Ålderskris

[Hyacinth]

”Tyvärr, kan inte, har en åldersrelaterad KRIS”. Upplagt för fest!

 

[EmmaBovary]

Du har så rätt. Problemet är att jag inte kan se mig själv som "young, wild and crazy", men samtidigt är rädd att ångra mig när jag är 30 år...

Många i min omgivning menar att jag i vissa avseenden, mentalt sett, har varit som 30-40 år sedan jag var 13 år typ. Jag ser det dessvärre inte som en komplimang.

Jag är 32 och har egentligen missat mina twenties, som mest har varit en grå sörja av dåligt mående. Det är en ganska stor sorg för mig, och känns ofta beklämmande vid en jämförelse med vänner. Inget ser direkt ut att ljusna för min del, så jag har inga råd att komma med, men tänkte bara säga att jag förstår känslan

 

[Seabaz]

(Skräll, eller hur?)

Jag känner att jag bara behöver skriva av mig lite, kanske känner någon igen sig. För några år sedan fyllde en vän till mig 30 och hon hade en riktig ålderskris. Hon hade gjort en lång bucket-list med saker hon skulle hinna med innan sin födelsedag och jag undrade om hon verkligen förstod att livet faktiskt fortsätter efteråt. 30 är väldigt ungt, och det tycker jag fortfarande. På min födelsedag i veckan fick jag frågan om jag upplevt någon ålderskris hittills. Jag svarade högfärdigt att jag absolut inte upplever någon kris, utan känner att livet börjar nu. Det är sant, det är verkligen så jag känner. Min storebror och jag skämtade om att jag har ju faktiskt krisat mig igenom nästan hela mitt vuxna liv fram tills nyligen. Så det är väl skönt att det är över, och att jag äntligen börjat landa i vad jag vill och vad jag trivs med. Så långt så väl.

Men nu har polletten trillat ner att jag visst genomgår en kris och den är inte ens nådig. Just på grund av att jag känner att jag äntligen börjat hitta rätt så har en frustration dykt upp kring varför jag inte gjort det tidigare. Jag började rensa ut min garderob för några månader sedan och blev nästan arg över saker jag köpt. Vem i hela fridens namn klär sig så här? Har jag verkligen sett ut såhär? Sedan har det med förakt rensats bort. Efteråt skedde samma sak med inredningen. Fy fan, bort bort bort. Är jag helt tappad som köpte den här byrån? Ingenting hemma duger längre till nya, vuxna Singo. Sedan har det där bara eskalerat i en rasande takt. Varför har jag inte sparat mer pengar? Varför i hela fridens namn valde jag inte en bättre utbildning? Varför har jag lagt så mycket tid på fel människor, fel saker, fel mål. Varför kunde jag aldrig någonsin lära mig av andras misstag utan var tvungen att begå precis allihopa själv? FLERA GÅNGER OM?!? Är jag helt bakom flötet? Varför har jag varit en förbannad barnrumpa i tio vuxna år och slösat bort så mycket värdefull tid på skit?

Jag vet, ni behöver inte ens säga det. Jag vet om att erfarenheter formar en och att jag inte varit där jag är idag om jag inte gjort precis allt det där. Jag vet. Jag vet också om att jag gjort en miljon saker som jag inte ångrar för allt i världen. Men just nu suger det att jag inte lyckas förlika mig med vissa livsval och det faktum att jag nu upplever att jag ligger efter. Det där jag sa om att livet börjar nu visade sig vara en smärtsam känsla och jag får nästan panik över att inte vilja slösa en minut mer.

Har ni några tips på hur en kan överleva en kris och bli vän med sina tidigare val i livet? (Tips som "Äh du är ung, skit i det där!" är väl inte så konstruktiva eftersom jag självklart gjort det om möjligheten funnits). Har ni haft någon livskris och hur har den i så fall yttrat sig?

"Its not about the happy ending, its all about the journey"

Klychigt värre men sant.

Och kom ihåg och acceptera att gjort är gjort. Du kan inte ändra nåt. Däremot kan man starta nåt nytt fortf, tex gå en ny utbildning om man nu vill det

 

[hastflicka]

It's totally about the journey!
Jag har aldrig haft en alders kris ... om man inte tycker att jag ar i en nu.
Nar jag passerade 60 strecket tittade jag mig yrvaket runt och konstaterade att jag haft ett fantastiskt liv "to that point" och bestamde att mina objectives for framtiden var att skratta varje dag ... VARJE dag ... och gora nagot som verkligen berikade mitt liv.
SO ... det ar vad jag agnar mig at nu.

 

[Teilani]

Det svåraste att göra här i livet är att acceptera sig själv, den man är, har varit och hur det blev. Många av oss måste gå igenom de där tidiga faserna där bekräftelse utifrån är så vansinnigt viktigt. Vilket leder till kläder, inredning och livsval som kanske inte utgår från vad en egentligen önskar sig i livet.

Vilket leder till nästa fas, att förlåta sig själv för de eventuella misstag en gjort som "ung" och göra det bästa av den situation en är i nu.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker det hjälper att höja blicken. På senare år har jag hittat bra verktyg för att bättre ta tillvara på chanser som glider förbi. På nyår fokuserar jag och en vän på vad vi vill att året ska bära med sig, och kanske också framtiden i längre perspektiv. Byta jobb, utbildning, tävla med hästen - you name it. Sedan pratar vi runt det (finns möjlighet, ekonomi, tid etc) och någonstans där trillar poletten i det omedvetna medvetna in. Vilket gör att jag de senaste åren på ett helt annat sätt än tidigare sett möjligheter, för jag varit öppen för vad jag vill i ett längre perspektiv.

Andra talar om att det är ödet som levererar vad man önskar, jag tror kanske det mer handlar om att verkligen se möjligheterna för att jag är i fokus med vad jag vill uppnå längre fram. Men det är viktigt för mig att inte låsa mig vid EN väg dit, utan se förutsättningslöst på vad jag vill. Och vad jag vill offra för att komma dit. Allt har ett pris.

 

[nightcrawler]

Har inte haft nån ålderskris. Känner bara att det är skönt att slippa vara barn och tonåring. Från 25 och uppåt så har jag verkligen trivts med min ålder. Sluppit känna mej som en snorunge. Det enda som känns jobbigt är att föräldrarna blir äldre. Pappa blir 78 i år och mamma gick bort i december 2016, 72år. Sen är jag lite orolig för demens åxå. Mormor var dement och vi såg begynnande tecken hos mamma. Hon var nog medveten om det åxå, troligtvis därför som hon var deprimerad innan hon gick bort.

 

[Mabuse]

Haha, jag har faktiskt enbart hört det motsatta, att livet blir bättre och bättre med åldern (om man bortser från fysiken). Min egen erfarenhet tycks styrka det.

Livet blir definitivt bättre! Saker faller på plats, man lyckas få det man vill ha. Man har mer pengar. När jag var yngre ville jag ha en bostad, ett jobb och en partner. Jag måste säga att det är väldigt mycket roligare att ha de sakerna än att vilja ha dem och vara osäker på om man kommer kunna få dem.

 

[Lovisaleonora]

Livet blir definitivt bättre! Saker faller på plats, man lyckas få det man vill ha. Man har mer pengar. När jag var yngre ville jag ha en bostad, ett jobb och en partner. Jag måste säga att det är väldigt mycket roligare att ha de sakerna än att vilja ha dem och vara osäker på om man kommer kunna få dem.

"Ungdom är bortslösad på de unga" sade någon vis och hyggligt berömd person.

Har jag förvaltat min tid hyggligt är det roligare att bli äldre. Tyvärr ser jag andra som inte gjort det, utan fortsatt festa och surfa runt på ströjobb - de har det inte alltid jätteroligt i 40+ åldern måste jag säga.

 

[Singoalla]

Livet blir definitivt bättre! Saker faller på plats, man lyckas få det man vill ha. Man har mer pengar. När jag var yngre ville jag ha en bostad, ett jobb och en partner. Jag måste säga att det är väldigt mycket roligare att ha de sakerna än att vilja ha dem och vara osäker på om man kommer kunna få dem.

Jag försöker påminna mig om det där. 20-åriga Singo hade tappat hakan över vad 30-åriga Singo har lyckats med. Man får inte glömma bort hur mycket man en gång drömde om allt det där som man har idag.

 

[landsbygdsbo]

Det är resan som är resans mål, inte målet.

 

[Singoalla]

Ålderskris är väl kanske ett lite skarp ord, men någonting åt det hållet iaf...

Jag hade det i höstas, i samband med/strax efter att jag fyllde 20 år.
Det primära var de facto att jag inte var tonåring längre, men samtidigt inte hade gjort någonting som en "normal tonåring" brukar ha gjort, och att en del i det berodde på att jag blivit väldigt manipulerad under min uppväxt. Att jag gått miste om "min ungdoms glada dagar" helt enkelt och att mitt ev. liv som "young, wild and crazy" var slut, att jag skulle bli "vuxen och 100% seriös (och än mer lillgammal!)" på allvar nu eftersom att jag fyllt 20 år. Det sekundära var insikten om att mina föräldrar nog troligtvis bara har 15-20 år kvar i livet och att jag kanske ändå borde ta vara på dem åren. Det ligger ju alltså en intressekonflikt mellan det primära och sekundära, och det har varit mycket tankar som snurrat i mitt huvud fram och tillbaka...

Det där med att man ska vara ung och galen verkar vedertaget men inte alls sant för alla. Jag var inte särskilt varken galen eller partyglad i mina unga år, utan har festat desto mer efter 27. Min 30-års kris handlar ändå om att jag inte gjort tillräckligt mycket vettiga saker, inte att jag inte varit "young, wild and crazy". Jag skulle säga att gör det som känns bra, man ska inte göra saker bara för att man ska. Vem vet, du kanske får en liknande 30-års kris som mig och då skulle ju fler galenskaper definitivt inte hjälpa saken

 

[Singoalla]

Jag är 32 och har egentligen missat mina twenties, som mest har varit en grå sörja av dåligt mående. Det är en ganska stor sorg för mig, och känns ofta beklämmande vid en jämförelse med vänner. Inget ser direkt ut att ljusna för min del, så jag har inga råd att komma med, men tänkte bara säga att jag förstår känslan

 

[Singoalla]

"Ungdom är bortslösad på de unga" sade någon vis och hyggligt berömd person.

Har jag förvaltat min tid hyggligt är det roligare att bli äldre. Tyvärr ser jag andra som inte gjort det, utan fortsatt festa och surfa runt på ströjobb - de har det inte alltid jätteroligt i 40+ åldern måste jag säga.

Håller helt med. Visst ska man vara ung och få ha roligt också, resa och festa. Men det går ju utmärkt att kombinera med mer långsiktiga mål också.

 

[Singoalla]

Det svåraste att göra här i livet är att acceptera sig själv, den man är, har varit och hur det blev. Många av oss måste gå igenom de där tidiga faserna där bekräftelse utifrån är så vansinnigt viktigt. Vilket leder till kläder, inredning och livsval som kanske inte utgår från vad en egentligen önskar sig i livet.

Vilket leder till nästa fas, att förlåta sig själv för de eventuella misstag en gjort som "ung" och göra det bästa av den situation en är i nu.

Fint skrivet, och väldigt sant. Ska verkligen ta med mig detta.

Det känns ändå positivt att jag fortfarande känner mig väldigt ung och att det finns goda möjligheter att komma in på rätt bana och göra bra saker för mig själv framöver. Nu är jag ju på inget vis varken fullärd eller "färdig" som människa utan kommer såklart sitta där när jag fyller 40 och se tillbaka på märkliga val jag gjort åren 30-40. Men förhoppningsvis så blir det väl inte lika tvära kast som det varit hittills.

 

[Singoalla]

Har inte haft nån ålderskris. Känner bara att det är skönt att slippa vara barn och tonåring. Från 25 och uppåt så har jag verkligen trivts med min ålder. Sluppit känna mej som en snorunge. Det enda som känns jobbigt är att föräldrarna blir äldre. Pappa blir 78 i år och mamma gick bort i december 2016, 72år. Sen är jag lite orolig för demens åxå. Mormor var dement och vi såg begynnande tecken hos mamma. Hon var nog medveten om det åxå, troligtvis därför som hon var deprimerad innan hon gick bort.

Jag håller helt med dig. På min födelsedag sa någon till mig att "30 är det nya 20" och jag kände bara att nej fy fan! Jag är förbaskat nöjd med att vara just 30, och har ingen som helst önskan att gå igenom de unga vuxna åren igen.

Båda mina föräldrar är 54, friska och sunda. Jag är oerhört glad för det, och att jag förhoppningsvis inte ska behöva tänka på deras bortgång på många år.

 

[Singoalla]

Jag tycker det hjälper att höja blicken. På senare år har jag hittat bra verktyg för att bättre ta tillvara på chanser som glider förbi. På nyår fokuserar jag och en vän på vad vi vill att året ska bära med sig, och kanske också framtiden i längre perspektiv. Byta jobb, utbildning, tävla med hästen - you name it. Sedan pratar vi runt det (finns möjlighet, ekonomi, tid etc) och någonstans där trillar poletten i det omedvetna medvetna in. Vilket gör att jag de senaste åren på ett helt annat sätt än tidigare sett möjligheter, för jag varit öppen för vad jag vill i ett längre perspektiv.

Andra talar om att det är ödet som levererar vad man önskar, jag tror kanske det mer handlar om att verkligen se möjligheterna för att jag är i fokus med vad jag vill uppnå längre fram. Men det är viktigt för mig att inte låsa mig vid EN väg dit, utan se förutsättningslöst på vad jag vill. Och vad jag vill offra för att komma dit. Allt har ett pris.

Håller helt med dig. Jag tror inte alls på ödet, utan att man finner vad man håller ögonen öppna för.

Jag har senaste året först börjat sätta upp fler mål och planer för hur dessa ska följas. Innan känns det som att livet bara har "hänt". Visserligen har jag tagit mig igenom 5 års utbildning men det känns ändå som att jag enbart flutit med och gjort vad som känts bra för stunden. Idag har jag mycket bättre perspektiv på saker och ting och insett att jag måste sätta upp långsiktiga mål för att få det jag verkligen vill ha, och inte bara gå efter det jag vill ha just idag.

 

[tornblomma]

Jag är snart 36, har inga barn, ingen karriär, är singel sen evigheters evighet, bor i ett råtthål. Har alldeles för mkt grejer överallt, igår när jag bjöd på middag hade jag inte matchande glas till alla och knivarna räckte inte till Eftersom duschen är lite paj så måste man reglera värmen med en skruvmejsel men det känns ju ändå om en rätt smidig lösning?
Jag pratar rätt ofta med mig själv men tar trots det ofta väldigt många ogenomtänkta beslut om det mesta i livet. Jag gör alltid stabila listor för att strukturera upp mitt liv men det slutar alltid med att jag tipp-exar över det mesta och låtsas som att det aldrig funnits

Hoppas att ovanstående för dig att må bättre!

 

[Sonic76]

Ja alltså jag är 51 i år och det är väl kris nog Jag har nog inte så mkt kris över mig själv utan mer kris över att mina föräldrar kanske inte lever så mkt längre.. nu är dom unga 71 och 73 så jag hoppas dom lever 20 år till . Dom är friska och så men ändå... Jag har mest kris att jag blir själv och ensam och hur det ska gå

Man fixar det
Det gör ont hela tiden ett tag, sen gör det ont bara ibland
Saknar mina föräldrar oc h syster hela tiden men mest när det är storhelger
Då kramar jag katten lite extra och kollar på filmer jag mår bra av

 

[Sonic76]

Och jag har noll åldersnoja 41år
Enda var för några år sen när jag fortfarande ville ha fler barn
Men sen bestämde jag mig att jag var för gammal