Hur står man ut med varandras olikheter?

[mandalaki]

Ja, självklart önskar han också att saker och ting vore annorlunda. Jag har aldrig påstått att mitt sätt att leva är det rätta eller att han borde vara som jag.

Fast när du skriver sådant som Varför inte bara skriva en inköpslista? Varför inte bara boka en tvättid? - då visar du att du nog faktiskt tycker att ditt sätt är det rätta.

 

[Araminta]

Min sambo låter inte helt olik din pappa. Nog gör han mycket fint och bra på olika sätt (ibland med väldigt mycket krångel). Det är charmigt på sitt sätt såklart. Men frustrerande också, emellanåt..

En fråga som kan vara värd att ställa sig: litar du på honom? Du behöver inte svara i tråden men för mig har den frågan varit grundläggande för att hitta en acceptans och balans.

 

[Katti]

Jag undrar hur hans inställning till ordning och planering helt gått dig förbi? Ni har ju ändå varit ihop i 3 år innan ni blev sambos. Detta är tyvärr inget som kommer att bli bättre, han kan skärpa sig......ett tag sen kommer han att falla tillbaka eftersom du så behändigt torkar upp hans spillda smör på diskbänken. Hotar du att lämna kan han skärpa sig ända tills ni får barn, då kommer samma mönster tillbaka igen.
Jag tror numer att det här med hemmet och hur man vill ha sin tillvaro där är lika viktigt för en någorlunda konfliktfri tillvaro som det är att ha något sånär samma livsåskådning och medmänsklighet.
Gulan

Det gick mig inte förbi, men jag förutsåg inte hur svårt jag skulle ha för att acceptera det som jag alltid annars har tänkt på som löjliga bagateller (dålig städning t.ex.). Sedan trodde jag kanske att vi skulle kunna komplettera varandra. Naivt, jag vet, men jag trodde att vi skulle kunna hjälpa varandra på något sätt och att om jag bara fortsatte att städa & fixa så skulle även vårt gemensamma hem vara lika fint som mitt egna. Jag trodde kanske att man kunde ta lite bra och lite dåligt från varandra och att det skulle bli något jättebra av det. Typ så. En del saker var han ju dessutom mycket bättre på när han bodde själv. Matlagning t.ex. När vi sov hos honom lagade han alltid mat och när vi sov hos mig stod jag för den biten. Nu är det jag som lagar mat på vardagarna och min sambo fixar eller så äter vi ute på helgen.

 

[Katti]

En fråga som kan vara värd att ställa sig: litar du på honom? Du behöver inte svara i tråden men för mig har den frågan varit grundläggande för att hitta en acceptans och balans.

Ja, det finns ingen människa jag litar på mer faktiskt.

 

[starcraft]

Det där med resorna känner jag ingen. Han ska bara säga ett datum (eller en årstid kan räcka) så bokar jag och ordnar allt. Men det går bara inte. Det kommer nog sluta med att jag ger honom en annan present. Mentalt har jag jag någon slags deadline att om han inte har kommit fram till ngt innan månadsskiftet får jag avbryta reseprojektet.



Det är barnbiten som känns svår. Visst kanske man kan få det att funka, men det känns inte optimalt att typ vara ensam med en bebis och det känns som att samhället kommer döma en rätt hårt och undra vad man har för relation egentligen. Jag har också svårt att tro att han vill vara i den sitsen. Det vet man ju inte förrän man har pratat om det och vi borde väl ha pratat om barn för länge sedan såklart eftersom det är något som känns viktigt för mig. Just nu ser jag bara framför mig att ett ev. barn skulle vara ytterligare ett projekt som jag måste projektleda i sådant fall.. Och en graviditet som man kanske känner sig rätt skör i.. Det skulle kännas väldigt ensamt tror jag. Jag grubblar alldeles för mycket över det där.

Jag tycker nog att du inte behöver ge en annan present, vill han inte ge dig datum/tidpunkt kan jag nog tycka att han får stå sitt kast.

Jag tycker inte du ska tänka så mycket på vad samhället tycker. Tänk mer på vad du tycker och känner. Det är inte samhället som ska vara i din relation, det är du. Huruvida man kan tänka sig barn på egen hand eller ej är upp till var och en. Personligen om jag skulle skaffa barn skulle jag vara "beredd" att göra det själv även om en partner finns med i bilden från början och även om det inte är optimalt, men jag har för många i min bekantskapskrets där papporna valt att avstå föräldrarskapet helt, vänner som blivit lämnade i planerade graviditeter, seperationer och olyckliga parter i relationer där endast den ena drar lasten av barn och hem...

 

[Katti]

Fast när du skriver sådant som Varför inte bara skriva en inköpslista? Varför inte bara boka en tvättid? - då visar du att du nog faktiskt tycker att ditt sätt är det rätta.

Ja, det är som jag skrev: "Jag fattar ju att han ser mig och mitt liv som lika märkligt som jag ser på hans" och bla, bla. Jag fattar att vi måste mötas halvvägs på något sätt. Jag tycker bara att det är så svårt att programmera om mig till att vara mer rörig och stökig eftersom det från min synvinkel är så jobbigt och tidskrävande. Jag har t.ex. inte tid att handla varje dag eftersom jag lägger mycket tid på t.ex. träning. Så för mig har det en praktisk betydelse att försöka riva av den typen av hushållssysslor så snabbt som möjligt. Och för mig känns det naturligtvis smartare att tvätta någon annan dag än en dag när ja kanske har planerat in något annat. Typ så.

 

[ameo]

Jag är en sån som verkligen inte kan hålla ordning. Punkt. Maken har en släng av genetisk städmani... (både hans far och farmor har varit hysteriska på den punkten)
När jag flyttade ihop med honom så var han högst medveten om detta. Mitt uttalade krav för att ens tänka tanken att bli sambo var att han skulle kunna acceptera min oförmåga att hålla ordning, så jag krävde att vi aldrig skulle bråka om städning. Han gick med på det. Och det fungerar fortfarande ganska bra, snart 17 år senare...

 

[mandalaki]

Ja, det är som jag skrev: "Jag fattar ju att han ser mig och mitt liv som lika märkligt som jag ser på hans" och bla, bla. Jag fattar att vi måste mötas halvvägs på något sätt. Jag tycker bara att det är så svårt att programmera om mig till att vara mer rörig och stökig eftersom det från min synvinkel är så jobbigt och tidskrävande. Jag har t.ex. inte tid att handla varje dag eftersom jag lägger mycket tid på t.ex. träning. Så för mig har det en praktisk betydelse att försöka riva av den typen av hushållssysslor så snabbt som möjligt. Och för mig känns det naturligtvis smartare att tvätta någon annan dag än en dag när ja kanske har planerat in något annat. Typ så.

Ja, jag säger inte att du har varken rätt eller fel. Jag tycker bara att ni verkar stå väldigt långt från varann, och att du - som är den som berättar av er - verkar ha svårt att släppa efter lite.

 

[Katti]

Jag tycker nog att du inte behöver ge en annan present, vill han inte ge dig datum/tidpunkt kan jag nog tycka att han får stå sitt kast.

Jag tycker inte du ska tänka så mycket på vad samhället tycker. Tänk mer på vad du tycker och känner. Det är inte samhället som ska vara i din relation, det är du. Huruvida man kan tänka sig barn på egen hand eller ej är upp till var och en. Personligen om jag skulle skaffa barn skulle jag vara "beredd" att göra det själv även om en partner finns med i bilden från början och även om det inte är optimalt, men jag har för många i min bekantskapskrets där papporna valt att avstå föräldrarskapet helt, vänner som blivit lämnade i planerade graviditeter, seperationer och olyckliga parter i relationer där endast den ena drar lasten av barn och hem...

Jag vill gärna ge honom något fint, inte något som känns jobbigt, så jag kommer nog att ge honom något annat faktiskt. Det finns presenter som man kanske inte ska ge till andra. Husdjur och resor hör kanske till dem. Hehe.

Ja, du har rätt i att man måste få bestämma själv här i livet. Jag vill verkligen ha barn. Det gäller bara att hitta en bra pappa och sedan får alla bitar bara hamna på plats. Jag hade väl någon slags naiv dröm om att det här samboskapet skulle naturligt leda fram till "nästa steg". Det känns som om jag istället har hamnat i en återvändsgränd.

 

[Katti]

Ja, jag säger inte att du har varken rätt eller fel. Jag tycker bara att ni verkar stå väldigt långt från varann, och att du - som är den som berättar av er - verkar ha svårt att släppa efter lite.

Ja, du har helt rätt i det. Om någon har några bra råd att komma med hur man släpper efter lite och ändrar sin livsstil så tar jag tacksamt emot. Alltså verkligen. Jag önskar enormt mycket att jag kunde vara annorlunda och enklare att leva med.

 

[Katti]

Jag är en sån som verkligen inte kan hålla ordning. Punkt. Maken har en släng av genetisk städmani... (både hans far och farmor har varit hysteriska på den punkten)
När jag flyttade ihop med honom så var han högst medveten om detta. Mitt uttalade krav för att ens tänka tanken att bli sambo var att han skulle kunna acceptera min oförmåga att hålla ordning, så jag krävde att vi aldrig skulle bråka om städning. Han gick med på det. Och det fungerar fortfarande ganska bra, snart 17 år senare...

Skönt att det funkar för er i alla fall.
Det kanske är bra att verkligen ha gjort upp om att man är olika och att det bara är att förhålla sig till det. Jag önskar att jag och min sambo hade lättare för att prata om det här.

 

[labb]

Varning för en lång skriva-av-sig-tråd...

Hur lika måste man egentligen vara i en relation? Jag har en relation sedan drygt 4 år tillbaka med en man som jag verkligen har sett som mannen i mitt liv. Jag älskar honom. Det finns ingen som är så omtänksam, genomgod, rolig och romantisk som han. Föra cirka ett år sedan flyttade vi ihop. Jag förstod att det skulle bli en omställning, men det har verkligen varit svårare än vad jag hade trott. I alla år då vi har varit särbo så gick det an att vara olika. Det kunde i princip passera som gulligt. Men nu står jag knappt ut.

Vi har helt olika syn på "allt" här hemma. Jag hatar att behöva tjafsa om hushållssysslor och det låter så löjligt nu när jag skriver det, men ändå. Jag har alltid varit strukturerad och organiserad. Det faller sig naturligt för mig att hålla ordning och att ha det prydligt och rent omkring mig. För mig krävs det en aktiv handling att lägga saker på fel plats, att undvika att planera saker i förväg, att lämna stök och smuts efter mig. Min sambo är tvärtom. Han försöker att "göra sin del" hemma, men han kan inte. I många fall bryr han sig helt enkelt inte heller. Det är inget problem för honom att ha det lite smutsigt omkring sig eftersom han inte störs av det. Vi har helt klart olika trösklar när det gäller smuts och för mig är det jobbigt att vara den som måste leva i detta icke självvalda stök. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag torkar av diskbänken efter mig när jag har spillt något. Det räcker med att min sambo är i köket i 5 s och brer en macka så är det smulor och smör på diskbänken igen. Och vad ska jag göra då? Torka upp det? Leva med det? Båda alternativen får mig att må dåligt. I slutändan är det hur som helst nästan alltid jag som åker dit och får göra den hushållssyssla som behöver göras. Sedan fattar jag att det å hans sida är jobbigt att städa och hålla på eftersom han knappast skulle göra det regelbundet eller ofta om det inte vore för mig. Jag önskar att vi kunde mötas halvvägs, men hur..?

Det stannar inte vid städningen och oordningen i sig. Det är hela den där inställningen, generellt, att saker och ting ska skjutas upp och att ingenting ska planeras i förväg. För mig är det helt främmande att ha det så rörigt. Jag vet t.ex. inte hur man orkar springa till affären var och varannan dag och småköpa enstaka grejer som fattas. Varför inte bara investera 3 min åt att skriva en inköpslista så att man kan veckohandla? Jag ser inte poängen med att springa till tvättstugan när underkläderna har tagit slut bara för att upptäcka att nästa tvättid är typ lör kväll eller söndag kl 6.30. Varför inte bara boka en tvättid i god tid innan så att man kan välja en bra tvättid som inte krockar med annat man vill göra? Typ så. Jag hittar liksom INGA rationella argument till att leva som min sambo gör. Det är det som gör det så svårt för mig att acceptera att han är den han är - och att han alltid kommer att vara sådan.

Det går också ut över vårt liv på andra sätt. Det är t.ex. konsekvent så att våra ledigheter och semestrar bara försvinner för att han inte kan/vill planera saker i förväg. Jag gav honom en weekendresa till ett ställe när han fyllde jämnt för mer än ett halvår sedan och den har fortfarande inte blivit av eftersom att han inte har orkat kolla upp något bra datum. Jag har tjatat så mycket att jag inte orkar göra det mer. Det var tänkt som en present liksom. Det känns inget kul att tjata sönder den.

Jag fattar ju att han ser mig och mitt liv som lika märkligt som jag ser på hans. Det är bara det att jag inte förstår riktigt varför... För jag ser det såklart som att om vi bara levde enligt mitt system så skulle vi få mycket mer kvalitetstid och pengar över som vi kan ägna åt annat. Och det är det som är så svårt. Hur skulle vi någonsin kunna mötas liksom? Jag kommer aldrig att kunna göra om honom. Man kan inte ändra på andra, bara på sig själv. Jag försöker verkligen att släppa på kontrollen och att skaka av mig saker, men det är svårt. Jag tycker knappt om att komma hem längre. När jag bodde själv kom jag hem till ett hem som var ett hem och där jag kunde koppla av och vara mig själv. Nu kommer jag hem till en arbetsplats där jag vill springa omkring och städa och fixa hela, hela, hela tiden, för att jag får ångest och inte kan koppla av av att ha det rörigt och otrevligt omkring mig. Jag vet inte om jag kan ha det såhär hela livet. Det finns liksom ingenting hemma som jag kan stå för längre. När folk är på besök så skäms jag rent av. Och det känns så ledsamt och sorgligt att inte kunna ha några gemensamma projekt ihop, typ resor då. Det finns andra projekt som jag innerst inne drömmer om: barn, bostad.. Men hur skulle det gå till? Bara att glömma. Jag är ensam projektledare i vårt hushåll och det går liksom inte att skaffa barn under de förutsättningarna.

Orkar inte.
Någon som varit med om något liknande och har något konstruktivt förslag på hur man kan få det att unka att leva ihop trots att man mer och mer börjar känna att man blir ledsen av den andre?

Dela in i olika ansvarsområden, styr med järnhand över de du bestämmer över och släpp de andra helt

Skippa kompromisser och samförståndslösningar.

Eller gör slut.

 

[Katti]

Tack för alla svar, hörni. Trodde inte att någon skulle svara för att jag skrev så långt och löjligt.

Jag ska verkligen försöka skärpa till mig framöver och bli en skönare person att leva med. Det får bli ett slut med plockande och städande och sådant som har stulit energi och som har tröttat mig. Jag ska nog köra ett experiment och strunta i allt sådant i ett par veckor, skippa inköpslistor, strunta i matlagning och se hur ångesten utvecklar sig. Kanske kan jag vänja mig helt vid att ha det rörigt omkring mig och att det får bli hipp som happ med mat. I det långa loppet kanske filtallrikmiddag är ett lågt pris att betala för att i alla fall få leva med någon man innerst inne älskar.

Resan var kanske ett dumt exempel att ta upp. Jag bryr mig inte ett dugg om resor. Jag bryr mig om att resa ner till min släkt, vilket jag kommer att göra i påsk t.ex. Och huruvuda min sambo följer med får han avgöra när och hur han vill. Jag tänker inte tjata eller säga något om det. Men vara så spontan att jag stannar hemma i påsk, det kommer jag inte att bli. Min släkt betyder för mkt för mig för det.

 

[Katti]

Dela in i olika ansvarsområden, styr med järnhand över de du bestämmer över och släpp de andra helt

Skippa kompromisser och samförståndslösningar.

Eller gör slut.

Ja, vi borde göra en bättre uppdelning. Det är bara så. Om det blir så att jag "styr med järnhand" eller ej vet jag inte. Men det här funkar inte.

 

[lil-sis]

Nej, jag måste nog försöka lära mig att det inte handlar om respekt. Det är bara såhär det är.
Det jobbiga är att det är lika jobbigt att ändra sig från ordningssam till rörig. Det känns som att allt är ett kaos i mitt inre emellanåt.

Ja! Det är klart att det är tufft för båda.

 

[Och_Aye]

Varför kan du inte ta och skriva matlista och veckohandla ändå, även om han hade valt att handla oftare? Antingen handla själv eller skriva en lista och säga "Kan vi handla nu?" och åka tillsammans, eller vill han inte det?

Förstår att många saker är jobbiga men just sådana detaljer borde ju inte behöva reta gallfeber på en, tänker jag?

 

[lil-sis]

Ja, vi borde göra en bättre uppdelning. Det är bara så. Om det blir så att jag "styr med järnhand" eller ej vet jag inte. Men det här funkar inte.

Tror du verkligen att en uppdelning hjälper?

Här städar jag mest (och det är mycket lite) och han servar bilar och skjutsar och handlar typ. Klart att jag blir trött ibland när jag faktiskt HAR städat och han går in med skorna på etc men nästa dag gör jag det också.

Hur som, vi har delat hushållet efter minsta motståndets lag men eftersom vi har gård blir det ju så mycket mer att dela upp.

Maten lagar den som orkar.

Blir det barn är det vårat men den som är hemma får städa och fixa mat och sedan gå ut och leka med hästarna när den andra kommer hem

 

[Katti]

Varför kan du inte ta och skriva matlista och veckohandla ändå, även om han hade valt att handla oftare? Antingen handla själv eller skriva en lista och säga "Kan vi handla nu?" och åka tillsammans, eller vill han inte det?

Förstår att många saker är jobbiga men just sådana detaljer borde ju inte behöva reta gallfeber på en, tänker jag?

Jo, jag veckohandlar och ibland, oftast inte, gör vi det ihop. Det innebär att jag köper ingredienser till de maträtter som jag har tänkt laga i veckan och att jag köper in basvaror som vi kan tänkas behöva. Det blir en del att släpa på och vi har ingen bil. Men det är ok. Det krångliga är att trots att jag i regel brukar fråga om han inte vill lägga till något till listan så brukar det inte tillkomma så mycket mer än något extra mjölkpaket typ. Och då finns det liksom inga ingredienser ordnade till "hans" matlagning. Jag lagar i allmänhet vegetarisk mat från grunden med linser och sådant. Det är ingenting man kanske bara snor ihop om man inte går efter recept eller har för vana att laga vegomat. Min sambo brukar hur som helst konstatera att han inte kan laga mat eftersom "vi inte har någonting hemma". Han är mer en sådan som steker korv liksom. Om jag veckohandlar blir det därför lite som att gräva sin egen grav eftersom det också innebär att jag måste laga veckans mat p.g.a. att jag bara handlar sådant som jag själv kan använda. Så lösningen är väl att jag också köper hem korv etc.. alltså ingredienser som han kan använda. Jag borde börja med det. Det är väl det med matsvinn och skit som har hindrat mig, men jag ser ju nu att det finns en enkel lösning och att det bara är att skärpa sig.

 

[Katti]

Tror du verkligen att en uppdelning hjälper?

Här städar jag mest (och det är mycket lite) och han servar bilar och skjutsar och handlar typ. Klart att jag blir trött ibland när jag faktiskt HAR städat och han går in med skorna på etc men nästa dag gör jag det också.

Hur som, vi har delat hushållet efter minsta motståndets lag men eftersom vi har gård blir det ju så mycket mer att dela upp.

Maten lagar den som orkar.

Blir det barn är det vårat men den som är hemma får städa och fixa mat och sedan gå ut och leka med hästarna när den andra kommer hem

Jag vet inte om en uppdelning hjälper, men vad som helst måste vara bättre än detta. Jag vill ju inte gå omkring och sura och gnälla liksom. Jag vill inte reta mig på han jag älskar.

Gård låter helt övermänskligt för mig. Beundrar er som fixar det. Jag skulle inte orka att bo i radhus.

 

[Och_Aye]

Jo, jag veckohandlar och ibland, oftast inte, gör vi det ihop. Det innebär att jag köper ingredienser till de maträtter som jag har tänkt laga i veckan och att jag köper in basvaror som vi kan tänkas behöva. Det blir en del att släpa på och vi har ingen bil. Men det är ok. Det krångliga är att trots att jag i regel brukar fråga om han inte vill lägga till något till listan så brukar det inte tillkomma så mycket mer än något extra mjölkpaket typ. Och då finns det liksom inga ingredienser ordnade till "hans" matlagning. Jag lagar i allmänhet vegetarisk mat från grunden med linser och sådant. Det är ingenting man kanske bara snor ihop om man inte går efter recept eller har för vana att laga vegomat. Min sambo brukar hur som helst konstatera att han inte kan laga mat eftersom "vi inte har någonting hemma". Han är mer en sådan som steker korv liksom. Om jag veckohandlar blir det därför lite som att gräva sin egen grav eftersom det också innebär att jag måste laga veckans mat p.g.a. att jag bara handlar sådant som jag själv kan använda. Så lösningen är väl att jag också köper hem korv etc.. alltså ingredienser som han kan använda. Jag borde börja med det. Det är väl det med matsvinn och skit som har hindrat mig, men jag ser ju nu att det finns en enkel lösning och att det bara är att skärpa sig.

Aha, då fattar jag. Men kan inte han helt enkelt rycka upp sig och gå och handla de dagar han ska laga mat - eftersom han nu inte vill handla tillsammans eller vara "med på matlistan"? Det borde ju inte vara ditt ansvar tänker jag, där gör du det du kan och struntar han i det är det ju hans problem den dagen han ska laga mat? Låter segt oavsett, att vara så olika.