Om någon vet vem jag är så håll det för er själva tack, använder anonymt nick.
De tankarna går jag i just nu.. Hela mitt liv crashade med att jag blev av med jobbet (omprioriteringar), sambon drog, hunden fick cancer och var tvungen att tas bort. Var tvungen att flytta hem till föräldrarna och bor där än.
Jag har egentligen bara två vänner, riktiga vänner (nå..). Och jag är så evinnerligt less på dem. Rakt och fullt helt igenom less på dem.
Vi har känt varandra i över tio år, varit en trio liksom. I början var det mest jag och en tjej till (B), sedan träffade jag han som skulle bli min sambo senare och de andra två (A och B) började mer och mer att stänga mig ute. Hittade på grejer utan att säga det, skyllde allt som oftast på att "Du har ju E". Jaha?
Jag och E flyttade långt från vänner och familj, men jag har alltid varit noga med att hålla kontakten, nästan dagligen med båda dessa vänner - via nätet och telefon bl.a.
Nu har jag alltså flyttat hem igen och vi kan ses oftare. Ibland försöker jag med att vi kanske kan ses bara två av oss? Men det slutar alltid med att någon av de andra bjuder med den tredje. Okej fine, inga problem. Jag umgås gärna alla tre.
I flera år har det varit så tydligt att A försökt att spräcka mellan mig och B, ibland rent fysiskt (tex genom att sätta sig demonstrativt mellan oss och helt enkelt vända ryggen mot mig) och det är alltid hemligt när de ska ses bara de "Nej jag är upptagen" "nej jag har andra planer" etc. Okej, gör som ni vill? Klart det svider, men vill de inte umgås med mig så slipper de ju?
Nu till det som gör mig så otroligt less just nu:
Här i veckan så skulle jag och B träffas och fixa lite. (onsdag) på måndagen messar jag A och frågar om hon vill slå ihjäl lite tid med mig i stan då jag har några timmars dötid, hon svarar att hon inte kan för hon är hundvakt. Okej säger jag, inga problem. "Men på onsdag har jag inget för mig?" får jag som svar igen, slänger då iväg ett mess med orden "Nej det är imorgon jag är i stan, på onsdag har jag annat för mig."
Detta svaret från mig visar sig sedan betyda, i A och B's ögon, att A inte är välkommen till mig tillsammans med B utan att det bara är B som får komma. A blir tydligen jätteledsen över detta men säger inget till mig, detta får jag veta först efter att B kommer hit.
Jag får såklart jättedåligt samvete, för det var ju verkligen inte så det var menat - bara att jag inte hade tid att ses i stan på onsdagen. Punkt.
Idag visar det sig att A + B gör en grej som jag och A pratat om hela sommaren att göra, antingen bara vi eller tillsammans med B. Jag blir irriterad (och lite sårad) och konstaterar att "jaha okej, det är okej att utestänga åt ena hållet men inte åt andra?". Surar lite över det här för mig själv och sedan är det bra.
Nu har det eskalerat till helt galna proportioner och B's MAMMA (vi är alltså mellan 25-30) skriver till mig via en sida på nätet att "Ja det är ju tragiskt att du inte kan lita på att dina VÄNNER inte gör saker utan dig för att såra dig. Du behöver ju inte vara med i allt som händer. A och B är fantastiska personer och vänner och du ska vara jävligt tacksam att du har dem. [...]" Svarar på detta med att förklara situationen och får som svar från B att "Ja nu var det här VÅRT något som VI skulle göra själva." (och några fler meningar i samma anda.)
Jag känner mest att wtf?
1. Om de vill diskutera saken så kan vi göra det, men hennes morsa har ingenting med saken att göra?
2. Om det nu var DERAS sak, varför har det då diskuterats med oss alla tre?
3. Varför är jag en skithög när jag (av misstag) sårar en vän och "utestänger" henne, medan de kan göra exakt samma sak flera gånger i veckan utan att ens reflektera över det?
4. Varför är tjejer så galet komplicerade? Hur svårt kan det vara med raka puckar? Jag känner mig som en utomjording som hamnat i ett bråk utan vettiga proportioner utan att ens förstå vad det hela bottnar i..
5. Har jag så fel när jag påpekar att de gör samma sak mot mig?
Det här är alltså något som upprepas med jämna mellanrum genom åren, att vi hamnar i dispyt över något - de gaddar ihop sig och det slutar med att jag är roten till allt det onda. Och jag förstår verkligen inte?
(Jag inser att det här låter som en dålig såpopera (alt som att vi är 16år gamla, vilket är den ungefärliga mognadsgraden på B) och att de flesta av er troligen kommer skratta och tycka att jag är patetisk. Men det här är verkligen superjobbigt för mig, så jobbigt att jag då och då gråter i ett hörn i min ensamhet.)
Ja jag behöver nya vänner. Men hur hittar man nya vänner?
Och vad gör jag av dem jag har? Vi har ju givetvis jäkligt roligt ihop också, men det här blir ett större och större problem känner jag. Usch och fy.. jag orkar inte..
Överlag så känner jag mig så utestängd. Från allt. Så troligen är det något enormt stort fel på mig helt enkelt.
De tankarna går jag i just nu.. Hela mitt liv crashade med att jag blev av med jobbet (omprioriteringar), sambon drog, hunden fick cancer och var tvungen att tas bort. Var tvungen att flytta hem till föräldrarna och bor där än.
Jag har egentligen bara två vänner, riktiga vänner (nå..). Och jag är så evinnerligt less på dem. Rakt och fullt helt igenom less på dem.
Vi har känt varandra i över tio år, varit en trio liksom. I början var det mest jag och en tjej till (B), sedan träffade jag han som skulle bli min sambo senare och de andra två (A och B) började mer och mer att stänga mig ute. Hittade på grejer utan att säga det, skyllde allt som oftast på att "Du har ju E". Jaha?
Jag och E flyttade långt från vänner och familj, men jag har alltid varit noga med att hålla kontakten, nästan dagligen med båda dessa vänner - via nätet och telefon bl.a.
Nu har jag alltså flyttat hem igen och vi kan ses oftare. Ibland försöker jag med att vi kanske kan ses bara två av oss? Men det slutar alltid med att någon av de andra bjuder med den tredje. Okej fine, inga problem. Jag umgås gärna alla tre.
I flera år har det varit så tydligt att A försökt att spräcka mellan mig och B, ibland rent fysiskt (tex genom att sätta sig demonstrativt mellan oss och helt enkelt vända ryggen mot mig) och det är alltid hemligt när de ska ses bara de "Nej jag är upptagen" "nej jag har andra planer" etc. Okej, gör som ni vill? Klart det svider, men vill de inte umgås med mig så slipper de ju?
Nu till det som gör mig så otroligt less just nu:
Här i veckan så skulle jag och B träffas och fixa lite. (onsdag) på måndagen messar jag A och frågar om hon vill slå ihjäl lite tid med mig i stan då jag har några timmars dötid, hon svarar att hon inte kan för hon är hundvakt. Okej säger jag, inga problem. "Men på onsdag har jag inget för mig?" får jag som svar igen, slänger då iväg ett mess med orden "Nej det är imorgon jag är i stan, på onsdag har jag annat för mig."
Detta svaret från mig visar sig sedan betyda, i A och B's ögon, att A inte är välkommen till mig tillsammans med B utan att det bara är B som får komma. A blir tydligen jätteledsen över detta men säger inget till mig, detta får jag veta först efter att B kommer hit.
Jag får såklart jättedåligt samvete, för det var ju verkligen inte så det var menat - bara att jag inte hade tid att ses i stan på onsdagen. Punkt.
Idag visar det sig att A + B gör en grej som jag och A pratat om hela sommaren att göra, antingen bara vi eller tillsammans med B. Jag blir irriterad (och lite sårad) och konstaterar att "jaha okej, det är okej att utestänga åt ena hållet men inte åt andra?". Surar lite över det här för mig själv och sedan är det bra.
Nu har det eskalerat till helt galna proportioner och B's MAMMA (vi är alltså mellan 25-30) skriver till mig via en sida på nätet att "Ja det är ju tragiskt att du inte kan lita på att dina VÄNNER inte gör saker utan dig för att såra dig. Du behöver ju inte vara med i allt som händer. A och B är fantastiska personer och vänner och du ska vara jävligt tacksam att du har dem. [...]" Svarar på detta med att förklara situationen och får som svar från B att "Ja nu var det här VÅRT något som VI skulle göra själva." (och några fler meningar i samma anda.)
Jag känner mest att wtf?
1. Om de vill diskutera saken så kan vi göra det, men hennes morsa har ingenting med saken att göra?
2. Om det nu var DERAS sak, varför har det då diskuterats med oss alla tre?
3. Varför är jag en skithög när jag (av misstag) sårar en vän och "utestänger" henne, medan de kan göra exakt samma sak flera gånger i veckan utan att ens reflektera över det?
4. Varför är tjejer så galet komplicerade? Hur svårt kan det vara med raka puckar? Jag känner mig som en utomjording som hamnat i ett bråk utan vettiga proportioner utan att ens förstå vad det hela bottnar i..
5. Har jag så fel när jag påpekar att de gör samma sak mot mig?
Det här är alltså något som upprepas med jämna mellanrum genom åren, att vi hamnar i dispyt över något - de gaddar ihop sig och det slutar med att jag är roten till allt det onda. Och jag förstår verkligen inte?
(Jag inser att det här låter som en dålig såpopera (alt som att vi är 16år gamla, vilket är den ungefärliga mognadsgraden på B) och att de flesta av er troligen kommer skratta och tycka att jag är patetisk. Men det här är verkligen superjobbigt för mig, så jobbigt att jag då och då gråter i ett hörn i min ensamhet.)
Ja jag behöver nya vänner. Men hur hittar man nya vänner?
Och vad gör jag av dem jag har? Vi har ju givetvis jäkligt roligt ihop också, men det här blir ett större och större problem känner jag. Usch och fy.. jag orkar inte..
Överlag så känner jag mig så utestängd. Från allt. Så troligen är det något enormt stort fel på mig helt enkelt.
