Jobbig 6åring

För flera år sedan gick det ett "svenska nannyjouren" på tv3. Jag tror tyvärr inte att avsnitten går att finna på web-tv. Där vill jag minnas att nannyna använde sig med framgång av en "time out"-hörna. Den som bråkade fick bara vara i hörnan och sitta där. Stack den så bars den tillbaka. Men fick förklarat för sig "Bara du lovar att vara snäll så glömmer vi bort det här!". Sen var det svårt för en del föräldrar att glömma utan de ville gärna ge en gliring om det dumma beteendet vid senare tillfällen men det fick de inte.
Sen fick ungarna hjälpa till i köket och skära grönsaker med små fruktknivar och vara duktiga. En del fick ha poängsystem och olika vecko eller dagsysslor. Jag vill minnas en fyraårig flicka som med stor möda och besvär dammsög men hon var stolt och fast det säkert inte blev perfekt gjort en dag så fick det duga för att hon ju varit duktig. Sen såg de till att göra saker tillsammans med barnen som gå ut i skogen och kolla på insekter etc med förstoringsglas, Att mycket handlade om schemaläggning och beröm. Att ungarna som var som vildsinta djur på zoo sökte och behövde ofta känna att en vuxen kontrollerade situationen bra och att de kunde släppa på sina kontrollbehov.
Jag tror dock att som förälder så blir man så trött så man ser blint på saker. Det är synd att avsnitten nog inte finns att tillgå för då kanske du kunnat ordna att någon kompis kom hem till er och låtsades vara en nanny och kanske kunde styra upp med "ögon utifrån". Men jag hoppas att du står ut. Jag har ofta slagits av att många äldre föräldrar faktiskt aldrig kan minnas att deras barn någonsin var särskilt jobbiga även om avkommorna själva kan berätta både det ena och det andra om vad omöjliga det varit och typ blivit portade i sin lokala matvarubutik för att de skrikit och rivit halva stället.
Men det blir väl förhoppningsvis så att var trotsperiod man kämpar igenom gör kärleken starkare.
Jag tycker dock det är bra att du skriver här inne då det ju är viktigt att du får tömma ur dig alla dina arga känslor som ju kan anses vara "förbjudna" men finns ju lika väl där och ofta ännu mer ju mer man tycker om någon.
Jag önskar dig all styrka och hoppas sexårsmonstret snart kliver ur sin monsterroll.
Jag antar att ni pratar om hur han upplever "allt annat" så att det inte är något som är väldigt fel som han vill ha utlopp för? Men förmodligen är det ju "bara" normal trots. Hur var ni själva som barn- ni som är föräldrar?
 
@Mirre redan i första kapitlet skriver han exempelvis om hur viktigt umgänget är. Som tumregel ska man ha att varje dag ge barnet minst fem gånger mer uppmärksamhet för positiva saker än för negativa. Studier har visat att lek, prat och uppmärksamhet från föräldrarna leder till mindre bråk och att tillsägelser och kritik leder till fler konflikter.

Hand råd till föräldrar är nästan alltid att börja där och utvärdera efter en vecka. Lägg pussel och pärlplatta, prata, läs.
 
Jag tror som flera andra skrivit att ni hamnat i en ond spiral. Jag har själv två barn som periodvis bråkar mycket med varandra och jag känner igen mig i den frustration du uttrycker.

Det jag tycker är viktigt och som ger positiv energi är att bygga en positiv relation med barnen var för sig. Har du möjlighet att göra något med bara ett barn i taget ibland? Det kan vara något så simpelt som att åka och handla, eller städa hemma, pyssla i trädgården/balkongen eller göra en liten utflykt. Det kan göra stor skillnad att få umgås i lugn och ro utan syskonet ibland (mina barn fokuserar mest på varandra om de är tillsammans).
 
Skönt och läsa att det är fler som har det likadant alla fall, men man får väl bli hårdare med vad som gäller helt enkelt. Är bara så less på allt bråkande med honom, lyfta upp honom på rummet har jag gjort ett antal gånger, men han både sparkar, bits och slåss Jag är så less så jag kräks på det snart!
Måste allt vara en maktkamp jämt?

Det är just maktkamperna jag skulle undvika till varje pris. Absolut inte införa någon regel om att barnet måste sitta stilla på sängen eller något annat innan det är ok, det handlar ju bara om makt, och är att inbjuda till maktkamp. Som barnet dessutom riskerar att ta på dödligt allvar, och slåss till sista blodsdroppen.

Stenhårda regler tror jag inte heller på, såvida man inte vill lära barnen att bli totalt oflexibla, och aldrig anpassa sig efter vad som är vettigt i en given situation. En sån vuxen skulle jag inte stå ut med, så jag skulle inte vilja att barnen blev så.

Att barn skulle leta gränser och regler hela tiden känner jag inte igen. Jag skulle nog utgå från att barnet gör sitt bästa, men inte kan bättre än så just nu. Och fundera på var barnet har lärt sig det där trista sättet att tala till andra. Med mina barn i såna lägen försöker jag uppmärksamma det bra barnet gör mer, försöka se det som att det verkar vara jobbigt att vara barnet just den perioden, och försöka att fylla på med positiv uppmärksamhet, för det kan man behöva när man har jobbigt med sig själv.

Om barnet är otrevligt skulle jag säga det, helt enkelt, att det var otrevligt sagt och att jag inte tycker om det.
 
Just det har jag faktiskt gjort idag.
Står en påse i garaget som är "slängd".
Om det är rätt eller inte kan man ju diskutera, men idag blev det så.

Pratade med dem om hur vi ska ha det här hemma, de Vr hemt med på det jag sade då, så fort de kom ut från rummet var de igång igen. SUUUCK!
Satte 6åringen i knäet för att lugna ner honom när han slog på mini. Jag var i rummet bredvid och hörde slaget.
Men han skrek ju som en stucken gris och satte sig och slickade på mig, tycker det är otroligt äckligt och sade till honom flera gånger. Men han bara fortsatte så nu är han på sitt rum.

Ett barn som slåss eller slickas skulle jag helt enkelt hålla på armslängds avstånd, eller gå därifrån. Inte skicka in på rummet, utan själv gå. Det är ju vad som händer om man är dum mot folk: de vill inte vara med en, utan går därifrån. Ta med lillasyskonet, om det är i farozonen som slagpåse.

Annars, om barnet får ett utbrott eller skriker som en stucken gris - tja, sånt händer. De lär sig behärskning med tiden.
 
Vissa barn har dessutom mer viljestyrka än andra :D

För mig blev det faktiskt en liten vändpunkt när den äldste pojken och mellanpojken bråkade om vem som skulle sitta längst fram i bilen.

Jag hade lovat mellankillen att få sitta fram och det var tydligen katastrof enligt den äldste.

Givetvis blev det ett jättebråk på parkeringen. Plötsligt säger den äldste okej då och går och sätter sig.

Då säger jag "Vet du vad L nu när du har varit duktig så går vi och köper glass". Det vart väldigt uppskattat.

Efter det har jag faktiskt då och då belönat honom med tex att få spela på min telefon och liknande när han har varit duktig. Dessutom är jag väldigt noggrann med att berömma honom när han lyssnar.

Tror att vi lite kom ur en ond cirkel där. Dessutom blev något negativt plötsligt något positivt.

Det tror jag mycket på, positiv förstärkning och beröm är mycket mer effektivt än negativa konsekvenser, vad jag vet. Alltså uppmärksamma barnet positivt när de försöker eller gör rätt, inte bara klaga när de gör fel.
 
Det tror jag mycket på, positiv förstärkning och beröm är mycket mer effektivt än negativa konsekvenser, vad jag vet. Alltså uppmärksamma barnet positivt när de försöker eller gör rätt, inte bara klaga när de gör fel.

Det finns väl inget som hindrar att man gör både och?
Mycket beröm/ belöningar när de gör rätt eller försöker göra rätt.
Gör de saker som är helt oacceptabla så ska det komma en konsekvens också, som man står fast vid.
 
Det tror jag mycket på, positiv förstärkning och beröm är mycket mer effektivt än negativa konsekvenser, vad jag vet. Alltså uppmärksamma barnet positivt när de försöker eller gör rätt, inte bara klaga när de gör fel.
Skönt att höra dig säga det. Många blir så förfärade och tycker jag mutar barnen. Kommentaren jag får är typ "Han gör som du säger bara för att han vet att han får en glass" eller "Du skall inte berömma för att han lyder dig. Det skall inte behövas".

Men jag tycker livet har blivit så mycket lättare nu. Barnen "ger med sig" så mycket fortare.

Äldste kan tom säga "Nu var jag jätteduktig eller hur? När jag plockade undan så fort du sa till". Ja du var jätteduktig svarar jag och eftersom det gick så fort så får jag tid att JAGA DIG NU. Och så busar vi en bra stund. Så gott att höra en massa skratt istället för skrik och bråk.

Fungerar godisträning på hundar så måste det väl fungera på barn också?? :D:D:D
 
Det finns väl inget som hindrar att man gör både och?
Mycket beröm/ belöningar när de gör rätt eller försöker göra rätt.
Gör de saker som är helt oacceptabla så ska det komma en konsekvens också, som man står fast vid.

Konsekvensen när barnen gör helt oacceptabla saker tycker jag för min del brukar komma av sig själv, nämligen att jag blir arg. Precis som när vuxna gör oacceptabla saker. I min värld är det en realistisk konsekvens av att göra oacceptabla saker, som förmodligen kommer bli densamma hela livet.

Som vuxen kan man ju sedan dra lite lärdom och försöka undvika just den situationen igen, om det var så att barnet inte riktigt kunde hantera den.

Att principfast stå fast vid negativa konsekvenser utöver att bli arg, oavsett vad som händer, gör jag sällan, eftersom jag tycker illa om när andra gör så mot mig.

Vi är ju sociala djur, så jag tycker normativt tryck i form av andras negativa reaktioner räcker långt, även om det såklart kan ta några gånger innan poletten trillar ner, och ännu längre innan barnet förmår behärska sina impulser.

Självklart kan man också behöva hindra barnet fysiskt om det är på väg att bli farligt, t ex om barnet är på väg ut på vägen och inte stannar när man säger stopp.
 
Skönt att höra dig säga det. Många blir så förfärade och tycker jag mutar barnen. Kommentaren jag får är typ "Han gör som du säger bara för att han vet att han får en glass" eller "Du skall inte berömma för att han lyder dig. Det skall inte behövas".

Men jag tycker livet har blivit så mycket lättare nu. Barnen "ger med sig" så mycket fortare.

Äldste kan tom säga "Nu var jag jätteduktig eller hur? När jag plockade undan så fort du sa till". Ja du var jätteduktig svarar jag och eftersom det gick så fort så får jag tid att JAGA DIG NU. Och så busar vi en bra stund. Så gott att höra en massa skratt istället för skrik och bråk.

Fungerar godisträning på hundar så måste det väl fungera på barn också?? :D:D:D

De som tycker att beröm inte ska behövas, är de likadana själva? Vill de aldrig ha tack eller uppskattning för nånting?

För mig låter det som ett ledsamt och dystert sätt att leva. Att föräldrarna blir glada och har tid och leka är ju också en konsekvens, lika mycket som att de blir arga när man gör fel. Det är ju så socialt samspel funkar, och det vore ju sorgligt om det bara blev negativa eller inga reaktioner på det man gör i livet.
 
Ett boktips är Petra Krantz Lindgrens Med känsla för barns självkänsla. Hon har även en blogg som är bra!
 
Konsekvensen när barnen gör helt oacceptabla saker tycker jag för min del brukar komma av sig själv, nämligen att jag blir arg. Precis som när vuxna gör oacceptabla saker. I min värld är det en realistisk konsekvens av att göra oacceptabla saker, som förmodligen kommer bli densamma hela livet.

Som vuxen kan man ju sedan dra lite lärdom och försöka undvika just den situationen igen, om det var så att barnet inte riktigt kunde hantera den.

Att principfast stå fast vid negativa konsekvenser utöver att bli arg, oavsett vad som händer, gör jag sällan, eftersom jag tycker illa om när andra gör så mot mig.

Vi är ju sociala djur, så jag tycker normativt tryck i form av andras negativa reaktioner räcker långt, även om det såklart kan ta några gånger innan poletten trillar ner, och ännu längre innan barnet förmår behärska sina impulser.

Självklart kan man också behöva hindra barnet fysiskt om det är på väg att bli farligt, t ex om barnet är på väg ut på vägen och inte stannar när man säger stopp.

OK men om vi tar TS exempel att X vägrar plocka undan på sitt rum. DU blir till slut arg, det hjälper inte ett dyft. Vad gör du då? Fortsätter vara arg? Går därifrån? Blir en glad mamma igen?

Jag har som sagt inga barn men är däremot betydligt äldre än mina syskon så jag har ur ett vuxet perspektiv fått se dem växa upp och av mina egna syskon så kan jag dra slutsatsen att de som aldrig fått några konsekvenser eller där man inte genomfört en hel konsekvens (i ovan exempel att man börjar "slänga" leksaker men avbryter då X blir ledsen) så har utgången inte varit den bästa men i de fall där man berömmer/ belönar samt har tydliga regler med en knuten konsekvens till som faktiskt genomförs så har de syskonen växt upp till att bli ansvarsfulla och harmoniska vuxna.
 
OK men om vi tar TS exempel att X vägrar plocka undan på sitt rum. DU blir till slut arg, det hjälper inte ett dyft. Vad gör du då? Fortsätter vara arg? Går därifrån? Blir en glad mamma igen?

Jag har som sagt inga barn men är däremot betydligt äldre än mina syskon så jag har ur ett vuxet perspektiv fått se dem växa upp och av mina egna syskon så kan jag dra slutsatsen att de som aldrig fått några konsekvenser eller där man inte genomfört en hel konsekvens (i ovan exempel att man börjar "slänga" leksaker men avbryter då X blir ledsen) så har utgången inte varit den bästa men i de fall där man berömmer/ belönar samt har tydliga regler med en knuten konsekvens till som faktiskt genomförs så har de syskonen växt upp till att bli ansvarsfulla och harmoniska vuxna.

Om det gäller att städa på rummet så skulle jag inte ta en fight om det, just eftersom det bäddar för en prestige- och maktkamp som jag inte vill ha. Det räcker så bra med andra fighter som man måste ha, i stil med hygien och farligheter. När vi städar hemma så är det inte så att alla städar sitt eget, utan när man städar så städar vi allt, oavsett vem som stökade ner det.

Om det är så stökigt i barnets rum att det inte finns plats att leka, så säger vi till att du måste plocka undan x innan du kan ta fram y, inte av princip utan för att det inte funkar att köra bil över ett golv täckt av klossar, t ex.

Negativa konsekvenser i stil med att kasta saker om barnet inte städar har jag aldrig varit med om själv, men jag skulle nog ändå uppleva mig dom hyfsat ansvarsfull. Jag tror inte det är en nödvändig förutsättning för att bli ansvarsfull som vuxen.
 
OK men om vi tar TS exempel att X vägrar plocka undan på sitt rum. DU blir till slut arg, det hjälper inte ett dyft. Vad gör du då? Fortsätter vara arg? Går därifrån? Blir en glad mamma igen?

Jag har som sagt inga barn men är däremot betydligt äldre än mina syskon så jag har ur ett vuxet perspektiv fått se dem växa upp och av mina egna syskon så kan jag dra slutsatsen att de som aldrig fått några konsekvenser eller där man inte genomfört en hel konsekvens (i ovan exempel att man börjar "slänga" leksaker men avbryter då X blir ledsen) så har utgången inte varit den bästa men i de fall där man berömmer/ belönar samt har tydliga regler med en knuten konsekvens till som faktiskt genomförs så har de syskonen växt upp till att bli ansvarsfulla och harmoniska vuxna.

Just städning är väl en sådan sak som det ofta blir tjat och gnat runt. Vi försöker komma runt det genom att städa i små omgångar. Att städa hela rummet när det knappt går att gå på golvet och när även sängen är full med leksaker är ju lite av ett övermäktigt jobb för en 6-åring. Då får man dela upp städningen, även om det tar dagar. Vi är inne på tredje dagen städning nu. Konsekvensen av att E inte plockar undan när han är färdig med något är att rummet blir stökigt. Blir rummet stökigt behöver det städas. Att städa tar tid. Tid som han hade kunnat använda till att leka och ha kul istället. Konsekvensen är alltså att städningen stjäl lektid. Behövs någon annan konsekvens?
 
Barnuppfostran, om man nu vill kalla det så (det känns nästan som hunddressyr när jag skriver ordet uppfostran...), är som mycket annat, det finns flera sätt som är rätt och det viktiga är ju att utfallet blir det önskade...
Det finns väl inget som hindrar att man gör både och?
Mycket beröm/ belöningar när de gör rätt eller försöker göra rätt.
Gör de saker som är helt oacceptabla så ska det komma en konsekvens också, som man står fast vid.
Jag håller med dig.
Min uppfattning är att barn mår bra av tydlighet och av att veta att man står för det man har sagt, oavsett om det handlar om att "vi åker till stranden när vi har städat klart" eller "det blir ingen glass/strandresa/whatever så länge rummet inte är städat" (för att ta några exempel). Jag menar om man har varit tydlig med förutsättningarna och står för det man sagt så lär sig barnet att lita på vad föräldern säger.
Innan jag själv fick barn hade jag en vän i min närhet som inte riktigt kunde stå för det hon sagt och de gränser hon satt, utan hon valde väldigt ofta att först sätta en gräns och sen ändå gå halva vägen för att barnet inte skulle bli besviket. Och min magkänsla sa mig då att det aldrig kan vara rätt mot barnet att lära det att man får igenom sin vilja, eller åtminstone till hälften, om man bara är tillräckligt bråkig/tjurig.
Detta har funkat bra hos oss och jag upplever att vi har trygga barn som både kan diskutera och argumentera för sin sak nu när de blivit större, samtidigt som de kan acceptera att nej är nej (de gånger vi anser att det ska vara så) och att gränsen står kvar ibland även om de inte håller med oss varje gång.
Det kanske kan låta militäriskt, men det är det inte.
 
OK men om vi tar TS exempel att X vägrar plocka undan på sitt rum. DU blir till slut arg, det hjälper inte ett dyft. Vad gör du då? Fortsätter vara arg? Går därifrån? Blir en glad mamma igen?
Jag tycker att man misslyckas som vuxen när man tänker att barnet SKA lyda, alltså att saker och ting ska "tas igenom" i enda syfte att vinna över barnet och få barnet att veta sin plats och lära sig att livet är ingen lek, och liknande. I situationen du beskriver så skulle målet vara att rummet ska bli städat och att barnet ska öva på att städa. I det fallet skulle jag ha lekt mig igenom det hela, typ "Städrobot, plocka upp alla bilar och lägg i lådan" osv. Tanken är i min värld att det ska bli städat OCH att vi ska behålla humöret och ha det trevligt. Jag vill inte ha en massa onödiga bråk utan lirkar hellre. Hittills har jag inte sett en enda nackdel med att köra denna princip, tvärtom upplever jag att mina barn har förtroende för att mig och inte ser mig som en motståndare.

I morse var min 8-åring superarg och ville inte gå till skolan och inte säga varför hon var arg eller gå ur sängen. Till sist sa jag att om du inte har något att prata om så tar du på dig kläderna nu och gör dig i ordning. Men jag gick ner och gjorde en frukostbricka med hennes favoritfrukost, hon hade en motig dag och behövde uppenbarligen peppas. Och efter det så tågade ungen glatt iväg till skolan. Att ta strid med en unge som egentligen behöver en väg ut och en liten positiv knuff på vägen är nog ungefär det sämsta man kan göra, enligt hur jag tänker.
 
Barnuppfostran, om man nu vill kalla det så (det känns nästan som hunddressyr när jag skriver ordet uppfostran...), är som mycket annat, det finns flera sätt som är rätt och det viktiga är ju att utfallet blir det önskade...

Jag håller med dig.
Min uppfattning är att barn mår bra av tydlighet och av att veta att man står för det man har sagt, oavsett om det handlar om att "vi åker till stranden när vi har städat klart" eller "det blir ingen glass/strandresa/whatever så länge rummet inte är städat" (för att ta några exempel). Jag menar om man har varit tydlig med förutsättningarna och står för det man sagt så lär sig barnet att lita på vad föräldern säger.
Innan jag själv fick barn hade jag en vän i min närhet som inte riktigt kunde stå för det hon sagt och de gränser hon satt, utan hon valde väldigt ofta att först sätta en gräns och sen ändå gå halva vägen för att barnet inte skulle bli besviket. Och min magkänsla sa mig då att det aldrig kan vara rätt mot barnet att lära det att man får igenom sin vilja, eller åtminstone till hälften, om man bara är tillräckligt bråkig/tjurig.
Detta har funkat bra hos oss och jag upplever att vi har trygga barn som både kan diskutera och argumentera för sin sak nu när de blivit större, samtidigt som de kan acceptera att nej är nej (de gånger vi anser att det ska vara så) och att gränsen står kvar ibland även om de inte håller med oss varje gång.
Det kanske kan låta militäriskt, men det är det inte.

Jag tänker nog snarare att jag inte är så pigg på att dra upp de där gränserna runt allting. Min devis är nog mer att absolut, man ska hålla vad man lovat, och därför är jag väldigt försiktig med att lova saker.

När det gäller t ex städning så tycker jag ju inte att det är så viktigt att städa rummet, att hela familjens strandutflykt ska hänga på om det ena barnet vill städa eller inte. Jag har ingen lust alls att sitta inne en sommardag för att jag lovat eller dragit en gräns att man måste städa innan man får åka, så därför drar jag inga såna gränser. Jag vill inte hota med konsekvenser som jag inte vill genomföra, och jag vill inte sitta inne hela dagen, låta ett barn vara utan glass när resten av familjen äter, kasta alla leksaker, eller vad annat som föreslagits.

Det beror ju på vad man är bekväm med, något vi ganska ofta gör, när barnen inte vill komma/byta blöja/sätta sig i vagnen, eller vad det nu är, är att de får alternativen "Gå själv, eller så bär jag", och sånt genomför jag om det är bråttom (man måste ju byta blöja när man har bajsat, t ex, vare sig man vill eller inte), men jag vet inte om det är en gränsdragning riktigt, däremot såklart ett tillfälle jag som vuxen utnyttjar mitt övertag över barnet för att få det att göra saker mot sin vilja, ungefär som att utnyttja möjligheten att stoppa en utflykt eller kasta barnets saker som ett maktmedel för att få barnet att städa mot sin vilja.

Och sen är jag nog för att väldigt lite är hugget i sten - ändras omständigheterna, eller det kommer nya förslag eller vettiga argument, så kan jag nog tänka mig att ändra på väldigt mycket, inte hålla fast för sakens skull, utan i så fall för att jag tycker den ursprungliga planen fortfarande är den bästa. Det är också en anledning till att jag inte är så glad i att dra gränser och göra löften som jag sen måste följa. Det skulle ju förstås krävas enormt bra argument till varför en bajsblöja inte borde bytas. ;)
 
Det kanske låter som att jag har byggt stenmurar som gränser, som är omöjliga att rubba. Det är inte så - i de allra flesta fall. Och de fall som är orubbliga handlar om barnens säkerhet, t.ex så är det strängeligen förbjudet för barnen att gå in till hästarna i hagen ensamma. (nåja, de stora får hämta sina ponnyer själva numera, men gränsen har funnits så länge vi har haft barnen...)

Det är ju också så att man, precis som du skriver @Mabuse inte ska lova eller "hota med" något som man inte kan tänka sig att genomföra utan man får liksom lära sig själv att tänka sig för, både uppåt och neråt. Och viss flexibilitet behöver man ju ha. Jag brukar ta det där med önskemål om godis i affären som exempel. Våra barn har ibland frågat om vi inte kan köpa lite godis, när vi har handlat. Vissa gånger har svaret varit ja, andra gånger har jag sagt nej. Det jag har uppskattat är att det inte har tjatats, utan att de faktiskt har kunnat acceptera ett nej.
Sen tycker jag att det är viktigt att man inte blir en nejsägare rakt över, utan att man faktiskt tänker efter ifall det där nejet verkligen är nödvändigt. Ibland kan det ju bara så att man säger nej av ren reflex och det är ju svårt att motivera i efterhand...

Tanken bakom exemplet med stranden var att stranden skulle vara en bonus när barnen gjort sitt. Och motsatt, att resan brinner inne om man inte gör det man ska göra. Kanske var det ett dåligt exempel, men i min tanke var det en morot för att få saker gjorda vs indragen morot för att det inte blev gjort. Och att man då inte ska ge barnet halva moroten trots att uppgiften inte är utförd.

Nu är ju mina barn lite äldre och man glömmer fort, så jag har svårt att ta bra exempel som rör mindre barn. Men t.ex i somras ville mina döttrar bjuda hem sina kompisar på lite "party", som de skulle ha ute på logen. Och där behövde röjas först. Då var förutsättningen att om de vill ha party får de också se till att det blir röjt. Och det gjorde de, med stor iver! :D Hade de gnällt och struntat i att röja, så hade det inte blivit något party. Förutsättningarna givna, valet låg hos barnen.

Sen är det ju ganska stor variation mellan barnen, hur mycket styrning de behöver. Ju fler olika barn man träffar, desto fler varianter på detta lär man möta... Och vi föräldrar har också olika personlighet, vilket gör att olika metoder fungerar olika bra för oss också.
 

Liknande trådar

Relationer För min mentala hälsas skull så söker jag objektiva tolkningar kring det nyligen utbrutna WW3 mellan mig och min karl. Konflikten...
19 20 21
Svar
410
· Visningar
38 010
Övr. Barn Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade...
2 3 4
Svar
78
· Visningar
20 365
Senast: Zewz
·
Övr. Barn Ska försöka fatta mig kort, vi är en normal familj med jobb och 3 barn. 1 pojke på 15 med Autism och drag av ADD. Förmodligen någon form...
20 21 22
Svar
427
· Visningar
59 567
Senast: lundsbo
·
Småbarn Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka)...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
14 179
Senast: TinyWiny
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp