Fick ett totalt bryt när maken kom hem och bara grät och grät. Kan bara konstatera att jag har världens bästa make.
Känner ett behov av att utveckla lite.
Värken tar knäcken på mig, att inte kunna röra mig eller ens njuta av vårvädret gör mig deprimerad. Sedan har vi känslan att allt arbete jag lade ner på viktminskningen och att komma i form är helt förstört. Jag vet att det inte är så, jag vet att jag helt realistiskt kan vara nere på matchvikt och i god form igen framåt hösten, men det är så jävla knäckande.
Jag känner mig behövande och osjälvständig och det är nästan ännu mer knäckande. Jag hatar att vara beroende av maken och andra runt omkring mig, samtidigt som jag får så jävla dåligt samvete av att vara en sådan belastning. Jag vet att de inte ser mig som en belastning, jag vet att de mest tycker synd om mig och vill hjälpa till, men ni vet hur det är.
Maken säger till mig varje dag att jag måste säga till när jag behöver hjälp, att jag ska skicka honom att hämta saker och allt sånt, men det ÄR svårt. Jag var för sjutton singel och bodde själv i nästan tio år innan vi flyttade ihop, jag är inte van vid att bli bortskämd!
Det känns som att jag knappt gör någonting för att bidra till vårt gemensamma liv, fast rent objektivt så vet jag att jag gör två rätt rejäla saker; ruvar en bäbis och pluggar på ett rätt så jävla tufft program. All ork jag har går till studierna och maken vill inte ha det på något annat sätt, han vill att jag ska fixa studierna (eftersom jag vill det). Samtidigt ser jag ju hur trött han är av att ha varit sjuk länge (årets förkylningar är inte nådiga) och dessutom fått ett nytt projekt på jobbet som tar massor av energi.
Sedan ska han fortsätta dra största lasset när knodden väl kommer, han ska vara pappaledig direkt och är så in i bänken taggad på det. Jag ska liksom bara glida med och skriva C-uppsats, ha en ledig sommar, sen fortsätta plugga och han ska fortsätta dra största lasset. När jag skulle välja kurser inför hösten så var han väldigt bestämd i att jag skulle ta de kurser som passar mitt framtida yrke bäst och inte försöka ta det enklaste eller något på distans för hans skull.
Jag fattar liksom inte vad jag gjort rätt för att ha fått någon som backar upp mig så hårt som han gör. Det finns stunder då jag liksom går och väntar på att han ska tröttna och inse att jag inte är värd det, men större delen av tiden är jag så golvad av hur kär jag är i honom att sådana dumma tankar inte kommer fram (tack och lov).
Sedan har vi alla de här tvivlen jag haft och till viss del fortfarande har hur lämpad jag egentligen är att bli mamma. Jag känner inga mammahormoner eller eller kärlek eller nånting sånt än. Jag vet att för många kommer det först när barnet kommer, men jag undrar ibland om det är något fel på mig inte känner något än, som inte har den minsta längtan eller behov av att vara ledig och boa eller ha en lång mammaledighet eller något sådant. Jag är råpeppad på att träffa och lära känna den här lilla personen jag och maken skapat, men hela mammagrejen är så in i bänken främmande för mig fortfarande. Jag vet att det oftast löser sig, jag vet det, men ändå. Tänk om jag blir en usel mamma?
Babbel och svammel i massor... Rätt skönt att få ut det i alla fall.
