Bukefalos 28 år!

Jobba tills man dör?

Ja, ganska precis så tänker jag. Det finns ingen annanstans än i mitt förvärvsarbete som jag kan bidra till mänskligheten med så mycket balla och intressanta grejor som i det yrke man valt och blivit riktigt duktig på. Dessutom vill man gärna hjälpa yngre yrkesintresserade att hitta de förmågorna och den passionen, vilket är något äldre yrkesutövare är väldigt lämpade för om de vill bidra med det. Den förmågan går förhoppningsvis inte från 100 till 0 vid specifik dag, utan det vill man fortsätta göra - även om man behöver mer återhämtning, lite annat urval av arbetsuppgifter, kanske mindre direkt ansvar och inte kan göra det på samma sätt som tidigare.

Samtidigt kan jag också förstå att om man inte alls känner så inför sitt yrke, eller har ett yrke som faktiskt tär rejält på hälsan, att man önskar att helt dra sig ur abrupt.

Det här med att man den dag man inte längre måste arbeta för inkomsten, absolut vill göra något helt annat än man ägnat största delen av sitt friska liv åt - har en ganska tragisk klang tycker jag. Men visst, bättre sent än aldrig, och det är såklart också privilegierat att få jobba med något man tycker är roligt och intressant nästan varje dag i sitt liv.

Min särbo tycker att hans jobb är helt ok och han strävar efter att lära sig mer för att vara duktig på det... men han brinner verkligen inte för det som jag gör för mitt. Lägg sedan till att hans jobb tagit kål på hans hälsa, det finns inte en suck att han ens kommer att jobba till 65 pga kroppen. Han kommer att gå i pension så fort han kan, han har tillräckligt med saker att göra för att hålla sig sysselsatt ändå, och vill kunna gå i tid så han kan utöva sina intressen med tanke på hur hans kropp mår.
 
Jag älskar mitt jobb, men samtidigt så är det väldigt stressigt och med ojämn arbetsbörda. Som det ser ut nu så går jag gärna i pension när tillfälle ges, men jag kommer garanterat fortsätta jobba. Så är det i stort på de arbetsplatser som jag har varit på. Man fortsätter med sin forskning efter pension (men är då vanligtvis obetald).

Min sambos pappa är 81 år och läkare och han driver fortfarande sin praktik. Han har inga planer alls på att sluta - överhuvudtaget. Och min fantastiska husläkare gick till min stora sorg i pension tidigare i år. Han fyller 77 år senare i slutet av året.
 
Det tror jag. Det förutsätts liksom att de som inte går i pension är för fattiga för att gå i pension och tvingas jobba några år till för att inte bli fattigpensionärer.

Eller för att de helt enkelt inte har en berikande fritid att fylla sin tid med.

Jurister och läkare är de som dock går sist i pension enligt statistiken, men där tror jag helt enkelt att det är så att det är lite status och att de samtidigt har jobbat så mycket i alla år att de liksom inte haft tid för intressen och ett liv utanför jobbet. Jobbet har varit deras liv.

Den teorin tror jag inte alls på.

Alla läkare och jurister (t ex delägare) och andra med högstatusyrken som jag känner har en väldigt intensiv fritid och inte minst ett väldigt rikt socialt liv. Jag hade aldrig orkat ha ett så intensivt liv. Det är sommarhus, ibland flera stycken, golf och golfresor utomlands, segling, ultralöpning på elitnivå, stort nätverk/vänskapskrets, pro bonouppdrag i studentföreningar och idrottsföreningar och stora fester varje helg.

Jag tror det handlar om något annat; att man älskar sitt jobb, och känner att man får stor uppskattning för det, man kanske är en av få experter i landet eller annars är uppskattad och sedd som en auktoritet.

Ingen vanlig knegare som jag känner har jobbat en enda dag längre än de måste, t ex mina föräldrar. Mamma jobbade upp till 70 men det var enbart för pengarna och hon suckade över det varje gång jag pratade med henne.
 
För mig personligen, tyvärr måste jag säga, så har nog jobbet ett egenvärde i sig. Alltså för mig kommer nog inte fritidsintressen att helt väga upp för mitt yrkesarbetande.

För mig är det viktigt att någon väntar sig något av mig. Att det spelar roll att jag dyker upp, presterar. Att det jag gör betyder något för någon annan.

Man kan hitta sådana fritidsintressen också iofs. Men då är det väl mer i form av ideella engagemang.
 
Alla läkare och jurister (t ex delägare) och andra med högstatusyrken som jag känner har en väldigt intensiv fritid och inte minst ett väldigt rikt socialt liv. Jag hade aldrig orkat ha ett så intensivt liv. Det är sommarhus, ibland flera stycken, golf och golfresor utomlands, segling, ultralöpning på elitnivå, stort nätverk/vänskapskrets, pro bonouppdrag i studentföreningar och idrottsföreningar och stora fester varje helg.
Samtidigt så har jag aldrig sett någon bli så fri och lycklig av pensioneringen som min överklass och jurist till farfar. Han fick då tid att vara i sommarhuset på ön så mycket som han ville.
Min alkoholiserade juristpappa fick tidig och välbetald pension. Men en alkoholist har ju helt andra prioriteringar. Han seglade visserligen och satt i sitt sommarhus på en helt annan ö också.

De spelar dessutom golf också, överklassen.
En av mina släktingar på professionell nivå samtidigt med en karriär i näringslivet som civilingenjör och familjeliv med två barn.
Hur hinner de och hur orkar de, de där i överklassen?
 
Senast ändrad:
Samtidigt så har jag aldrig sett någon bli så fri och lycklig av pensioneringen som min överklass och jurist till farfar. Han fick då tid att vara i sommarhuset på ön så mycket som han ville.
Min alkoholiserade juristpappa fick tidig och välbetald pension. Men en alkoholist har ju helt andra prioriteringar. Han seglade visserligen och satt i sitt sommarhus på en helt annan ö också.

De spelar dessutom golf också, överklassen.
En av mina släktingar på professionell nivå samtidigt med en karriär i näringslivet som civilingenjör och familjeliv med två barn.
Hur hinner de och hur orkar de, de där i överklassen?
Hemhjälp/hemmafruar är nog en del i det där pusslet för många :grin:
 
Ja, jag verkligen älskar mitt jobb som geolog. Så länge min knopp och kropp klarar det har jag inga problem att fortsätta jobba bortom pensionsålder, just för att det är så roligt. De allra flesta geologer jag känner tänker på ett liknande sätt, det är liksom lite av ett kall, inte bara ett yrke och ett jobb :D Hon som lärde mig moränprovtagning mer eller mindre jobbade tills hon dog (för att hon ville det kan jag tillägga, både hon och hennes man hade så roligt att de inte ville sluta).
Det låter bekant, min pappa som jobbade/levde för mineralletning i hela sitt liv, även under perioder han hade andra jobb för ”marknaden” låg nere (typ 90-talet). Under sina 70+ år tog marknaden fart igen och pappa och hans gamla mineralletarkompisar hade några golden years där de fick återcartera områden de lämnat på 60-talet men där något gnagt i dem att det borde finnas. Den i gänget som kallades ”ynglingen” var 68 år ☺
 
Jag arbetar på ett företag som mer än en gång har anställt personer som inte längre får arbeta kvar hos sina offentliga arbetsgivare. Även i övrigt är det flera som arbetar tills de blir 70 eller mer. Ovärderlig erfarenhet för alla yngre. Jag ser det som en förmån att ha ett arbete som man trivs med och får ha kvar så länge man vill och orkar.

Minns när jag för några år sedan hade ett samtal med en försäkrings-/pensionsrådgivare som vi har genom jobbet. En ung finanskille som skulle hjälpa mig med planeringen. Det var så tydligt att han på frågan när jag ville gå i pension förväntade sig att jag skulle svara 55-60, han höll på att trilla av stolen när jag svarade 70.
 
Systemet är ju uppbyggd på att den yngre generationen betalar åt den äldre. Just nu betalar du och jag för att pigga 67-åringar ska kunna åka husbil till italien. Ska man byta system är ju frågan hur, när och varför? Du kommer betala in lika mycket till pensionssystemet oavsett vad du faktiskt får för pension eller riktålder.
Systemet är under utbyte. Det blir större och större inslag av egen inbetalning och ATP-systemet är på väg ut.
 
Min generation kommer nog inte få möjlighet att gå i pension på det viset som det fungerar idag, det kommer gissningsvis krävas en hel del eget kapital för den möjligheten.

Jag tycker mitt jobb är riktig roligt, flexibelt och utmanande men om någon hade erbjudit mig samma månatliga inbetalning på kontot utan motprestation så hade jag inte satt min fot på en arbetsplats igen.

Det jag verkligen brinner för är inget de flesta kan leva på och jag har tillräckligt med fritidsintressen för att fylla fem livstider, det skulle bli allt annat än sysslolöst/utan sammanhang om jag slapp att lönearbeta 😄

Jag försöker hitta rimliga vägar till någon slags ekonomisk trygghet både om ett år och 30 med de förutsättningar jag har. Det finns för många exempel i min absoluta närhet på människor som tagit sig igenom ett helt arbetsliv med visioner om allt de skulle göra efter 65 för sedan inte få uppleva pensionen. Livet här och nu måste också få vara viktigt, givande och roligt, dock är jag väl medveten om vilket privilegium det är att kunna resonera på det viset.
 
Jag arbetar inom tung industri på ett stort företag. Jag trivs med jobb, kollegor, skift och lön. Kommer dock inte jobba en dag mer än vad som behövs, och jag kommer förmodligen inte vara kvar på min avdelning fram tills dess då det är tungt.
Jag har på alldeles för nära håll sett släktingar som satt jobbet framför allt och därmed missat både sina egna barns och sedan även barnbarns uppväxt. Status och pengar var viktigare. När sedan pensionen äntligen skulle avnjutas så avled maken, och frun är idag en grav alkoholist. Lite extremfall kanske, men en stor motivation för mig personligen att aldrig sätta jobbet först.
 
Jag är 64. har närmare två år kvar till pension.
Är så skruttig att jag är under utredning för sjukersättning =sjukpension. Jag hade älskat att kunna jobba med det jag gjorde innan hälsan sa stopp.

Det stora bekymret är pengarna. Mina sparpengar har krympt till noll och intet. Går jag i förtida pension kommer min ordinarie pension att var minimal och jag kommer att vara fattig resten av livet. Så det alternativet är inte aktuellt. Pensionen kommer att vara liten men ändå betydligt generösare än det jag har idag.

Som sjuk har jag idag efter skatt 11-12' i månaden. Det kommer att minskas vid sjukpensionen. Med den ändringen att jag kan söka bostadstillägg (el ersättning kommer aldrig ihåg vad det heter). Enligt FK kan det eventuellt täcka upp till dagens ersättningsnivå.

Så jag ser framtiden an med rätt stor bävan. Redan idag har jag dragit ner på i stort sett allt. Kött köper jag bara när det är extrapris på färsk hel kyckling eller jag hittar billig fisk. Det blir (hej Ebba) rätt mycket korv. I år har jag orkat så landen så jag hoppas att kunna minimera matkostnaden när det grott och börjat växa. Inflationen är hög men mina pengar står kvar på samma nivå.

Det var inte det här livet jag trodde jag skulle ha när jag pluggade i Uppsala i min ungdom.
Satsar på att överleva tills min ordinarie pension.

Känns lite konstigt att ha jobbat politiskt för välfärd och jämlikhet, och leva fattig.
 
En 80-åring hade inte klarat jobba där jag jobbar. Inte en chans. Man ÄR gammal vid 70+ och borde inte behöva jobba då. Jag vill inte ha en 70+ kollega vid min sida när vi är ute, det kan bli direkt farligt för mig, den gamla kollegan och alla andra kollegor.
Fast det beror ju på bransch. Vi har flera 70+ kollegor på mitt jobb, och de är man ju glad över att lyckas få med i något projekt pga sin enorma erfarenhet. De har ju valt att fortsätta jobba, men vi andra är glada över att de vill vara kvar. I universitetsvärlden, där jag jobbar, är det sen länge ganska vanligt att professor emeriti har kvar sina arbetsrum och fortsätter forska långt efter pensionsåldern.

Fysiska yrken håller väl kanske inte kroppen för när man blir äldre, men skrivbordsyrken sätter inte åldern stop för lika snabbt.
 
Jag har svårt att se hur jag ska orka, eller snarare min kropp ska orka jobba efter 65 på min arbetsplats. Det är egentligen inte tungt eller stressigt över lag men ibland blir det det. Det händer att vi gör nått knasigt lyft eller annat i stundens hetta sas. När tid, tanke och hjälpmedel finns så är det inte tungt eller slitsamt. Men allt klaffar inte alltid som det ska och skador på oss sker då och då.
Jag hoppas kunna jobba till 65 och sen kunna gå in på timmar när jag känner för under nått år eller två till.

Min sambos jobb är inte fysiskt öht. Så länge hjärnan och fingrarna funkar så kan han jobba. Han behöver inte ens lämna hemmet för att jobba.
Det är inte omöjligt att han jobbar längre men går ner i tid.
 
Jag arbetar inom tung industri på ett stort företag. Jag trivs med jobb, kollegor, skift och lön. Kommer dock inte jobba en dag mer än vad som behövs, och jag kommer förmodligen inte vara kvar på min avdelning fram tills dess då det är tungt.
Jag har på alldeles för nära håll sett släktingar som satt jobbet framför allt och därmed missat både sina egna barns och sedan även barnbarns uppväxt. Status och pengar var viktigare. När sedan pensionen äntligen skulle avnjutas så avled maken, och frun är idag en grav alkoholist. Lite extremfall kanske, men en stor motivation för mig personligen att aldrig sätta jobbet först.

Jag tänker att det är en lite annan dimension. Jag ser snarare hur en tanke om att arbeta efter pension är ett sätt att balansera tiden under hela yrkeslivet, snarare än att jobba 40-50h per vecka i 40 år och sedan abrupt gå ner till 0h per vecka på en enda dag. Jag har sett på nära håll hur skadligt det är, det är inte så himla ovanligt att den dagen blir droppen som får livet att ta slut ganska fort.

Om man istället tänker att man ska arbeta som trådens rubrik, tills man dör, blir det ultratydligt att livet pågår för fullt redan när man kommer in på arbetsmarknaden och det finns inte en dag definierad när man är gammal när det ska börja.

(Det här med att alla ska kunna gå i pension vid exakt samma ålder är ett stort lurendrejeri, där de rika och privilegierade lurar den stora massan av kollektivanställda på både pengar och livstid under egen kontroll. Jag hoppas att det snart luckras upp och görs mer flexibelt.)
 
Jag tänker att det är en lite annan dimension. Jag ser snarare hur en tanke om att arbeta efter pension är ett sätt att balansera tiden under hela yrkeslivet, snarare än att jobba 40-50h per vecka i 40 år och sedan abrupt gå ner till 0h per vecka på en enda dag. Jag har sett på nära håll hur skadligt det är, det är inte så himla ovanligt att den dagen blir droppen som får livet att ta slut ganska fort.

Om man istället tänker att man ska arbeta som trådens rubrik, tills man dör, blir det ultratydligt att livet pågår för fullt redan när man kommer in på arbetsmarknaden och det finns inte en dag definierad när man är gammal när det ska börja.

(Det här med att alla ska kunna gå i pension vid exakt samma ålder är ett stort lurendrejeri, där de rika och privilegierade lurar den stora massan av kollektivanställda på både pengar och livstid under egen kontroll. Jag hoppas att det snart luckras upp och görs mer flexibelt.)
För mig är det inte en helt annan dimension utan helt verkliga livet och hur det ser ut för många familjer där jobbet är den viktigaste delen i livet och som ger mening till det. Jag vill inte leva så, hur andra gör och tänker bryr jag mig inte så mycket om. Känner ju dock med barn och övrig familj som "drabbas".
Sen förstår jag vad du menar, att med rätt yrke och arbetsmängd så behöver det inte bli så extremt. Men jag tror att det vanligare än vad man tror, att man lätt blir fartblind när jobbet är det viktiga och som ger ens liv mening.

Jag är säkert skadad av det jag upplevt på nära håll, och jag kommer från en väldigt utpräglad "knegarfamilj", känner inte många som sitter på kontor etc. Och har man ett väldigt fysiskt och tungt jobb så blir det svårt att relatera till "kontorsnissar" som vill jobba till döden. Lite hårddraget sådär, men jag tror du fattar min poäng. Åter igen, det här är ju väldigt personligt och hur jag tänker och resonerar, inget jag förväntar mig att andra ska tänka och följa.
 
För mig är det inte en helt annan dimension utan helt verkliga livet och hur det ser ut för många familjer där jobbet är den viktigaste delen i livet och som ger mening till det. Jag vill inte leva så, hur andra gör och tänker bryr jag mig inte så mycket om. Känner ju dock med barn och övrig familj som "drabbas".
Sen förstår jag vad du menar, att med rätt yrke och arbetsmängd så behöver det inte bli så extremt. Men jag tror att det vanligare än vad man tror, att man lätt blir fartblind när jobbet är det viktiga och som ger ens liv mening.

Jag är säkert skadad av det jag upplevt på nära håll, och jag kommer från en väldigt utpräglad "knegarfamilj", känner inte många som sitter på kontor etc. Och har man ett väldigt fysiskt och tungt jobb så blir det svårt att relatera till "kontorsnissar" som vill jobba till döden. Lite hårddraget sådär, men jag tror du fattar min poäng. Åter igen, det här är ju väldigt personligt och hur jag tänker och resonerar, inget jag förväntar mig att andra ska tänka och följa.
Jag tänker nog lite annorlunda, eller i alla fall att man kan tänka på andra sätt och inte slå i de problemen, om man får ut mycket av sina egna intressen i ett förvärvsarbete så har man mycket mindre av det behovet när man inte jobbar och kan mer helhjärtat ägna sig åt familj och andras behov.

Alltså jämfört med att först jobba 8h på ett ställe som bara dränerar energi och är tråkigt, sedan försöka hitta tid till något man gillar för att trivas och därefter kunna fokusera på andras behov.

Mest tror jag att det inte spelar någon roll för barn om anledningen att de inte prioriteras högt av sina föräldrar är förvärvsarbete, andra intressen eller andra orsaker. De förtjänar att finnas högst upp om möjligheten finns.
 
Jag tänker att det är en lite annan dimension. Jag ser snarare hur en tanke om att arbeta efter pension är ett sätt att balansera tiden under hela yrkeslivet, snarare än att jobba 40-50h per vecka i 40 år och sedan abrupt gå ner till 0h per vecka på en enda dag. Jag har sett på nära håll hur skadligt det är, det är inte så himla ovanligt att den dagen blir droppen som får livet att ta slut ganska fort.

Om man istället tänker att man ska arbeta som trådens rubrik, tills man dör, blir det ultratydligt att livet pågår för fullt redan när man kommer in på arbetsmarknaden och det finns inte en dag definierad när man är gammal när det ska börja.

(Det här med att alla ska kunna gå i pension vid exakt samma ålder är ett stort lurendrejeri, där de rika och privilegierade lurar den stora massan av kollektivanställda på både pengar och livstid under egen kontroll. Jag hoppas att det snart luckras upp och görs mer flexibelt.)
Måste man vara gammal för att kunna gå i pension och ja vad är gammal? Där emot så ser jag mer av andra sidan när det blivit pensionärer och det är resa, jaga, eftersök, fiska, snickra, skaffa får, skaffa höns mm mm, alltså saker som inte funnits tid för innan eller mycket lite tid till.

Pappa som aldrig varit utomlands ( räknar inte stena båten till Danmark som utomlands) innan han fyllde 66 år planer nu vid 72 sin femte resa utomlands med flyg och vet inte hur många bussresor han avverkat.

Ser inte faran med 40 till 0 på en dag men ser faran med att inte ha något utöver jobbet.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 806
Senast: Exile
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
5 080
Senast: Grazing
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
4 624
Senast: SiZo
·
Skola & Jobb Skriver med nytt nick här… Jag har hamnat i en, för mig, jättejobbig situation på jobbet. Vi är bara 4 personer, varav en är tf chef...
Svar
19
· Visningar
2 586
Senast: Bortglömd
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp