Min bäbis dog

[Michellan95]

Det är så ofattbart att barn kan dö innan de ens har lämnat magen livet är så skört.
Har tänkt mycket på er och mitt i sorgen är det fint att ni har en så klok och förstående stora syster

 

[Ray]

Spammar min egen tråd...
Det får man tänker jag. För man kan ju välja om man vill läsa då.
Läser lite bloggar som ni tipsat om. Känner igen det mesta. Känslor följer mönster. Sorg har stadier.
Många bestämmer sig genast för att bli gravida igen. Logiskt- man ville ju ha ett barn .
Jag mår dåligt över att jag känner nej.
Jo jag ville ha ett barn till. Fick missfall, kände mig motarbetad, men bet ihop. Var glad att bli gravid igen. Kämpat mig igenom en lång vinter med jobb. Trött, foglossning,.nästäppa...
Sen detta avslut. Jag låg på operationsbordet och lovade mig själv att det blir inte mer. Jag orkar inte. Jag nöjer mig med ett barn. Gud har tagit två- han vill nog inte att jag ska ha fler.
Känner mig som en skit mot dottern som tycker jag ska trolla fram en ny syster ur tjockmagen. ..

 

[giovanna]

Spammar min egen tråd...
Det får man tänker jag. För man kan ju välja om man vill läsa då.
Läser lite bloggar som ni tipsat om. Känner igen det mesta. Känslor följer mönster. Sorg har stadier.
Många bestämmer sig genast för att bli gravida igen. Logiskt- man ville ju ha ett barn .
Jag mår dåligt över att jag känner nej.
Jo jag ville ha ett barn till. Fick missfall, kände mig motarbetad, men bet ihop. Var glad att bli gravid igen. Kämpat mig igenom en lång vinter med jobb. Trött, foglossning,.nästäppa...
Sen detta avslut. Jag låg på operationsbordet och lovade mig själv att det blir inte mer. Jag orkar inte. Jag nöjer mig med ett barn. Gud har tagit två- han vill nog inte att jag ska ha fler.
Känner mig som en skit mot dottern som tycker jag ska trolla fram en ny syster ur tjockmagen. ..

Fast det är inte alls konstigt att du känner att du inte orkar tycker jag. Om det skulle hända mig skulle jag inte heller vilja försöka igen, har ju också ett barn sedan innan men fick missfall innan den här graviditeten.
Det är såklart en jättepress, både fysiskt och psykiskt att gå igenom en graviditet, och efter det du har varit med om ökar ju den pressen något kopiöst.

Det du har gått igenom är mer än någon borde behöva och jag hoppas att du nu får lugn och ro att försöka läka ihop

Om du sedan om ett tag skulle vilja försöka få barn igen, det vet ingen och det gör dig varken till en bättre eller sämre människa.

 

[ainasoja]

@Ray du får spamma hur mycket du vill!

Ni har gått igenom något som är ofattbart och oerhört tragiskt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att genomgå det.

Stor kram på er allihop

 

[Ray]

Fast det är inte alls konstigt att du känner att du inte orkar tycker jag. Om det skulle hända mig skulle jag inte heller vilja försöka igen, har ju också ett barn sedan innan men fick missfall innan den här graviditeten.
Det är såklart en jättepress, både fysiskt och psykiskt att gå igenom en graviditet, och efter det du har varit med om ökar ju den pressen något kopiöst.

Det du har gått igenom är mer än någon borde behöva och jag hoppas att du nu får lugn och ro att försöka läka ihop

Om du sedan om ett tag skulle vilja försöka få barn igen, det vet ingen och det gör dig varken till en bättre eller sämre människa.

Nej det är sant som du säger.
Men man är väl inte så logisk i sina känslor.

Jag hysteribölade mitt i förlossningen för att lillasyster inte skulle kunna ta hand om marsvinet som stora tjejen så gentilt skänkt åt henne. Och sambon upplyste mig ömt om att bäbisar inte kan ta hand om marsvin och innan hon varit stor nog att göra det kan marsvinet mycket väl ha dött... Det kändes ändå som ett gigantiskt svek...

 

[Bambi]

Åh, så sorgligt, jag beklagar

Så mycket fint och klokt ni säger och tänker. Min viktigaste erfarenhet från sorgearbete är att våga känna, i den mån det går. Och trösten att när det känns som värst, så blir det alltid bättre någon gång

 

[Meggan]

Spammar min egen tråd...
Det får man tänker jag. För man kan ju välja om man vill läsa då.
Läser lite bloggar som ni tipsat om. Känner igen det mesta. Känslor följer mönster. Sorg har stadier.
Många bestämmer sig genast för att bli gravida igen. Logiskt- man ville ju ha ett barn .
Jag mår dåligt över att jag känner nej.
Jo jag ville ha ett barn till. Fick missfall, kände mig motarbetad, men bet ihop. Var glad att bli gravid igen. Kämpat mig igenom en lång vinter med jobb. Trött, foglossning,.nästäppa...
Sen detta avslut. Jag låg på operationsbordet och lovade mig själv att det blir inte mer. Jag orkar inte. Jag nöjer mig med ett barn. Gud har tagit två- han vill nog inte att jag ska ha fler.
Känner mig som en skit mot dottern som tycker jag ska trolla fram en ny syster ur tjockmagen. ..

Men kära du, fundera inte ens på det nu, alla känslor är ju på för fullt, massor av sorgearbete att gå igenom vem kan ta rationella beslut i det tillståndet? Tillåt dig att bara vara, känna , och överleva just nu resten kan vänta . Kram

 

[Tualma]

Mitt allra varmaste deltagande i er stora sorg. Vilken fruktansvärda upplevelse och vilken hemsk förlossning. Så ofattbart! Ord är verkligen otillräckliga...
Du skriver så vackert och insiktsfullt, @Ray. Och så kloka, kloka storasyster. Det är så att hjärtat brister!
Jag har varit gravid åtta gånger, men har fyra levande barn. De ofödda (långt ifrån fullgångna) barnen kommer ibland till mig i drömmen, ofta är de i tvåårsåldern i mina drömmar. Det är väl för att jag ska bearbeta, men det känns fint på något sätt. Som om de fortfarande finns med mig...
Kanske kommer er vackra prinsessa och hälsar på i drömmarnas värld ibland så småningom.
Ta hand om varandra. Sörj på ert eget vis. Ibland är man ledsen för något som verkar obetydligt i sammanhanget, precis som du berättar. Men, alla känslor, stort och smått får plats i sorgens rum. Det finns inga rätt och fel. Många, många kramar

 

[Ray]

Det var en äldre herre på operationsavdelningen. Han hade skägg och svans i håret och såg mer ut som en matros på ett fartyg än en sjuksköterska.
Han och hans fru förlorade sitt första barn. Och han sa så klokt att det blir bättre. Man glömmer inte men det blir bättre.
This too shall pass.
Hjälpte min sambo mycket! Just att bara flyktigt träffa någon som varit med om samma och trovärdigt kan säga att det blir bättre.

 

[Ray]

Mitt allra varmaste deltagande i er stora sorg. Vilken fruktansvärda upplevelse och vilken hemsk förlossning. Så ofattbart! Ord är verkligen otillräckliga...
Du skriver så vackert och insiktsfullt, @Ray. Och så kloka, kloka storasyster. Det är så att hjärtat brister!
Jag har varit gravid åtta gånger, men har fyra levande barn. De ofödda (långt ifrån fullgångna) barnen kommer ibland till mig i drömmen, ofta är de i tvåårsåldern i mina drömmar. Det är väl för att jag ska bearbeta, men det känns fint på något sätt. Som om de fortfarande finns med mig...
Kanske kommer er vackra prinsessa och hälsar på i drömmarnas värld ibland så småningom.
Ta hand om varandra. Sörj på ert eget vis. Ibland är man ledsen för något som verkar obetydligt i sammanhanget, precis som du berättar. Men, alla känslor, stort och smått får plats i sorgens rum. Det finns inga rätt och fel. Många, många kramar

 

[lady_vip]

Jag är inte själv mamma, men har mött flera som varit med om liknande tragedier som er, i mitt förra arbete med att dela ut gravar. Det jag lärt mig är att det finns inga rätt och fel, alla hanterar sorgen på sitt vis.
Den mamman jag träffade senast gjorde en sen abort pga kromosomfel, för henne blev det viktigt att prata med en präst som tog sig tid för henne när mödravården inte förstod hennes våndor. Ni verkar ha fått fin hjälp och kanske inte är i behov av mer, men för henne hjälpte det att prata om "livets mening".

Beklagar er stora sorg, så ofattbart och sorgligt

 

[Ray]

The lord works in mysterius ways. ..
Jo jag skulle gärna prata med en präst. För det är just livets förgänglighet som är det jobbiga. Och att man tror att man planerar och kontrollerar tillvaron- och blir påmind om att man egentligen inte har någon kontroll alls.

 

[lil-sis]

Spammar min egen tråd...
Det får man tänker jag. För man kan ju välja om man vill läsa då.
Läser lite bloggar som ni tipsat om. Känner igen det mesta. Känslor följer mönster. Sorg har stadier.
Många bestämmer sig genast för att bli gravida igen. Logiskt- man ville ju ha ett barn .
Jag mår dåligt över att jag känner nej.
Jo jag ville ha ett barn till. Fick missfall, kände mig motarbetad, men bet ihop. Var glad att bli gravid igen. Kämpat mig igenom en lång vinter med jobb. Trött, foglossning,.nästäppa...
Sen detta avslut. Jag låg på operationsbordet och lovade mig själv att det blir inte mer. Jag orkar inte. Jag nöjer mig med ett barn. Gud har tagit två- han vill nog inte att jag ska ha fler.
Känner mig som en skit mot dottern som tycker jag ska trolla fram en ny syster ur tjockmagen. ..

Om du känner att det räcker så räcker det.

Jag kan inte ens gissa hur lurad du måste känna dig.

 

[SaraMara]

The lord works in mysterius ways. ..
Jo jag skulle gärna prata med en präst. För det är just livets förgänglighet som är det jobbiga. Och att man tror att man planerar och kontrollerar tillvaron- och blir påmind om att man egentligen inte har någon kontroll alls.

Jag blir så tagen av dina inlägg, hur du resonerar så insiktsfullt men ändå på ett så kärnfullt sätt sätter ord på er förfärliga sorg. Jag lider något oerhört med dig/er, jag vill/kan inte ens försöka sätta mig in i er sorg. Livets förgänglighet är tufft nog att hantera - helt utan att relatera det till ett ännu ofött barn. All min sympati till er.

 

[Ottisen]

The lord works in mysterius ways. ..
Jo jag skulle gärna prata med en präst. För det är just livets förgänglighet som är det jobbiga. Och att man tror att man planerar och kontrollerar tillvaron- och blir påmind om att man egentligen inte har någon kontroll alls.

När min älskade pappa gick bort så var det faktiskt prästen som kunde ge mest tröst, fastän jag inte är troende. Hoppas du kan finna samma sak. Jag gick faktiskt med i kyrkan igen efter det, för att jag vill att alla ska ha möjligheten att få tröst. Kram igen.

 

[fia-lisa]

Spammar min egen tråd...
Det får man tänker jag. För man kan ju välja om man vill läsa då.
Läser lite bloggar som ni tipsat om. Känner igen det mesta. Känslor följer mönster. Sorg har stadier.
Många bestämmer sig genast för att bli gravida igen. Logiskt- man ville ju ha ett barn .
Jag mår dåligt över att jag känner nej.
Jo jag ville ha ett barn till. Fick missfall, kände mig motarbetad, men bet ihop. Var glad att bli gravid igen. Kämpat mig igenom en lång vinter med jobb. Trött, foglossning,.nästäppa...
Sen detta avslut. Jag låg på operationsbordet och lovade mig själv att det blir inte mer. Jag orkar inte. Jag nöjer mig med ett barn. Gud har tagit två- han vill nog inte att jag ska ha fler.
Känner mig som en skit mot dottern som tycker jag ska trolla fram en ny syster ur tjockmagen. ..

Det är väl inte så konstigt om du känner att det räcker nu. Om den känslan består kan ju bara framtiden utvisa, men just nu räcker det för dig!

Kan samtidigt förstå känslan av att inte kunna ge storasyster den där lillasystern, att just det är en del av sorgen. Jag kan ju absolut inte jämföra men väl relatera till det när jag och min lilla blev inlagda igen. Då bölade jag hysteriskt för att det inte blev som jag och storebror pratat om innan, att hela familjen skulle mysa hemma och bli en familj. Kändes som om jag svek honom då.

 

[Ray]

Men Hej hej
Jag klarar mig nog
Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog.

På riktigt. Och äter kexchoklad.

 

[giovanna]

Nej det är sant som du säger.
Men man är väl inte så logisk i sina känslor.

Jag hysteribölade mitt i förlossningen för att lillasyster inte skulle kunna ta hand om marsvinet som stora tjejen så gentilt skänkt åt henne. Och sambon upplyste mig ömt om att bäbisar inte kan ta hand om marsvin och innan hon varit stor nog att göra det kan marsvinet mycket väl ha dött... Det kändes ändå som ett gigantiskt svek...

Nej, självklart är det en jättesorg i sig att känna att storasyskonet blir utan syskon. Det blir ju så att säga ännu fler saker att tänka på, hur det skulle varit och det man planerat, gentemot hur det blev.

När jag fick höra vad som hänt er var en av känslorna hos mig att "Tänk om vi inte får med ett barn hem från BB, vad ledsen I skulle bli" Han tittade på mig häromdagen och sa att "jag tycker mest om bebisen i hela världen" och "jag VILL ha ett syskon" Och det kändes så hemskt sorgligt om han inte skulle få det.

Jag tog upp det när jag var på ett samtal inför förlossningen inne på sjukhuset och bm där tyckte att det var helt naturligt att tänka så men att OM något skulle hända så skulle storebrors sorg inte kunna jämföras med min. Nu är ju din tjej större, (I är 3,5 år) och förstår mer men hon kommer att klara sig, hon har ju sin änglasyster och ett levande syskon är inget krav för att ha ett bra liv.

Jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för er heart

 

[zaching]

Men Hej hej
Jag klarar mig nog
Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog.

På riktigt. Och äter kexchoklad.

Jag har läst och gråtit, känt med dig och tänkt hur kan jag ens försöka känna med dig när jag inte varit i närheten av vad som har hänt.

Nu med den här kexchokladuppdateringen började jag bli blöt i ögonen igen, hoppas du kan ta några djupa andetag och känna den goda smaken.

 

[Ray]

Jag har läst och gråtit, känt med dig och tänkt hur kan jag ens försöka känna med dig när jag inte varit i närheten av vad som har hänt.

Nu med den här kexchokladuppdateringen började jag bli blöt i ögonen igen, hoppas du kan ta några djupa andetag och känna den goda smaken.

Go och glad kexchoklad...
Skämt åsido så är ju grejen att mitt i tragedin så är vi stundvis lyckliga och glada här hemma. Vi skrattar med varandra. Vi känner oss glada för solen skiner och vi är glada för att vi finns för varandra.
Mitt i det ledsna vill man skrika ut till alla beklagar sorgen kommentarer från nära och kära berätta hur söt hon var våran flicka! Så söt. Vi är liksom stolta föräldrar fast vi ...
Storasyster hade önskat att hon skulle heta Ronja och vi sågade det lite. När det nu blev som det blev så blev det en Ronja. Kändes rätt liksom.
Och denna soliga vårdag- när vi sitter på en sten vid en sjö i en skog- hittar vi ett halsband liggande med en namnbricka på.
Ronja står det på namnbrickan och vi bara log... Det är ett tecken nickar vi åt varandra. Att hon är vår ängel för alltid liksom!