Vinterföräldrar 2014/2015, tråd III

[pajaztar]

@Blueberry hur reagerar han om du säger det du skrivit, att du känner dig arg, övergiven och trött? Det går ju inte att ändra någon annans beteende, men du kan vara tydlig med hur du upplever situationen, vad du behöver, och hur du skulle vilja att det var. Så får han förhålla sig till det. Heja dig!

 

[Tassetass]

När ska man be om hjälp?

Det känns som att relationen mellan mig och min man börjar rasa.
Jag känner mig ofta arg på honom. Det finns liksom en vrede inom mig som ligger där och pyr. Det känns som att han tar den lätta vägen, som att han inte vill spendera särskilt mycket tid med J och som att han inte anstränger sig för deras relation. Som att han inte anstränger sig för vår relation heller, för den delen.

Blir det jobbigt, typ som i natt när J kombinerade hosta och nattskräck är det tydligen "var och en för sig själv", han gick till gästrummet och la sig och lämnade mig och John att klara ut situationen själva. "Väck mig om det blir värre." Ursäkta? Vart är vårt team? Vart är min lagkamrat? Han undviker nattning in i det sista, jag nattar i över 9 fall av 10. Har han en jobbig dag/stund med J, så går det inte att prata med honom - det går inte ens att ha honom i huset. När jag kommer hem så är han som ett åskmoln om det har varit jobbigt. Och herregud - vi har ett barn som är intensivt, med mycket liv och känslor och spring i benen, det ÄR jobbigt typ 50 % av tiden. Han verkar inte förstå att jag har precis samma barn att ta hand om, förhandla med och umgås med när han inte är där.

Jag känner mig arg, övergiven och trött.
Han är säkert också trött, men för mig blir det som en avsmak.

Jag vill inte lämna honom, jag har ju liksom valt den här personen och älskar honom - men jag älskar inte vår relation och vardag just nu.

Behöver jag terapi? Kan jag vända mig till familjerådgivningen tror ni?

När man börjar fundera på om man borde be om hjälp, då tror jag att det är dags att också göra det.

Det du skrivit här, har du sagt det till honom?

 

[Breen]

När ska man be om hjälp?

Det känns som att relationen mellan mig och min man börjar rasa.
Jag känner mig ofta arg på honom. Det finns liksom en vrede inom mig som ligger där och pyr. Det känns som att han tar den lätta vägen, som att han inte vill spendera särskilt mycket tid med J och som att han inte anstränger sig för deras relation. Som att han inte anstränger sig för vår relation heller, för den delen.

Blir det jobbigt, typ som i natt när J kombinerade hosta och nattskräck är det tydligen "var och en för sig själv", han gick till gästrummet och la sig och lämnade mig och John att klara ut situationen själva. "Väck mig om det blir värre." Ursäkta? Vart är vårt team? Vart är min lagkamrat? Han undviker nattning in i det sista, jag nattar i över 9 fall av 10. Har han en jobbig dag/stund med J, så går det inte att prata med honom - det går inte ens att ha honom i huset. När jag kommer hem så är han som ett åskmoln om det har varit jobbigt. Och herregud - vi har ett barn som är intensivt, med mycket liv och känslor och spring i benen, det ÄR jobbigt typ 50 % av tiden. Han verkar inte förstå att jag har precis samma barn att ta hand om, förhandla med och umgås med när han inte är där.

Jag känner mig arg, övergiven och trött.
Han är säkert också trött, men för mig blir det som en avsmak.

Jag vill inte lämna honom, jag har ju liksom valt den här personen och älskar honom - men jag älskar inte vår relation och vardag just nu.

Behöver jag terapi? Kan jag vända mig till familjerådgivningen tror ni?

När man börjar fundera på familjerådgivning är det dags att vända sig dit, känner jag. Min egen erfarenhet är att det fungerar bäst i förebyggande syfte och väntar man för länge är det försent. Det är så lätt att man då blivit så arg och bitter att det är svårt att få till konstruktiva samtal då.
Annars kan du ju börja med att visa vad du skrivit här. Och prata om det utan att det blir bråk.

 

[Blueberry]

Har tar inte åt sig när du pratar med honom om det heller? Eller går det helt enkelt inte att prata med honom?
Jobbig sits

@Blueberry hur reagerar han om du säger det du skrivit, att du känner dig arg, övergiven och trött? Det går ju inte att ändra någon annans beteende, men du kan vara tydlig med hur du upplever situationen, vad du behöver, och hur du skulle vilja att det var. Så får han förhålla sig till det. Heja dig!

När man börjar fundera på om man borde be om hjälp, då tror jag att det är dags att också göra det.

Det du skrivit här, har du sagt det till honom?

När man börjar fundera på familjerådgivning är det dags att vända sig dit, känner jag. Min egen erfarenhet är att det fungerar bäst i förebyggande syfte och väntar man för länge är det försent. Det är så lätt att man då blivit så arg och bitter att det är svårt att få till konstruktiva samtal då.
Annars kan du ju börja med att visa vad du skrivit här. Och prata om det utan att det blir bråk.

Tack hörni.

Jag har pratat mer med honom under förmiddagen och tydligen var inte hela dagen jobbig igår, även om jag bara får höra det jobbiga. Såklart. Han är bra på att gå in i försvar och så fort han känner sig det minsta trängd så är anfall bästa försvar. Det är svårt att diskutera när jag hela tiden behöver anstränga mig för att vara tillräckligt diplomatiskt för att det inte ska bli konflikt, speciellt när jag känner mig cirka 0 % diplomatisk. Han trodde att jag var arg och ledsen för i natt - men jag är liksom arg och ledsen för hela våren och sommaren. Det var så stor skillnad när han var hemma på heltid, efter att han började jobba igen så gick det ganska snabbt utför...

Jag tror ärligt talat att det bästa vore om vi först gick på varsitt enskilt samtal innan vi tog något gemensamt. Annars kommer det kännas som att jag sitter och kastar bajs på honom en hel session, och det är inte så konstruktivt - så det är bättre att någon annan har fått ta den smällen först. Jag vet inte ens om han kan tänka sig att gå dit, misstänker att han inte kommer göra det frivilligt.

Hur som helst - har ventilerat med kompis som varit i samma sits och blivit rekommenderad både en terapeut/psykolog/vad fan det nu är med KBT-inriktning och en person som håller på med hypnosterapi (alltså något slags medium, så sjukt skeptisk men det är TREDJE personen som rekommenderar den här personen, alla rekommendationer är helt oberoende av varandra - så något bra måste det ju vara..?)

Jag börjar med mig själv, känner jag.

 

[Miks]

Jag tror det är viktigt att berätta för varandra vilka förväntningar man har på varandra. Vi har familjeregler efter många samtal. Exempelvis:

- inga telefoner, plattor eller datorer mellan 16-19. Det beslutet tog vi efter att båda blev griniga på den andra eftersom båda ville kolla klart på det den gjorde för stunden. Mycket lugnare när man vet att vi kör bara racer mellan dessa tider, dvs mellis, mat, käka, duscha osv.
- dela upp nätterna. Oftast kör min man fram till 03:00 sen byter vi. Då hinner båda sova en stund var.
- man säger till vart man går och lämnar över ansvaret. Typ, är det ok om jag går och duschar? På toa? Ringer ett samtal? Klipper gräsmattan?

Det är så sjukt lätt att tappa bort sin relation i småbarnsåren

Vi läste en bok för ca 5 år sedan när sonen var typ 2 år. Den hjälpte oss väldigt mycket och vi refererar fortfarande till den. 5 Love languages heter den. Lite flummig i början men på det stora hela har den revolutionerat vår relation. Den var nog det som gjorde att vi kämpade vidare tillsammans. Nu är vi betydligt mer team än vi var tidigare. Sen hamnar vi såklart också i osynk ibland och de svackorna har vi fått försöka arbeta oss igenom.

En annan sak som vi kunde och kan ha heta diskussioner om fortfarande är olika tänk kring barnuppfostran. Vi har läst flera böcker tillsammans i detta ämne. En del som vi garvat tillsammans åt och en del som vi plockat guldkorn från och någon som vi tyckte hade ok idéer men som inte gav tillräckligt med lösningar. Nu är vi absolut inte överens alla gånger men betydligt mer i fas.

Det var några konkreta tips som kanske skiljer sig lite från det du fått innan!

Håll ihop! Är mitt sista råd. Det blir inte lättare att dela på sig! Om ni nu i grunden tycker om varandra dvs!

Mvh Miks

 

[Retro]

Tack hörni.

Jag har pratat mer med honom under förmiddagen och tydligen var inte hela dagen jobbig igår, även om jag bara får höra det jobbiga. Såklart. Han är bra på att gå in i försvar och så fort han känner sig det minsta trängd så är anfall bästa försvar. Det är svårt att diskutera när jag hela tiden behöver anstränga mig för att vara tillräckligt diplomatiskt för att det inte ska bli konflikt, speciellt när jag känner mig cirka 0 % diplomatisk. Han trodde att jag var arg och ledsen för i natt - men jag är liksom arg och ledsen för hela våren och sommaren. Det var så stor skillnad när han var hemma på heltid, efter att han började jobba igen så gick det ganska snabbt utför...

Jag tror ärligt talat att det bästa vore om vi först gick på varsitt enskilt samtal innan vi tog något gemensamt. Annars kommer det kännas som att jag sitter och kastar bajs på honom en hel session, och det är inte så konstruktivt - så det är bättre att någon annan har fått ta den smällen först. Jag vet inte ens om han kan tänka sig att gå dit, misstänker att han inte kommer göra det frivilligt.

Hur som helst - har ventilerat med kompis som varit i samma sits och blivit rekommenderad både en terapeut/psykolog/vad fan det nu är med KBT-inriktning och en person som håller på med hypnosterapi (alltså något slags medium, så sjukt skeptisk men det är TREDJE personen som rekommenderar den här personen, alla rekommendationer är helt oberoende av varandra - så något bra måste det ju vara..?)

Jag börjar med mig själv, känner jag.

Jag tycker att det låter som du kan söka hjälp nu.

I de här lägena brukar det vara bra att gå till en person som man fått rekommenderat för sig så gå du till den som du har rekommendationer på om du vill. Det viktiga är att det känns bra när du väl kommer dit, annars är det bara att vända sig någon annan stans!

 

[Michellan95]

Hur har det gått med alla inskolningar så här långt den här veckan?

Lillebror äter fortfarande väldigt selekterat på förskolan och är extremt mammig hemma men inskolningen går bra.

 

[Hyacinth]

När ska man be om hjälp?

Det känns som att relationen mellan mig och min man börjar rasa.
Jag känner mig ofta arg på honom. Det finns liksom en vrede inom mig som ligger där och pyr. Det känns som att han tar den lätta vägen, som att han inte vill spendera särskilt mycket tid med J och som att han inte anstränger sig för deras relation. Som att han inte anstränger sig för vår relation heller, för den delen.

Blir det jobbigt, typ som i natt när J kombinerade hosta och nattskräck är det tydligen "var och en för sig själv", han gick till gästrummet och la sig och lämnade mig och John att klara ut situationen själva. "Väck mig om det blir värre." Ursäkta? Vart är vårt team? Vart är min lagkamrat? Han undviker nattning in i det sista, jag nattar i över 9 fall av 10. Har han en jobbig dag/stund med J, så går det inte att prata med honom - det går inte ens att ha honom i huset. När jag kommer hem så är han som ett åskmoln om det har varit jobbigt. Och herregud - vi har ett barn som är intensivt, med mycket liv och känslor och spring i benen, det ÄR jobbigt typ 50 % av tiden. Han verkar inte förstå att jag har precis samma barn att ta hand om, förhandla med och umgås med när han inte är där.

Jag känner mig arg, övergiven och trött.
Han är säkert också trött, men för mig blir det som en avsmak.

Jag vill inte lämna honom, jag har ju liksom valt den här personen och älskar honom - men jag älskar inte vår relation och vardag just nu.

Behöver jag terapi? Kan jag vända mig till familjerådgivningen tror ni?

Du behöver inte terapi, möjligen ni.

Vi löste det genom att ta varannan kväll, stenhårt och konsekvent. När jag började jobba heltid ändrade vi och har fortfarande upplägget att jag tar fre-lördagkväll, PARTNER tar vardagarna.
Det är apdrygt och jobbigt ibland, men jag är övertygad om att det som fått oss att hålla ihop är just att vi med vissa saker haft millimeterrättvisa i jobbiga perioder.
Jag skulle få frispel om min partner gick iväg och lämnade mig att lösa situationen. Vi har också sovit isär i perioder, men då för att min partner säger "gå och lägg dig så du får sova". Jag går upp först och behöver sova mest. Man måste ta hänsyn till varandra.
Jag tror stenhårt på egentid med BARNET och att föräldrarna ibland kan smita iväg själva. Vi lunchar ibland, ibland pratar vi som dårar, ibland tomstirrar vi. Men vi försöker umgås, och bara vara.
Ni måste prata om en lösning, annars är ni rökta. Det antar jag inte är makens mål?

 

[inverterad]

När ska man be om hjälp?

Det känns som att relationen mellan mig och min man börjar rasa.
Jag känner mig ofta arg på honom. Det finns liksom en vrede inom mig som ligger där och pyr. Det känns som att han tar den lätta vägen, som att han inte vill spendera särskilt mycket tid med J och som att han inte anstränger sig för deras relation. Som att han inte anstränger sig för vår relation heller, för den delen.

Blir det jobbigt, typ som i natt när J kombinerade hosta och nattskräck är det tydligen "var och en för sig själv", han gick till gästrummet och la sig och lämnade mig och John att klara ut situationen själva. "Väck mig om det blir värre." Ursäkta? Vart är vårt team? Vart är min lagkamrat? Han undviker nattning in i det sista, jag nattar i över 9 fall av 10. Har han en jobbig dag/stund med J, så går det inte att prata med honom - det går inte ens att ha honom i huset. När jag kommer hem så är han som ett åskmoln om det har varit jobbigt. Och herregud - vi har ett barn som är intensivt, med mycket liv och känslor och spring i benen, det ÄR jobbigt typ 50 % av tiden. Han verkar inte förstå att jag har precis samma barn att ta hand om, förhandla med och umgås med när han inte är där.

Jag känner mig arg, övergiven och trött.
Han är säkert också trött, men för mig blir det som en avsmak.

Jag vill inte lämna honom, jag har ju liksom valt den här personen och älskar honom - men jag älskar inte vår relation och vardag just nu.

Behöver jag terapi? Kan jag vända mig till familjerådgivningen tror ni?

Har inga direkta råd då jag har en tvåmånaders bebis och har snuddat vid jämställdhetsfällan redan. Fan vad trist att det är så vanligt att det är svårt att få jämställdheten att fungera med barn. Jag fortsätter läsa i hopp om råd som gör att vi kan undvika det värsta träsket. @Hyacint :s råd om millimeterrättvisa kring nattningar ska jag ta till mig!

 

[Blueberry]

Jag passar på att uppdatera:

Vi har pratat och gråtit lite (han) och mycket (jag), men nu tar vi små steg mot ljus och bättring.
Min chef (som är fantastisk) sa att "Det är faktiskt inte så att någon av er har rätt till fler sömntimmar eller mer egentid." när jag pratade med henom, och det stämmer ju. Hur skulle den rätten se ut? Hur skulle den gå att hävda? Jag förde det vidare till min man och det landade bra.

I dag har vi ätit lunch tillsammans, han hämtar på förskolan och är hemma med J i två timmar innan jag kommer hem. Under helgen ska vi ha mycket tid tillsammans i form av utflykt hos grannen. Nästa helg är han i Italien, men det känns som en lätt match ändå.

Min chef berättade även om någon forskning eller undersökningar som avslöjar att det är enklare för småbarnsföräldrar att leva isär i stället för tillsammans, eftersom relationen, förväntningarna och vardagen med sin partner ofta är såpass påfrestande att det är enklare att vara själv och dela på veckorna. HUR SJUKT ÄR INTE DET?

 

[Tassetass]

Jag passar på att uppdatera:

Vi har pratat och gråtit lite (han) och mycket (jag), men nu tar vi små steg mot ljus och bättring.
Min chef (som är fantastisk) sa att "Det är faktiskt inte så att någon av er har rätt till fler sömntimmar eller mer egentid." när jag pratade med henom, och det stämmer ju. Hur skulle den rätten se ut? Hur skulle den gå att hävda? Jag förde det vidare till min man och det landade bra.

I dag har vi ätit lunch tillsammans, han hämtar på förskolan och är hemma med J i två timmar innan jag kommer hem. Under helgen ska vi ha mycket tid tillsammans i form av utflykt hos grannen. Nästa helg är han i Italien, men det känns som en lätt match ändå.

Min chef berättade även om någon forskning eller undersökningar som avslöjar att det är enklare för småbarnsföräldrar att leva isär i stället för tillsammans, eftersom relationen, förväntningarna och vardagen med sin partner ofta är såpass påfrestande att det är enklare att vara själv och dela på veckorna. HUR SJUKT ÄR INTE DET?

Vad skönt att ni pratat och att det verkar ha gått bra.

 

[Hyacinth]

Jag passar på att uppdatera:

Vi har pratat och gråtit lite (han) och mycket (jag), men nu tar vi små steg mot ljus och bättring.
Min chef (som är fantastisk) sa att "Det är faktiskt inte så att någon av er har rätt till fler sömntimmar eller mer egentid." när jag pratade med henom, och det stämmer ju. Hur skulle den rätten se ut? Hur skulle den gå att hävda? Jag förde det vidare till min man och det landade bra.

I dag har vi ätit lunch tillsammans, han hämtar på förskolan och är hemma med J i två timmar innan jag kommer hem. Under helgen ska vi ha mycket tid tillsammans i form av utflykt hos grannen. Nästa helg är han i Italien, men det känns som en lätt match ändå.

Min chef berättade även om någon forskning eller undersökningar som avslöjar att det är enklare för småbarnsföräldrar att leva isär i stället för tillsammans, eftersom relationen, förväntningarna och vardagen med sin partner ofta är såpass påfrestande att det är enklare att vara själv och dela på veckorna. HUR SJUKT ÄR INTE DET?

Alltså, det är klart det är lättare att bestämma allt själv. Och den konstanta sömnbristen ofta i kombo med dåligt samvete över allt och inget är ju ingen partyfixare.
Just nattningen var en lättnad för oss, en kväll fixar man, sen vila nästa. Då gör man också ett bättre jobb, den som inte nattar kan ju fixa en kopp te eller ett glad vin eller vad man nu vill.
Sen blev det bättre när förskolan startade, mer rutiner och mer gamla spår (mer jämställt igen). Men ja, det var jobbigt stundtals, och jag var skitsur.
Jag kunde inte välja den där hjälplösa rollen jag upplever många män tar, man måste ju klara det. Jag förstår att många separerar under småbarnsåren, men många skulle nog slippa om de fortsatte att prata som innan de fick barn eller om de började prata...

 

[Tassetass]

Just nattningen var en lättnad för oss, en kväll fixar man, sen vila nästa. Då gör man också ett bättre jobb, den som inte nattar kan ju fixa en kopp te eller ett glad vin eller vad man nu vill.

Det där känner jag verkligen igen. Om nattningen är jobbig eller långdragen är det så mycket enklare att känna lugnet när man vet att imorgon är det partnerns tur.

Vi kör för övrigt också på varannan-stuket med sånt som nattning, morgnar, vem som ser till att ungen äter och inte bara leker med matbordet osv. Och visar hänsyn, som du pratade om innan. Prata om vad man har för behov och försöka möta varandra. Vi har båda en hel del vi vill hinna med, men vi tar det inte för givet utan vi pratar med varandra, planerar och försöker vi kratta manegen för varandra så gott det går.

 

[FengurLaugar]

Jag passar på att uppdatera:

Vi har pratat och gråtit lite (han) och mycket (jag), men nu tar vi små steg mot ljus och bättring.
Min chef (som är fantastisk) sa att "Det är faktiskt inte så att någon av er har rätt till fler sömntimmar eller mer egentid." när jag pratade med henom, och det stämmer ju. Hur skulle den rätten se ut? Hur skulle den gå att hävda? Jag förde det vidare till min man och det landade bra.

I dag har vi ätit lunch tillsammans, han hämtar på förskolan och är hemma med J i två timmar innan jag kommer hem. Under helgen ska vi ha mycket tid tillsammans i form av utflykt hos grannen. Nästa helg är han i Italien, men det känns som en lätt match ändå.

Min chef berättade även om någon forskning eller undersökningar som avslöjar att det är enklare för småbarnsföräldrar att leva isär i stället för tillsammans, eftersom relationen, förväntningarna och vardagen med sin partner ofta är såpass påfrestande att det är enklare att vara själv och dela på veckorna. HUR SJUKT ÄR INTE DET?

Skönt att ni verkar funnit en väg mot en lättare vardag. Är man ett team med förståelse för varann så ska det funka.

Fler har ju skrivit om nattningar, att dela på dom. Det har vi alltid gjort också. Nu har vi två barn så vi lägger ett varsitt och växlar varje kväll vilken som tar vilket barn. Pga deras ålder så är dom ju lite olika att lägga så den växlingen är bra, både för oss och barnen. Är den yngsta trög att lägga så turas vi om att försöka efter att 4 åringen somnat så man slipper bli galen ensam Vi delar även på bajsblöjor, vem som kissar 4 åringen medan den andra kissar hunden när vi ska lägga oss osv. Nu när maken är hemma heltid (sista dagen i morgon) så får jag ta lite mer ansvar över eventuellt gnälliga barn när jag kommer från jobbet så han får andas och vara med sig själv en stund för att samla energi. Samma var det när jag var hemma och han jobbade. En sak som är orättvist däremot är nätterna. Ibland behöver yngsta hjälp med att finna nappen eller liknande och maken är mest lättväckt, därför går han alltid till henne. Jag är typ aldrig uppe på nätterna till någon unge

 

[pudsey]

Ingen inskolning här vi försöker sysselsätta oss bäst vi kan under sommarlovet då alla grupper har uppehåll, allt kör igång veckan efter nästa både jag och A behöver mer jämngamla att umgås med.
Vilken rolig ålder det är nu, allt nytt som kommer, A kan upp emot 30 ord blandat svenska och engelska och ett på welsh, det är intressant att följa språkutvecklingen och hur hon använder språken. Med mej kan hon svara på engelska när jag pratar svenska t.ex hej då och bye och säger jag nej säger hon no, är pappa med kommer det ord på båda språken.

 

[Michellan95]

Ingen inskolning här vi försöker sysselsätta oss bäst vi kan under sommarlovet då alla grupper har uppehåll, allt kör igång veckan efter nästa både jag och A behöver mer jämngamla att umgås med.
Vilken rolig ålder det är nu, allt nytt som kommer, A kan upp emot 30 ord blandat svenska och engelska och ett på welsh, det är intressant att följa språkutvecklingen och hur hon använder språken. Med mej kan hon svara på engelska när jag pratar svenska t.ex hej då och bye och säger jag nej säger hon no, är pappa med kommer det ord på båda språken.

Häftigt med två språk själv har jag fullt upp med bara ett språk
Här har lillebror massor med ord och i somras provade han ord, fler stycken dagligen, men han har inte använt dem igen. Lite "jaja nu har jag provat och kan, nu blir det något annat".
Favoritordet just nu är "där" och "min" lite egocentriskt tycker jag nog han är

Sedan köpte vi en ny bilstol idag till lilleman. Blev en besafe med Isofix och så ska mina föräldrar få ta britaxen vi hade. Trodde stolen skulle vara gigantisk eftersom det är det vi hade hört men när vi provade den så passade den utmärkt i golfen och var inte speciellt större än britaxen. Eller så är vi vana med gigantiska stolar, vår andra stol (akta graco) är inte direkt liten utan känns ännu större än besafen.
Och jo vi vet att den nya stolen bara tar 18 kg men vi har ju britaxen som reserv om han huxflux skulle börja växa massor

 

[pudsey]

Jag har anmält A till en drama pch en balettgrupp testar 3 ggr av varje så får vi se vad vi tycker om det.

 

[Pontevecchio]

Bra och modiga inlägg Blueberry och vilka kanonsvar! Jag tror mycket på det där att vet man att det är sin tur att tex lägga barnet är det lugnt men när man inte bestämt nåt och den andra tydligt undviker, det är det som ger en spader.

 

[Lazio]

D har gått på sin förskola i tre veckor nu. Det går bra, han verkar trivas, men lämningarna är inte kul. Han gråter och skriker "Nej" och springer efter mig/pappa när vi går. Jag vet att det är så men alltså

Annars så har han lärt sig ett nytt ord sen han började på förskolan som används rätt så flitigt här hemma... "MIN."

 

[Blueberry]

Jag vet att alla barn är olika, men när vi skolade in hade vi tre enkla regler:
1. Det är alltid okej att stanna kvar en stund.
2. Vi säger alltid Hej då! och vinkar innan vi går och är noga med att J ser det.
3. När vi går så går vi. Inget velande och vacklande och inga utdragna avsked.

Jag såg att flera av föräldrarna som skolade in samtidigt smög iväg när barnet var distraherat av något annat, vilket kändes ganska hemskt. Jag och min man är överens (ibland så!) om att vi tror att J blir tryggare och lugnare om han vet att vi alltid säger Hej då innan vi går, och att vi inte plötsligt kan försvinna när som helst bara för att han inte tittar på oss.

Vi har inte haft särskilt många jobbiga lämningar, förskolan är toppen och personalen tröstar såklart jättebra om och när det behövs. Nu efter sommarlovet (4 veckor) har han varit väldigt pepp på att åka till förskolan och ibland är det han som vinkar av mig innan jag hinner säga hej då.

Bonus:
Många av barnen i tråden är runt 18 månader nu, och då har barn ofta en period med separationsångest. Om det sammanfaller med inskolning så är det såklart extra jobbigt för alla inblandade.

Varsågoda för råd ni inte har bett om. (Jag veeet, det är hopplöst och jag kan själv bli galen på det! )