”Drömjobbet” får mig att bryta ihop och må dåligt

[Gimlan]

Hej igen och stort tack för alla svar! En hektisk jobbperiod och på det frånvaro från dator gjorde att jag inte svarat förrän nu.

Jag ska försöka svara var och en, men förtydligar lite. Jag jobbar som journalist inom dagspress. Det innebär att jag (i de allra, allra flesta fall) inte kan lämna kvar en uppgift till dagen därpå, nyheten måste ut. Jobbet innebär också per automatik mycket tidspress och jag kanske blandar ihop begreppen tidspress och stress en del... Är osäker på begreppen faktiskt, om och i så fall vad det är för skillnad.

Men min poäng är att jobbet innebär tidspress, inte att jag "bara" gör det stressigt. Om det går att förstå hur jag menar? Jag kanske lurar mig själv, men ser det som att jag kanske inte skulle vara lika stressad i många andra typer av jobb (även om jag förstås är medveten om att mer eller mindre alla jobb har sin typ av stress). Jag är uppenbart mycket dålig på att hantera stress, men tror att den här typen av jobb kanske tar fram det mer än många andra yrken gör.

Jag tror du lurar dig själv. Jag är också journalist inom dagspress och jag har upplevt samma sak som du.

Numera upplever jag det inte alls på det sättet. Enda skillnaden är min inställning och mitt självförtroende.

 

[must]

Man skall bli glad över sitt jobb.
Ditt problem är att din stresshantering suger fett.
Börja med att gå till jobbet när du börjar och gå därifrån när du slutar.
Bli lat, är det inte klart så är det inte, då så får du fortsätta i morgon.
Ät på bestämda tider och gå på toa minst 5ggr/dag.
Sov mellan 22-06

Du behöver nu två saker.
1. Gå till vårdcentralen och få hjälp.
Du håller på att gå in i väggen.

2. Se till att få en kurs i stresshantering.
Du gör ungefär alla fel.

Jag ska sätta mig och läsa lite mer om stresshantering och kolla på kurser. Hittade en nu om hur man "mår bra på jobbet utan att stressen tar över" - låter som något för mig! Kanske det till och med går att få till någon samtalskontakt på mer kontinuerlig basis genom vårdcentralen/företagshälsan?

Mitt mående över jobbet går lite upp och ner. Vissa stunder är det riktigt illa, ibland okej. Just nu är det lite bättre. Faktiskt så har jag denna veckan lyckats "tvinga mig själv" att inte åka dit innan jag börjar. Jag har försökt ha en inställning att hinns det inte, så hinns det inte. Då är det jobbets fel, inte mitt. Jag vet inte om det är en felaktig attityd att ha (kan ju känna att det är hel-fel), men på något vis känns det som att det kan behövas just nu?

Vad jobbar du med? Antar att det är med djur? Se till att alltid ta din lunch och var även noga med iaf en kafferast på ca en kvart dagligen ta gärna frukt då med. Har du kollegor?

Jobbar som journalist, men förstår att det i trådstarten kan låta som att jag håller på med djur. Jag har svårt att känna att jag hinner med att äta, men försöker få i mig något framför datorn oftast.

I mitt huvud så finns ingen tid att äta många av dagarna. Jag skriver i mitt huvud just för att jag vet att det är en prioriteringsfråga. Man ska ta sig tid att äta. Men jag tar helt enkelt för lång tid på mig att göra mina arbetsuppgifter och därför finns inte tid att äta. Ska dock försöka att få in tänket att jag måste prioritera det. Just frukt är ju lättare också att få i sig i farten.

Jag har kollegor, men vissa dagar arbetar vi själva. Dagarna med kollegor är jag mycket lugnare och känner mindre stress och oro.

---

Allmänt svar:

Just att jag tar för långt tid på mig för att göra mina arbetsuppgifter är väl största problemet. Därför blir jag stressad. Och anledningar till att jag tar för lång tid på mig är dels att jag inte är så snabb som jag borde, dels att jag blir kontrollberoende och ska dubbelkolla saker till den grad att det bara snurrar till sig i hjärnan. Och prestationsångest, jag kör lätt fast och/eller vill överarbeta saker. Men i slutänden blir inte mina saker bättre än andras. Jag har helt enkelt bara prestationsångest för att nå upp till "godkänd" nivå/samma som mina kollegor.

 

[lislolaslo]

Hej!
Jag jobbar också som journalist och känner igen mig i din beskrivning. Det som har funkat för mig är att försöka hitta vad min tidstjuv är. För mig har det varit att jag inte har gjort saker i rätt ordning.
En annan grej jag har gjort är att helt skita i prestationsångesten. Och tänka att det blev det som jag hann med på den tiden jag fick. Känner man att man hade velat göra mer kan man ju alltid göra en uppföljning dagen efter

 

[Sleepy]

jag tar helt enkelt för lång tid på mig att göra mina arbetsuppgifter och därför finns inte tid att äta.


-Just att jag tar för långt tid på mig för att göra mina arbetsuppgifter är väl största problemet. Därför blir jag stressad. Och anledningar till att jag tar för lång tid på mig är dels att jag inte är så snabb som jag borde, dels att jag blir kontrollberoende och ska dubbelkolla saker till den grad att det bara snurrar till sig i hjärnan. Och prestationsångest, jag kör lätt fast och/eller vill överarbeta saker. Men i slutänden blir inte mina saker bättre än andras. Jag har helt enkelt bara prestationsångest för att nå upp till "godkänd" nivå/samma som mina kollegor.

Det finns onda och goda cirklar. Den du har nu är ond; det du gör, gör att allt blir värre. Ju mer tid du lägger, ju mer du dubbelkollar, desto mindre du äter, desto mindre du sover, desto mer du stressar... desto sämre blir resultatet. Inte bra och inte vad du hade tänkt dig.

Starta en god cirkel: Ät nyttigt och regelbundet. Sov, vila, ta pauser. Jobba bara när du ska jobba. Hitta en "good enough"-nivå som faktiskt duger. Du är bra och det blir tillräckligt bra. Tillåt dig att slarva lite. Den cirkeln leder till att du kommer att kunna tänka klart, jobba effektivt när du jobbar, hinna återhämta dig, ha kraft i hjärnkontoret och prestera godkända resultat. Allt eftersom du samlar på dig mer erfarenhet, blir du bättre och bättre. Och mer och mer effektiv.

Don't work harder. Work smarter.

 

[Inte_Ung]

.... dels att jag blir kontrollberoende och ska dubbelkolla saker till den grad att det bara snurrar till sig i hjärnan. Och prestationsångest, jag kör lätt fast och/eller vill överarbeta saker. Men i slutänden blir inte mina saker bättre än andras. Jag har helt enkelt bara prestationsångest för att nå upp till "godkänd" nivå/samma som mina kollegor.

Det där måste du jobba på.
Så kan du inte tänka.
Där så kommer stresshanteringen in igen.

Tillräckligt bra efter omständigheterna duger.
Om du har två timmar på dig att skriva så får det bli två-timmars-kvalitet på det hela.
Det skall vara klart före det klockslag som du skall gå hem.
Till den kvalitet som hinns med.

Jag trodde först att något levande skulle behöva lida om du gjorde fel eller inte blev färdig, men text är bara text.
Ingen dör eller lider av att det blir ett hafsverk, så det är bara att släppa på ambitionerna.
Annars så dör du - på riktigt.
Man gör det av att gå in i väggen.
I alla fall delvis.

 

[Casteloro]

Must:

Blir orolig av ditt tempo. Stress är något man måste ta på allvar, men det visste du redan.

Exakt vad måste du dubbelkolla? Stavfel? Att du angett rätt uppgifter? För det första så skulle jag försöka skriva en egen lathund att följa för att slippa kontrollera allt du skriver, sen följer du den och litar på att det är rätt. Och angående stavfel, finns det inte korrekturläsare på din arbetsplats? Jag kan ingenting om mediabranschen och korrekturläsare kanske är mer vanligt på större tidningar (fast du kanske jobbar på en större tidning), men det är en sak att tänka på. Personligen skulle jag aldrig kunna arbeta med något som stjäl MIN lediga tid. Nog för att man ibland, enstaka gånger behöver jobba över, men det ska vara ett undantag i min värld.

Vilken ålder och erfarenhet har dina kollegor? Brukar de jobba över ofta? Jag tänker att du skulle kunna be någon/några av dem att ge dig konkreta tips på hur de gör för att klara av dagen. Du är inte mer än människa och det är INTE fel eller fult att be om hjälp, dina kollegor kan hjälpa dig mer än du tror. Kanske kan dina kollegor i den här tråden ge dig några tips på hur de klarar av dagarna? @Gimlan?

Sen tycker jag att du ska kontakta företagshälsan och även fundera på om du har råd att gå ned i tid, och om det är möjligt. Om du kan gå ned till 80%, då skulle du kunna lägga 20% på att söka andra arbeten. Din erfarenhet och utbildning borde kunna göra dig attraktiv på andra marknader.

 

[mino]

I viss mån kan man kanske skylla på ditt förhållningssätt eller på stressigt arbete. Men jag tänker att de flesta kvalificerade jobb ÄR såna när man är ny, det tar ett par år att bli riktigt varm i kläderna och man vet vad man behöver prioritera allra högst, vem man kan fråga om vad, och tusen andra saker som kommer med erfarenhet. Alla gör dessutom misstag i början, det är nog oundvikligt. Precis som @Strindlund föreslår så tycker jag att du ska prata mycket både med dem du pluggade ihop med som har liknande situation som du och de som är gamla rävar på din arbetsplats. Använd dem friskt som informella mentorer! Det är inte en rimlig förväntan att en nyutexad person ska kunna kliva in och agera fullfjädrat, du behöver hjälp med det. Försök lägg en hel del av bördan där den faktiskt hör hemma, dvs på situationen, snarare än på dig själv.

 

[Gimlan]

Jag tänker så att ingen dör om det blir fel. Jag har två armar, två ben och en hjärna och den tilldelade tiden, det går liksom inte art prestera stordåd varje dag. Nästan aldrig faktiskt om man i te är stjärnreporter på en stor tidning. Däremot kan man göra ett bra jobb.

Misstag gör man, inte minst i början men man lär sig också att hitta strategier för att upptäcka de felen.

 

[Sleepy]

de flesta kvalificerade jobb ÄR såna när man är ny, det tar ett par år att bli riktigt varm i kläderna

Precis. Ingen är fullfjädrad från scratch; även om det är lätt att känna att man borde vara det, att vilja bevisa att man duger, att man är rädd för att bli avslöjad som fiasko etc. Det gäller att inte sätta ribban för högt, utan tillåta sig själv att vara nybörjare. Det är helt ok att göra lite fel och misstag och att be om hjälp och stöd.

 

[must]

Suck. Jag startar en tråd, men har inte ens orkat svara i den. Trots att jag läst era svar tusen gånger om och tänkt och tänkt och tänkt på dem. Jag uppskattar dem verkligen mycket.

Mina tankar snurrar mycket runt att bara säga upp mig. Bara för att slippa allt. Just för att jag har svårt att se hur jag någonsin (hur mycket jag än skulle arbeta med mig själv) ska kunna må riktigt bra (eller ens någorlunda bra) med det här jobbet. Hela tiden har jag varit inställd på att jag aldrig kan säga upp mig innan jag har ett annat arbete, men senaste tiden har jag ändå funderat på just det. Sedan stoppar jag mig så klart eftersom att jag vet hur den otryggheten skulle få mig att må.

Jag hittade (faktiskt!) ett jobb på platsbanken som lät som något som skulle kunna passa mig riktigt, riktigt bra. Gick som på moln två dagar bara av tanken på att TÄNK OM jag faktiskt kunde få ett annat jobb?! (Jo, jag förstår hur patetiskt det låter). Men sedan när jag väl hade tiden att sätta mig ner i dag för att skriva en ansökan var annonsen borttagen. Blir så matt av att jag inte ens tog mig tid att söka tidigare.

Visserligen skulle jag i så fall säkert kämpat mot väldigt många andra som varit mer erfarna inom det yrket (annat än journalistbranschen, men ändå inom mitt område på ett sätt) och chansen att faktiskt få jobbet var kanske inte jättestor. Men det var bara själva hoppet om något annat som fick det att kännas som någon slags lättnad. Men nu blev det bara besvikelse i stället eftersom att jag inte ens lyckades ansöka.

 

[Gimlan]

Det är en bra början. Försök orka fortsätta hålla ögonen öppna och sök när du hittar något.

 

[must]

Jag har mina aningar om vad du jobbar med.
Jag tror att du ska försöka fundera lite över framtiden hur du kan förändra arbetssituationen inom ditt yrke. Ett tag kanske du måste gå ner i tid för att orka. Du måste förstås prata med din chef också hur ni kan ändra situationen NU! En anställd som går in i väggen blir en dyr anställd och det vill faktiskt inte arbetsgivaren ha.

Försök att tänka i ett lite längre perspektiv hur du kan förändra. Byta arbetsplats? Byta inriktning?

Så här kan du verkligen inte ha det!

Till @Jonaz och även allmänt:

Ska jag vara ärlig så har jag aldrig pratat med min chef ett enda dugg om hur jag känner det. Tvärtom så ser det nog i chefens ögon säkert ut som att jag älskar mitt jobb - eller i alla fall trivs väldigt bra. Just för att jag fått det att framstå så. Jag upplever att det bland flera på min arbetsplats, inklusive chefen, är en tanke om att man ska älska sitt jobb och tycka att det är det roligaste som finns. Och att det här med stressen bara sporrar en.

När jag började var det först som ett vikariat på några månader och under den tiden tyckte jag att det var viktigt att ge sken av hur bra jag trivdes just för att jag skulle få jobbet. Jäkligt fult av mig, tycker jag ju förstås så här i efterhand, och dessutom dumt. För samma attityd hade jag just när jag blivit anställd - allt var frid och fröjd. Men egentligen har jag mått dåligt redan från början. Då trodde jag dock att det skulle bli bättre. Först att det skulle bli bättre bara av lite tid, sedan av att bli tillsvidareanställd, sedan efter att jag hunnit "bli varm i kläderna".

Men nu drygt ett år senare kan jag inte säga att det blivit bättre. Och jag vet inte hur jag ska kunna prata med min chef om hela situationen. Jag förstås dock poängen med att jag, om jag går i väggen, blir en värre historia (ekonomiskt) än om jag faktiskt talar ut.

 

[must]

Jag tror naturligtvis på att yrket är stressigt, men jag undrar ändå hur stor del av det här problemet som handlar om stresshantering. Om det hade varit jag, hade jag börjat i den änden.

(Jag har något av ett drömjobb, det är asstressigt och prestationsbetonat och jag arbetar ständigt med mina stresshanteringsstrategier. Så fort jag är det minsta i obalans över något, blir jag stressad över allting, över att tiden går.)

Det där måste du jobba på.
Så kan du inte tänka.
Där så kommer stresshanteringen in igen.

Tillräckligt bra efter omständigheterna duger.
Om du har två timmar på dig att skriva så får det bli två-timmars-kvalitet på det hela.
Det skall vara klart före det klockslag som du skall gå hem.
Till den kvalitet som hinns med.

Jag tror det ligger mycket i just det med stresshanteringen, @Petruska och @Inte_Ung precis som ni skriver. Yrket är stressigt, men de andra på mitt jobb klarar av det utan att må dåligt.

Både tidigare i mitt yrkesliv (vikariat och liknande i journalistbranschen, men till stor del annan inriktning än min nuvarande) samt framför allt under min utbildning fick jag alltid mycket beröm just för hur bra jag hanterade stress. Både klasskompisar och lärare påpekade detta, att jag alltid höll mig lugn och sansad, fick allt klart i tid och så vidare och så vidare. Detta har gjort att jag sett mig själv som väldigt stresstålig. Men jag vet antar att jag helt enkelt inte är ett dugg stresstålig alls? Att jag missförstått innebörden av att vara bra på att hantera stress. Bra stresshantering kanske egentligen handlar om rena motsatsen till hur jag beter mig.

Just att saker få bli som de blir, på grund av tidsbrist, antingen rent panik a´la deadline NU då tidningen ska tryckas eller "deadline" i form av att jag slutar ett visst klockslag är något jag har svårt att finna mig i. Jag förstår ju i tanken att tillräckligt får räcka ibland, men jag har svårt att få in tankesättet i praktiken. Därför rinner tiden i väg och jag blir inte klar i tid. När det är mer konkret deadline (tryckdags) lyckas jag bli klar till slut, men det är alltid på håret. Vilket får mig att må dåligt över dels tiden, dels resultatet.

Jag trodde först att något levande skulle behöva lida om du gjorde fel eller inte blev färdig, men text är bara text.
Ingen dör eller lider av att det blir ett hafsverk, så det är bara att släppa på ambitionerna.
Annars så dör du - på riktigt.
Man gör det av att gå in i väggen.
I alla fall delvis.

Just detta tror jag också är en viktig del. Jag håller med, jag arbetar inte med något så ansvarsfullt så att det handlar om lidande eller död. Egentligen. Men i mina ögon så känns det nästan så. Jag försöker få in i hjärnan att text är bara text (för så är det ju!) - men ändå så kan jag inte slappna av. Ett hafsverk eller ett stavfel räcker för att jag ska må dåligt. Eller ännu värre: faktafel eller om jag missförstått den jag intervjuat. Och framför allt bara tanken på det får mig att må dåligt.

Så även om jag egentligen förstår att ingen dör, text är bara text, så vill inte min hjärna tänka så när jag väl jobbar. För någonstans tror jag att jag sätter det här yrket på piedestal, trots att jag inte vill. Jag ser det som så himla viktigt, så himla ansvarsfullt, ett kall och bla bla bla. Men jag vill inte se det så och förstår inte varför den tanken ändå finns.

Jag försöker dock verkligen att ta till mig det här om att släppa på ambitionerna, verkligen pränta in det i skallen. Jag känner inte att balanserar på absoluta gränsen till att gå in i väggen just nu (kanske lätt att säga nu när jag har semester... ), men vill verkligen inte ramla mer ditåt.

 

[mandalaki]

Jag undrar om du inte känner dig lite ensam på jobbet? Det låter lite som om du fastnat i en negativ tankespiral utan att någon fått märka det, någon som kunnat säga Hallå, SÅ dålig är du inte, du gör ett fullt dugligt jobb.

Å ena sidan får jag intrycket att du krånglar till det för mycket. Å andra sidan - text ÄR inte bara text. Det är jävligt viktigt att det blir rätt. Yrket är av den arten där utövarna ofta får ta skit och även om en stor del av skiten är omotiverad så är det viktigt att man inte har alltför fel. Konsekvenserna kan bli stora för de som drabbas, publicitetsskada är inte kul. Så att du tar det på allvar är bara bra.

Du beskriver dig som grön i yrket. Har du ingen (informell) coach på jobbet? Någon vars yrkeskunnande du respekterar och som du kan bolla dina jobb med. Någon som kan säga "Det räcker nu, du är klar. Visst, du hade kunnat få kommentarer från ytterligare någon men du MÅSTE inte, det duger så här idag".

Jag tycker nog att du kan gå till chefen och be om lite stöd, att din prestationsnoja driver dig mot väggen. Eller, om du inte vill det - har ni något skyddsombud i facket som du kan prata med?

Du kanske inte alls måste lämna branschen, du kanske bara måste få hjälp att inte se så svart på dig själv.

 

[Inte_Ung]

...... publicitetsskada är inte kul.

Det går att laga.
Någon, jag minns tyvärr inte vem just nu, sade en gång "Jag bryr mig inte om vad ni skriver om mig, så länge som ni stavar mitt namn rätt."
Och så är all reklam bra reklam.

Om det blir fel så får man väl bjuda på mera "reklam" helt enkelt med någon fin rättelse.

 

[must]

Hej igen! Här kommer till sist en liten uppdatering från mig.

Jag läste alla era inlägg och har försökt att ha alla råd i bakhuvudet hela tiden. Varje dag försöker jag tänka på det här med att sänka ambitionsnivån, att det jag gör ÄR good enough - att det duger. Jag har under hösten pratat med en kollega om mina tankar. Vi gick aldrig in på exakt hur dåligt jobbet fick mig att må, men han har efter att jag öppnat mig lite kunnat fungera som något av en coach, som @mandalaki tipsade om. Lite "Det räcker nu, du är klar"-stuket.

Dock har han slutat nu och i stället har det kommit in en som är yngre och mer grön än vad jag är. Jag bävade lite för detta, att det skulle bli än värre. Men på ett sätt har det varit bra för mig, tror jag. Nu är det jag som är på honom om att saker duger, att det är bra och "man kan göra en uppföljning i morgon" och det går inte att prestera stordåd varje dag, som bland annat @lislolaslo och @Gimlan varit inne på. Det lugnar mig själv lite (även om jag ibland blir rädd att jag upplevs som tjatig och för på honom )

Men hur som helst känner jag att jag fortfarande är för fast i ett felaktigt tänk och mående. Och att jag framför allt inte ser att det ska kunna bli bättre då sakerna som ingår i jobbets och min tjänsts natur helt enkelt inte går att ändra på. Tidspress och puls ska vara en sporre, men blir inte det för mig. Och jag har tänkt och tänkt och kommit till den tanken att jag nog inte ser det som en sorg om det aldrig blir så...

Tanken är att jag ska vara tjänstledig och studera till något helt annat till hösten. Kanske är det en "feg" väg att gå, men jag hoppas och tror att det ändå är rätt. Det är en bransch långt borta från den här, men som jag tror är något för mig och som också sammanfaller med att vara ett yrke där det anses vara brist på folk och en relativt kort utbildning. Det känns BRA just nu, och nu hoppas jag bara att jag kommer in på utbildningen.

Jag har pratat med min chef, men tyvärr inte förrän i samband med att jag berättade om att jag ville vara tjänstledig. Precis som väntat kom det som något av en chock att jag inte mår bra av jobbet. Givetvis skulle jag ha pratat om det tidigare, men det som känns skönt nu är att chefen ändå tog det bra och hade förståelse för mitt beslut - och att jag känner mig lättare bara av att ha tagit upp det. Just att denne nu vet hur jag mår gör att jag faktiskt kunnat slappna av lite. Så råden om att ta upp det med chefen skulle jag v e r k l i g e n ha följt direkt.

Som sagt, tanken nu är tjänstledighet. Meningen är förstås att sedan börja jobba med det nya området i stället, men kanske också att det kan ge mig perspektiv på mitt nuvarande jobb. OM jag trots allt inser längs utbildningens gång att det är journalist jag ska vara, så finns chansen kvar.

Vad tror ni? Är jag ute och cyklar eller kan en annan bransch vara rätt väg att gå?

 

[Gimlan]

Hej igen! Här kommer till sist en liten uppdatering från mig.

Jag läste alla era inlägg och har försökt att ha alla råd i bakhuvudet hela tiden. Varje dag försöker jag tänka på det här med att sänka ambitionsnivån, att det jag gör ÄR good enough - att det duger. Jag har under hösten pratat med en kollega om mina tankar. Vi gick aldrig in på exakt hur dåligt jobbet fick mig att må, men han har efter att jag öppnat mig lite kunnat fungera som något av en coach, som @mandalaki tipsade om. Lite "Det räcker nu, du är klar"-stuket.

Dock har han slutat nu och i stället har det kommit in en som är yngre och mer grön än vad jag är. Jag bävade lite för detta, att det skulle bli än värre. Men på ett sätt har det varit bra för mig, tror jag. Nu är det jag som är på honom om att saker duger, att det är bra och "man kan göra en uppföljning i morgon" och det går inte att prestera stordåd varje dag, som bland annat @lislolaslo och @Gimlan varit inne på. Det lugnar mig själv lite (även om jag ibland blir rädd att jag upplevs som tjatig och för på honom )

Men hur som helst känner jag att jag fortfarande är för fast i ett felaktigt tänk och mående. Och att jag framför allt inte ser att det ska kunna bli bättre då sakerna som ingår i jobbets och min tjänsts natur helt enkelt inte går att ändra på. Tidspress och puls ska vara en sporre, men blir inte det för mig. Och jag har tänkt och tänkt och kommit till den tanken att jag nog inte ser det som en sorg om det aldrig blir så...

Tanken är att jag ska vara tjänstledig och studera till något helt annat till hösten. Kanske är det en "feg" väg att gå, men jag hoppas och tror att det ändå är rätt. Det är en bransch långt borta från den här, men som jag tror är något för mig och som också sammanfaller med att vara ett yrke där det anses vara brist på folk och en relativt kort utbildning. Det känns BRA just nu, och nu hoppas jag bara att jag kommer in på utbildningen.

Jag har pratat med min chef, men tyvärr inte förrän i samband med att jag berättade om att jag ville vara tjänstledig. Precis som väntat kom det som något av en chock att jag inte mår bra av jobbet. Givetvis skulle jag ha pratat om det tidigare, men det som känns skönt nu är att chefen ändå tog det bra och hade förståelse för mitt beslut - och att jag känner mig lättare bara av att ha tagit upp det. Just att denne nu vet hur jag mår gör att jag faktiskt kunnat slappna av lite. Så råden om att ta upp det med chefen skulle jag v e r k l i g e n ha följt direkt.

Som sagt, tanken nu är tjänstledighet. Meningen är förstås att sedan börja jobba med det nya området i stället, men kanske också att det kan ge mig perspektiv på mitt nuvarande jobb. OM jag trots allt inser längs utbildningens gång att det är journalist jag ska vara, så finns chansen kvar.

Vad tror ni? Är jag ute och cyklar eller kan en annan bransch vara rätt väg att gå?

Jag har just bytt bransch och insett hur tuff journalistbranschen är. För mig har det varit hårt, men okej. Bytet har dock fått mig att inse att det inte måste vara hårt alls på en arbetsplats.

Det kan faktiskt vara smart att byta bransch, ur många perspektiv. Stålbadet branschen genomgår är långt från klart än och en ny karriär kan vara smart av det skälet. Ditt mående är ett annat bra skäl.

 

[prinsessfeminist]

Som sagt, tanken nu är tjänstledighet. Meningen är förstås att sedan börja jobba med det nya området i stället, men kanske också att det kan ge mig perspektiv på mitt nuvarande jobb. OM jag trots allt inser längs utbildningens gång att det är journalist jag ska vara, så finns chansen kvar.

Vad tror ni? Är jag ute och cyklar eller kan en annan bransch vara rätt väg att gå?

Jag tror att det är bra med ett karriärbyte. Det är inte alltid så mycket av ett drömjobb som man kanske tror. Jag har själv arbetat som journalist i ungefär tio års tid. Jag älskade pressen, deadlines, mötet med människor, redigering och så vidare. Jag var "ett" med jobbet och hade en chef som litade helt på mig.

Men så tröttnade jag en dag och tyckte att jag egentligen bara hade ett "låtsasjobb", jag ville göra något "på riktigt" och inte bara titta på och rapportera. Jag tröttnade dessutom på att skriva och ville gärna ha ett jobb fritt från skrivande.

Så blev det givetvis inte, och jag skrev som en tok under utbildningen och nästan lika mycket efter den. Nu har jag kommit till läget att det hör till att skriva och det är ganska odramatiskt trots allt.

Men - för att summera; jag har haft och har god nytta av min tidigare karriär. Väldigt mycket i arbetslivet går ut på att göra det komplexa begripligt och kommunikationen med människor är central.

Så - se inte din situation som ett misslyckande, utan snarare som ett konstaterande - det där var inte din grej. Inget konstigt med det. Du är både smart och modig som ger dig in i en annan bransch. Tänk vad många som inte vågat av rädsla att tappa prestige?

Tjänstledighet, studier och sedan får du se vart det tar dig. Ta det lugnt och njut av att du lärt dig något om dig själv.

Jag hade fö en kollega som inte riktigt kom till sin rätt på tidningen. Hon suckade djupt när vi lyssnade på polisradion, hon ville inte träffa politiker och skriva om beslut. Till sist sade hon upp sig och startade sin lilla reportage-firma. Hon gör personporträtt idag och det är hon duktig på. Hon hade tex passat på Hemmets Journal eller dylikt.

 

[prinsessfeminist]

Jag har just bytt bransch och insett hur tuff journalistbranschen är. För mig har det varit hårt, men okej. Bytet har dock fått mig att inse att det inte måste vara hårt alls på en arbetsplats.

Det kan faktiskt vara smart att byta bransch, ur många perspektiv. Stålbadet branschen genomgår är långt från klart än och en ny karriär kan vara smart av det skälet. Ditt mående är ett annat bra skäl.

Jag undrade i början på mitt nya yrkesliv när någon skulle komma på mig, att jag inte höll deadline, eller att jag satte för slappa deadline för mig själv.

Sedan insåg jag att det nya jobbet hade en annan slags press, men det handlade inte om att prestera precis hela tiden. För mig var det en nyttig lärdom, att ta det lite lugnt ibland.

Samtidigt så märker jag då och då att jag har samma tendenser att vilja skriva så genomtänkt som möjligt, utan luckor och där jag täcker det mesta, utan att det blir för långt och läsaren skall hänga med och... och och...

Vissa av mina kollegor skulle aldrig ägna så mycket tid åt det, eller till layouten eller annat som jag anser vara petigt/viktigt.

 

[Philosophia]

Hej igen! Här kommer till sist en liten uppdatering från mig.

Jag läste alla era inlägg och har försökt att ha alla råd i bakhuvudet hela tiden. Varje dag försöker jag tänka på det här med att sänka ambitionsnivån, att det jag gör ÄR good enough - att det duger. Jag har under hösten pratat med en kollega om mina tankar. Vi gick aldrig in på exakt hur dåligt jobbet fick mig att må, men han har efter att jag öppnat mig lite kunnat fungera som något av en coach, som @mandalaki tipsade om. Lite "Det räcker nu, du är klar"-stuket.

Dock har han slutat nu och i stället har det kommit in en som är yngre och mer grön än vad jag är. Jag bävade lite för detta, att det skulle bli än värre. Men på ett sätt har det varit bra för mig, tror jag. Nu är det jag som är på honom om att saker duger, att det är bra och "man kan göra en uppföljning i morgon" och det går inte att prestera stordåd varje dag, som bland annat @lislolaslo och @Gimlan varit inne på. Det lugnar mig själv lite (även om jag ibland blir rädd att jag upplevs som tjatig och för på honom )

Men hur som helst känner jag att jag fortfarande är för fast i ett felaktigt tänk och mående. Och att jag framför allt inte ser att det ska kunna bli bättre då sakerna som ingår i jobbets och min tjänsts natur helt enkelt inte går att ändra på. Tidspress och puls ska vara en sporre, men blir inte det för mig. Och jag har tänkt och tänkt och kommit till den tanken att jag nog inte ser det som en sorg om det aldrig blir så...

Tanken är att jag ska vara tjänstledig och studera till något helt annat till hösten. Kanske är det en "feg" väg att gå, men jag hoppas och tror att det ändå är rätt. Det är en bransch långt borta från den här, men som jag tror är något för mig och som också sammanfaller med att vara ett yrke där det anses vara brist på folk och en relativt kort utbildning. Det känns BRA just nu, och nu hoppas jag bara att jag kommer in på utbildningen.

Jag har pratat med min chef, men tyvärr inte förrän i samband med att jag berättade om att jag ville vara tjänstledig. Precis som väntat kom det som något av en chock att jag inte mår bra av jobbet. Givetvis skulle jag ha pratat om det tidigare, men det som känns skönt nu är att chefen ändå tog det bra och hade förståelse för mitt beslut - och att jag känner mig lättare bara av att ha tagit upp det. Just att denne nu vet hur jag mår gör att jag faktiskt kunnat slappna av lite. Så råden om att ta upp det med chefen skulle jag v e r k l i g e n ha följt direkt.

Som sagt, tanken nu är tjänstledighet. Meningen är förstås att sedan börja jobba med det nya området i stället, men kanske också att det kan ge mig perspektiv på mitt nuvarande jobb. OM jag trots allt inser längs utbildningens gång att det är journalist jag ska vara, så finns chansen kvar.

Vad tror ni? Är jag ute och cyklar eller kan en annan bransch vara rätt väg att gå?

Det beror lite på tror jag. Som flera har varit inne på tidigare så kan det vara väldigt stressande och jobbigt när man går från utbildning till arbetsliv med täta och korta deadlines, kanske inte helt hundra självförtroende i yrket samtidigt som man vill visa framfötterna och göra arbetet "perfekt". Vad är det som säger att det blir annorlunda när du kommer ut i yrkeslivet efter den nya utbildningen? Det tar ju alltid lite tid innan man börjar bli varm i kläderna.

Jag är själv rätt ny i ett EU-projekt där det är oerhört högt tempo, täta deadlines och där jag förväntas spotta ut rapporter och sammanställningar till höger och vänster. Helt olikt det sätt som jag är van att arbeta på och det är onekligen stressande. För det höga tempot gör att jag måste göra avgränsningar. Men det måste vara rätt avgränsningar för att inte göra avkall på kvaliteten. Och jag har definitivt inte dessa avgränsningar (vad och hur mycket) i ryggmärgen än. Men jag tänker mig att det kommer så småningom (typ lagom till när projektet är över ).