Bossig!

[Takire]

intressant tråd.

Om folk blir irriterade och säger ifrån så tycker jag att det verkar vettigt att lyssna på dem. Om du i din tur har önskemål till/förväntningar på dem så berätta om dem (om du inte redan gör det ).

Jag tycker det är viktigt att man lämnar utrymme även åt de som har ett annat tempo än en själv (något partisk kanske ).

 

[the_connemara]

Jag läser inget negativt i ditt inlägg alls faktiskt. Tycker snarare det brukar saknas sådana som du. Eller jo, att du tar detta som bossigt och vill ändra på det. Jag upplever att det finns många som tycker en massa men blir också galen om det aldrig leder till en förbättring.

Agerar nog mycket som du inom mina områden. Har hittills enbart möts av positiv feedback. Även när jag säger åt folk att hålla tyst på möten (för att de direkt hamnar i diskussioner som UTTRYCKLIGEN absolut inte ska föras i det forumet). Jag uppskattar också själv när andra tar denna rollen och absolut när folk säger till mig, vi alla har väl lätt att sväva ut och tappa tråden ibland. Upplever också att generellt blir folk som mest missnöjda när beslutsprocesser tar alldeles för lång tid.

Stressar du igenom dåliga beslut eller kör över folk är det en annan femma. Men det läser jag inte förutom en av dina kommentarer. Fundera på om den är relevant (ta gärna hjälp av insatt) eller om det mest är ett uttryck från de som aldrig kommer/vill komma fram till målet (vi alla finns ju i alla organisationer).

 

[monster1]

Har en kompis som kan bete sig sådär när vi umgås. Hon blir irriterad när vi andra vill överväga alternativ och rusar iväg och fattar felaktiga beslut. Jättejobbigt ibland och det kan också vara stressande att veta att ett utbrott kan vara på väg.

Särskilt förhastade beslut tar jag inte, jag försöker mera få fram vilka mål man har med det man gör, kan vi lägga upp det här på något bra sätt osv snarare än det som jag då upplever som en ena röra. Det kan också vara så att alla verkar rörande överens men man av någon jäkla anledning som jag som den bossiga människa jag är inte kan förstå så blir det rundgång i det där medhållande om att något är det rätta. Typ ja men det verkar bra, ja men så ska vi nog göra, ja jag håller nog med, men så slutar det aldrig utan folk bara fortsätter att motivera varför det är bra och hålla med varandra i någon som jag upplever som en evighet utan att säga de magiska orden, då bestämmer vi att vi gör så här...

Hur gör ni andra då vid ältiga möten där folk liksom inte är särskilt effektiva, låter ni det vara och så tillslut så blir det ett beslut fattat ändå.

Jag förstår ju att det här handlar om en inre stress hos mig och ett behov av tydlighet, i stor mån har jag slutat gå på möten som jag känner inte kommer någon vart, men en hel del sådana möten fastnar man ju i ändå.

Blir det bra eller dåliga beslut, ofta blir det ju ur min synpunkt bra beslut. Jag upplever nog att det blir samma beslut bara att andra kanske behöver gå ett antal extra varv i sina huvuden innan de kommer dit och att de tycker att det är jobbigare än vad jag tycker det är att fatta beslutet.

Hemma upplever jag som sagt att jag kanske har lättare för planering än min sambo vilket gör att jag styr mer där. Han säger att han inte har något emot det men ändå kommer det upp ibland.

 

[the_connemara]

intressant tråd.

Om folk blir irriterade och säger ifrån så tycker jag att det verkar vettigt att lyssna på dem. Om du i din tur har önskemål till/förväntningar på dem så berätta om dem (om du inte redan gör det ).

Jag tycker det är viktigt att man lämnar utrymme även åt de som har ett annat tempo än en själv (något partisk kanske ).

Också ett bra inlägg!

 

[monster1]

Fast jag undrar lite vad sammanhanget är, om du så att säga har mandat att ta ledningen. I inga sammanhang är det bra att peka med hela handen, i synnerhet inte som chef, om man inte är typ brand- eller polisbefäl i skarpt läge.

Är sammanhanget en förening skulle jag bli galen på om EN person tog beslut och gick vidare.

I föreningslivet är nog ett av de ställen där jag faktiskt åker i baksätet och bara glider med. Där finns det andra starka engagerade personer så jag brukar låta de leda .

 

[the_connemara]

Hur gör ni andra då vid ältiga möten där folk liksom inte är särskilt effektiva, låter ni det vara och så tillslut så blir det ett beslut fattat ändå.

Avbryter. Lyssnar inte folk blir jag arg. De slösar med vår arbetstid om målet med mötet är att ta ett beslut tex. Det är alltid jag som avbryter, skriver lappar och listor och ställer ledande frågor för nästa punkt. Men jag frågar ju också såklart "är vi klara med denna punkt?" ofta följt av en kort sammanfattning av vad vi kommit fram till och en fråga om vi missat något eller vill förtydliga något?

 

[the_connemara]

I föreningslivet är nog ett av de ställen där jag faktiskt åker i baksätet och bara glider med. Där finns det andra starka engagerade personer så jag brukar låta de leda .

Samma här! Eldsjälarna följer jag och stöttar och förstår när blir irriterade.

 

[mandalaki]

I föreningslivet är nog ett av de ställen där jag faktiskt åker i baksätet och bara glider med. Där finns det andra starka engagerade personer så jag brukar låta de leda .

Är det alltså jobbet det handlar om? I så fall finns det väl en mötesledare dvs chef som styr hur mycket folk ska få älta.

 

[starcraft]

Kunde varit jag som skrev trådstarten. Jag är ”bossig”, jag har pondus, jag är bra på att ta tag i saker och se till att något händer och skapa ordning och struktur. För det mesta tar jag bra genomtänka beslut (är ju dock människa så jag kan ha dåliga dagar jag oxå), de flesta tycker det är skönt att någon tar tag i det och skapar struktur och för gruppen framåt. Om någon annan har en ledarroll så har jag inga problem att slappna av och följa med - jag till och med föredrar det, men utan någon ledare och utan struktur så tar jag den rollen för jag mår bättre med struktur och tydliga ramar. Det jag ser som negativt är att jag kan anses vara skarp - för att jag är tydlig i min kommunikation och är kvinna. Jag inte bakar in det i fina och veliga ord. Å andra sidan vet jag att jag är en uppskattad chef av de som varit under mig och jag har lärt mig med tiden att fråga lite extra saker som ”eller vad tycker du?” Eller börja med att fråga vad de andra vill göra trots att jag redan har hundra idéer och lösningar. På jobbet har jag en under mig och för att jag inte ska köra över hen (har betydligt längre startsträcka och beslutsprocess än mig) så får hon uppgifter jag inte lägger mig i, blir det klart är det bra, blir det ingenting så är det inte hela världen.

 

[starcraft]

Avbryter. Lyssnar inte folk blir jag arg. De slösar med vår arbetstid om målet med mötet är att ta ett beslut tex. Det är alltid jag som avbryter, skriver lappar och listor och ställer ledande frågor för nästa punkt. Men jag frågar ju också såklart "är vi klara med denna punkt?" ofta följt av en kort sammanfattning av vad vi kommit fram till och en fråga om vi missat något eller vill förtydliga något?

Jag skulle vilja jobba med dig

 

[monster1]

intressant tråd.

Om folk blir irriterade och säger ifrån så tycker jag att det verkar vettigt att lyssna på dem. Om du i din tur har önskemål till/förväntningar på dem så berätta om dem (om du inte redan gör det ).

Jag tycker det är viktigt att man lämnar utrymme även åt de som har ett annat tempo än en själv (något partisk kanske ).

De som jag har fått den kommentaren av är inte personer som det direkt gått att utveckla det hela med (ofta äldre män i chefsposition) jag är inte chef utan har en experttjänst kan man säga och ska vara ett kunskapsstöd men även företräda vissa intressen.

 

[tanten]

@tanten Ungefär så gör nog jag också. Men det tycker jag inte är bossigt.

Så snällt av dig

Jag tänker nog själv att jag är bossig och drar fram som en ångvält.
Senast för några veckor sedan när en väns mamma backat ihop med en person som övningskörde. Jag passerade på den stora parkeringen och insåg vad som hänt. De stod där och var lite lamslagna så jag hämtade min mobil och fotograferade bilarna. Jag fotograferade övningskörarens ID-kort och jag uppmanade dem att byta namn och adress med varandra.

Jag förutsätter att jag uppfattades som en ångvält. Men i slutänden så blev det nog bättre dokumetnerat och enklare än om jag inte gjort något alls?

 

[monster1]

Är det alltså jobbet det handlar om? I så fall finns det väl en mötesledare dvs chef som styr hur mycket folk ska få älta.

Ibland finns det en mötesledare men oftast bara en sammankallande. Men jag har ju den här personligheten alltid det blir bara extra tydligt i situationer där det blir rundgång i diskussionerna. Men tex så är vi en grupp som äter tillsammans och det är oftast jag som bestämmer vart för när jag frågar de andra vart de vill äta så säger de bestäm du och då säger jag att jag frågade för att jag inte vet utan jag tänkte att du kanske har en åsikt och då säger de när bestäm du och då bestämmer jag för jag orkar inte med.

Det jag funderar på är vad andra människor behöver för att fatta de där besluten, är det mer tid och vad ska jag göra undertiden jag väntar? (Jag ritar förvisso många fina bilder i mitt anteckningsblock men det kan ju verka lite nonchalant om någon upptäcker vad man gör.

 

[tanten]

Är detta egentligen en genusfråga?

Män som gör sådaär blir sällan ifrågasatta. Men när kvinnor tar täten är vi jobbiga....

 

[Kattennizze]

Jag tänker att omgivningen spelar väldigt stor roll. På mitt jobb arbetar vi i team på olika sätt, och målet är att vi gemensamt diskuterar vad vi tycker kring olika aspekter. Det är alltså väldigt flummigt men också väldigt bra. I min arbetsmiljö skulle det inte kunna vara någon boss för då tror jag inte vårt arbete skulle bli lika bra faktiskt. Risken blir ju att nyanser kan missas när någon kör på och just på mitt jobb kan nyanserna vara oerhört viktiga. Men jag skulle inte heller söka mig till en arbetsmiljö där många var bossiga eftersom jag inte trivs med det.

 

[monster1]

Så snällt av dig

Jag tänker nog själv att jag är bossig och drar fram som en ångvält.
Senast för några veckor sedan när en väns mamma backat ihop med en person som övningskörde. Jag passerade på den stora parkeringen och insåg vad som hänt. De stod där och var lite lamslagna så jag hämtade min mobil coh fotograferade bilarna. Jag fotograferade övningskörarens ID-kort och jag uppmanade dem att byta namn och adress med varandra.

Jag förutsätter att jag uppfattades som en ångvält. Men i slutänden så blev det nog bättre dokumetnerat och enklare än om jag inte gjort något alls?

Ja alltså när jag möter en handfallen situation så känner jag ett påträngande behov av att styra upp den, jag står bara inte ut med velandet, virrigheten och obeslutsamheten.

 

[Kattennizze]

Ibland finns det en mötesledare men oftast bara en sammankallande. Men jag har ju den här personligheten alltid det blir bara extra tydligt i situationer där det blir rundgång i diskussionerna. Men tex så är vi en grupp som äter tillsammans och det är oftast jag som bestämmer vart för när jag frågar de andra vart de vill äta så säger de bestäm du och då säger jag att jag frågade för att jag inte vet utan jag tänkte att du kanske har en åsikt och då säger de när bestäm du och då bestämmer jag för jag orkar inte med.

Det jag funderar på är vad andra människor behöver för att fatta de där besluten, är det mer tid och vad ska jag göra undertiden jag väntar? (Jag ritar förvisso många fina bilder i mitt anteckningsblock men det kan ju verka lite nonchalant om någon upptäcker vad man gör.

Jag hade väntat. Och försökt att inte sysselsätta mig med något annat under tiden.

 

[monster1]

Jag hade väntat. Och försökt att inte sysselsätta mig med något annat under tiden.

Hur länge? Ärligt talat har jag ofta rätt mycket att göra och har liksom inte tid att slösa bort. Då blir det jättefrustrerande när folk bara sitter och bekräftar varandra hela mötet istället för att komma vidare.

I föreningslivet har vi konsensus möten, de tar oerhört långtid men är ju stärkande för gruppen som då stort sett alltid är ense i slutet av mötet. Men vi sitter ofta 3h per möte.

 

[starcraft]

Ibland finns det en mötesledare men oftast bara en sammankallande. Men jag har ju den här personligheten alltid det blir bara extra tydligt i situationer där det blir rundgång i diskussionerna. Men tex så är vi en grupp som äter tillsammans och det är oftast jag som bestämmer vart för när jag frågar de andra vart de vill äta så säger de bestäm du och då säger jag att jag frågade för att jag inte vet utan jag tänkte att du kanske har en åsikt och då säger de när bestäm du och då bestämmer jag för jag orkar inte med.

Det jag funderar på är vad andra människor behöver för att fatta de där besluten, är det mer tid och vad ska jag göra undertiden jag väntar? (Jag ritar förvisso många fina bilder i mitt anteckningsblock men det kan ju verka lite nonchalant om någon upptäcker vad man gör.

Så där har jag vänner som är. De vill gärna träffas, men om inte jag tar kommandot och bestämmer tid, plats och aktivitet så blir det inget. Eller så lyckas vi bestämma tid, men på vad vi ska göra så är det alltid ”vet ej”. Alltid. I perioder mår jag inte så bra och då orkar jag inte ta beslut och vara drivande utan vill helst bara följa med, vilket slutar med att vi inte ses förren jag orkar vara drivande och bestämmer något som de glatt följer med på.

 

[mandalaki]

Ibland finns det en mötesledare men oftast bara en sammankallande. Men jag har ju den här personligheten alltid det blir bara extra tydligt i situationer där det blir rundgång i diskussionerna. Men tex så är vi en grupp som äter tillsammans och det är oftast jag som bestämmer vart för när jag frågar de andra vart de vill äta så säger de bestäm du och då säger jag att jag frågade för att jag inte vet utan jag tänkte att du kanske har en åsikt och då säger de när bestäm du och då bestämmer jag för jag orkar inte med.

Det jag funderar på är vad andra människor behöver för att fatta de där besluten, är det mer tid och vad ska jag göra undertiden jag väntar? (Jag ritar förvisso många fina bilder i mitt anteckningsblock men det kan ju verka lite nonchalant om någon upptäcker vad man gör.

Ok ... om du frågar Var ska vi äta och de andra säger Bestäm du så tror jag a) att det är egalt för dem var de äter, b) de tror att det inte är egalt för dig eftersom du är den som tar upp ämnet.

Jag tycker att det låter okomplicerat. Men är det inte det för dig, testa att inte vara den som tar upp frågan om lunchen. Fast bered dig på att bli hungrig, för de andra kommer att vänta på att du som vanligt tar initiativet. Såna där roller i grupper sätter sig jättesnabbt.