_Viva_
Trådstartare
Jaha, då var man inte hundägare längre.
Ibland får man låta bli att vara självisk och göra det som är rätt, men det gör det inte lättare för det.
När vi skaffade hund bodde vi på landet och jag och Mitsy tillbringade större delen av dagarna ute med hästarna. Hon var aldrig ensam utan de dagar jag jobbade var hon med mig på jobbet eller med min man på hans jobb.
I januari flyttade vi till en större stad och med ett hus mitt i stan. Var givetvis orolig för hur vovven skulle klara en sådan förändring. Hon tog det rätt bra, hon hade sin roll som vakthund på vår yard att fylla och det gjorde det lite lättare.
Nu ska vi dock flytta igen till en annan del av staden pga jobb och denna gång var det bara att inse att det inte skulle fungera.
Nya huset ligger vid en Marina, har ingen inhängnad trädgård utan vattnet är typ 4 meter från vår bakdörr. Vovve måste alltså vara intängd i huset.
Jag jobbar 10,5 timmar om dagen, kan såklart gå hem på raster och släppa ut henne. Fast att lämna en hund ensam 10 timmar känns helt orimligt. Hon behöver socialt umgänge, annars tynar hon bort.
Satte ut en annons i onsdags och fick direkt svar från en kvinna som förlorat sig schäfer i våras. Hon bor på en stor estate med 11 acres fält och hästar. Precis som Mitsy är van vid och som hon älskade så mycket.
Idag kom kvinnan och hälsade på och när hon åkte igen hade hon Min älskade Mitsy med sig.
Känner mig som världens sämsta person - jag menar vem ger bort en familjemedlem sådär?
Å andra sidan känns det rätt. För hundens skull.
Hon kommer att ha möjlighet att springa runt och busa, jaga kaniner, gräva hål, bli skitig och bara sitta i solen och njuta.
Gjorde jag rätt eller är jag bara hemsk?
Ibland får man låta bli att vara självisk och göra det som är rätt, men det gör det inte lättare för det.
När vi skaffade hund bodde vi på landet och jag och Mitsy tillbringade större delen av dagarna ute med hästarna. Hon var aldrig ensam utan de dagar jag jobbade var hon med mig på jobbet eller med min man på hans jobb.
I januari flyttade vi till en större stad och med ett hus mitt i stan. Var givetvis orolig för hur vovven skulle klara en sådan förändring. Hon tog det rätt bra, hon hade sin roll som vakthund på vår yard att fylla och det gjorde det lite lättare.
Nu ska vi dock flytta igen till en annan del av staden pga jobb och denna gång var det bara att inse att det inte skulle fungera.
Nya huset ligger vid en Marina, har ingen inhängnad trädgård utan vattnet är typ 4 meter från vår bakdörr. Vovve måste alltså vara intängd i huset.
Jag jobbar 10,5 timmar om dagen, kan såklart gå hem på raster och släppa ut henne. Fast att lämna en hund ensam 10 timmar känns helt orimligt. Hon behöver socialt umgänge, annars tynar hon bort.
Satte ut en annons i onsdags och fick direkt svar från en kvinna som förlorat sig schäfer i våras. Hon bor på en stor estate med 11 acres fält och hästar. Precis som Mitsy är van vid och som hon älskade så mycket.
Idag kom kvinnan och hälsade på och när hon åkte igen hade hon Min älskade Mitsy med sig.
Känner mig som världens sämsta person - jag menar vem ger bort en familjemedlem sådär?
Å andra sidan känns det rätt. För hundens skull.
Hon kommer att ha möjlighet att springa runt och busa, jaga kaniner, gräva hål, bli skitig och bara sitta i solen och njuta.
Gjorde jag rätt eller är jag bara hemsk?
.
