Hantera noja/kontrollbehov hos andra

[Petruska]

Det bästa vore ju helt klart om den som är orolig tar reda på svaren själv - utan att göra någon annan till reseledare och tvingas ta all oro.

Ja, det är ju det. Liksom var dag har nog av sin egen plåga, så har ju även var person det.

Men det är ju ofta svårt att värja sig mot projektioner, och det är ofta svårt att få till den situation som gör att den som projicerar kan sluta med det.

 

[mandalaki]

Men det är ju ofta svårt att värja sig mot projektioner, och det är ofta svårt att få till den situation som gör att den som projicerar kan sluta med det.

Ja, det är det ju. Det var nog därför den lille sadisten slog klorna i mig i mitt första svar i tråden. Jag föreslog att hon skulle svara "vet inte" på alla frågor - för att det förmodligen skulle göra oroshärden så pinknödig att hen insåg att hen får reda ut sin oro på egen hand. Bryta ihop och komma igen.

 

[Petruska]

Ja, det är det ju. Det var nog därför den lille sadisten slog klorna i mig i mitt första svar i tråden. Jag föreslog att hon skulle svara "vet inte" på alla frågor - för att det förmodligen skulle göra oroshärden så pinknödig att hen insåg att hen får reda ut sin oro på egen hand. Bryta ihop och komma igen.

Eller så blir den oroliga personen än mer orolig och får bekräftat att hens kontrollerande verkligen är av nöden så taskig koll som den inte-oroliga uppenbarligen har?

Ett av mina - jag är då relativt inte-orolig - problem med det här är att de som oroar sig och kontrollerar så ofta lyckas få det till att de är ansvarstagande och jag ansvarslös. Att jag inte tycker att orosnivå och ansvarskapacitet har några särskilt tydliga kopplingar, brukar sällan gå hem som svar på det.

 

[monster1]

Eller så blir den oroliga personen än mer orolig och får bekräftat att hens kontrollerande verkligen är av nöden så taskig koll som den inte-oroliga uppenbarligen har?

Ett av mina - jag är då relativt inte-orolig - problem med det här är att de som oroar sig och kontrollerar så ofta lyckas få det till att de är ansvarstagande och jag ansvarslös. Att jag inte tycker att orosnivå och ansvarskapacitet har några särskilt tydliga kopplingar, brukar sällan gå hem som svar på det.

Jag som orolig har själv inte riktigt någon känsla för när jag är för kontrollerande och när jag kontrollerar förlite vilket ibland får resultatet när jag försöker vara "casual" att saker faller mellan stolarna. Jag har väldigt svårt med balansen där. Jag vet helt enkelt inte när jag är nojig och när jag är befogat undrande...

 

[mandalaki]

Eller så blir den oroliga personen än mer orolig och får bekräftat att hens kontrollerande verkligen är av nöden så taskig koll som den inte-oroliga uppenbarligen har?

Ja, fast min tanke är mer att hen måste söka information någon annanstans då. Dvs, växa upp och stå på egna ben.

Jag är enormt orolig för väldigt mycket. Inför en resa skulle jag aldrig våga betro någon annan med arrangemangen, dem sköter jag helst själv.

 

[Kattennizze]

Jag har stor förståelse för ditt problem. Jag har oftast galet svårt att hantera när andra utövar sin oro mot mig, på det sätt du beskriver.

Det jag helst vill, och faktiskt försöker göra, är att hantera det just som oro. Dvs JAG tycker att det är oron/kontrollerandet som ÄR problemet, inte det "problem" som vållar oron/kontrollen. Helst säger jag just det till personen. Och försöker säga något sansat om att hens oro är hens problem.

Det varierar hur väl det faller ut.

Men jag tycker på riktigt att sådan oro hos andra är seriöst jobbig.

Ja, jag blir också frustrerande galen på sådana personer som ska lägga över sin ångest på mig. Däremot är jag dessvärre för mesig för att säga till, utan kör på tiger och lider. Inget bra. Ditt sätt är bättre, jag tycker det är bra att säga till för man har inte rätten att lägga över sin malande ångest på andra. Jag har nog med min egen neurotiska läggning och fullt upp med oroa ihjäl mig över saker som aldrig troligen kommer hända. Men jag håller klaffen om det, till skillnad från min eminenta svärmor som kan göra mig alldeles galen med sitt malande om vad vi ska äta middag eftersom middagar är hennes största problem i livet.

 

[Petruska]

Jag som orolig har själv inte riktigt någon känsla för när jag är för kontrollerande och när jag kontrollerar förlite vilket ibland får resultatet när jag försöker vara "casual" att saker faller mellan stolarna. Jag har väldigt svårt med balansen där. Jag vet helt enkelt inte när jag är nojig och när jag är befogat undrande...

Jag föreställer mig att ingen egentligen vet det och att det inte heller finns någon distinkt sådan linje.

 

[monster1]

Jag föreställer mig att ingen egentligen vet det och att det inte heller finns någon distinkt sådan linje.

Säg inte så mitt kontrollbehov löper amok. Ingen tydlig gräns .

 

[Fraggel_Tess]

De senaste veckorna har jag noterat två saker:
1. Jag är väldigt laid back som person.
2. Jag har inte den blekaste hur jag ska bemöta kontrollfreaks som nojar. Jag blir bara irriterad och det hjälper varken dem eller mig.

Så Buke. Hur gör man? Ni som nojar: hur vill ni bli bemötta? Ni som har kontrollfreaks i er närhet: hur gör ni?

(Frågan kommer sig av att jag ska ut och resa med ett kontrollfreak i över en månad och så långt har mina försök att lugna personen i fråga har inte hjälpt alls. Vi känner inte varandra jätteväl ska tilläggas och jag känner att jag behöver någon form av strategi för att inte bidra med mer friktion än nödvändigt)

Läs boken "Omgiven av idioter".