Det känns som att jag går sönder

[Modest]

Hjälp. Jag behöver bara få ur mig. Fast jag har pratat med mina närmaste anhöriga så rinner det bara över.

Igår fick jag veta att en kollega på min tidigare arbetsplats, tillika nära vän som jag hyser mycket varma känslor för, plötsligt har blivit svårt sjuk. Jag vet att hen har varit/kanske är medvetslös och absolut inte i skick för kontakt. Jag har egentligen ingen närmare relation med personen på pappret och är inte alls känd av hens familj eller så.

Jag befinner mig +40 mil hemifrån, själv, på en tillfällig anställning och ny arbetsplats. Har varit här ca en månad och är planerad att vara här ytterligare två. Det här har (oväntat, från min sida) tagit mig SÅ hårt. Jag grät hela dagen igår, kunde inte samla mig överhuvudtaget och fick gå hem från jobbet. Jag mår hemskt idag också. Jag är orolig, ovetandes och så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dessemellan drabbas jag av stark ångest för att jag inte vet om eller när jag får se eller prata med personen igen. Jag har lyckats hålla ihop det på jobbet idag och det har varit skönt med distraktion. Men nu när jag är hemma själv igen så faller allt isär.

Jag vet inte vad jag ska göra. Ovissheten och den jobbiga känslan av att vara så emotionellt nära men "officiellt" så långt ifrån, den får jag ju bara genomlida. Men jag känner mig så rådvill angående det praktiska. Ska jag åka hem? (Obs fråga till mig själv). Det känns så drastiskt (återigen med tanke på att det inte är en familjemedlem eller så) men samtidigt så rätt just nu.

 

[Modest]

Har någon varit med om något liknande? I så fall får man väldigt gärna dela med sig. Jag har aldrig varit med om något sånt här tidigare.

 

[Unafraid]

Jag har ingen erfarenhet, men du lär inte ångra att du åker hem. Påverkas du sådär, självklart så ska du åka!

 

[Modest]

Jag har ingen erfarenhet, men du lär inte ångra att du åker hem. Påverkas du sådär, självklart så ska du åka!

Jag menade absolut inte att man måste ha erfarenhet, är tacksam för alla svar! Jag ska landa i det lite mer såklart och sen finns det ju praktikaliteter som uppsägningstid och så. Men i nuläget känns det inte som att jag vill stanna tiden ut och helst inte så långt som uppsägningstiden (troligen en månad) heller.

 

[Migo]

Även om du är officiellt "långt ifrån" så kan jag inte tänka mig att familjen tar illa upp om du vill besöka din vän? Vilka som står oss nära har långt ifrån alltid med blod att göra...

Lider med dig.

 

[Unafraid]

Jag menade absolut inte att man måste ha erfarenhet, är tacksam för alla svar! Jag ska landa i det lite mer såklart och sen finns det ju praktikaliteter som uppsägningstid och så. Men i nuläget känns det inte som att jag vill stanna tiden ut och helst inte så långt som uppsägningstiden (troligen en månad) heller.

Måste du säga upp dig, kan du inte åka hem en vecka eller så?

 

[Modest]

Även om du är officiellt "långt ifrån" så kan jag inte tänka mig att familjen tar illa upp om du vill besöka din vän? Vilka som står oss nära har långt ifrån alltid med blod att göra...

Lider med dig.

Jag vill inget hellre än att besöka min vän. Men jag tror att det är bättre att vänta tills om/när jag får direktkontakt med henom och jag tror även att det skulle vara min väns vilja. Dessutom har jag ingen aning om det aktuella läget eller familjens skick och det finns barn inblandade. För allas skull så måste min vilja stå tillbaka just nu. Tack för medlidandet, det värmer.

 

[Modest]

Måste du säga upp dig, kan du inte åka hem en vecka eller så?

Jag tror att jag skulle få svårt att åka tillbaka hit. Jag trivs inte toppenbra och är mest här för jobbets skull. Men absolut, om det känns helt annorlunda så är det också ett alternativ!

 

[Raderad medlem 6459]

Jag vill inget hellre än att besöka min vän. Men jag tror att det är bättre att vänta tills om/när jag får direktkontakt med henom och jag tror även att det skulle vara min väns vilja. Dessutom har jag ingen aning om det aktuella läget eller familjens skick och det finns barn inblandade. För allas skull så måste min vilja stå tillbaka just nu. Tack för medlidandet, det värmer.

Först och främst: Gud vad jobbigt för dig! Jag förstår att det är riktigt tufft och lider med dig så .

Angående det ovanstående: Förlåt ofin fråga (ingenting du behöver svara på här såklart!) men är det något med er relation som gör det komplicerat/känsligt att komma dit utan att tala med vännen (som kanske är medvetslös)? För annars tänker jag att det inte är märkligt om du vill besöka hen om hen är så sjuk, och det kanske inte finns något sätt att just nu kommunicera med hen. I och med att det är en nära vän är det ju inte konstigt alls att du vill finnas där, menar jag.

 

[MM]

Jag var med om en grej förra året som chockade mig så jag inte heller visste vad jag skulle göra. Trodde inte jag skulle ta det så hårt men det gjorde jag.
Vi fick ett mail från rektorn om att en av mina barns klassföreståndare hastigt blivit väldigt sjuk på skolan på fredagen (mailet kom på lördagen) och ramlat ihop och att läget var kritiskt. På söndagen fick vi mail om att läraren gått bort. Hen var 45 år gammal och fick en stroke. Jag tänker fortfarande på det och blir ledsen. Det kom som en total chock och jag trodde inte jag skulle reagera så hårt som jag gjort för vi kände ju varandra bara genom skolan. Visserligen hade vi mycket kontakt men enbart skolrelaterat. Det slog kanske extra hårt då hen hade egna barn i samma ålder som mina stora är i och att man lever ena dagen och sen bara är borta. Läraren hade suttit på en stol, rest sig och ramlat ihop. Det gick alltså på 1 sekund och det är jag väl egentligen tacksam för att hen slapp lida.

Jag känner med dig och förstår hur du reagerat tror jag. Det jag gjort har varit att tillåta mig vara ledsen och chockad trots att det känts som mina känslor inför det här varit irrationella men det vet ju inte jag hur jag reagerar på något sånt här.
Åk hem om du vill. Fråga familjen om du kan få träffa din vän. Hade det varit jag som var anhörig så hade jag blivit varm av att veta att någon annan tänker på den sjuke. Jag ser ingen konstigt i att du har en önskan att att få träffa vännen även om vännen inte är vid medvetande.

 

[Modest]

Först och främst: Gud vad jobbigt för dig! Jag förstår att det är riktigt tufft och lider med dig så .

Angående det ovanstående: Förlåt ofin fråga (ingenting du behöver svara på här såklart!) men är det något med er relation som gör det komplicerat/känsligt att komma dit utan att tala med vännen (som kanske är medvetslös)? För annars tänker jag att det inte är märkligt om du vill besöka hen om hen är så sjuk, och det kanske inte finns något sätt att just nu kommunicera med hen. I och med att det är en nära vän är det ju inte konstigt alls att du vill finnas där, menar jag.

Tack snälla för supporten
Ja, det är lite komplicerat. Men framför allt känns det jättefel att klampa in bland anhöriga och ta plats med min sorg.

 

[Raderad medlem 6459]

@Modest Åh jag förstår. Ta hand om dig! Och försök att känna in vad som känns bäst för dig i hur du ska göra med jobb och allt sånt. Angående familjen - eftersom jag inte vet mer är det svårt att säga vad om är lämpligast. Men det är oerhört fint av dig att tänka på familjen och deras sorg och känslor. Glöm inte bort dig själv i det hela bara . Kram!

 

[Modest]

Jag var med om en grej förra året som chockade mig så jag inte heller visste vad jag skulle göra. Trodde inte jag skulle ta det så hårt men det gjorde jag.
Vi fick ett mail från rektorn om att en av mina barns klassföreståndare hastigt blivit väldigt sjuk på skolan på fredagen (mailet kom på lördagen) och ramlat ihop och att läget var kritiskt. På söndagen fick vi mail om att läraren gått bort. Hen var 45 år gammal och fick en stroke. Jag tänker fortfarande på det och blir ledsen. Det kom som en total chock och jag trodde inte jag skulle reagera så hårt som jag gjort för vi kände ju varandra bara genom skolan. Visserligen hade vi mycket kontakt men enbart skolrelaterat. Det slog kanske extra hårt då hen hade egna barn i samma ålder som mina stora är i och att man lever ena dagen och sen bara är borta. Läraren hade suttit på en stol, rest sig och ramlat ihop. Det gick alltså på 1 sekund och det är jag väl egentligen tacksam för att hen slapp lida.

Jag känner med dig och förstår hur du reagerat tror jag. Det jag gjort har varit att tillåta mig vara ledsen och chockad trots att det känts som mina känslor inför det här varit irrationella men det vet ju inte jag hur jag reagerar på något sånt här.
Åk hem om du vill. Fråga familjen om du kan få träffa din vän. Hade det varit jag som var anhörig så hade jag blivit varm av att veta att någon annan tänker på den sjuke. Jag ser ingen konstigt i att du har en önskan att att få träffa vännen även om vännen inte är vid medvetande.

Tack för att du delade med dig! Känslan av att mina reaktioner är alldeles "för stora" och nästan skuldkänslor över sorgen är jobbig stundtals. Men det går ju inte att styra över, såhär ledsen blev jag tydligen och så är det med det.

 

[Modest]

@Modest Åh jag förstår. Ta hand om dig! Och försök att känna in vad som känns bäst för dig i hur du ska göra med jobb och allt sånt. Angående familjen - eftersom jag inte vet mer är det svårt att säga vad om är lämpligast. Men det är oerhört fint av dig att tänka på familjen och deras sorg och känslor. Glöm inte bort dig själv i det hela bara . Kram!

Tack för kramen Jag har ytterligare en tidigare kollega som jag har bra kontakt med och vi kanske kan besöka vännen tillsammans om/när läget blir mer stabilt.

 

[Migo]

Tack för att du delade med dig! Känslan av att mina reaktioner är alldeles "för stora" och nästan skuldkänslor över sorgen är jobbig stundtals. Men det går ju inte att styra över, såhär ledsen blev jag tydligen och så är det med det.

Ja, tillåt dig att sörja, det är okej att inte orka fungera i en sån situation

 

[Modest]

Ja, tillåt dig att sörja, det är okej att inte orka fungera i en sån situation

Tack

 

[Raderad medlem 6459]

Ja, tillåt dig att sörja, det är okej att inte orka fungera i en sån situation

Ja! Och @Modest tänk på att alla reagerar olika och att det inte finns nåt rätt och fel. Du är inte "för" ledsen, du är ledsen helt enkelt och det är en helt normal reaktion. Var inte för hård mot dig själv .

 

[monster1]

Hjälp. Jag behöver bara få ur mig. Fast jag har pratat med mina närmaste anhöriga så rinner det bara över.

Igår fick jag veta att en kollega på min tidigare arbetsplats, tillika nära vän som jag hyser mycket varma känslor för, plötsligt har blivit svårt sjuk. Jag vet att hen har varit/kanske är medvetslös och absolut inte i skick för kontakt. Jag har egentligen ingen närmare relation med personen på pappret och är inte alls känd av hens familj eller så.

Jag befinner mig +40 mil hemifrån, själv, på en tillfällig anställning och ny arbetsplats. Har varit här ca en månad och är planerad att vara här ytterligare två. Det här har (oväntat, från min sida) tagit mig SÅ hårt. Jag grät hela dagen igår, kunde inte samla mig överhuvudtaget och fick gå hem från jobbet. Jag mår hemskt idag också. Jag är orolig, ovetandes och så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dessemellan drabbas jag av stark ångest för att jag inte vet om eller när jag får se eller prata med personen igen. Jag har lyckats hålla ihop det på jobbet idag och det har varit skönt med distraktion. Men nu när jag är hemma själv igen så faller allt isär.

Jag vet inte vad jag ska göra. Ovissheten och den jobbiga känslan av att vara så emotionellt nära men "officiellt" så långt ifrån, den får jag ju bara genomlida. Men jag känner mig så rådvill angående det praktiska. Ska jag åka hem? (Obs fråga till mig själv). Det känns så drastiskt (återigen med tanke på att det inte är en familjemedlem eller så) men samtidigt så rätt just nu.

En fd chef fick en stroke för några år sedan, väldigt oväntat då hen var i 40 års åldern. Våra chefer var då väldigt duktiga på att hålla kontakten med familjen och sprida hälsoläget vidare till oss. Kan du ta kontakt med hens chef och få informationen därifrån?

 

[Modest]

Ja! Och @Modest tänk på att alla reagerar olika och att det inte finns nåt rätt och fel. Du är inte "för" ledsen, du är ledsen helt enkelt och det är en helt normal reaktion. Var inte för hård mot dig själv .

Det är skönt att höra trots att jag vet det egentligen

 

[Modest]

En fd chef fick en stroke för några år sedan, väldigt oväntat då hen var i 40 års åldern. Våra chefer var då väldigt duktiga på att hålla kontakten med familjen och sprida hälsoläget vidare till oss. Kan du ta kontakt med hens chef och få informationen därifrån?

Det är ifrån mina tidigare kollegor jag har fått den lilla information jag har.