Kvinnor: Känner ni er trygga utomhus?

[pepp]

Diskuterade ämnet med en bekant. Är du som kvinna trygg utomhus, oberoende av plats och tid på dygnet? Om inte, när, var och varför känner du dig otrygg?

I år har jag rört mig mycket mer ute på olika platser, vid olika tider på dygnet än vad jag någonsin gjort tidigare. Samtidigt har jag insett att jag känner mig trygg oavsett var jag är och vilken tid på dygnet det än är, om två faktorer är uppfyllda; Det finns människor i rörelse och det inte är halt ute. Mitt lokalsinne är nämligen totalt obefintligt, och mitt ena knä är rätt trasigt....
Oavsett om jag ska till stallet en onsdag kl. 14, eller är på väg hem från Stureplan en lördag kl. 03, så är det liksom inga problem, har jag gladeligen insett. Bästa är att ta med partykänslan från klubben hem till dörren med musiken dånande i öronen på högsta volym!

Min bekanta blev alldeles chokad, speciellt som jag bor i en kommun som är riks-ökänd för kriminalitet, misär, segregation o.dyl. Hen kunde inte för sitt liv förstå hur jag som ung kvinna, och dessutom rätt liten till växten, kunde känna mig trygg någonstans efter mörkrets inbrott, och dessutom med musik i hörlurarna på högsta volym.
Kom i samma veva även att tänka på att flera av mina tjejkompisar faktiskt känner obehag eller rent av rädsla över att röra sig utomhus efter mörkrets inbrott. De tar taxi från dörr till dörr, aldrig i livet att de skulle gå ens 100 m eller än mindre åka kommunalt ute på kvällstid. Oavsett var de befinner sig någonstans och om det finns människor kring eller inte. Man hör ju inte heller helt sällan på nyheterna att statistisk bekräftar detta, att många tjejer och kvinnor känner en stor otrygghet kring att röra sig utomhus, särskilt efter mörkrets inbrott.

Men hur ser det ut här på Buke? Är det lika dystert som statistiken säger?

Jag är trygg. Går ofta ensam hem från krogen, promenader i mörkret med musik.

Orkar inte gå runt att oroa mig och vara rädd.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag skulle inte säga att jag går runt och är rädd dagligen, men jag försöker vara lite vaksam och läsa av situationer. Gillar inte när män i flock cirkulerar runt centralen sent på nätterna. Där registrerar jag om de kollar av mig, undviker att hålla telefonen i handen och håller mig lite skärpt. Jag vet att många kan bära kniv och vara påtända av div grejer. Flera vänner har blivit knivrånade senaste åren. En gång när jag blev inringad var tunnelbanans vakter var snabbt framme och kollade av vilket kändes tryggt.

Personligen skulle jag inte gå ensam på ngn bakgatan vid Medis, Södra Station och Fridhemsplan. Det är nog de ställen jag känner mig mest otrygg på. På Stureplan är det alltid så mkt folk så jag känner mig trygg även om jag fattar att det troligen är ologiskt. Känner mig också trygg i mitt kvarter, vilket kanske också är ologiskt eftersom det häromdagen var ett grovt rån i porten bredvid.

Tillägg: Mörkrädd är jag dock inte alls.

 

[gul_zebra]

Oj, det var ändå en inte helt obetydlig andel som verkar känna sig väldigt otrygga ute. Vad ledsamt att läsa Ni som (jag uppfattar det), uttrycker att ni är "90% trygga på 99% av alla platser och tidpunkter" kan jag helt och hållet relatera till, så var jag i viss mån tidigare. Däremot ni som anger att ni är allmänt otrygga och rädda för att gå ute när det är mörkt, är det inte väldigt begränsande och jobbigt att ständigt känna så? Och framförallt, varför känner ni så? Har ni något trauma i bagaget som gör att ni känner så? Jag vet att rädsla är allt annat än rationellt, men att liksom känna sig så rädd bara det finns risk att möta män ute, måste ju vara helt fruktansvärt. Kan knappt föreställa mig hur det måste kännas.

Inser samtidigt hur extremt lyckligt lottad jag är som trots otaliga trauman under flertal år, med killar som gärningsman, kan ha en så totalt obrydd inställning idag...

Jag förstår inte hur det här kan vara något nytt? Att kvinnor begränsas av män är ju typ den del av patriarkatet som det pratats mest om genom åren, exempelvis när polisen gick ut med att kvinnor inte borde jogga ensamma med musik i lurarna efter att en kvinna mördades. Speciellt när det gäller våldtäkter lägger man ju allt ansvar på kvinnor att skydda sig.

Själv har jag ju vuxit upp med att få veta att jag är oknullbar pga min storlek, så jag har aldrig behövt vara rädd för våldtäkt på det vis som kvinnor generellt. Jag vet intellektuellt att jag visst kan våldtas och jag har stött på tillfällen där risken funnits, senast i somras stötte jag på en riktigt obehaglig jävel, men i bakhuvudet sitter ändå att jag inte är knullbar.
Däremot har jag blivit trakasserad och misshandlad, och jag har blivit det tillräckligt ofta för att sätta samband mellan arg man=misshandel, och full skränig man=potentiellt arg man=potentiell misshandel.

Jag går dock ut ändå. Får höra ofta av pappa att jag inte borde gå ut själv om kvällarna, konstaterar varje gång att jag inte tänker låta män hålla mig inlåst. Jag må vara rädd men jag tänker inte låta rädslan styra. Tar hellre en omväg runt otäcka män än att inte gå ut alls.

 

[Pudlan]

Diskuterade ämnet med en bekant. Är du som kvinna trygg utomhus, oberoende av plats och tid på dygnet? Om inte, när, var och varför känner du dig otrygg?

I år har jag rört mig mycket mer ute på olika platser, vid olika tider på dygnet än vad jag någonsin gjort tidigare. Samtidigt har jag insett att jag känner mig trygg oavsett var jag är och vilken tid på dygnet det än är, om två faktorer är uppfyllda; Det finns människor i rörelse och det inte är halt ute. Mitt lokalsinne är nämligen totalt obefintligt, och mitt ena knä är rätt trasigt....
Oavsett om jag ska till stallet en onsdag kl. 14, eller är på väg hem från Stureplan en lördag kl. 03, så är det liksom inga problem, har jag gladeligen insett. Bästa är att ta med partykänslan från klubben hem till dörren med musiken dånande i öronen på högsta volym!

Min bekanta blev alldeles chokad, speciellt som jag bor i en kommun som är riks-ökänd för kriminalitet, misär, segregation o.dyl. Hen kunde inte för sitt liv förstå hur jag som ung kvinna, och dessutom rätt liten till växten, kunde känna mig trygg någonstans efter mörkrets inbrott, och dessutom med musik i hörlurarna på högsta volym.
Kom i samma veva även att tänka på att flera av mina tjejkompisar faktiskt känner obehag eller rent av rädsla över att röra sig utomhus efter mörkrets inbrott. De tar taxi från dörr till dörr, aldrig i livet att de skulle gå ens 100 m eller än mindre åka kommunalt ute på kvällstid. Oavsett var de befinner sig någonstans och om det finns människor kring eller inte. Man hör ju inte heller helt sällan på nyheterna att statistisk bekräftar detta, att många tjejer och kvinnor känner en stor otrygghet kring att röra sig utomhus, särskilt efter mörkrets inbrott.

Men hur ser det ut här på Buke? Är det lika dystert som statistiken säger?

Rör mig hällst inte i ”stan” i skymning eller mörker ensam. Absolut inte med lurar i öronen! Man måste höra om det närmar sig någon! Det är ett mindre trevligt ungdoms gäng som huserar där. Unga skitungar dom har föräldrar som styr droghandel i stan. Haffa (polisen) gör inget större för de har stängt och bara bemannat dagtid några dagar i veckan.
Handlarna kämpar och hyrt in väktare som ynglingarna ger sig på..

På landet där jag bor rör jag mig obehindrat vilken tid som på dygnet.
och ungdoms gänget från stan åkte ut och huserade en kort tid vid ett sommar hus men med gemensamma krafter med grannarna så återvänder de nog aldrig igen så som det var i ”stan” när farsan var ung. Alla viste vems inge han var. Det vad inte bara av ondo.

 

[Magnum]

Tack för din förklaring! Nu förstår jag mycket bättre.

Kan tillägga,
Att jag är inte mörkrädd, alls.

Jag är rädd för folk Halvt på skämt halvt på allvar.

 

[fejt]

Oj, det var ändå en inte helt obetydlig andel som verkar känna sig väldigt otrygga ute. Vad ledsamt att läsa Ni som (jag uppfattar det), uttrycker att ni är "90% trygga på 99% av alla platser och tidpunkter" kan jag helt och hållet relatera till, så var jag i viss mån tidigare. Däremot ni som anger att ni är allmänt otrygga och rädda för att gå ute när det är mörkt, är det inte väldigt begränsande och jobbigt att ständigt känna så? Och framförallt, varför känner ni så? Har ni något trauma i bagaget som gör att ni känner så? Jag vet att rädsla är allt annat än rationellt, men att liksom känna sig så rädd bara det finns risk att möta män ute, måste ju vara helt fruktansvärt. Kan knappt föreställa mig hur det måste kännas.

Inser samtidigt hur extremt lyckligt lottad jag är som trots otaliga trauman under flertal år, med killar som gärningsman, kan ha en så totalt obrydd inställning idag...

Det är fullt rimligt (och trodde jag välkänt) att både män och kvinnor känner otrygghet eller rädsla för okända män på öde platser.
Personligen värderar jag inte min otrygghet i procent och den har varken med mörkerrädsla eller specifika trauman att göra. Otrygghet kan också vara att känna obehag och äckel över att bli stirrad på eller kommenterad.
Jag är ganska övertygad om att de flesta som hävdar att de i som vardag inte låter sig på påverkas av mäns våld har sina skyddsbeteenden så djupt rotade att de inte reflekterar över dem. Att vara på sin vakt och begränsa sig är normaliserat.

 

[Dressyrtjejen_97]

Det är fullt rimligt (och trodde jag välkänt) att både män och kvinnor känner otrygghet eller rädsla för okända män på öde platser.
Personligen värderar jag inte min otrygghet i procent och den har varken med mörkerrädsla eller specifika trauman att göra. Otrygghet kan också vara att känna obehag och äckel över att bli stirrad på eller kommenterad.
Jag är ganska övertygad om att de flesta som hävdar att de i som vardag inte låter sig på påverkas av mäns våld har sina skyddsbeteenden så djupt rotade att de inte reflekterar över dem. Att vara på sin vakt och begränsa sig är normaliserat.

Nja, jag håller inte helt med där. Eller kanske om man håller det på ett generellt plan, men det finns många undantag också, tror jag. Kan bara exemplifiera med mig själv nu. Var på väg hem från en fest i stan för kanske 1 månad sedan. Från tåget och halva vägen hem genom Byhåla hade jag en av mina fd. värsta mobbare hack i häl, en person som hotat mig med knivar och tändare på veckobasis i 1.5 års tid, tillika en person av relativt "respektingivande storlek" (ca. 200 cm/100 kg). I couldn't care less om att han var 2.5 m bakom mig. Jag kände mig inte det minsta obehagad av det, faktiskt.
(Om någon nu undrar hur jag visste det fast jag gick med musik i hörlurarna; Även om jag har hög volym så har jag aldrig så hög att jag t.ex. inte alls hör att bilar kommer etc. Därför hörde jag lite svagt att jag hade någon bakom mig, och av skuggorna att döma en man modell större. Med tanke på Hålans inskränkthet och tidpunkten var jag inte främmande för att det kunde vara han, även innan jag såg det när han vek av åt ett annat håll.)

Just ovanstående är väl något av ett extremt exempel, men även om jag (tyvärr) vet flertalet tjejkompisar som känner ett stort obehag, vet jag också många som inte gör det, eller möjligen på nivån "jag har bara medelhög volym i lurarna" typ så. Bland killarna tycker jag de flesta verkar rätt obrydda. Så absolut att det resonemang du för fram kan appliceras på många, men långt ifrån alla ändå.

 

[Raderad medlem 68338]

Sorry @Dressyrtjejen_97 men förstår inte vad du vill ha sagt med din text?

Tex detta:

Med tanke på Hålans inskränkthet och tidpunkten var jag inte främmande för att det kunde vara han, även innan jag såg det när han vek av åt ett annat håll.)

Vad har "hålans inskränkthet" att göra med vilken person som gick bakom dig?

 

[fejt]

Nja, jag håller inte helt med där. Eller kanske om man håller det på ett generellt plan, men det finns många undantag också, tror jag. Kan bara exemplifiera med mig själv nu. Var på väg hem från en fest i stan för kanske 1 månad sedan. Från tåget och halva vägen hem genom Byhåla hade jag en av mina fd. värsta mobbare hack i häl, en person som hotat mig med knivar och tändare på veckobasis i 1.5 års tid, tillika en person av relativt "respektingivande storlek" (ca. 200 cm/100 kg). I couldn't care less om att han var 2.5 m bakom mig. Jag kände mig inte det minsta obehagad av det, faktiskt.
(Om någon nu undrar hur jag visste det fast jag gick med musik i hörlurarna; Även om jag har hög volym så har jag aldrig så hög att jag t.ex. inte alls hör att bilar kommer etc. Därför hörde jag lite svagt att jag hade någon bakom mig, och av skuggorna att döma en man modell större. Med tanke på Hålans inskränkthet och tidpunkten var jag inte främmande för att det kunde vara han, även innan jag såg det när han vek av åt ett annat håll.)

Just ovanstående är väl något av ett extremt exempel, men även om jag (tyvärr) vet flertalet tjejkompisar som känner ett stort obehag, vet jag också många som inte gör det, eller möjligen på nivån "jag har bara medelhög volym i lurarna" typ så. Bland killarna tycker jag de flesta verkar rätt obrydda. Så absolut att det resonemang du för fram kan appliceras på många, men långt ifrån alla ändå.

Jag skrev "de flesta" i mitt inlägg. Dina känslor är naturligtvis dina egna.
Men jag invänder starkt mot det du skriver om att de flesta killar verkar rätt obrydda som något slags bevis på hur de verkligen känner. Att utåt visa sig brydd, rädd och osäker ingår inte direkt i mansnormen. Jag tror att en anonym statistisk undersökning helt säkert skulle motbevisa din teori.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag skrev "de flesta" i mitt inlägg. Dina känslor är naturligtvis dina egna.
Men jag invänder starkt mot det du skriver om att de flesta killar verkar rätt obrydda som något slags bevis på hur de verkligen känner. Att utåt visa sig brydd, rädd och osäker ingår inte direkt i mansnormen. Jag tror att en anonym statistisk undersökning helt säkert skulle motbevisa din teori.

Precis!
Ska man ser krasst på det så är ju risken större att bli rånad/misshandlad högre för killar. Jag har två bra killkompisar som blivit brutalt rånade på väg hem från middag/krogen. Den ena redan vid 19-tiden (även om tiden egentligen inte ska vara relevant, man ska liksom inte bli rånad oavsett tidpunkt).
Klart som fan att killar blir rädda också. Sen att vissa killar/män kanske pga mansnormen inte vill visa det utan kör på med nån slags matcho-man-attityd har ju inte med den reella rädslan att göra. Alls!

 

[MJLee]

Jag är rädd för att jag ska begå ett brott om jag råkar stöta på snorungar som spelar schlager och slänger något på dom och blir anklagad för olaga hot och skadegörelse. Iofs kan jag inte pricka rätt så det kommer hamna någon helt annanstans, om jag har riktig otur på någon av dem.

Däremot ute i skogen skulle jag aldrig gå själv. Jag har noll lokalsinne och mörkerseende. Så jag skulle gå vilse direkt och irra runt, runt. Och även om jag hade mobil med mig skulle jag aldrig kunna förklara var jag befann mig. Missing People here we come

Däremot i Stockholm nej. Nu är jag inte ute på kvällarna särskilt mycket så det är mest jobbigt att sitta på Slussen och vänta på t-banan med en massa fulla människor - värsta någonsin var när någon precis bredvid var så full att han spydde ner både sig själv och mig innan jag hann hoppa undan. Det var vidrigt Ingen idé att ens prata om ersättning eftersom han var helt okontaktbar. För hans egen skull hoppas jag han omhändertogs.

Var hos en kompis på nyårsfest i Rinkeby för ett antal år sedan och gick sedan till t-banan. Inga problem, även om det var skönt att det var olika grupper av ungdomar som vandrade runt. Rent krasst. Min mobil får de gärna ta eftersom jag antagligen skulle få ut en bättre på försäkringen, bankomatkortet har jag aldrig mycket pengar på. Skulle bara lämna över allt. Inget muck eller säga något. Det värsta är nog id-kortet isof. Våldtäkt? Nja, överfallsvåldtäkterna är en mycken liten del av de som förekommer, den överväldigande majoriteten är någon man träffar i sociala sammanhang.

En liten utvikning. Har ibland undrat över utomhus överfallsvåldtäkter på vintern. Det kan inte vara lätt att dra ut den i kylan och bibehålla stånd?

 

[Raderad medlem 68338]

Ingen idé att ens prata om ersättning eftersom han var helt okontaktbar. För hans egen skull hoppas jag han omhändertogs.

Hoppas att du ringde på tunnelbanans (vakternas) akutnummer! En sån person är ju dels en fara för sig själv, men också ett lätt offer att råna tex och måste ju omhändertas.

 

[MJLee]

Hoppas att du ringde på tunnelbanans (vakternas) akutnummer! En sån person är ju dels en fara för sig själv, men också ett lätt offer att råna tex och måste ju omhändertas.

Får tyvärr erkänna att jag inte gjorde det utan ville bara hem så fort som möjligt och duscha, tvätta håret och slänga kläderna i en påse i tvättkorgen. Tyvärr. Öht tycker jag Slussen är värre än T-Centralen eftersom det inte finns lika mycket vakter/personal på plats.

 

[Raderad medlem 68338]

Får tyvärr erkänna att jag inte gjorde det utan ville bara hem så fort som möjligt och duscha, tvätta håret och slänga kläderna i en påse i tvättkorgen. Tyvärr. Öht tycker jag Slussen är värre än T-Centralen eftersom det inte finns lika mycket vakter/personal på plats.

Förstår din reaktion men till nästa gång, ring numret bara så att vakterna kan komma och göra en bedömning (omhänderta, ringa 112 eller likn).
Min kompis såg en nedspydd kille ligga utslagen på perrongen i Gamla Stan. Folk går bara förbi, några stannar och tittar och går vidare Hon går fram och ringer efter hjälp. Visade sig sen att killen inte alls var full utan hade blivit allvarligt sjuk. Och ÄVEN om det "bara" är fylla tex så kan ju personen behöva hjälp. Tex kan det ju vara akut att lägga personen i sidoläge.

 

[Migo]

Ju längre bort från folk desto tryggare känner jag mig. Har aldrig ens tänkt tanken på att det inte skulle vara tryggt hemma i skogarna, men skulle aldrig röra mig på ett motionsspår i stan...

 

[Pudlan]

Kan tillägga,
Att jag är inte mörkrädd, alls.

Jag är rädd för folk Halvt på skämt halvt på allvar.

Håller helt med dig!
Är inte mörkrädd. Varit ute och gått nästan 5 km på skogsvägar nyss i obygden.
Undviker gång o cyckelvägarna.

 

[Dressyrtjejen_97]

Sorry @Dressyrtjejen_97 men förstår inte vad du vill ha sagt med din text?

Tex detta:



Vad har "hålans inskränkthet" att göra med vilken person som gick bakom dig?

Att jag på ett ungefär kunde lista ut vem det var jag hade bakom mig

 

[Fruentimber]

Oj, det var ändå en inte helt obetydlig andel som verkar känna sig väldigt otrygga ute. Vad ledsamt att läsa Ni som (jag uppfattar det), uttrycker att ni är "90% trygga på 99% av alla platser och tidpunkter" kan jag helt och hållet relatera till, så var jag i viss mån tidigare. Däremot ni som anger att ni är allmänt otrygga och rädda för att gå ute när det är mörkt, är det inte väldigt begränsande och jobbigt att ständigt känna så? Och framförallt, varför känner ni så? Har ni något trauma i bagaget som gör att ni känner så? Jag vet att rädsla är allt annat än rationellt, men att liksom känna sig så rädd bara det finns risk att möta män ute, måste ju vara helt fruktansvärt. Kan knappt föreställa mig hur det måste kännas.

Inser samtidigt hur extremt lyckligt lottad jag är som trots otaliga trauman under flertal år, med killar som gärningsman, kan ha en så totalt obrydd inställning idag...

Jag är inte på något sätt mörkrädd, vill jag poängtera. Jag bor på landet och kan gå rakt ut i skogen vilken tidpunkt som helst under dygnet. Rädslan gäller män, specifikt män i grupp. Är jag i stan och ska sova hos mamma måste jag ta mig igenom en park där flera rån, våldtäkter och våldtäktsförsök skett. Givetvis blir jag då väldigt vaksam. Det har inte med något trauma att göra då jag själv inte råkat ut för något personligen, men det känns ärligt talat lite som att du bott under en sten som tycker det är så förbluffande att kvinnor känner sig osäkra ensamma utomhus efter mörkets inträde.

 

[Jenka]

Det stör mig dock att jag känner skillnad i trygghet (vissa tillfällen) jämfört med när jag hade större hund.

 

[Spyro192]

Jobbar natt så jag känner mig trygg i min arbetssituation. Dock är jag som mest otrygg i skogen och helt trygg i stan. Otryggheten ligger i att jag inte ser min eventuella mördare typ: varulv, vampyr, spöke. Sånt som inte finns! Men jag upplever mig mer trygg när det finns gatlyktor.