En schysst kompis oavsett?

Jag hade gjort exakt likadant, varför ska man lägga krut på någon som inte ger något tillbaka? Så nej du har inte fel enligt min syn på saken. Bättre att du lägger krutet på de som förtjänar det.
 
Men jag menar inte att man i vettiga relationer "inte låtsas om" handelsbalansen. Jag menar att handelsbalansen är en irrelevant fråga i vettiga relationer. (Typ att "kapitallogik" är en dålig metafor för vettiga relationer, och att sådan logik inte heller är närvarande i vettiga relationer. Inte bara att man förtiger den.) (Tyvärr menar jag kanske också att väldig många relationer inte är vettiga i denna mening.)
Man behöver ju inte vara medveten om den på det sättet att man håller koll på vad som ligger i vågskålarna. Jag menar nog snarare att man inte är helt omedveten om att den finns. De som är omedvetna om detta tycks inte göra någon koppling öht mellan sin egen obefintliga generositet och andras uteblivna generositet. De har inte vuxit ur barnstadiet och tycker även som vuxna att det är helt rimligt att bli servad och få kärlek utan att ha en tanke på att ge tillbaka.
 
De som är omedvetna om detta tycks inte göra någon koppling öht mellan sin egen obefintliga generositet och andras uteblivna generositet. De har inte vuxit ur barnstadiet och tycker även som vuxna att det är helt rimligt att bli servad och få kärlek utan att ha en tanke på att ge tillbaka.
Baske mig - jag tror du har rätt.
Jag har bara inte kunnat formulera detta för mig själv.
Tack.
 
Jag anpassar mig allt som oftast. Samtidigt så har jag insett att det inte är så smart att försöka "uppfostra" vuxna genom att bete sig mot dem som de beter sig mot mig. Det har hänt att jag har börjat komma sent/sluta höra av mig mot människor som alltid är sena/är dåliga på att höra av sig. Men det enda som händer är att vi ses ännu mindre och det blir ju som att straffa sig själv.. Mer effektivt vore att helt enkelt prata om det.
 
@mino - DU har rätt! Och din formulering om mognad - där slog du huvudet på spiken!

Det måste ju bero på någon slags egocentritet som man liksom aldrig vuxit ifrån; att man tror att andras uppgift är att finnas till för mig och mina behov.
 
Man har väl olika relationer till olika personer?

Jag har vänner som jag skulle kunna göra nästan vad som helst för - och andra jag inte skulle lyfta många fingrar för. Det baserar i stort sett på just "givande och tagande", både socialt och materiellt.

Sanningsenligt kan jag dock säga att jag inte är lika generös mot alla generösa heller. att bara vara generös är inte vägen till mitt hjärta. Och hjärta krävs för att jag ska vara generös.

Precis samma som för mig!
 
Jag anpassar mig allt som oftast. Samtidigt så har jag insett att det inte är så smart att försöka "uppfostra" vuxna genom att bete sig mot dem som de beter sig mot mig. Det har hänt att jag har börjat komma sent/sluta höra av mig mot människor som alltid är sena/är dåliga på att höra av sig. Men det enda som händer är att vi ses ännu mindre och det blir ju som att straffa sig själv.. Mer effektivt vore att helt enkelt prata om det.

Fast då VILL du ju ha en relation med den personen och tar bristerna. Men om man känner att "den här personen kan jag både ha och mista" så börjar man helt enkelt göra egna planer ....

Vet inte hur jag uppfattas alls... Men jag är ganska osocial (på sätt och vis) och stundtals inte speciellt mycket tid. Så jag försöker "ta hand" om mina vänner när jag har tid, men förstår ju självklart om de inte har tid när jag väl har tid... Som sagt det finns en balans som man försöker upphålla och fallerar den helt så inser man ju raskt att man inte har så mkt gemensamt och då är ju relationen ganska dödfödd ändå...
 
Man behöver ju inte vara medveten om den på det sättet att man håller koll på vad som ligger i vågskålarna. Jag menar nog snarare att man inte är helt omedveten om att den finns. De som är omedvetna om detta tycks inte göra någon koppling öht mellan sin egen obefintliga generositet och andras uteblivna generositet. De har inte vuxit ur barnstadiet och tycker även som vuxna att det är helt rimligt att bli servad och få kärlek utan att ha en tanke på att ge tillbaka.

Ja, det där att relationer är något man gör, att relatera är ett verb, verkar ju en del personer i stort sett ha missat. Eller i alla fall har de missat att det är något man gör tillsammans. Sen tycker då inte jag att göra relationer ungefär som man gör handelsbalanser, är någon särskilt intressant form, eller något särskilt intressant innehåll. Men att relationer mer sällan blir bättre än det svagaste/minst engagerade agerandet i dem, är som ju inte att förvånas över.

Summasummarum skulle jag väl säga att man inte behöver - kanske inte ens bör - agera som en schysst kompis oavsett. Ser man det lite kallsinnigt utifrån, verkar det ju smårubbat att agera som en schysst kompis när det inte är tillsammans med en annan schysst kompis man gör det. (Ett mönster som enligt min mening lätt låter sig tillämpas även på många heterosexuella parrelationer, enligt min blygsamma mening.)
 
Det är jättesvårt sånt där. Jag är nog en sån som ger/tar initiativ/kommer i tid osv. Ett bra tag även om jag inte får samma tillbaka, men känner att jag fortfarande vill ha relationen. Till slut tröttnar man och då lägger jag ner hela relationen eller lägger relationen på en nivå som passar mig dvs anstränger mig inte särskilt mycket och anpassar aktiviteter/tider/mm.

Var tillsammans med en kille som notoriskt kom försent. När det påtalades så fick man alltid tillbaka att det var sån han var, inget han kunde göra åt. Så jag slutade stressa för att hinna till saker med honom och dök upp när det passade mig, var på en förvånad kille alltid ringde och undrade var jag var när jag inte var där på exakt utsatt tid. Uppskattades inte att jag kom sent, han fortsatte dock med det ett par år till innan han fattade.:banghead:
 
Fast då VILL du ju ha en relation med den personen och tar bristerna. Men om man känner att "den här personen kan jag både ha och mista" så börjar man helt enkelt göra egna planer ....

Vet inte hur jag uppfattas alls... Men jag är ganska osocial (på sätt och vis) och stundtals inte speciellt mycket tid. Så jag försöker "ta hand" om mina vänner när jag har tid, men förstår ju självklart om de inte har tid när jag väl har tid... Som sagt det finns en balans som man försöker upphålla och fallerar den helt så inser man ju raskt att man inte har så mkt gemensamt och då är ju relationen ganska dödfödd ändå...
Ja, absolut.. Jag är kanske lite för snäll ibland. Det går nog tillbaka till att jag har varit utfryst. På något sätt så tar jag inte vänner för givet och jag är mån om att vara vänlig och generös mot de jag har, även om de har brister. Men det finns ju en gräns såklart. Jag tolererar inte att bli behandlad som skit.
 
Sociala relationer är ju ett samspel, inte att en bara ska ge och en annan bara ta. Om man som den TS känner tycker att andra ska anpassa sig efter denne är inte rätt. För att få måste man ge, man kan inte förvänta sig att få något om man inte investerar själv.

Har också en sådan person i min närhet. Denne tar mycket sällan initiativ till att ses och göra saker men blir ruskigt sur om hen får veta att vi andra gjort något utan att fråga henom. Hen har ett syskon som ibland vill göra sker på egen hand och då måste vi andra hålla tyst om att vi gjort detta. Kommer det ändå fram till hen kan denne sura i dagar. Man kan tro att det handlar om tonåringar men det är människor i fyrtioårsåldern. Hen har inga sociala relationer kvar förutom familjen.
Ush jag tycker det låter hemskt! Förstår inte personen, vägrar denne ändra sitt beteende eller vad?
 
Jag har en kompis som är lite speciell. Hon kan säga på fb tex eller om vi ses i affären "Jag måste prata med dig, jag ringer! " och sen dröjer det ett halvår innan hon ringer :D , om hon öht ringer. Jag vet att hon är sådan och tycker det är helt ok, spelar inte mig någon roll. Det var väl inget viktigt tänker jag. Däremot skulle jag aldrig i livet behandla henne likadant själv, finns ingen anledning. Om jag har sagt att jag ska ringa så gör jag det.

Folk är ju olika. Skulle jag bli sur så ger jag inte igen med samma mynt, det känns fel för mig eftersom jag ju var sur på ett visst beteende, utan då säger jag att jag tog illa upp pga det. Sist jag kände mig orättvist behandlad sade jag faktiskt upp bekantskapen, kände att jag och personen inte hade något vidare gemensamt längre heller, så det kändes bäst för mig.
 
Jag undrar hur ni resonerar i sociala relationer: lägger ni samma krut och engagemang på alla eller anpassar ni efter hur de beter sig mot er?

Jag anpassar mig dels efter hur de beter sig mot mig och dels efter hur mycket jag uppskattar deras övriga sidor.

Tråkig/ointressant och socialt nonchalant: Struntar i
Tråkig/ointressant och trevlig: Prioriterar inte över annat men träffar gärna om alternativet är tv-tittande
Rolig/intressant och socialt nonchalant: Kan prioritera över annat beroende på vad sammanhanget är men låter det styras av humör
Rolig/intressant och trevlig: Värderar högt, träffar gärna

I din situation låter det som en möjlig lösning att förklara för personen att hen visserligen är fri att hålla fast vid vilken personlighet hen vill men hens val får konsekvenser. Ditt sätt att vara kanske innefattar att lägga mer trevlighet på personer som har visat hänsyn tillbaka och det får hen förhålla sig till.
 
Jag har en kompis som är lite speciell. Hon kan säga på fb tex eller om vi ses i affären "Jag måste prata med dig, jag ringer! " och sen dröjer det ett halvår innan hon ringer :D , om hon öht ringer. Jag vet att hon är sådan och tycker det är helt ok, spelar inte mig någon roll. Det var väl inget viktigt tänker jag. Däremot skulle jag aldrig i livet behandla henne likadant själv, finns ingen anledning. Om jag har sagt att jag ska ringa så gör jag det.
.
Jag känner igen det där. Det verkar vara något slags "väderprat" från en del typ av personer. Att man liksom MÅSTE säga "jag ringer" eller "gud, vi måste ses; jag hör av mig och så kanske vi kan gå ut och äta" eller "vi måste ta en öl någon kväll". Med väderprat menar jag att det verkar bara vara en social fras som man säger, men egentligen inte menar något mer. Eller också menar de det just när de säger det?

Jag har själv som ganska ung vuxen uttryckt mig så och sen gått i veckor och haft dåligt samvete för att det aldrig "blir av". Jag har helt enkelt prioriterat annat och känt mig pinsam som sagt sådär. Så det har jag slutat med. Jag säger istället "vad roligt det var att träffa dig!" Punkt. Även om jag inombords kanske KÄNNER att "det skulle vara kul att ses inom några veckor igen" så säger jag det inte för att jag vet att jag förmodligen inte kommer ta sådant initiativ.
Om det sedan visar sig att jag ändå får lust/tid/prioriterar det så kan det ju hellre få bli en glad (?) överraskning för den andra!

Jag har några bekantskaper som ständigt håller på sådär. Och jag tycker bara det känns rätt jobbigt. Speciellt om jag inte ens själv känner att det är så nödvändigt för mig att vi ska ses och umgås. Det kan vara skoj att snacka bort en stund där man råkar ses och liksom räcka med det!
 
Alltså jag tänker att, det är väl klart att man förhåller sig lite olika till olika människor?
Jag har vänner som är väldigt givmilda, vilket gör att jag också blir extra givmild mot dem. Sedan har jag vänner som exempelvis har svårt för att planera saker, då tar jag det som det kommer och träffar dem spontant. Jag har vänner som är dåliga på att höra av sig, då hör jag av mig mer. Klart att jag kanske inte är lika givmild/spontan med alla, det beror på hur den andra är och huruvida nära relation vi har till varandra.
Men din vän låter faktiskt ganska tråkig som aldrig verkar bjuda till själv. Får jag absolut ingenting av en annan människa brukar det oftast bli att det rinner ut i sanden. Som exempel: den givmilda vännen kanske är superdålig på att höra av sig och den spontana sjukt trevlig att umgås med. Jag får alltså något tillbaka av mina relationer. Som någon sa, det handlar om att ge och ta.

Sedan är jag verkligen inte den som ska predika om hur en vänskapsrelation ska skötas. :p Jag är allt för ofta tålmodig med folk och ffa väldigt förlåtande. Så när det kommer till vänskaper råkar jag ibland ut för folk som behandlat mig illa, men jag hittar också dem som blir verkliga vänner.
För inte alls länge sedan sa jag upp kontakten med en vän. En vän som jag borde struntat i allt för länge sen. Vi hade känt varandra i ca 1½ år. Då jag blev utbränd var hon väldigt elak mot mig på fyllan då jag fick en panikattack. Jag tänkte att "hon var full". Hon var sedan väldigt snäll, jag bodde hos henne en tid då det var tufft.
Sedan presenterade jag henne för min pojkvän. Hon försöker att hångla upp honom framför ögonen på mig. Jag tänker igen "hon var full". Några månader senare är det slut med pv och jag har träffat en tjej jag gillar. Presenterar henne och min vän vet om att vi träffas och tycker om varandra och gör exakt samma sak, försöker att hångla upp henne framför ögonen på mig. Då fick jag nog.
Så ja, ibland borde man nog klippa banden tidigare och inte ge allt för mycket heller.
 
Tråkig/ointressant och socialt nonchalant: Struntar i
Tråkig/ointressant och trevlig: Prioriterar inte över annat men träffar gärna om alternativet är tv-tittande
Rolig/intressant och socialt nonchalant: Kan prioritera över annat beroende på vad sammanhanget är men låter det styras av humör
Rolig/intressant och trevlig: Värderar högt, träffar gärna
Bra att få det här uppspaltat! I det här fallet gäller det nog en typ av person som är ganska härlig ibland (typ 3 ovan), när andan faller på och det passar hen. Det är förmodligen därför hen brukar komma undan med att kunna vara så otrevlig och oempatisk emellanåt. Jag har inte riktigt tänkt på det så förut men det är ganska deppigt egentligen att människor med någon form av charm ofta ges större utrymme att bete sig oschysst. Och jag märker ju på den här personen att hen är van att få ha det på sitt sätt och blir förvirrad av att jag inte bara går hen tillmötes utifrån hens behov.
 
Jag anpassar mig allt som oftast. Samtidigt så har jag insett att det inte är så smart att försöka "uppfostra" vuxna genom att bete sig mot dem som de beter sig mot mig. Det har hänt att jag har börjat komma sent/sluta höra av mig mot människor som alltid är sena/är dåliga på att höra av sig. Men det enda som händer är att vi ses ännu mindre och det blir ju som att straffa sig själv.. Mer effektivt vore att helt enkelt prata om det.
Nej detta är helt sant, man bör ärligt granska sina egna bevekelsegrunder och fundera kring om det är fråga om att man egentligen känner ett behov av att uppfostra den andra. Jag tänker att det kan det nog vara om det är en enskild grej, tex att nån alltid kommer för sent eller nåt sånt. I det här fallet tror jag mer att det handlar om att jag är känslig (möjligen överdrivet känslig) för maktstrukturer och härskartekniker. Och jag tycker att den här personen har ett sätt att försåtligt styra människor genom sitt beteende så att hen aldrig behöver göra något som är ansträngande för någon annans skull. Men fortfarande kanske det är så att en del av mig inte vill ge hen den bekräftelsen utan uppfostra i viss mån? Eller ännu värre, bestraffa. Eller så övertänker jag det hela bara och det är så enkelt att man är med dem som är härliga, punkt. Man behöver kanske inte försöka vara härlig mot alla för att vara en god människa.
 
Har ju en så kallad vän som många funderar över varför jag umgås med.
Enkelt, han hjälper mig,men jag får betala varenda minut och varenda mil han kör eller hjälper mig.
medan jag har passat hans hund gratis massor med gånger.
Så jag anser inte honom vara en kompis utan ringer bara när jag måste ha hjälp.
om jag fixar mitt körkort kommer han bli överflödig och därmed ute ut bilden.
Visst jag vill inte utnyttja mina vänner gratis men han är verkligen för mycket.
 
Relationer är inte alltid så enkla och det är ibland svårt att svara på hur jag gör utan att det blir svartvitt.

Men jag tror att jag är som jag är. Jag kan anpassa mig efter sällskapet till viss del. Men jag har ju vissa kärnprinciper som är just själva kärnan av det jag är. Om jag skulle rucka på dem så skulle jag börja förhandla med det som ligger mig närmast om hjärtat. Men om jag sedan inte bemöts med samma i en relation så händer en av två saker. Om jag inte behöver träffa personen så upphör relationen där i stort sett. Jag har inget behov av att umgås med människor som gör att jag inte kan vara den jag vill vara. Men sen finns det ju ett stort antal människor som man måste fortsätta att umgås med av olika skäl. Arbetskamrater till exempel. Och då blir det ju lite gnissel i mig själv när jag faktiskt måste anpassa mig och inte vara så generös som jag vill till exempel. Men så är det väl ibland, jag får inte helt välja mitt umgänge.
 

Liknande trådar

Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 964
Senast: jemeni
·
Relationer Gammal användare med nytt nick på grund av känsligt ämne och jag MÅSTE få ventilera och höra utomståendes perspektiv. Jag insåg tidigt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
17 630
Senast: TinyWiny
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 203
Senast: alazzi
·
Relationer Jag har en förälder med alkoholmissbruk sedan många år tillbaka. Det finns även annan psykisk ohälsa med i bilden, som depression och...
2 3
Svar
58
· Visningar
4 792

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp