Jag vill verkligen tillbaks!

[Mabuse]

Forts.
Som en sista chansning läser jag nu (AF-stödd) en YH-utbildning som jag hoppas ska leda till jobb (bristyrke) så jag skall snart göra min praktik som jag ju hoppas ska ge mig en "genväg" till jobb om jag kan få visa framfötterna på arbetsplatsen. Men jag är rädd för ”utfrågningen” som ju lär komma förr eller senare, om varför jag läser utbildningen, vad jag har gjort innan etc. De har redan fått mitt cv och jag upplevde ett visst motstånd(?) mot att ta emot mig.

Ibland vill jag bara hitta på nåt, typ att jag varit "hemmafru" (fast jag inte har vare sig man eller barn (förlorare i livsracet där också)), vunnit pengar som gjort att jag sluppit jobba etc. För att jag "skäms" liksom. Jag ser mig (så som jag antar att arbetsgivarna, uppfattar mig i konkurrensen) bara som ett totalt misslyckande trots att jag vet att jag är hyffsat intelligent, kompetent, har bra arbetsmoral (dvs alldeles för bra en gång i tiden). Trevlig, kan ta initiativ etc. Jag börjar faktiskt ge upp nu! ser ingen mening i att fortsätta kämpa, liksom.

Går det att komma tillbaka?

Hjälp mig med solskenshistorier, tips hur jag ska tänka, bete mig, företa mig etc.

Jag skulle säga att arbetsgivarna egentligen inte bryr sig om att du varit sjuk, det som gör att man tvekar är att man är rädd att du ska bli sjuk igen. Som arbetsgivare har man rätt långgående och kostsamma skyldigheter mot sjukskrivna medarbetare, så de flesta arbetsgivare försöker verkligen undvika att anställa någon man redan på förhand kan anta kommer blir långvarigt sjukskriven och inte kunna göra jobbet.

Så mitt tips skulle vara att i rekryteringen göra tydligt vad som är annorlunda nu, varför var sjuk då men faktiskt mår bra igen nu, och kommer fortsätta vara frisk.

 

[Inte_Ung]

Och om jag var chef skulle jag hellre sortera bort någon med den det där skitfula internetspråket. "Därför måste man tänka på" heter det, inte "därav att man måste".

Det är möjligt, men jag har inga problem med att få jobb trots både ålder och glapp i min CV.
Mitt språk kan ibland bli litet krångligt och gammalmodigt då det påverkas av de texter som jag läser och de människor som jag umgås med.
Men jag tvättar det till att passa mottagaren.
På vissa ställen så är en ansökan på "Lätt Svenska" att föredra, då så skriver jag så.

 

[Inte_Ung]

Jag tillhör de som varit långtidssjukskrivna och när frågan kommer så säger jag krass - "Jag har varit sjuk". O kan inte folk ta det...så är det deras problem. Jag är i sådana situationer rätt krass för jag tänker att kan de inte ta det...så är den miljön och arbetsgivare inget för mig. Jag är värd bättre.

Så gör jag också.
Sedan så lägger jag till "För jag arbetade på en sjuk arbetsplats".
Då får den som anställer själva avgöra om de är en "Frisk arbetsplats" eller inte.
Stället där jag brukar jobba svarade "Vi har den största frisknärvaron i branschen, så det blir nog inget problem här".
Och det blev det ju inte heller.

 

[TeamLundVer]

Forts.
Som en sista chansning läser jag nu (AF-stödd) en YH-utbildning som jag hoppas ska leda till jobb (bristyrke) så jag skall snart göra min praktik som jag ju hoppas ska ge mig en "genväg" till jobb om jag kan få visa framfötterna på arbetsplatsen. Men jag är rädd för ”utfrågningen” som ju lär komma förr eller senare, om varför jag läser utbildningen, vad jag har gjort innan etc. De har redan fått mitt cv och jag upplevde ett visst motstånd(?) mot att ta emot mig.

Ibland vill jag bara hitta på nåt, typ att jag varit "hemmafru" (fast jag inte har vare sig man eller barn (förlorare i livsracet där också)), vunnit pengar som gjort att jag sluppit jobba etc. För att jag "skäms" liksom. Jag ser mig (så som jag antar att arbetsgivarna, uppfattar mig i konkurrensen) bara som ett totalt misslyckande trots att jag vet att jag är hyffsat intelligent, kompetent, har bra arbetsmoral (dvs alldeles för bra en gång i tiden). Trevlig, kan ta initiativ etc. Jag börjar faktiskt ge upp nu! ser ingen mening i att fortsätta kämpa, liksom.

Går det att komma tillbaka?

Hjälp mig med solskenshistorier, tips hur jag ska tänka, bete mig, företa mig etc.

Jag valde att utbilda mig igen när jag var gravid med sonen och hade några av de farhågor du har. Hade varit arbetslös i ett år pga arbetsbrist och kände mig inte alls attraktiv på arbetsmarknaden. Hade antingen för mycket eller för lite erfarenhet.

Valde att läsa till offentlig upphandlare via YH just för praktikens skull (är jurist i botten). Har inte ångrat mig en sekund. Jag valde att fokusera på annat under mina intervjuer men när jag fick frågan om varför jag bytte karriär svarade jag sanningsenligt och gick därefter vidare.

Har nu jobbat ett år och stormtrivs. Jag har fått en roll som utöver upphandling innefattar en hel del annan avtalsrätt (min inriktning) och jag jobbar mer juridiskt nu än innan.

 

[Billy]

Forts.
Som en sista chansning läser jag nu (AF-stödd) en YH-utbildning som jag hoppas ska leda till jobb (bristyrke) så jag skall snart göra min praktik som jag ju hoppas ska ge mig en "genväg" till jobb om jag kan få visa framfötterna på arbetsplatsen. Men jag är rädd för ”utfrågningen” som ju lär komma förr eller senare, om varför jag läser utbildningen, vad jag har gjort innan etc. De har redan fått mitt cv och jag upplevde ett visst motstånd(?) mot att ta emot mig.

Ibland vill jag bara hitta på nåt, typ att jag varit "hemmafru" (fast jag inte har vare sig man eller barn (förlorare i livsracet där också)), vunnit pengar som gjort att jag sluppit jobba etc. För att jag "skäms" liksom. Jag ser mig (så som jag antar att arbetsgivarna, uppfattar mig i konkurrensen) bara som ett totalt misslyckande trots att jag vet att jag är hyffsat intelligent, kompetent, har bra arbetsmoral (dvs alldeles för bra en gång i tiden). Trevlig, kan ta initiativ etc. Jag börjar faktiskt ge upp nu! ser ingen mening i att fortsätta kämpa, liksom.

Går det att komma tillbaka?

Hjälp mig med solskenshistorier, tips hur jag ska tänka, bete mig, företa mig etc.

Det första jag tänker/känner när jag läser ditt inlägg är att jag faktiskt blir lite förbannad! Det du känner inför dig själv projecerar du på alla andra och utgår från att de tycker det samma.
"De har redan fått mitt cv och jag upplevde ett visst motstånd(?) mot att ta emot mig."
Motstånd med ? - är det verkligen så eller du läste in allt på ett negativt sätt för att få din tes bekräftad?
"Jag ser mig (så som jag antar att arbetsgivarna, uppfattar mig i konkurrensen) bara som ett totalt misslyckande..."
Du antar att arbretgivarna...ser dig på samma sätt som du gör själv.
"...jag vet att jag är hyffsat intelligent, kompetent, har bra arbetsmoral (dvs alldeles för bra en gång i tiden). Trevlig, kan ta initiativ etc. "
Vilken sida av dig får en tänkt arbetsgivare se?

 

[Raderad medlem 68338]

Nu har jag själv aldrig varit sjukskriven men jag tvekar på att jag om så var fallet hade dragit upp det vid en arbetsintervju. Hade frågan kommit upp hade jag försökt ta det neutralt utan att gå in på detaljer och istället fokuserat på att jag idag mår bra och blickar framåt. Samt tryckt på att mina färdigheter idag matchar det som tjänsten kräver. Typ så.
Med säkerhet hade jag aldrig börjat snacka om min fd arbetsplats i negativa termer som en förklaring till min sjukskrivning. På samma sätt som jag aldrig hade talat illa om tex en fd chef även om hen varit en fullblodspsykopat.

Allt annat hade känts oprofessionellt och jag hade som chef inte anställt ngn som agerade på motsatt sätt.

 

[TinkerBell]

Tack alla, för input!
Till att börja med vill jag betona att jag inte har några större problem med grammatik utan att jag försöker att byta man mot en för att det är könsneutralt och allt det där andra, ni vet Dessutom lägger jag inte riktigt samma tyngd i grammatiken på nätforum som jag gör i ansökningar. Där ser jag inte någon anledning att skriva vare sig man eller en för den delen.

Mina ansökningar har granskats av flera AF-aktörer och de brukar säga att de är bra. Tyvärr är ju konkurrensen stenhård och jag har ingen chans mot de som är nyexxade, har jobbat på att fronta sig själva sedan gymnasiet etc. Jag tror att jag måste försöka få ett jobb vilket som helst om inte YH-satsningen går vägen. Vilket sannolikt innebär inom skolan, där jag inte passar för fem öre, med tanke på stress, ljudnivå etc.

Jag vet att jag har ett negativt tänkande som inte är bra, men efter många år med noll framgång i livet blir det lätt så, även om jag objektivt vet att jag är kompetent.

 

[Squie]

Så gör jag också.
Sedan så lägger jag till "För jag arbetade på en sjuk arbetsplats".
Då får den som anställer själva avgöra om de är en "Frisk arbetsplats" eller inte.
Stället där jag brukar jobba svarade "Vi har den största frisknärvaron i branschen, så det blir nog inget problem här".
Och det blev det ju inte heller.

Brukar också lägga till att det var en "sjuk arbetsplats" o när jag sedan kommer in på exempel om vad jag blev utsatt för...så är det aldrig någon diskussion.

Jag vet att jag har ett negativt tänkande som inte är bra, men efter många år med noll framgång i livet blir det lätt så, även om jag objektivt vet att jag är kompetent.

För att ställa frågan igen. Har du fått någon hjälp med dina tankebanor? För det är i de mycket av vårt agerande ligger. Tror jag att det kommer att gå åt fanders så agerar jag redan från början på ett visst sätt. Tror jag däremot att det kommer att gå skitbra så har jag ett annat agerande från början.

Men, jag förstår efter år av motgångar att det inte är så lätt att tänka om.

 

[ekra]

Utgå ifrån att YH-satsningen kommer att fungera. Det var väl inom ett yrke där det efterfrågades folk?

Hur du som person passar in som en pusselbit i den sammansättning av människor som finns på den arbetsplats du söker jobb på är ofta mycket viktigare än att du har exakt rätt kvalifikationer. Iallafall så länge du verkar mottaglig för att utvecklas och har en positiv inställning.

Om du har stora hål i CV:n och det tas upp på en eventuell intervju så uppskattas det säkert att du är rak och berättar att du tidigare varit sjukskriven, men att du nu mår bra. Lyft att du har gått igenom en ny utbildning och är motiverad att komma ut i arbetslivet och få omsätta dina nya kunskaper i yrkeslivet.

Att du verkar motiverad är ofta en viktig faktor för arbetsgivaren.

 

[TinkerBell]

Brukar också lägga till att det var en "sjuk arbetsplats" o när jag sedan kommer in på exempel om vad jag blev utsatt för...så är det aldrig någon diskussion.



För att ställa frågan igen. Har du fått någon hjälp med dina tankebanor? För det är i de mycket av vårt agerande ligger. Tror jag att det kommer att gå åt fanders så agerar jag redan från början på ett visst sätt. Tror jag däremot att det kommer att gå skitbra så har jag ett annat agerande från början.

Men, jag förstår efter år av motgångar att det inte är så lätt att tänka om.

Jo, jag fick så småningom hjälp, men den kollapsen jag drabbades av var så total och min självkänsla var kass redan innan. Så jag försöker att inte tänka negativt, men det är så svårt för jag har en negativ autopilot på det som händer, och eftersom så lite positivt händer mig så är omprogrammeringen svår.

 

[Lovisaleonora]

Jo, jag fick så småningom hjälp, men den kollapsen jag drabbades av var så total och min självkänsla var kass redan innan. Så jag försöker att inte tänka negativt, men det är så svårt för jag har en negativ autopilot på det som händer, och eftersom så lite positivt händer mig så är omprogrammeringen svår.

Det är för mig ett större hinder för dig, än sjukskrivning och hål i CV. För din neggade inställning och den offermentalitet som lyser igenom här, händer NU. IDAG. Ett aktivt val du gör. Det hade direkt fått mig att avskriva dig vid en intervju.

 

[ekra]

Om frågan varför du valde den utbildningen kommer upp så är ett enkelt svar att du ville ha en nystart och byta bana.

Om de frågar varför du vill byta bana så är det inte värre än att du berättar att du inte kände att det du gjort tidigare inte passade dig. Eller vad du nu har för anledningar.

Jag har varit på ganska många intervjuer (10+) de senaste åren, och det är aldrig hemska korsförhör. Det är tvärtom trevliga samtal där den som intervjuar och jag själv är ömsesidigt nyfikna på varandra.

Du är inte misslyckad för att du varit sjuk och fallit ut ur arbetslivet och den så kallade A4-mallen. Livet ser olika ut för olika personer, och inget är egentligen "fel". (Ok, frånsett missbruk och kriminalitet typ, men du förstår var jag vill komma tror jag)

Om någon dömer dig för att du har det som du har det så är det deras problem snarare än ditt. Du behöver nog jobba på att acceptera att "såhär var det" så att du kan gå vidare in i en ny positiv situation.

Livet är verkligen inte förstört! Det går att komma igen gång på gång!

 

[As_Vegas]

Forts.
Som en sista chansning läser jag nu (AF-stödd) en YH-utbildning som jag hoppas ska leda till jobb (bristyrke) så jag skall snart göra min praktik som jag ju hoppas ska ge mig en "genväg" till jobb om jag kan få visa framfötterna på arbetsplatsen. Men jag är rädd för ”utfrågningen” som ju lär komma förr eller senare, om varför jag läser utbildningen, vad jag har gjort innan etc. De har redan fått mitt cv och jag upplevde ett visst motstånd(?) mot att ta emot mig.

Ibland vill jag bara hitta på nåt, typ att jag varit "hemmafru" (fast jag inte har vare sig man eller barn (förlorare i livsracet där också)), vunnit pengar som gjort att jag sluppit jobba etc. För att jag "skäms" liksom. Jag ser mig (så som jag antar att arbetsgivarna, uppfattar mig i konkurrensen) bara som ett totalt misslyckande trots att jag vet att jag är hyffsat intelligent, kompetent, har bra arbetsmoral (dvs alldeles för bra en gång i tiden). Trevlig, kan ta initiativ etc. Jag börjar faktiskt ge upp nu! ser ingen mening i att fortsätta kämpa, liksom.

Går det att komma tillbaka?

Hjälp mig med solskenshistorier, tips hur jag ska tänka, bete mig, företa mig etc.

Är din utbildning på heltid? Hur många timmar kräver den i veckan? Hur lång är utbildningen?

Om du pluggat på en utbildning tex 40 timmar i veckan i två år och fått bra betyg så är det ju ganska talande för att du är tillbaka på banan och klarar ett heltidsjobb igen tänker jag.

 

[Raderad medlem 68338]

jag försöker att inte tänka negativt, men det är så svårt för jag har en negativ autopilot på det som händer, och eftersom så lite positivt händer mig så är omprogrammeringen svår.

Jag tror mycket på att positiva saker inte "bara händer" utan man (en ) måste liksom fixa så att det faktiskt händer! Ta kontroll! Dessutom är min erfarenhet att positiva saker inträffar oftare för positiva människor!

 

[Inte_Ung]

Har du fått någon hjälp med dina tankebanor?

Jag gick i terapi för att våga ta en anställning och ha en chef igen.
Det fungerade.
Före terapin så blev jag skräckslagen bara av tanken på att ha någon med makt att bestämma över min arbetsdag.

 

[Inte_Ung]

På samma sätt som jag aldrig hade talat illa om tex en fd chef även om hen varit en fullblodspsykopat.

Men just det har jag gjort.
Och det fungerar faktiskt.
De som har anställt mig kan då själva jämföra sig med den chefen och inse att de är fundamentalt olika.
Dessutom så är det som en varning till andra att den chefen skall man akta sig för och om någon annan har haft den så kan den också ha mått dåligt.
Min dåvarande bransch är inte så stor så den chefen är nu i en annan bransch.
Det går nämligen att bli icke önskvärd även som chef.

 

[Inte_Ung]

Jag tror att jag måste försöka få ett jobb vilket som helst om inte YH-satsningen går vägen.

Leta efter något enkelt och lustfyllt.
Så att du kan använda det till att hitta ditt värde igen därför att det går lätt för dig.
Skolan verkar fel om du inte trivs där.

 

[Raderad medlem 68338]

Men just det har jag gjort.
Och det fungerar faktiskt.
De som har anställt mig kan då själva jämföra sig med den chefen och inse att de är fundamentalt olika.
Dessutom så är det som en varning till andra att den chefen skall man akta sig för och om någon annan har haft den så kan den också ha mått dåligt.
Min dåvarande bransch är inte så stor så den chefen är nu i en annan bransch.
Det går nämligen att bli icke önskvärd även som chef.

Ok jag hade resonerat motsatt. Är också i en snäv bransch där alla känner alla. Det kryper fram ändå och jag ser ingen anledning att fokusera på ev problem på min förra arbetsplats vid en intervju.
Har suttit med på intervju där personen började snacka om tidigare chef i negativa termer. Det var inget som uppskattades. För mig tyder det på en oprofessionell hållning, inget som hör hemma på en intervju. Väljer man att i senare skede prata om detta är väl dock upp till var och en. Personligen är jag inte så förtjust i drama på jobbet (inte privat heller iofs) och ser gärna att folk lämnar detta bakom sig.

 

[Inte_Ung]

Personligen är jag inte så förtjust i drama på jobbet (inte privat heller iofs) och ser gärna att folk lämnar detta bakom sig.

Det beror väl på hur man beskriver det.
Jag har fått en överraskande positiv respons faktiskt.
Då så har jag ju varit saklig med vad som påverkade just mig till att må dåligt.
Det gäller ju att uttrycka sig så att det inte blir bara skitsnack av det.

Men jag har beskrivit det som att jag inte fungerar tillsammans med en chef som bara bryr sig om sin egen karriär och inte bryr sig om verksamheten och medarbetarna.
Och är beredd att i princip gå över lik för att nå sina mål.

 

[Squie]

Jo, jag fick så småningom hjälp, men den kollapsen jag drabbades av var så total och min självkänsla var kass redan innan. Så jag försöker att inte tänka negativt, men det är så svårt för jag har en negativ autopilot på det som händer, och eftersom så lite positivt händer mig så är omprogrammeringen svår.

Får du någon hjälp idag? Har du funderat något i banor på att söka hjälp för dina tankebanor?

Positiva saker händer oss alla. Det svåra är att se dem o faktiskt våga ta till sig dem. O positiva saker...då tänker jag inte enbart på gigantiska stora utan på små, små vardagsframgångar.

För din neggade inställning och den offermentalitet som lyser igenom här, händer NU. IDAG. Ett aktivt val du gör. Det hade direkt fått mig att avskriva dig vid en intervju.

Det här tycker jag är så tråkigt att läsa. Så fort någon skriver om sin känsla - att de inte mår bra, de vet om att de kanske tänker i galna banor så VIPS, brutalt nedslag på en gång och människor får en stämpel om offermentalitet. Vem vågar berätta då? Möjligheten finns ju att människor blir ännu räddare för att berätta om sitt mående.

Det gör mig ont.