Sv: Att lyckas i ridsporten utan pengar.
Spinnoff: "måste" man ha gått igenom ponnyåren med tävlingar och träningar för allehanda meriterade tränare för att lyckas bra som tävlingsryttare på stor häst i vuxen ålder? När är det försent att börja satsa för att lyckas nå ex svår klass?
Jag har aldrig haft något av det du nämner. Men jag hoppas fortfarande att det kan komma en dag då jag för det första har råd att ha en häst, för det andra har råd att träna och för det tredje kanske kan tävla nån gång ibland. Min ambition är som ni hör dock inte svår klass, utan att få känna på det där livet nån gång ibland.
man kan alltid utbilda hästen själv, finns inte många som har råd att köpa en häst för 50 miljoner ibörjan av sin karriär.
Det är inte alla som kan utbilda sin egen häst. Innan jag tog en paus från ridningen var jag enligt tränare och auktoriserade ridlärare en duktig ryttare, knappast elitklass men dock med talang att nå en bit på väg. Jag menar inte att jag var en superryttare, men säkerligen mer kunnig än många som köper unghästar. Jag skulle trots det aldrig köpt mig en unghäst ens på den tiden då jag var som bäst. Jag ville först ha en eller ett par läromästare innan jag ens skulle tänka tanken på det. Men det är ju jag det.
Ska man tala om ekonomin så krävs det endel pengar för att betala de tränare man behöver för att kunna utbilda sin unghäst. Iaf om man som jag inte klarar det själv.
Och 50 miljoner är det nog få som har även om de är längre komna än till början av sin karriär...
Man ska ha grymt bra betalt för att kunna köpa en häst som går högre klasser, ha råd att hålla den, träna, tävla osv - att ha det jobbet och samtidigt rida på den nivån är en svår för att inte säga omöjlig ekvation.
Håller med. I dagsläget har iaf jag levt i verkligheten så pass länge att man inser att det jobb som ger den lönen tar så mkt tid att man kanske inte ens hinner/orkar med häst + träna + tävla. När man pluggade (tex gymnasiet) så tänkte man mest på pengarna, men reflekterade inte så mkt över vad som krävdes för att få dem... kanske inte alla som tänkte på det viset, men garanterat många med mig.
I början är det absolut viktigaste att ha föräldrar som har tid och intresse av att engagera sig. Det finns många jätteduktiga ponnyryttare som inte har möjlighet att komma ut och tävla eftersom de helt enkelt inte har "chaufför". Pengar kanske finns - men inte tiden.
(och här kan alla som inte vill läsa romaner sluta läsa
)
Jag har aldrig varit en framgångsrik tävlingsryttare. Varken på ponny eller häst. Jag har ändå haft tre hästar varav två (foderponnyer) som mina föräldrar betalade för eftersom jag var så ung att jag inte hade mer än dåtidens studiebidrag att röra mig med. Den tredje hästen både köpte och underhöll jag för egna pengar (som jag fått genom ett arv, annars hade jag inte haft råd alls).
Ända sedan jag var liten var min dröm att få tävla. Jag har redan från mellanstadieåldern varit med som skötare både på ponny- och hästtävlingar, att vara i tävlingsluften var det bästa jag visste. Det har gått väldigt många år sedan jag gick i mellanstadiet och jag har ännu inte varit i närheten av en tävlingsbana att tala om.
Jag kan göra en ganska bra jämförelse mellan mig och en vän, när det gäller detta ämne:
Vi är lika gamla. Vi började rida i samma grupp då vi var 7 år. Då vi var 10 år började vi sköta varsin ridskolehäst för att vid 11 börja sköta varsin privathäst. När vi var 12 år berättade min vän att hennes föräldrar sagt att hon skulle få en ponny (jag behöver nog inte redogöra för graden av avundsjuka hos mig
).
Hon kommer från en rik familj där båda föräldrarna arbetade som högt uppsatta chefer på samma företag. Jag kom från en medelklassfamilj där mamma arbetade inom vården/barnomsorgen och pappa arbetade vid ett skogsbolag. Vi hade båda ett syskon. Det enda som egentligen skiljde oss åt var våra föräldrars inkomster. Min familj har aldrig varit direkt fattig, men man prioriterade inte mitt intresse eftersom jag inte delade det med någon annan. Det är förståeligt.
Hon fick en ponny som då ansågs dyr, den kostade ca 50 000 och var väl meriterad i dressyr. Med denna åkte hon ca 1 gng/vecka några mil för att träna för en bra tränare. Under tävlingssäsongen tävlade hon varje helg det fanns tävlingar. Jag följde alltid med som skötare på dessa och det var mitt enda sätt att få ta del av "det nya hästlivet".
Strax innan vi blev 14 år sa min mamma att jag kunde få ta en häst på foder. Det var en häst jag skött i ett halvår som nu skulle säljas/lämnas på foder. Lyckan var total. Det blev dock inget tränande och tävlande för min del eftersom mina föräldrar inte körde mig till tränare eller betalade för det. De tyckte att en häst som hade tak över huvudet var tillräckligt (vilket jag tll stor del håller med om, speciellt ur deras synvinkel när de inte själva hade ut nåt av det). Jag kunde heller inte tävla annat än på klubbtävlingar av samma anledning. Hästen var dessutom utan papper och nästintill helt outbildad så det hade nog krävts en del innan vi kunnat tävla
När "min" häst skulle säljas hade jag turen att se en annons i samma veva om en annan ponny som sökte fodervärd. Denna nya ponny var väl meriterad i hoppning och jag hoppades givetvis på att kunna få träna och tävla lite med den. Efter några månader fick jag tillåtelse av mina föräldrar att anmäla mig till en lokal hopptävling en bit bort. Jag var så lycklig att det saknades ord. Min vän kunde såklart inte förstå detta - hon hade ju tävlat på varje tillgänglig tävling i flera år och tyckte inte alls att det var så speciellt. Men för mig var det helt fantastiskt. Mindre fantastiskt blev det dock att berätta för mina föräldrar vad det kostade med transport, anmälningsavgifter, uppstallning, vet.besiktning, övernattning för mig etc. Det blev bara denna tävling för min del, bortsett från klubbhoppningar, under hela min ponnytid.
Min första egna häst köpte jag för 6000 kr flera år efter ponnyerna. Betala uppstallning + annat kunde jag göra tackvare ett arv jag fått. Denna häst var och blev aldrig något annat än en promenadhäst, vilket jag var medveten om, men jag tyckte väldigt mkt om den och jag var vid den tidpunkten ruskigt medveten om att jag aldrig skulle få råd (jag pluggade då) eller förståelse/uppmuntran från min familj att köpa något annat. Även om jag då betalade med egna pengar, så behövde jag annan hjälp av dem - tex att köra transport etc.
Jag har aldrig haft pengar eller uppbackning från min familj för att bli duktig på att rida, dvs kunna träna och få rida på duktiga hästar. Däremot hade jag talang tillräcklig för att bli antagen till ett ridgymnasie via ridprov, och det var där jag sedan utvecklades som ryttare. Jag är oerhört tacksam för detta idag. Det jag lärt mig på gymnasiet, de tränare jag fått rida för där och de hästar jag fått lära mig på, är något jag aldrig haft råd att betala för.
Numera är inte mitt huvudsakliga mål att få tävla. Min dröm just nu är att ha ett jobb som ger mig en lön där jag kan köpa och ha en häst i utbildningsnivån 120-MSV, som jag kan träna 2-4 gr/mån och som jag kan tävla på ibland
om jag vill. Jag har aldrig haft någon sådan egen häst och det är nu mitt mål med livet. Man sänker ribban en del då man växer upp och inser att man måste få in pengarna själv för att försörja sig + sitt intresse. Jag tycker ändå att denna ribba är relativt hög om jag relaterar till ett "vanligt" jobb samt "vanliga" förutsättningar. Däremot är det en ganska låg ribba om man talar i hästsammanhang om tävling och träning (i stallet jag är nu tex, där tycker man att en häst som inte har kapacitet för mer än 130 är en medioker-dålig häst. I mina ögon är det en så bra häst som jag får se i stjärnorna efter att få ha)...
Slutsats: Jag är oerhört tacksam över allt mina föräldrar gett mig genom åren i form av hjälp med stalljour, foderponnyer, skjuts till stallet, skjuts till en bättre ridskola under ett år så att jag skulle komma in på gymnasiet året efter etc etc. Detta är för mig guld värt, men
inte ens det gav möjligheterna att satsa ordentligt på ridningen i form av träning, tävling och en läromästare till häst.
Jag har innan jag kom in på gymnasiet, mestadels ridit outbildade hästar, knepiga hästar osv. Jag fick ofta rida de hästar som ingen annan ville ta sig an. Jag har lärt mig väldigt mkt på det, men aldrig fått ta del av det där livet som min vän fick vid 12. Det har jag inte ens upplevt nu i vuxen ålder.
Jag förstår att det är oerhört mkt som krävs av en familj för att ett barn ska få göra detta. Hästar och ridning är nog utan tvekan bland de mest krävande hobbies både tidsmässigt, engagemangsmässigt och ekonomiskt. Hur många föräldrar, som inte själva är intresserade av hästar, kan ge detta till ett eller flera barn?
Min väns familj var heller inte hästintresserade. Men de hade pengarna. De engagerade sig inte mkt mer i stallet än att köra henne dit och hem, samt köra till träning och tävling, men de hade alltid plånboken att ta ur. Det hade inte mina, men de gjorde allt de kunde. Jag är tacksam, för jag har verkligen insett hur krävande det är med hästar, när inte ens deras uppoffringar var tillräckliga i hästsammanhang...
Hoppas ingen missförstått mig, det kan säkert se otacksamt ut när jag skriver skillnaden på mig och min vän. Jag inser att jag haft guld och gröna skogar i jämförelse med de som knappt fått rida en gång i veckan på ridskola, om ens det. Även om
jag låter bortskämd, så ger det verkligen ett perpektiv på hur "illa ställt" man har det om man ändå har det tidsmässiga engagemanget, intresset samt pengar från föräldrarnas sida så att man kan tävla på någon nivå alls. Att då tex tala om nivån SM... ja, det säger sig självt
