Det konstigaste sättet eller saken ni skadat er på?

[Magnum]

Den här tråden är helt underbar!

 

[cili]

Jag har ett ärr på handen pga godis. Godiset ifråga var dock hemgjort, och vansinnigt varmt när jag råkade lägga handen emot. Det blev ett brännmärke på 1 cm i diameter, och är mycket synligt ca 25 år senare .

Lite mer aktuellt är det blodvite som uppstod i stallet när jag borstade hästen. Tydligen hade något strå på borsten gått av och kilat in sig under nageln. Den borsten hanteras numera enbart med handske på.

 

[Magnum]

Jag hade fyllt på stift i häftapparaten på jobbet, ska trycka ihop den igen men håller inte över och under utan över och där stiften kommmer ut fastnar tre stift så jäkla tajt i pekfingret att det var nåt vi omöjligt skulle kunnat få bort. Haffar då en gäst som råkar ha en tång i fickan som får dra loss dom
————
Bränner mej på en ugnsplåt på magen
————
Snubblar på jobbet med en trave tallrikar i famnen. Mitt i fullsatt matsal. När alla tallrikar tystnat skulle jag resa mej varvid de tallrikar jag hade över mej rasade i golvet och bröt tystnaden så fint.. Blodvite på låret.
————
Ska hänga upp spångrepen på väggen, missar kroken, grepen trillar in i ögat med blåtira som följd..
————
Har bråttom, ska slinka igenom barngrinden in till köket. Den är självstängande. Har saker i händerna så jag öppnar fort och tänker putta upp grinden med benet. Hinner inte utan den hinner stängas när jag bara fått ena benet emellan. Välter över grinden som lossnar från fästena
————
På den tiden det inte var så noga vad för skor man hade i köket på jobbet tappade jag kokvatten över fötterna, hade foppatofflor .
————
Brännskada på handen när jag (med blöt hand) öppnade ugnen och stoppade in handen för att ta ut vad det nu var. Trodde jag hade bara ånga på, då kan man kanske göra så, men hade visst 160 grader ånga. Fick byta arbetsuppgifter några dagar eftersom all värme gjorde så satans ont så jag inte ens kunde laga mat

————
Syrran trillade och fick ett halmstrå genom handen.
————
Kompis körde hö och satte högaffeln i benet på sej själv.
Höll sej på sidan av benet /vaden men det var ju två hål liksom

 

[Mumfie]

Juste!!!! Jag har ett ärr i nacken. När jag var typ 12 kom jag hem från skolan en dag med ett djupt sår i nacken, på gränsen till att behöva sys. Det såg ut som två skärsår som korsade varandra i ena änden. Det konstiga? Jag hade ingen aning om att jag hade det! Det upptäcktes först när jag kom hem från skolan, och jag hade ingen aning om vad eller hur jag gjort mig illa. Verkligen inget hade hänt under dagen, men någon gång måste jag alltså ha skärt upp två djupa sår i min nacke utan att jag eller någon annan märkt det. Det är fortfarande ett mysterium

 

[Marvin]

Värst var nog när jag halkade på min snöiga trappa och bröt bägge handlederna.
Kom sen inte in i lägenheten igen (svårt att vrida om nyckel med bruten handled), så jag fick ringa på hos min granne/hyresvärd med näsan mitt i natten för att få hjälp.

 

[Tranan]

Fixade en rispa på ryggen med kamen igår

 

[Trani]

Lite mer aktuellt är det blodvite som uppstod i stallet när jag borstade hästen.

Hästsport är ju riskfyllt men den värsta skadan jag har fått genom det är ett ärr på handen efter en ryktskrapa.

 

[karamelldrottningen]

En lyktstolpe attackerade mig engång

(Läs jag kollade på en annan och gick rätt in i den märkligt placerade lyktstolpen )

 

[Lager]

Var ute med en liten segelbåt i sena tonåren, glad och alkoholförfriskad i sommarkvällen. Går längs med relingen, snubblar på en tamp, ramlar över relingen men blir hängande i ena knävecket i det inplastade snöret som går längs båten. Där gungar jag och försöker återfå fattning och balans en ganska lång stund tills jag kommer på att ropa efter hjälp, och slutligen blir uppdragen i båten. Blodigt sönderskuret knäveck, stukat stolthet.

Jag har fått väldigt mycket segelrelaterat stryk faktiskt, främst blåmärken, söndriga handflator, klämskador, och hjärnskakning. I relation till hästeriet som jag ändå generellt associerar mer till farliga situationer.

 

[pannkaka]

Jag skulle sy med symaskin i syslöjden för många år sedan och lyckades med konststycket att få nålen genom min tumme.

 

[julgrisen]

Min sambo fick hjärnskakning av fallande spritflaskor en gång.

 

[cili]

Nu kom jag på en till. Katternas förra klösträd (som var vadderat i mjukt teddytyg) orsakade ett kolsvart blåmärke, som satt kvar i flera månader. Jag höll på att skruva isär klösträdet för att det skulle säljas, och skulle hoppa över en liggande stolpe lite graciöst sådär. Missbedömde dock avståndet till ett hörn, som jag parkerade rakt in i låret. Har nog aldrig tidigare varit så innovativ när det gäller svordomar

 

[Hoarfrost]

Ormbunke.
Jag skulle göra en krans att ha på huvudet vid midsommar och plockade ett gäng blommor och hittade sedan inget vettigare än ormbunkar att ha som "bas" rev av tre stycken och undrar vad allt det röda var. Det var blod, hela handflatorna var uppfläkta och blodiga, såg ut som att jag rivit mig på tusentals rakblad och sedan hällt något frätande på. Det sved. Jag har stor respekt för ormbunkar nu.

 

[Fideli]

Min far skulle dra ner rullgardinen och lyckades att slita loss nyckelbenet ur sitt fäste! Han trodde först att det var axeln som hoppat ur led, så han sa till mamma att ta tag i handen och dra, så det skulle ploppa rätt igen... Det funkade inte, hur mycket hon än drog, så det fick bli en tur till akuten istället där de var något förvånade över den konstiga skadan och hur den uppkommit.
Han har även lyckats skära av sig tummen med osthyvel samt hugga av sig samma tumme med yxa. Det har gått att sy fast den igen båda gångerna, men han har ingen känsel i den.

 

[Lumos_Nox]

Jag skulle sy med symaskin i syslöjden för många år sedan och lyckades med konststycket att få nålen genom min tumme.

En klasskamrat gjorde det en gång och kompisen bredvid blev så chockad att hon kräktes rakt ut över bordet. Den lektionen avslutades tidigare.

 

[Beckham]

Själv har jag klarat mig utan skador, men en bekant bröt handleden när hon satt på reservbänken under en innebandymatch. Hon satt ytterst på kanten och reste sig inte lika snabbt som de andra när en lagkamrat gjorde mål, så bänken välte...

 

[VLMF]

Barfota, snubblade över mina egna fötter och bröt ena foten.

 

[Jeffery]

När jag var tolv år gammal skulle vi ha friluftsdag och åka skidor i skolan.
Jag och min ett år yngre bror bestämde oss för att kvällen innan åka ut och träningsåka. Bara en femton meter nedanför vårt hus gick ett spår, så det var inte nån stor affär att få till den där träningsturen.

Fem kilometrar hemifrån vände spåret i en gigantisk uppförsbacke, som i en hårnål blev till en lika gigantisk nedförsbacke. Den som stött på en högsta havslinje vet vilken typ av backe jag pratar om. Lika starka i kroppen som barn blir av utomhuslek utan Internet, lika lätta på foten var vi i vår sprudlande förpubertet; så lodrät backe upp var inga problem att staka och springa sig uppför.

Däremot lika lodrätt utför stöp jag på öronen, och bröt av skidspetsen i ett veritabelt snömoln i utförslöpan.
Nåja, tolv år gammal och med en tolvårings grundkondis var det noll problem att staka sig hemåt i fem kilometer med högerskidans framända lyft över spåret, för att förhindra den att skära ned i snön. Och brorsan låg bakom, och hade lika lite bråttom som jag. Vi skrattade en del åt olika teorier om vad som skulle hända i skolan dagen därpå, då jag inte hade några skidor.

Nästan hemma går så spåret tvärs över en plan åker, för att de sista femhundra metrarna passera vårt hus på en frusen å. Höjdskillnad två meter mellan de båda nivåerna, med själva backen fem meter lång. Jag kastar mig utför det (not so) mäktiga krönet, och passerar the point of no return, det läge där utförsåkning inte längre går att avbryta.
Då ser jag vad jag inte tänkt på, vad jag inte planerat för:

• spåret gör en nittio graders sväng, för att byta riktning till att gå jäms med åbrinken.
• nån meter bortanför där svängen börjar, rakt i min färdriktning, står en björk. Typ fyra centimetrar i diameter, tillräckligt tunn för att inte gå att klättra upp i, tillräckligt tjock för att inte vilja flytta på sig för en tolvåring som tänker köra över den.

Som den kloka och livserfarna unga man jag är, gör jag det enda rätta i den situation jag befinner mig. Jag börjar spela apa.
Jag slänger upp och viftar med armarna framför mig, ropar till min bror där bakom att jag kommer slå ihjäl mig, jag kommer dööö!! när jag i maklig takt glider ned mot björken med ena skidan spretandes i framändan, utan möjlighet att bromsa, utan möjlighet att gira undan.
Min plan är att bara ta emot mig med armarna, och sedan möjligtvis trilla omkull och få snö innanför kläderna.

Men,
då armarna viftar teatraliskt framför mig, råkar också mina stavar vifta med. Och vänster stav lyckas sätta sig i björkjäveln, så både stav och näve tvärstannar mitt framför mitt huvud, medan huvudet självt fortsätter i oförminskad hastighet framåt.
Jag knockar mig själv, och det blir tvärsvart. Möjligtvis flyger en fågel runt och kvittrar.

Jag ligger på rygg i snön. Ovanför mig lutar sig min bror över mig.
Lever du? Lever du?


Blåögat jag fick gick ned en bit på kinden, och även upp mot tinningen.
Jag fick en packe matteböcker att sitta och räkna i, under friluftsdagen, ensam på hela mellanstadieskolan.

 

[MidnightSoul]

När jag var tolv år gammal skulle vi ha friluftsdag och åka skidor i skolan.
Jag och min ett år yngre bror bestämde oss för att kvällen innan åka ut och träningsåka. Bara en femton meter nedanför vårt hus gick ett spår, så det var inte nån stor affär att få till den där träningsturen.

Fem kilometrar hemifrån vände spåret i en gigantisk uppförsbacke, som i en hårnål blev till en lika gigantisk nedförsbacke. Den som stött på en högsta havslinje vet vilken typ av backe jag pratar om. Lika starka i kroppen som barn blir av utomhuslek utan Internet, lika lätta på foten var vi i vår sprudlande förpubertet; så lodrät backe upp var inga problem att staka och springa sig uppför.

Däremot lika lodrätt utför stöp jag på öronen, och bröt av skidspetsen i ett veritabelt snömoln i utförslöpan.
Nåja, tolv år gammal och med en tolvårings grundkondis var det noll problem att staka sig hemåt i fem kilometer med högerskidans framända lyft över spåret, för att förhindra den att skära ned i snön. Och brorsan låg bakom, och hade lika lite bråttom som jag. Vi skrattade en del åt olika teorier om vad som skulle hända i skolan dagen därpå, då jag inte hade några skidor.

Nästan hemma går så spåret tvärs över en plan åker, för att de sista femhundra metrarna passera vårt hus på en frusen å. Höjdskillnad två meter mellan de båda nivåerna, med själva backen fem meter lång. Jag kastar mig utför det (not so) mäktiga krönet, och passerar the point of no return, det läge där utförsåkning inte längre går att avbryta.
Då ser jag vad jag inte tänkt på, vad jag inte planerat för:

• spåret gör en nittio graders sväng, för att byta riktning till att gå jäms med åbrinken.
• nån meter bortanför där svängen börjar, rakt i min färdriktning, står en björk. Typ fyra centimetrar i diameter, tillräckligt tunn för att inte gå att klättra upp i, tillräckligt tjock för att inte vilja flytta på sig för en tolvåring som tänker köra över den.

Som den kloka och livserfarna unga man jag är, gör jag det enda rätta i den situation jag befinner mig. Jag börjar spela apa.
Jag slänger upp och viftar med armarna framför mig, ropar till min bror där bakom att jag kommer slå ihjäl mig, jag kommer dööö!! när jag i maklig takt glider ned mot björken med ena skidan spretandes i framändan, utan möjlighet att bromsa, utan möjlighet att gira undan.
Min plan är att bara ta emot mig med armarna, och sedan möjligtvis trilla omkull och få snö innanför kläderna.

Men,
då armarna viftar teatraliskt framför mig, råkar också mina stavar vifta med. Och vänster stav lyckas sätta sig i björkjäveln, så både stav och näve tvärstannar mitt framför mitt huvud, medan huvudet självt fortsätter i oförminskad hastighet framåt.
Jag knockar mig själv, och det blir tvärsvart. Möjligtvis flyger en fågel runt och kvittrar.

Jag ligger på rygg i snön. Ovanför mig lutar sig min bror över mig.
Lever du? Lever du?


Blåögat jag fick gick ned en bit på kinden, och även upp mot tinningen.
Jag fick en packe matteböcker att sitta och räkna i, under friluftsdagen, ensam på hela mellanstadieskolan.

Jag älskar din skrivkonst.

 

[Jeffery]

Alltså, den här berättelsen är så levande att det känns som jag upplevt detta själv. Älskar ditt skriftspråk!

Jag älskar din skrivkonst.

Tack!