Föredöme

[Tora]

Problemet som förälder är oftast knappast att man tillbringar för mycket tid med sina barn utan snarare tvärtom för lite.

 

[nejlica]

Rätt ofta när jag kommer att prata om en av mina hobbies så säger folk (och jag upplever att de faktiskt menar det) att "åh, vad kul, det skulle jag också vilja göra!" När jag då bjuder in dem att vara med så säger de 9 gånger av 10 att tiden inte finns, och då är det alltid barnen som gör att de inte hinner.
Hobbyn ifråga handlar om ett pass två timmar en kväll i veckan, och det är förstås fint om man tränar hemma en 20-30 min några dagar i veckan. Ibland någon helgaktivitet, om man vill. Alltså inte så väldigt tidskrävande.

När du skriver ovanstående, menar du då att de inte hinner följa med en gång och prova på eller att de inte hinner börja med hobbyn själva?

Att hitta tid att en gång följa med en kompis och prova någon ny aktivitet för att det är kul skulle jag inte ha något problem med, men skulle jag lägga om hela min fritid för att hinna med ytterligare en hobby så ska det att vara något jag Väldigt gärna vill hålla på med.

Kan tillägga att jag inte har några barn än heller, men som vuxen har man väl ofta hittat hobbys man redan håller på med, jag tycker dessutom att det är rätt skönt att tex. hinna sitta i soffan och titta på tv och liknande och skulle aldrig vilja boka upo varje vaken timme på aktiviteter.

 

[Vinur]

Vad skönt! Tyvärr vet jag flera som har gett upp vad eget liv heter, pappan kan ju inte vara själv med barnen, nej jag måste laga mat och städa hela dagen etc.
Jag tycker det är hemskt att se dessa personer som har varit riktigt drivna i sina egna intressen för att sedan ge upp det. Endel saknar hobbyn men de kan ju inte bara sluta vara hembiträde eftersom mannen måste ju få åka och fiska 5 timmar.

Då är väl snarare problemet att man har en rövhatt till partner och inte att man har barn?

 

[Trissa]

Fast vem säger att de "försakar" något för egen del?

Att man prioriterar på annat sätt än du innebär inte att man försakar något. Man prioriterar bara annorlunda.

Det var niphredil som säger det, i just det här fallet, läs några inlägg längre upp så hittar du.

 

[Raderad medlem 6459]

Det var niphredil som säger det, i just det här fallet, läs några inlägg längre upp så hittar du.

Jag sa "kanske försakar". Och tagga mig om du pratar om mig, tack.

 

[Trissa]

När du skriver ovanstående, menar du då att de inte hinner följa med en gång och prova på eller att de inte hinner börja med hobbyn själva?

Att hitta tid att en gång följa med en kompis och prova någon ny aktivitet för att det är kul skulle jag inte ha något problem med, men skulle jag lägga om hela min fritid för att hinna med ytterligare en hobby så ska det att vara något jag Väldigt gärna vill hålla på med.

Kan tillägga att jag inte har några barn än heller, men som vuxen har man väl ofta hittat hobbys man redan håller på med, jag tycker dessutom att det är rätt skönt att tex. hinna sitta i soffan och titta på tv och liknande och skulle aldrig vilja boka upo varje vaken timme på aktiviteter.

Oftast är det så att de har slutat med hobbyn och inte har tid att återuppta den. Jag skulle heller inte riktigt ha tid att addera en hobby till, då skulle jag behöva plocka bort en annan först. Så kan det ju också vara; att luckan fyllts med nya hobbies som visade sig vara roligare än de gamla.

 

[Snurrfian]

Om den kalendern är full av barnens aktiviteter, borde man inte rensa lite i den då? För sin egen skull?

Det låter ju fint att det bara är att rensa lite i kalendern... Men om man som vi har en bolltokig unge som har träningar tre dagar i veckan och match varje helg, ibland två matcher per helg,fotboll på sommaren och innebandy på vintern och ett barn som tränar och tävlar i skytte, två till tre träningar i veckan och tävlingar nästan varje helg så blir det väldigt lite tid över till egen planerad tid. Jag försöker få till minst en jaktdag varje vecka under säsong, jag har en hund som måste tas om hand varje dag och jag försöker öva mitt eget jaktskytte när det finns tid. Sen ska jag även hinna med att plugga på heltid och jobba halvtid, och stötta barnen i deras skolarbete.
Maken är ledare inom skyttet så han är på plats alla träningar med ena barnet, vilket gör att jag får rodda med det andra barnet de gånger det krockar. Jag är visserligen också ledare men min roll är lite mer flexibel och jag kan sätta in någon annan vid behov.

Sen är det otroligt kort tid som man har barnen, min äldsta har fyllt 15 år, snart kommer hon att stå helt och hållet på egna ben och då kommer jag att få mer tid till mig själv och vad jag vill. Mitt andra barn är 12 år och på god väg att bli självständig, han får många gånger åka på matcher utan någon av sina föräldrar, därför blir det väldigt viktigt att faktiskt se de matcher man kan trots att jag är totalt ointresserad av sporterna. Men han vill ha stödet av en förälder ibland på läktaren, att kunna dela glädje vid vinst och kunna få tröst vid en förlust.

Helt ärligt så curlar vi våran äldsta för att hon ska orka hålla på med sin sport, hon lägger ner otroligt mycket energi i skolan och jag tror att hon behöver balansen även om hon själv inte orkar upprätthålla den.

 

[AnnDerry]

Rätt ofta när jag kommer att prata om en av mina hobbies så säger folk (och jag upplever att de faktiskt menar det) att "åh, vad kul, det skulle jag också vilja göra!" När jag då bjuder in dem att vara med så säger de 9 gånger av 10 att tiden inte finns, och då är det alltid barnen som gör att de inte hinner.
Hobbyn ifråga handlar om ett pass två timmar en kväll i veckan, och det är förstås fint om man tränar hemma en 20-30 min några dagar i veckan. Ibland någon helgaktivitet, om man vill. Alltså inte så väldigt tidskrävande.

Då undrar jag hur man framstår som föredöme för sina barn? Om man inte kan lägga den förhållandevis lilla tiden på sig själv, utan offrar allt för barnen? Skulle man själv vilja att barnet gjorde så för någon annan människa; helt lade åt sidan sina egna önskningar och sitt eget mående?

Men du, för de allra flesta som skaffar barn är det ett väl genomtänkt beslut som man tar för att man verkligen vill ha barn. Det vill säga, att ha barn är i sig ett intresse man vill ägna sig åt. Att man väljer bort ett annat intresse för att man hellre spenderar tid med sina barn är inte att lägga mindre tid på sig själv, det är att prioritera vad man mår bra av att göra. För de flesta föräldrar mår bra av att umgås med sina barn. De väljer ett roligare intresse framför ett mindre roligt intresse när de väljer sina barn över dig helt enkelt.

 

[mamman]

Men du, för de allra flesta som skaffar barn är det ett väl genomtänkt beslut som man tar för att man verkligen vill ha barn. Det vill säga, att ha barn är i sig ett intresse man vill ägna sig åt. Att man väljer bort ett annat intresse för att man hellre spenderar tid med sina barn är inte att lägga mindre tid på sig själv, det är att prioritera vad man mår bra av att göra. För de flesta föräldrar mår bra av att umgås med sina barn. De väljer ett roligare intresse framför ett mindre roligt intresse när de väljer sina barn över dig helt enkelt.

Väldigt bra formulerat!

 

[AnnDerry]

Väldigt bra formulerat!

Tack

 

[karamelldrottningen]

Rätt ofta när jag kommer att prata om en av mina hobbies så säger folk (och jag upplever att de faktiskt menar det) att "åh, vad kul, det skulle jag också vilja göra!" När jag då bjuder in dem att vara med så säger de 9 gånger av 10 att tiden inte finns, och då är det alltid barnen som gör att de inte hinner.
Hobbyn ifråga handlar om ett pass två timmar en kväll i veckan, och det är förstås fint om man tränar hemma en 20-30 min några dagar i veckan. Ibland någon helgaktivitet, om man vill. Alltså inte så väldigt tidskrävande.

Då undrar jag hur man framstår som föredöme för sina barn? Om man inte kan lägga den förhållandevis lilla tiden på sig själv, utan offrar allt för barnen? Skulle man själv vilja att barnet gjorde så för någon annan människa; helt lade åt sidan sina egna önskningar och sitt eget mående?

Men det är ju ganska stor skillnad på att prova på en aktivitet en gång och att boka in sig en till två gånger i veckan hela terminen. Detta oavsett om man har barn eller inte.

 

[rutans]

Om den kalendern är full av barnens aktiviteter, borde man inte rensa lite i den då? För sin egen skull?

Jobb, föräldramöten, barnaktiviteter någon etc kan vara tillräckligt för att man vill ha nån dag tom till att hinna andas. För det är ju också viktigt. Sedan kan jag hålla med om att folk överlag prioriterar sin hälsa dåligt. Men ex jag som tränar mycket tycker ändå inte om bestämda tider, jag känner mig låst.

 

[Jenka]

Rätt ofta när jag kommer att prata om en av mina hobbies så säger folk (och jag upplever att de faktiskt menar det) att "åh, vad kul, det skulle jag också vilja göra!" När jag då bjuder in dem att vara med så säger de 9 gånger av 10 att tiden inte finns, och då är det alltid barnen som gör att de inte hinner.
Hobbyn ifråga handlar om ett pass två timmar en kväll i veckan, och det är förstås fint om man tränar hemma en 20-30 min några dagar i veckan. Ibland någon helgaktivitet, om man vill. Alltså inte så väldigt tidskrävande.

Då undrar jag hur man framstår som föredöme för sina barn? Om man inte kan lägga den förhållandevis lilla tiden på sig själv, utan offrar allt för barnen? Skulle man själv vilja att barnet gjorde så för någon annan människa; helt lade åt sidan sina egna önskningar och sitt eget mående?

Fast utöver din hobby har de, förutom barnet/n, förmodligen också jobb och eventuellt tidigare hobbys? Jag skulle inte få in det du skriver i mitt liv. Egentid har jag, den går till nuvarande hobby. Sen är det inte att offra saker för att ta hand om barnet, utan mer att offra tid med barnet för att prova något nytt.
Jag vill mer än jag har tid med, definitivt.

 

[Trissa]

Men du, för de allra flesta som skaffar barn är det ett väl genomtänkt beslut som man tar för att man verkligen vill ha barn. Det vill säga, att ha barn är i sig ett intresse man vill ägna sig åt. Att man väljer bort ett annat intresse för att man hellre spenderar tid med sina barn är inte att lägga mindre tid på sig själv, det är att prioritera vad man mår bra av att göra. För de flesta föräldrar mår bra av att umgås med sina barn. De väljer ett roligare intresse framför ett mindre roligt intresse när de väljer sina barn över dig helt enkelt.

Aha, det har jag aldrig tänkt på det viset, att barn kan vara ett intresse i sig. För min del handlar det inte alls om att de väljer barnen över mig, utan att jag upplevt att de ärligt vill ägna tid åt det här intresset, men det går inte pga barnen tar all tid, även egentid sås.

 

[Trissa]

Ens partner är vuxen, barn är barn. Och därmed faller den frågeställningen av sig själv.

Men om vi ponerar att det finns föräldrar som lägger all sin tid och energi på barnets hobby, och försakar sig själva, kan inte det bli ett mönster som man förväntar sig även i vuxna relationer? Vi ser ju en och annan tråd här om partners som tycker att all tid tillbringas i stallet i stället för med partnern, tex.

 

[Andromedae]

Min upplevelse är att många föräldrar använder barnen som en ursäkt för att de helt enkelt inte är så intresserade. Det är socialt accepterat att göra det.

 

[monster1]

Men om vi ponerar att det finns föräldrar som lägger all sin tid och energi på barnets hobby, och försakar sig själva, kan inte det bli ett mönster som man förväntar sig även i vuxna relationer? Vi ser ju en och annan tråd här om partners som tycker att all tid tillbringas i stallet i stället för med partnern, tex.

Men skillnaden är ju att barn är beroende av en medan partnern absolut inte ska vara beroende av en. Det är ju två helt skilda grejer. Sen beror de ju helt på åldern på barnet, När de är små (från 0 - 8) kan de ju i stort aldrig vara helt själva pga av noll omdöme. Efter åtta år så börjar de utveckla omdöme och ansvarskänsla och kan då göra fler saker själva typ ta sig hit och dit för egen maskin. vid 12-13 förväntar man sig att de ska kunna göra massor av saker själva och efter 13 vill många inte att föräldrarna ska vara med. Barn är ju på omsorgsnivå husdjur medan en partner är en helt egen självgående individ.

 

[stjarnhimmel]

Min upplevelse är att många föräldrar använder barnen som en ursäkt för att de helt enkelt inte är så intresserade. Det är socialt accepterat att göra det.

Exakt det har många sagt till mig. Det är en godtagbar ursäkt. Men säger man att man inte orkar eller vill så är det också många som fortsätter fråga eller ska övertala. Men säger man att det inte funkar med barnen så nickar folk och respekterar det.

 

[stjarnhimmel]

Om jag ska fortsätta på mitt eget resonemang-
Nyligen så åt jag middag med några vänner och en person sa just att om hon inte hade barn så skulle hon vara så aktiv, ha så mkt olika intressen, resa mkt etc.
En annan person säger då skrattande till henne att det var ju exakt likadant i femton års tid innan hon hade barn. "Du trivdes bäst hemma i soffan då också."
Är det så att hon känner att hon är tråkig om hon säger att hon vill vara hemma i soffan istället? Eller så kanske hon faktiskt i teorin vill göra saker men sen när man är där är man trött efter jobb etc så då orkar man inte.
Det jag tänker på är att problemet kanske också är att det inte anses okej att säga nej? Varför känner personerna att det behövs ett skäl att säga nej tex att säga att det beror på barnen? .

 

[Trissa]

Men skillnaden är ju att barn är beroende av en medan partnern absolut inte ska vara beroende av en. Det är ju två helt skilda grejer. Sen beror de ju helt på åldern på barnet, När de är små (från 0 - 8) kan de ju i stort aldrig vara helt själva pga av noll omdöme. Efter åtta år så börjar de utveckla omdöme och ansvarskänsla och kan då göra fler saker själva typ ta sig hit och dit för egen maskin. vid 12-13 förväntar man sig att de ska kunna göra massor av saker själva och efter 13 vill många inte att föräldrarna ska vara med. Barn är ju på omsorgsnivå husdjur medan en partner är en helt egen självgående individ.

Jag menar inte att det är jämförbart, utan att man som barn etablerar mönster och beteenden som man tar med sig in i vuxenlivet. Och kanske i sin tur för vidare.