"Jag gillar inte barn"

[Energi]

Jag ser framför mig hur den här tråden barkar men jag önskar ändå att vi kan hålla en något sånär god ton trots en fråga som tenderar att göra folk upprörda.

Jag har läst tråden om att fatta beslut i barnfrågan, och ser att många skriver att de ogillar barn, hatar, blir äcklade osv. Jag har såklart sett det här tidigare också men det blev så övertydligt i den tråden att jag har svårt att svälja liknande uttalanden.

Jag funderar på hur det kan vara helt okej att säga sådana saker? Alltså jag har svårt att se att ingen skulle reagera om jag sa att jag hatar gamla människor för de är så äckliga. Men när det gäller barn så är det helt okej? Missar jag något eller kan någon förklara det här fenomenet?

 

[TeamLundVer]

Jag ser framför mig hur den här tråden barkar men jag önskar ändå att vi kan hålla en något sånär god ton trots en fråga som tenderar att göra folk upprörda.

Jag har läst tråden om att fatta beslut i barnfrågan, och ser att många skriver att de ogillar barn, hatar, blir äcklade osv. Jag har såklart sett det här tidigare också men det blev så övertydligt i den tråden att jag har svårt att svälja liknande uttalanden.

Jag funderar på hur det kan vara helt okej att säga sådana saker? Alltså jag har svårt att se att ingen skulle reagera om jag sa att jag hatar gamla människor för de är så äckliga. Men när det gäller barn så är det helt okej? Missar jag något eller kan någon förklara det här fenomenet?

Jag skulle själv aldrig säga att jag hatar barn eller tycker de är äckliga men däremot så tillhör jag skaran som har väldigt svårt för barn. Andras, mina egna förstår jag mig på och älskar mer än allt annat.

Att vissa skriver så om barn tror jag är av samma anledning som tex barnpornografi inte var olagligt att inneha långt in på 90-talet, eller att man på 70-talet ville få igenom att föräldrar skulle få lov att ha sexuella "lekar" med sina barn, att man för inte alltför länge sedan inte smärtlindrade barn osv.. Många ser barn som något oviktigt, något som är till för andras skull, något som inte ska få ta plats. Ses men inte höras sade man när jag var liten (född 83) och det sammanfattar väl det hela ganska bra.

Tragiskt, barn är vår framtid. Utan dem har vi ingen framtid (gäller även dem som inte har egna barn, någon måste ju ta hand om en på ålderns höst) och världen kommer dö ut.

 

[Voeux]

Jag ser framför mig hur den här tråden barkar men jag önskar ändå att vi kan hålla en något sånär god ton trots en fråga som tenderar att göra folk upprörda.

Jag har läst tråden om att fatta beslut i barnfrågan, och ser att många skriver att de ogillar barn, hatar, blir äcklade osv. Jag har såklart sett det här tidigare också men det blev så övertydligt i den tråden att jag har svårt att svälja liknande uttalanden.

Jag funderar på hur det kan vara helt okej att säga sådana saker? Alltså jag har svårt att se att ingen skulle reagera om jag sa att jag hatar gamla människor för de är så äckliga. Men när det gäller barn så är det helt okej? Missar jag något eller kan någon förklara det här fenomenet?

Det är väl ganska stor skillnad på att säga att man ogillar barn, och att man hatar barn för att de är äckliga. Jag har följt barntråden men kan inte minnas att någon har uttryckt sig så starkt?

Annars så skulle jag väl se det som en motreaktion på barnnormen och att det är därför det accepteras. Att gilla barn, älska barn och att vilja skaffa barn är en så stark norm och att slå sig loss från det är ganska tufft. Så om denne då behöver uttrycka sig lite magstarkt i sin frustration kring barnnormen så kan jag låta det passera.

 

[Raderad medlem 6459]

Min uppfattning (och den kan vara fel) är att många som inte vill ha barn är vana vid att bli ifrågasatta och därför känner många av dem ett behov av att gå ut väldigt hårt och vara riktigt otrevliga i hur de säger att de inte vill ha barn. Som att de liksom vill chocka och vara edgy och lite provocerande.

Jag tycker det känns rätt normalt när man är typ 20 kanske att känna behovet att säga att man tycker barn är SÅÅ äckliga och att man hatar barn, men reagerar när äldre gör det. I mina ögon är det ett omoget sätt att uttrycka sig på, lite skämmigt sådär.

 

[Energi]

Jag skulle själv aldrig säga att jag hatar barn eller tycker de är äckliga men däremot så tillhör jag skaran som har väldigt svårt för barn. Andras, mina egna förstår jag mig på och älskar mer än allt annat.

Att vissa skriver så om barn tror jag är av samma anledning som tex barnpornografi inte var olagligt att inneha långt in på 90-talet, eller att man på 70-talet ville få igenom att föräldrar skulle få lov att ha sexuella "lekar" med sina barn, att man för inte alltför länge sedan inte smärtlindrade barn osv.. Många ser barn som något oviktigt, något som är till för andras skull, något som inte ska få ta plats. Ses men inte höras sade man när jag var liten (född 83) och det sammanfattar väl det hela ganska bra.

Tragiskt, barn är vår framtid. Utan dem har vi ingen framtid (gäller även dem som inte har egna barn, någon måste ju ta hand om en på ålderns höst) och världen kommer dö ut.

Ja men gud, jag har skitsvårt för att umgås med andras barn. Blir osäker på om jag gör rätt osv men det är ju mitt problem, min sociala kompetens som brister. Jag lägger det liksom inte på barnen.

 

[tanten]

Jag ser framför mig hur den här tråden barkar men jag önskar ändå att vi kan hålla en något sånär god ton trots en fråga som tenderar att göra folk upprörda.

Jag har läst tråden om att fatta beslut i barnfrågan, och ser att många skriver att de ogillar barn, hatar, blir äcklade osv. Jag har såklart sett det här tidigare också men det blev så övertydligt i den tråden att jag har svårt att svälja liknande uttalanden.

Jag funderar på hur det kan vara helt okej att säga sådana saker? Alltså jag har svårt att se att ingen skulle reagera om jag sa att jag hatar gamla människor för de är så äckliga. Men när det gäller barn så är det helt okej? Missar jag något eller kan någon förklara det här fenomenet?

Varför är det så märkligt? Jag tycker snarare att det är märkligt att tycka om en viss ålderskategori

Jag gillar människor. Oavsett ålder. Men jag gillar inte speciellt 32-åringar t.ex. Det är individer jag tycker om.

Däremot kan jag stå för att jag inte gillar "barn". Jag har ingen speciell faiblesse för personer som är XX år gamla. Varför skulle man gilla just kategorin barn?

Men jag ser inte hellr sambandet mellan att inte gilla och att tycka att någon grupp är äcklig som du skriver. Det är väl långt ifrån varann.
Bara för att man inte gillar betyder det inte att man avskyr eller äcklas. De två känslorna står väldigt långt ifrån varann.

 

[Energi]

Det är väl ganska stor skillnad på att säga att man ogillar barn, och att man hatar barn för att de är äckliga. Jag har följt barntråden men kan inte minnas att någon har uttryckt sig så starkt?

Annars så skulle jag väl se det som en motreaktion på barnnormen och att det är därför det accepteras. Att gilla barn, älska barn och att vilja skaffa barn är en så stark norm och att slå sig loss från det är ganska tufft. Så om denne då behöver uttrycka sig lite magstarkt i sin frustration kring barnnormen så kan jag låta det passera.

Jag har läst åtminstone ett inlägg om att barn är äckliga.

+ @niphredil Jag tror det kan ligga något i det och jag har full förståelse för hur jobbigt det är att leva med barnnormen när man verkligen inte vill ha några barn.

 

[kryddelydd]

Jag ser framför mig hur den här tråden barkar men jag önskar ändå att vi kan hålla en något sånär god ton trots en fråga som tenderar att göra folk upprörda.

Jag har läst tråden om att fatta beslut i barnfrågan, och ser att många skriver att de ogillar barn, hatar, blir äcklade osv. Jag har såklart sett det här tidigare också men det blev så övertydligt i den tråden att jag har svårt att svälja liknande uttalanden.

Jag funderar på hur det kan vara helt okej att säga sådana saker? Alltså jag har svårt att se att ingen skulle reagera om jag sa att jag hatar gamla människor för de är så äckliga. Men när det gäller barn så är det helt okej? Missar jag något eller kan någon förklara det här fenomenet?

Hat och äckel är onödigt starka ord att använda.
Men nej, jag tycker inte heller om barn i någon större utsträckning.

Att säga att jag inte tycker om barn är för mig rätt okontroversiellt.
Visst man kan fundera på vad som åsyftas med "barn".

För mig: små barn i förskoleåldern.
Det går ju inte riktigt att resonera med dem eftersom de - generellt sett - inte uppnått så stor mental mognad.
Jag vet heller inte hur man "underhåller" ett barn i förskoleåldern.
Det är helt OK med små barn - när de är i någon annans vårdnad och beter sig på ett utifrån ålder rimligt sätt.
Det är helt OK att under tio minuter hantera även spädbarn.

 

[Bison]

Jag är inte överdrivet förtjust i människor överlag och barn räknas in där.

Sen finns det vissa grejer som barn som grupp har gemensamt som jag tycker är äckligt/obehagligt/jobbigt.
Men det är inte samma sak som att jag tycker barn är äckliga.

Sen är jag inne på det @niphredil skrev.
Jag uttryckte mig helt klart hårdare och mer aggressivt som yngre.
Ung, dum och omogen helt enkelt.

 

[Energi]

Varför är det så märkligt? Jag tycker snarare att det är märkligt att tycka om en viss ålderskategori

Jag gillar människor. Oavsett ålder. Men jag gillar inte speciellt 32-åringar t.ex. Det är individer jag tycker om.

Däremot kan jag stå för att jag inte gillar "barn". Jag har ingen speciell faiblesse för personer som är XX år gamla. Varför skulle man gilla just kategorin barn?

Men jag ser inte hellr sambandet mellan att inte gilla och att tycka att någon grupp är äcklig som du skriver. Det är väl långt ifrån varann.
Bara för att man inte gillar betyder det inte att man avskyr eller äcklas. De två känslorna står väldigt långt ifrån varann.

Fast.. Jag vill ju såklart diskutera fenomenet att just ogilla barn. Inte att vara neutral eller älska barn, utan att uttalat ogilla en specifik åldersgrupp.

Angående det sista så har jag kanske uttryckt mig klumpigt, jag menar inte att man automagiskt tycker att barn är äckliga om man ogillar barn. Men jag har sett folk uttala sig om att barn ÄR äckliga SOM en förklaring till varför de ogillar barn.

 

[Mia_R]

Jag har nog aldrig sagt att ungar är äckliga eller att jag hatar dem, men rent generellt har jag noll och intet intresse av dem. Jag gillar inte att känna på andras magar, vill inte hålla i dem och jag håller inte uppsikt på dem. Springer de på mig och ramlar kan jag resa upp dem men jag vill inte ta hand om dem och jag skulle aldrig tänka mig vara barnvakt åt någon, det gjorde jag mer än tillräckligt som yngre och avskydde varenda sekund.

Däremot är det väldigt många föräldrar som jag verkligen tycker illa om.

 

[Badger]

Jag tror också att det är den stora pressen mot många som gör det där, man måste älska barn.
Till slut så blir det så att 15 åringen överreagerar och säger att men jag vill inte ha några vidriga små barn ok? fatta? Men att det "tänket" kanske stannar kvar år efter år eftersom pressen inte släpper för folk fattar inte att de ska släppa och rycka på axlarna.

Istället envisas de, du ändrar dig, du ångrar dig, men vad ska du på ålderns höst, jag vill ha barnbarn osv. De kopplar det inte är någon poäng med att försöka övertala en 15 åring nu om att hon ska ha barn när hon är 35, egentligen...

Så helt enkelt tror jag lösningen är att låta bli att köra ned barn och parmiddagar i halsen på 5+ åringar (ååååh du leker med Pelle, det måste vara din pojkvän, ääääälskar du Pelle, pussa Pelle nu. Är lilla Liisa din bästis, är det en liten fästmöö.) utan låta dem vara så kanske även själva motreaktionen dämpas när de är 25, eller 40.

*ja jag har hört galningar som håller på sådär och inte kan tolerera att flickor och pojkar leker utan att tjata om äktenskap och barn redan från 5 årsåldern (jag begriper faktiskt inte den grejen alls)

Man kan ju säga till 11 åringen att byta kisseblöja på lille Putte o natta, för att man behöver hjälp, inte för att hon ska öva inför när hon blir moor. (mina släktingar när jag var 11).

Sedan håller jag helt med om att det blir fläppt att fortfarande uttrycka sig på det viset om människor, äldre, barn, eller ens hundar o katter efter 25 eller något.

 

[kryddelydd]

Fast.. Jag vill ju såklart diskutera fenomenet att just ogilla barn. Inte att vara neutral eller älska barn, utan att uttalad ogilla en specifik åldersgrupp.

Angående det sista så har jag kanske uttryckt mig klumpigt, jag menar inte att man automagiskt tycker att barn är äckliga om man ogillar barn. Men jag har sett folk uttala sig om att barn ÄR äckliga SOM en förklaring till varför de ogillar barn.

Jag tror att en orsak till att inte gilla barn kan vara om man tänker på just yngre barn.
Man ser en del oönskade beteenden, man ser inget utbyte av dem utan "bara" att många yngre barn är lite "klistriga" och väldigt - förstås - osjälvständiga.

Varför får man inte ogilla barn? (om man nu utgår från att det handlar om yngre barn)

Tonåringar kan väl vara ett kapitel för sig, men där kan man åtminstone förvänta sig tillräcklig mental mognad hos individen för att mer vara en självständig individ?
Många tonåringar beter sig ju väldigt illa (men nej, "jag tycker inte om tonåringar" känns inte som ett rimligt sätt att uttrycka sig)

Gruppen yngre barn har ju fler "gruppkarakteristika" som delas jämfört med gruppen "90-åringar".
De flesta ettåringar har likartade omvårdnadsbehov och likartad förmåga att föra resonemang, exempelvis, medan eventuellt omvårdnadsbehov skiljer sig mycket stort mellan nittioåringarna.

 

[kryddelydd]

Sedan håller jag helt med om att det blir fläppt att fortfarande uttrycka sig på det viset om människor, äldre, barn, eller ens hundar o katter efter 25 eller något.

"hata" och "äcklig" är över huvud taget ett märkligt sätt att utrycka sig.

Men "tycker inte om" kan ju vara fullt adekvat. Jag tycker inte om hundar. Och jag är 46 år gammal.

 

[kolblakkur]

Jag gillar inte barn. Tycker dock inte att de är äckliga.

Älskar tanter och gubbar. Om det är några folk tycker är äckliga så är det tyvärr våra äldre

 

[Voeux]

Jag har läst åtminstone ett inlägg om att barn är äckliga.

+ @niphredil Jag tror det kan ligga något i det och jag har full förståelse för hur jobbigt det är att leva med barnnormen när man verkligen inte vill ha några barn.

I en sökning på olika böjningar av ordet "äckliga" så dyker inte barntråden upp, däremot var det väl någon som "kräks på allt det där" i frågan om småbarnslivet. Vilket jag nog skulle anse som lite annorlunda.

Jag skulle inte vara så petig med detaljer egentligen, men jag tycker ändå att det är viktigt hur vi tolkar saker också. Du tog med dig "hatar barn för att de är äckliga" från tråden och jag kan faktiskt inte alls minnas att någon uttryckt någon avsky mot barn i den tråden. Möjligtvis mot just småbarnslivet som förälder, då. Men inte mot barn i allmänhet och andra människors barn. Nu kan ju jag ha missat inlägg, men frågan är om det inte också är vanligt att vi tolkar in alldeles för mycket i folks ogillande av barn? Många som inte vill skaffa barn får ju frågan just om de hatar barn, vilket jag tycker är helt befängt. Varför skulle det hänga ihop?

Jag tycker att folk som uttrycker sig om att de hatar barn eller tycker att de är äckliga får bita sig i tungan lite, det är helt enkelt inte supertrevligt att kasta ur sig. Men jag tycker också att vi andra har ett ansvar i att inte tolka in för mycket i "jag gillar inte barn".

 

[Energi]

Jag tror att en orsak till att inte gilla barn kan vara om man tänker på just yngre barn.
Man ser en del oönskade beteenden, man ser inget utbyte av dem utan "bara" att många yngre barn är lite "klistriga" och väldigt - förstås - osjälvständiga.

Varför får man inte ogilla barn? (om man nu utgår från att det handlar om yngre barn)

Tonåringar kan väl vara ett kapitel för sig, men där kan man åtminstone förvänta sig tillräcklig mental mognad hos individen för att mer vara en självständig individ?
Många tonåringar beter sig ju väldigt illa (men nej, "jag tycker inte om tonåringar" känns inte som ett rimligt sätt att uttrycka sig)

Gruppen yngre barn har ju fler "gruppkarakteristika" som delas jämfört med gruppen "90-åringar".
De flesta ettåringar har likartade omvårdnadsbehov och likartad förmåga att föra resonemang, exempelvis, medan eventuellt omvårdnadsbehov skiljer sig mycket stort mellan nittioåringarna.

Jag tror också att man menar främst yngre barn som ju i sin natur är rätt så jobbiga ibland eller ofta.

Klart man "får" ogilla barn, jag tänker att gör man det så gör man, inte så mycket att göra något åt. Det som skaver för mig är nog mest att känna ett sådant behov av att berätta det.

Jag kanske har en extra tråkig omgivning för jag möter det en hel del i mitt vardagliga liv. Även när mitt barn är med.

 

[Badger]

"hata" och "äcklig" är över huvud taget ett märkligt sätt att utrycka sig.

Men "tycker inte om" kan ju vara fullt adekvat. Jag tycker inte om hundar. Och jag är 46 år gammal.

Tycker inte om är väl ganska ofta ok.

Jag har iofs slutat älska både hundar och katter och börjat tycka om individer bland dem istället (ju äldre man blir desto fler knasiga exemplar stöter man på, hästar har klarat sig så långt.)

Men äcklig har ju en poäng iofs här, vissa barn har blöja och blöjor kan var äckliga så tanken är inte helt okopplad faktiskt. Om alla barn man stött på är kladdiga av chokladpudding och har en stinkig blöja och skriker och öser mat på golvet så.

(Speciellt kladdiga barn har jag supersvårt för, så jag kan inte köpa kakaopaketet med den kladdiga bebisen som har chokladkaka runt munnen på bild. Jag ryser. Men om det är ett barn som jag har hand om så är det ju bara att torka lite lätt så är det löst sedan, men ibland hamnar man bredvid föräldrar som uppmuntrar det, tycker det är supergulligt, fotar och håller på, fördröjer, visar, ned med fingrarna, smeta in ansiktet, liksom brr. Som tur är var mitt barn inte kladdigt på det viset . Finns iofs ett foto som min man tog, ugh.)

Hata är väl ett standardord närmast för tonåringar o 11 åringar. Man hatar det eller man älskar det och inget därimellan. För vissa. Och om man då inte älskar barn just när man är 15 och vill ha ett så är ordet att man hatar dem. Kanske? Jag vet att jag nog använt det ordet så när jag var tonåring, med god effekt också, som tur är sydde min släkt igen sedan och sa inte knyst om saken förrän jag skaffade ett vid 36. (så det behövde inte upprepas)

 

[Energi]

I en sökning på olika böjningar av ordet "äckliga" så dyker inte barntråden upp, däremot var det väl någon som "kräks på allt det där" i frågan om småbarnslivet. Vilket jag nog skulle anse som lite annorlunda.

Jag skulle inte vara så petig med detaljer egentligen, men jag tycker ändå att det är viktigt hur vi tolkar saker också. Du tog med dig "hatar barn för att de är äckliga" från tråden och jag kan faktiskt inte alls minnas att någon uttryckt någon avsky mot barn i den tråden. Möjligtvis mot just småbarnslivet som förälder, då. Men inte mot barn i allmänhet och andra människors barn. Nu kan ju jag ha missat inlägg, men frågan är om det inte också är vanligt att vi tolkar in alldeles för mycket i folks ogillande av barn? Många som inte vill skaffa barn får ju frågan just om de hatar barn, vilket jag tycker är helt befängt. Varför skulle det hänga ihop?

Jag tycker att folk som uttrycker sig om att de hatar barn eller tycker att de är äckliga får bita sig i tungan lite, det är helt enkelt inte supertrevligt att kasta ur sig. Men jag tycker också att vi andra har ett ansvar i att inte tolka in för mycket i "jag gillar inte barn".

Okej, jag vet inte varför tråden inte dyker upp när du söker. I slutet av tråden skriver någon "Jag tycker egentligen att barn som grupp är äckliga fortfarande". Sen orkade jag inte leta längre ifall någon mer skrivit liknande.

Mycket möjligt att jag tolkar in för mycket! Jag är nog ganska lättkränkt och tar personligt när folk hatar barn pga har ju barn och märker ofta att hen (och jag) anses vara ivägen när vi är på till exempel restaurang eller i mataffären. Där läser jag in att det är pga att hen är just ett barn, med ett ibland jobbigt beteende.

 

[Badger]

Jag tror också att man menar främst yngre barn som ju i sin natur är rätt så jobbiga ibland eller ofta.

Klart man "får" ogilla barn, jag tänker att gör man det så gör man, inte så mycket att göra något åt. Det som skaver för mig är nog mest att känna ett sådant behov av att berätta det.

Jag kanske har en extra tråkig omgivning för jag möter det en hel del i mitt vardagliga liv. Även när mitt barn är med.

Det känns verkligen inte ok!
Jag tänker att vad man tycker eller inte tycker om telningar kan möjligen yttras inför frågan, när ska du skaffa små gullungar då?

Jag störs även på mildare kommentarer faktiskt som alla X är riktigt läbbiga utom ditt såklart och dens och dens osv. Gärna kombinerat med -men jag ääälskar djurungar. Eh?

Varpå man egentligen känner att man har lust att säga, varför det? De skriker, nafsar, tjafsar, gnäller och är inte rumsrena. (har alltid gillat vuxna djur och smälter varken mer eller mindre inför kattungar än inför vuxna katter. Och lika bra det för de är inte ungar speciellt länge heller...)