla mina tvivel, orosmoln och undringar. För jag har inte den blekaste aning om hur jag kommer hantera föräldraskapet. Just nu längtar jag mest efter min kropp, att kunna springa och gå kilometervis igen. Jag är såklart väldigt nyfiken på hur det kommer bli, om jag kommer förändras mycket, om jag kommer bli totalt förälskad, men jag tänker att det blir som det blir. Jag är hyfsat normal så det blir förmodligen bra;)
 
Vill bara säga att alla har inte dom där omtumlande mammakänslorna när de är gravida! Jag va mer "jaha där inne är en bebis, det är lite märkligt". Däremot va jag sjukt exalterad över att få se vem som bodde i min mage.
Jag funderade på hur jag helt plötsligt skulle kunna älska någon jag aldrig träffat och hur jag skulle kunna känna nån typ av samhörighet med den lilla så pass att jag inte la mig på henne i sömnen O_o
Och det sjuka är att i samma ögonblick jag såg min bebis så va det så fruktansvärt självklart! Att det va hon som bott i magen och jag direkt älskade henne på ett sätt jag inte trodde va möjligt.

En vän till mig va väldigt kärleksfull mot sin bebis i magen och hade alla dom där gravid/mammakänslorna. Hennes bebis kom ut och hon va mer "jaha där är en bebis, den tar jag hand om" där fick kärleken växa fram och det gick bra det med :)

Tack för att du delade med dig. :)

Jag känner igen en hel del av det du skriver. Jag har haft det rätt jobbigt med kräkningar och vissa dagar har jag inte kommit upp ur soffan utan att börja gråta för att det gör så ont i ryggen/rumpan. Just nu är jag som en heffaklump som rör mig ca 100 meter per dag (och inte går det fort inte). Jag orkar inte hitta på några roliga grejer oftast, och så känns det som att allt jag gör är att gnälla dessutom. (Men vad är alternativet, att låtsas må fint och kräkas i smyg?)

Jag vill också orka. Ikväll hade vi tvättid och min kille fick ta den själv igen eftersom min ork bara inte fanns där. Och jag vet att han så gärna gör det för mig, men det känns fel. Det känns fel att be honom plocka upp saker från golvet, eller laga mat, eller...ja, vad det nu kan vara - hela tiden, eftersom jag ju är van att vi delar lika (och innan honom klarade jag ju allt sånt själv). Jag känner mig vansinnigt osjälvständig när han nästan alltid får köra bilen eftersom min mage är i vägen för ratten (ehh, ja, jag har ganska korta ben, så måste liksom köra fram stolen :o)

Jag har känt mig så himla slutkörd de senaste veckorna och jag kanske inte ens har fattat hur jobbigt det varit förrän ikväll när jag blev sjukskriven på 50% och jag kan få lite andrum känns det som. Börja bli människa igen.

Men, det jag menar är i alla fall att det är rätt så normalt det här, tror jag. Det är läskigt att liksom behöva lägga hela sitt välbefinnande i knät på en annan person. Men jag tror kanske också att det gör förhållandet lite starkare. För nästa gång är det han som är svag - deppig, trött, eller sjuk. Och då ställer jag upp för honom. Jag vet att han inte räknar tjänster på det viset, så jag borde inte göra det heller.

Man hjälper ju varandra för att orka. Och det här barnet vill vi ju båda ha, men det är jag som måste bära det. På sätt och vis tror jag också att det är skönt för ens partner att bli behövd. För det måste vara jobbigt också för honom att se den han tycker om mest vara så slut och ha så ont.

Angående de där mammagenerna så väljer jag stenhårt att tro på att de växer fram när han väl ploppar ut. Och vet du? Jag tror man blir en bättre mamma om man innan ifrågasätter om man verkligen klarar det, än om man bara kör på och aldrig reflekterar över någonting.

Jag tror att du kommer bli en finfin mamma, du verkar snäll och klok - typiskt bra mammaegenskaper, tänker jag.

Jag har börjat förstå att så som du och jag mår är rätt så normalt, så i vanlig ordning undrar jag VARFÖR MAN INTE PRATAR OM DET!? Det snackas så himla mycket om hur kroppen kan påverkas av en graviditet (förlossningsskador talas det dock tyst om), om hur mycket livet förändras av att få barn osv,. Men hur mentalt påfrestande en alldeles normal graviditet kan vara, hur beroende av andra man faktiskt kan bli, det är inget som kommer upp hos BM eller i föräldragrupp eller liknande. Ändå måste det ju vara skitvanligt att kvinnan behöver väldigt mycket avlastning, eller åtminstone att hon skulle må bäst av det (man kan ju tjura sig igenom det mesta trots att det gör ont, jag tror många gör precis det du skriver; låtsas må fint och kräks i smyg för när man är gravid ska man ju vara lycklig).

Och precis som du säger: hur påverkar det partnern att se sin gravida käresta ha ont och inte kunna göra så mycket åt det? Min karl kliver fram och försöker göra allt han kan, men jag vet att han känner sig maktlös, jag ser på honom hur jobbigt det är. Jag kan mycket väl tänka mig att många reagerar tvärtom, de drar sig tillbaka och vill eller vågar inte försöka, eller känner att de bara är i vägen.

Nu känner jag att jag blir irriterad istället för ledsen... :p

Och tack för komplimangen. :love:
 
Här är en till som hoppas på att mammahormonerna ska explodera vid förlossningen eller något ;)

Jag är precis som du sjukt nyfiken på vem som bor i magen, och ser fram emot förlossningen (vad det innebär, kanske inte det fysiska ;) ) som bara den.

Men att bebisen där inne är min son eller dotter, det har verkligen inte gått in än. För mig är det väldigt vetenskapligt än så länge. Jag är grymt fascinerad av hur barnet utvecklas och magen växer. Men att prata med magen eller ha någon social relation till bebisen där inne känns fortfarande främmande.

Jag tycker också det känns konstigt att det är en människa där inne, även om jag ibland svär åt henne och säger åt henne att lugna ner sig. :p

Jag ser fram emot förlossningen på ungefär samma sätt jag såg fram emot uppkörningen i vintras; ett medel för ett mål. :D

Jag är både skeptisk och undrande till hur jag ska ställa mig till barnet när det väl är ute. Det var länge så att jag aldrig tänkte skaffa barn, så att bli gravid var ett stort steg som övervägdes länge och väl men var aldrig ett glasklart beslut. Glasklart är det däremot att min sambo som redan har ett barn både vet vad det innebär och är en himla bra förälder (och tror på mig som detsamma) så jag lutar mig mycket mot honom. Han klarar att hantera alla mina tvivel, orosmoln och undringar. För jag har inte den blekaste aning om hur jag kommer hantera föräldraskapet. Just nu längtar jag mest efter min kropp, att kunna springa och gå kilometervis igen.

Det är precis samma här! Barn fanns inte på kartan tills karln gjorde entre i mitt liv med buller och bång. Han var helt säker på att han ville ha barn, så jag fick vackert stöta och blöta frågan ett varv till. Största anledningen till att jag inte ville ha barn var bristen på bra pappamaterial och eftersom karln löste det problemet svängde jag i frågan (bevisligen).

Dock är det jag som är mest barnvan av oss två, karln hade nog aldrig hållit i ett spädbarn innan han blev farbror i somras medan jag fick mitt första syskonbarn när jag var nio år och nu har jag elva stycken. :D

Jag längtar också efter min kropp. Bor precis bredvid ett stort naturreservat och ser folk som går, cyklar och springer hela tiden och jag är så in i bänken jävla avundsjuk och sugen så det finns inte! Inte kunnat träna på fem månader nu, inte kunnat gå en promenad på åtminstone tre månader.

Jag är såklart väldigt nyfiken på hur det kommer bli, om jag kommer förändras mycket, om jag kommer bli totalt förälskad, men jag tänker att det blir som det blir. Jag är hyfsat normal så det blir förmodligen bra;)

Det där ska jag ta med mig. :D
 
Tack för att du delade med dig. :)



Jag har börjat förstå att så som du och jag mår är rätt så normalt, så i vanlig ordning undrar jag VARFÖR MAN INTE PRATAR OM DET!? Det snackas så himla mycket om hur kroppen kan påverkas av en graviditet (förlossningsskador talas det dock tyst om), om hur mycket livet förändras av att få barn osv,. Men hur mentalt påfrestande en alldeles normal graviditet kan vara, hur beroende av andra man faktiskt kan bli, det är inget som kommer upp hos BM eller i föräldragrupp eller liknande. Ändå måste det ju vara skitvanligt att kvinnan behöver väldigt mycket avlastning, eller åtminstone att hon skulle må bäst av det (man kan ju tjura sig igenom det mesta trots att det gör ont, jag tror många gör precis det du skriver; låtsas må fint och kräks i smyg för när man är gravid ska man ju vara lycklig).

Och precis som du säger: hur påverkar det partnern att se sin gravida käresta ha ont och inte kunna göra så mycket åt det? Min karl kliver fram och försöker göra allt han kan, men jag vet att han känner sig maktlös, jag ser på honom hur jobbigt det är. Jag kan mycket väl tänka mig att många reagerar tvärtom, de drar sig tillbaka och vill eller vågar inte försöka, eller känner att de bara är i vägen.

Nu känner jag att jag blir irriterad istället för ledsen... :p

Och tack för komplimangen. :love:

Om jag klarade det så klarar du det. Jag vet ärligt talat inte vad som var bäst efter förlossningen - att det fanns en gullig bebis där eller att jag inte var gravid längre.

Jag bloggade mycket om skiten, lyfte på locket liksom. Har fått massor av kommentarer och mejl från andra som känner igen sig och som trodde att de var ensamma med sina tankar och känslor. Oerhört sorgligt att det ska vara så!

Jag vet att Mirijam G bloggade om samma sak i dag, gå in och läs! :)
 
Om jag klarade det så klarar du det. Jag vet ärligt talat inte vad som var bäst efter förlossningen - att det fanns en gullig bebis där eller att jag inte var gravid längre.

Jag bloggade mycket om skiten, lyfte på locket liksom. Har fått massor av kommentarer och mejl från andra som känner igen sig och som trodde att de var ensamma med sina tankar och känslor. Oerhört sorgligt att det ska vara så!

Jag vet att Mirijam G bloggade om samma sak i dag, gå in och läs! :)

Jag tycker också att det har varit väldigt befriande att få läsa det du skrivit och kul att se att det finns fler som släpper ut sina tankar och känslor om det här i etern.

Jag är så himla glad för din skull, att det blivit så bra för er och att det glada, spralliga blåbäret börjar komma tillbaka till oss. :love:
 
Jag tycker också att det har varit väldigt befriande att få läsa det du skrivit och kul att se att det finns fler som släpper ut sina tankar och känslor om det här i etern.

Jag är så himla glad för din skull, att det blivit så bra för er och att det glada, spralliga blåbäret börjar komma tillbaka till oss. :love:

Gulle :love:
Just nu är jag mer en zombie dock, tydligen har bebisar något himla utvecklingsgalej vid 6 veckor som gör dem extra gnälliga. John har sovit cirka ingenting de senaste två nätterna, så jag närmar mig snart gränsen till vansinne. Meeeen han är just nu extremt mysig, för nu sover han på mig och är varm och mjuk och gosig och fjunig och luktar väldigt gott. Och så är han tyst. Mmmm... Tyst.

Zzzz...
 
Gulle :love:
Just nu är jag mer en zombie dock, tydligen har bebisar något himla utvecklingsgalej vid 6 veckor som gör dem extra gnälliga. John har sovit cirka ingenting de senaste två nätterna, så jag närmar mig snart gränsen till vansinne. Meeeen han är just nu extremt mysig, för nu sover han på mig och är varm och mjuk och gosig och fjunig och luktar väldigt gott. Och så är han tyst. Mmmm... Tyst.

Zzzz...

Sprallet skiner igenom ändå. :D

När du berättar om sådana där perioder skäms jag nästan över hur lycklig jag är att både jag och karln ska vara hemma i princip heltid de första åtta månaderna. :o
 
Gulle :love:
Just nu är jag mer en zombie dock, tydligen har bebisar något himla utvecklingsgalej vid 6 veckor som gör dem extra gnälliga. John har sovit cirka ingenting de senaste två nätterna, så jag närmar mig snart gränsen till vansinne. Meeeen han är just nu extremt mysig, för nu sover han på mig och är varm och mjuk och gosig och fjunig och luktar väldigt gott. Och så är han tyst. Mmmm... Tyst.

Zzzz...

Visst är det underbart med utvecklingsperioder.....eller inte. När man tror att ena är över så kommer nästa :p Tur dom är jäkligt söta och goa största delen av tiden :D
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Jag blir tokig. Jag skrev ju i början av sommaren att vi hade löss, vi är fortfarande inte av med dom. Under tva perioder i sommar har...
Svar
16
· Visningar
1 330
Senast: turbofling
·
Träning Detta blir långt, men jag försöker få med så mycket som möjligt av historien. Jag köpte min häst 2015. Hon var då 10 år och hade kommit...
2
Svar
24
· Visningar
3 428
Senast: Fiorano
·
Småbarn Jag har en dotter som är snart 6 år (början av sommaren) som är väldigt känslig. Det var, och är, även jag. Så jag kan känna igen mig i...
Svar
7
· Visningar
918
Senast: Praefatio
·
Skola & Jobb Ska på intervju imorgon på ett ställe som jag tidigare har jobbat på via ett bemanningsföretag. Bara 2 veckor vid två olika tillfällen...
Svar
9
· Visningar
617
Senast: alazzi
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp