Jag vill verkligen tillbaks!

[TinkerBell]

Sorry, för "WOT" och ev lite virrigt!

För länge sedan (ca 10 år) gick jag in i väggen pga långvarig mental och kroppslig stress. Total kollaps ("Duktig flicka-syndromet") med diagnos bl a PTSD + kroppslig diagnos. Problemet var att vid det tillfället var jag inte tillsvidareanställd (och vi skildes inte som vänner direkt, jag och arbetsplatsen) så jag föll lite mellan stolarna med avseende på rehab. Jag hade heller ingen familj eller vänner som kunde se till att jag fick hjälp på ett adekvat sätt, och jag själv isolerade mig och klarade inte alls av tillvaron. Lång story. Orkar inte skriva om mer.

Så småningom har jag kommit tillbaks till livet med rejält tilltufsad självkänsla (den var väl inte bra innan heller). Vill här poängtera att jag har inte suttit i fängelse, haft alkoholproblem eller nåt sånt. Bara varit sjukskriven en lång, lång tid, sedan arbetslös i flera år, med undantag av något kortare vikariat. Jag är kvinna, medelålders och inte alls attraktiv tydligen, trots akademisk utbildning. Men jag får inga jobb. Inte ens kallad på intervjuer oftast.

Det är ju dessutom fånigt när en läser tips om hur en ska marknadsföra sig m h a Linkedin, skriva cv etc. Jag har ju liksom inget att skriva (förutom att jag har ett volontäruppdrag) för allt ligger så långt tillbaka i tiden, har inga kontakter. Linkedin fanns inte (iaf inte i Sverige) när jag blev sjuk. Arbetslivet och kraven på hur en marknadsför sig, söker jobb, vad en presterat, vad en gör på fritiden och kan "skylta" med, läs skryta, etc har ju totalt förändrats.

Jag "skäms" också eller hur en nu ska uttrycka sig, och vill inte stöta på/kontakta mina gamla vänner/bekanta vilka alla har "lyckats" och gjort karriärer med välbetalda jobb, familjer osv. Själv lever jag förstås m h a A-kassa + soc. Dvs inget liv alls.

Nytt inlägg för bättre läsbarhet...

 

[TinkerBell]

Forts.
Som en sista chansning läser jag nu (AF-stödd) en YH-utbildning som jag hoppas ska leda till jobb (bristyrke) så jag skall snart göra min praktik som jag ju hoppas ska ge mig en "genväg" till jobb om jag kan få visa framfötterna på arbetsplatsen. Men jag är rädd för ”utfrågningen” som ju lär komma förr eller senare, om varför jag läser utbildningen, vad jag har gjort innan etc. De har redan fått mitt cv och jag upplevde ett visst motstånd(?) mot att ta emot mig.

Ibland vill jag bara hitta på nåt, typ att jag varit "hemmafru" (fast jag inte har vare sig man eller barn (förlorare i livsracet där också)), vunnit pengar som gjort att jag sluppit jobba etc. För att jag "skäms" liksom. Jag ser mig (så som jag antar att arbetsgivarna, uppfattar mig i konkurrensen) bara som ett totalt misslyckande trots att jag vet att jag är hyffsat intelligent, kompetent, har bra arbetsmoral (dvs alldeles för bra en gång i tiden). Trevlig, kan ta initiativ etc. Jag börjar faktiskt ge upp nu! ser ingen mening i att fortsätta kämpa, liksom.

Går det att komma tillbaka?

Hjälp mig med solskenshistorier, tips hur jag ska tänka, bete mig, företa mig etc.

 

[Monstermom]

Går det att komma tillbaka?

Nej.

Men det går att komma framåt! Försök inte komma tillbaka till något (som inte ens riktigt fanns), där du är nu är där du måste utgå ifrån. Och det är inget att skämmas för.

Det låter kanske flummigt, men dels måste du acceptera och respektera din egen historia för att andra ska göra det. Skäms du och försöker släta över så antar folk att det är något du borde skämmas för. Och dels måste du sträva efter mål med öppna ögon, inte drömma om hur det kunde ha varit, hur det gått för andra (det vet man sällan så mycket om som man tror), vad som kunde varit annorlunda...

 

[Inte_Ung]

Arbetslivet och kraven på hur en marknadsför sig, söker jobb, vad en presterat, vad en gör på fritiden och kan "skylta" med, läs skryta, etc har ju totalt förändrats.

Ett första tips för att få komma på intervju är att skriva korrekt svenska.
"Arbetslivet och kraven på hur man marknadsför sig, söker jobb, vad man presterat, vad man gör på fritiden och kan "skylta" med, läs skryta, etc har ju totalt förändrats"
Med den konkurrens som råder så fungerar det inte att göra så enkla fel.

 

[Inte_Ung]

Jag "skäms" också eller hur en nu ska uttrycka sig, och vill inte stöta på/kontakta mina gamla vänner/bekanta vilka alla har "lyckats" och gjort karriärer med välbetalda jobb, familjer osv.

Det där måste du ju lägga ner.
Det är just de framgångsrika du skall ha kontakt med.
De har råd att vara generösa och dela med sig av jobbmöjligheter och har kontakter som du behöver.

 

[Got2Be]

Ett första tips för att få komma på intervju är att skriva korrekt svenska.
"Arbetslivet och kraven på hur man marknadsför sig, söker jobb, vad man presterat, vad man gör på fritiden och kan "skylta" med, läs skryta, etc har ju totalt förändrats"
Med den konkurrens som råder så fungerar det inte att göra så enkla fel.

Fast det ser jag väldigt ofta "nuförtiden" att "man" ändrar just "man" till "en". Det är ju ett genus-perspektiv.
Det känns lite hårt att påstå att ts har dålig svenska..

 

[Inte_Ung]

Går det att komma tillbaka?

Ja det gör det.
Jag har varit på botten men inte lika länge.
Till skillnad från vad du har så har jag fått utmärkt rehab av den landstingsfinansierade vården.

Hjälp mig med solskenshistorier, tips hur jag ska tänka, bete mig, företa mig etc.

Jag släppte på prestigen och har kört med sanningen och det har fungerat bra.
Och så bytte jag helt yrke till ett där det är vad jag kan leverera nu och här som räknas.
Mitt liv blev ännu bättre än före kraschen.

 

[Inte_Ung]

Fast det ser jag väldigt ofta "nuförtiden" att "man" ändrar just "man" till "en".

Ja och om man som arbetsgivare får 200 ansökningar så åker de med felaktig svenska i högen för ointressant redan vid första meningen.

 

[Inte_Ung]

Nej.

Men det går att komma framåt!

Klokt!

Men man kan också säga att det går att komma tillbaka till ett bra liv.

 

[Got2Be]

Ja och om man som arbetsgivare får 200 ansökningar så åker de med felaktig svenska i högen för ointressant redan vid första meningen.

Hade jag varit chef och läst en ansökan där det stod en i stället för man så hade jag inte brytt mig det minsta! Men det är tur att vi är olika.

 

[Inte_Ung]

Hade jag varit chef och läst en ansökan där det stod en i stället för man så hade jag inte brytt mig det minsta! Men det är tur att vi är olika.

Har du varit chef?

 

[Blueberry]

Ja och om man som arbetsgivare får 200 ansökningar så åker de med felaktig svenska i högen för ointressant redan vid första meningen.

På min arbetsplats (kommunledning) hade det signalerat en medvetenhet som definitivt hade uppskattats.

 

[Got2Be]

På min arbetsplats (kommunledning) hade det signalerat en medvetenhet som definitivt hade uppskattats.

Precis det tänkte jag.

 

[Inte_Ung]

På min arbetsplats (kommunledning) hade det signalerat en medvetenhet som definitivt hade uppskattats.

Vilken medvetenhet då?
Ett felaktigt språk brukar definitivt inte vara gångbart bland akademiker.

 

[Inte_Ung]

Jag googlade på det.
Det är en höna.
Ärligt, i min värld, den bland museiföremål och gamla stofiler, så är det där med en i stället för man ett slarvigt och outbildat talspråk.
Så det var ett dåligt val.

Gamla stofiler och museiföremål är ofta chefer.
Det kan vara bra att tänka på det när man söker jobb.
Rätt målgrupp med sitt meddelande helt enkelt.

 

[Blueberry]

Vilken medvetenhet då?
Ett felaktigt språk brukar definitivt inte vara gångbart bland akademiker.

En medvetenhet kring strukturer i samhället.

Vi är såklart en organisation med stort samhällsansvar, och som vill (och måste!) vara inkluderande och inte hamna efter = det är välkommet.

Vi har också MÅNGA chefer, väldigt få av dem är stofiler. Hälften är kvinnor. Det finns en annan värld än din

 

[MiaMia]

Fast i vissa delar av landet är "en" vedertaget språkbruk i denna betydelse och var även före genusmedvetenhetens tid. Mer regionalt än riksspråksnormen, men inte så dialektalt att det inte kan användas i skrift.

Om jobbet du söker är i delar av landet där man är bekant med språkbruket tror jag det ses som helt normalt. På platser där man är helt obekant med det så uppfattas det nog som mer fel.
Sen har arbetsplatser olika kulturer och alla akademiker är inte stofiler. Finns många nivåer på skriftspråk som präglas av olika grad av formalism och stilnivå som skiljer sig åt men för det inte är "fel".
Så jag tror att just det exemplet är något som kan vara helt ok för ett jobb, men otaktiskt val för ett annat.

Sen var det ju inte ett utkast till ansökan TS skrev nu. På nivån internetforum är det absolut inte ok att kalla ett regionalt väletablerat språkbruk för "fel" tycker jag.

 

[nullo-modo]

Tycker du redan kommit långt med att läsa till ett bristyrke.

Tycker även att komma i kontakt med rekryteringsföretag och bemanningsföretag är bra att komma på intervju hos, själv har jag fått betydligt bättre hjälp med att hitta jobb än ams men kan säkert bero på vilken handledare man träffar.

Får en känsla för att det kommer då toppen för dej

 

[nullo-modo]

Min chef är ingen stofil utan gissar på runt 30 sträcket.

 

[Inte_Ung]

Vi har också MÅNGA chefer, väldigt få av dem är stofiler. Hälften är kvinnor. Det finns en annan värld än din

Ja därav att man måste tänka på mottagaren.
Det som är fel på ett ställe kan ju vara rätt på ett annat.
Jag använder gärna ordet hen, men en i stället för man känns för mig som att göra fel på dem och de.
Det ger mig klåda i ryggraden.
Och jag vet att jag inte är ensam om den känslan.

Tipset blir: Gör en bakgrundskoll på den som skall ha ansökan och försök att anpassa den efter mottagaren.