Bukefalos 28 år!

Min bäbis dog

Nej, självklart är det en jättesorg i sig att känna att storasyskonet blir utan syskon. Det blir ju så att säga ännu fler saker att tänka på, hur det skulle varit och det man planerat, gentemot hur det blev.

När jag fick höra vad som hänt er var en av känslorna hos mig att "Tänk om vi inte får med ett barn hem från BB, vad ledsen I skulle bli" Han tittade på mig häromdagen och sa att "jag tycker mest om bebisen i hela världen" och "jag VILL ha ett syskon" Och det kändes så hemskt sorgligt om han inte skulle få det.

Jag tog upp det när jag var på ett samtal inför förlossningen inne på sjukhuset och bm där tyckte att det var helt naturligt att tänka så men att OM något skulle hända så skulle storebrors sorg inte kunna jämföras med min. Nu är ju din tjej större, (I är 3,5 år) och förstår mer men hon kommer att klara sig, hon har ju sin änglasyster och ett levande syskon är inget krav för att ha ett bra liv.

Jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för er :heartheart:heart
Och @fia-lisa .
Syskon är inget krav. Själv har jag inga och har aldrig haft problem med det.
Men känslan när man vill ge sitt barn något och misslyckas- den kan nog alla föräldrar relatera till.
Jag var lite besviken att det skulle vara för många år emellan och jag kände mig som en gammal mamma. Den känslan blir ju ännu mer nu. Om vi skulle lyckas igen så lägger vi på ännu fler år. Större risker för att det inte ska gå.
Och ändå gnager det i mig att den största risken är bitterheten om man ger upp. Om jag säger att jag inte vill mer, inte orkar, och resten av livet ångrar att jag var så feg och självisk att jag inte vågar ge livet en chans. Om jag prioriterar min bekvämlighet för att jag tycker livet var för grymt mot mig...

Nånstans är det väl alla gravidhormoner som bara vill få sin belöning. Jag har en kropp och psyke som är helt inne på att jag väntar på ett barn. Och att säga nej jag vill inte är att sluta vänta på det barnet.
Jag vet hur sambon känner- hur dottern känner. Och även om ingen säger nåt så blir det mitt lass att bära hur jag än gör...
 
Go och glad kexchoklad...
Skämt åsido så är ju grejen att mitt i tragedin så är vi stundvis lyckliga och glada här hemma. Vi skrattar med varandra. Vi känner oss glada för solen skiner och vi är glada för att vi finns för varandra.
Mitt i det ledsna vill man skrika ut till alla beklagar sorgen kommentarer från nära och kära berätta hur söt hon var våran flicka! Så söt. Vi är liksom stolta föräldrar fast vi ...
Storasyster hade önskat att hon skulle heta Ronja och vi sågade det lite. När det nu blev som det blev så blev det en Ronja. Kändes rätt liksom.
Och denna soliga vårdag- när vi sitter på en sten vid en sjö i en skog- hittar vi ett halsband liggande med en namnbricka på.
Ronja står det på namnbrickan och vi bara log... Det är ett tecken nickar vi åt varandra. Att hon är vår ängel för alltid liksom!

:heartheart:heart
Ronja är väl ett alldeles underbart fint namn på en liten änglaflicka!
:heartheart:heart
 
Go och glad kexchoklad...
Skämt åsido så är ju grejen att mitt i tragedin så är vi stundvis lyckliga och glada här hemma. Vi skrattar med varandra. Vi känner oss glada för solen skiner och vi är glada för att vi finns för varandra.
Mitt i det ledsna vill man skrika ut till alla beklagar sorgen kommentarer från nära och kära berätta hur söt hon var våran flicka! Så söt. Vi är liksom stolta föräldrar fast vi ...
Storasyster hade önskat att hon skulle heta Ronja och vi sågade det lite. När det nu blev som det blev så blev det en Ronja. Kändes rätt liksom.
Och denna soliga vårdag- när vi sitter på en sten vid en sjö i en skog- hittar vi ett halsband liggande med en namnbricka på.
Ronja står det på namnbrickan och vi bara log... Det är ett tecken nickar vi åt varandra. Att hon är vår ängel för alltid liksom!
Men shit - vad märkligt och häftigt. Såklart det är ett tecken - tydligare kan det inte bli
 
Och @fia-lisa .
Syskon är inget krav. Själv har jag inga och har aldrig haft problem med det.
Men känslan när man vill ge sitt barn något och misslyckas- den kan nog alla föräldrar relatera till.
Jag var lite besviken att det skulle vara för många år emellan och jag kände mig som en gammal mamma. Den känslan blir ju ännu mer nu. Om vi skulle lyckas igen så lägger vi på ännu fler år. Större risker för att det inte ska gå.
Och ändå gnager det i mig att den största risken är bitterheten om man ger upp. Om jag säger att jag inte vill mer, inte orkar, och resten av livet ångrar att jag var så feg och självisk att jag inte vågar ge livet en chans. Om jag prioriterar min bekvämlighet för att jag tycker livet var för grymt mot mig...

Nånstans är det väl alla gravidhormoner som bara vill få sin belöning. Jag har en kropp och psyke som är helt inne på att jag väntar på ett barn. Och att säga nej jag vill inte är att sluta vänta på det barnet.
Jag vet hur sambon känner- hur dottern känner. Och även om ingen säger nåt så blir det mitt lass att bära hur jag än gör...
Jag tänker att även om man vill ge sitt barn hela världen så är ju en förutsättning för just syskon att mamman både orkar och vill själv. Storasyster verkar vara en sällsamt klok liten tjej och du har helt rätt i att syskon inte är något krav. Just nu behöver du/ni inte bestämma någonting alls. Just nu är det ni tre som ska ta hand om varandra och försöka må bra. Imorgon kanske du känner annorlunda. Eller inte. Oavsett vad blir det bra till slut!
 
Och @fia-lisa .
Syskon är inget krav. Själv har jag inga och har aldrig haft problem med det.
Men känslan när man vill ge sitt barn något och misslyckas- den kan nog alla föräldrar relatera till.
Jag var lite besviken att det skulle vara för många år emellan och jag kände mig som en gammal mamma. Den känslan blir ju ännu mer nu. Om vi skulle lyckas igen så lägger vi på ännu fler år. Större risker för att det inte ska gå.
Och ändå gnager det i mig att den största risken är bitterheten om man ger upp. Om jag säger att jag inte vill mer, inte orkar, och resten av livet ångrar att jag var så feg och självisk att jag inte vågar ge livet en chans. Om jag prioriterar min bekvämlighet för att jag tycker livet var för grymt mot mig...

Nånstans är det väl alla gravidhormoner som bara vill få sin belöning. Jag har en kropp och psyke som är helt inne på att jag väntar på ett barn. Och att säga nej jag vill inte är att sluta vänta på det barnet.
Jag vet hur sambon känner- hur dottern känner. Och även om ingen säger nåt så blir det mitt lass att bära hur jag än gör...
Jag tror att du kan ge ditt barn något annat. Eller rättare sagt, ni kan göra det. Ni kan ge henne minnet av att trots mammas och pappas förfärliga sorg så glömde ni aldrig henne själv, ni tre var fortfarande samma sammansvetsade familj. Hon blev inte försummad trots sorgen. För det märks av dina inlägg inlägg att ni är väldigt måna om henne och hennes reaktioner. :heart
 
Jag tror att du kan ge ditt barn något annat. Eller rättare sagt, ni kan göra det. Ni kan ge henne minnet av att trots mammas och pappas förfärliga sorg så glömde ni aldrig henne själv, ni tre var fortfarande samma sammansvetsade familj. Hon blev inte försummad trots sorgen. För det märks av dina inlägg inlägg att ni är väldigt måna om henne och hennes reaktioner. :heart
Åh så klokt
Vi sa det på vår promenad i skogen, att vi måste försöka hålla kvar vid den fina familjekänslan vi har just nu. Att vi har sprungit omlott varandra på sistone. Sambon har haft mycket på.jobbet och jag har haft jobb och häst och varit gravid trött. .. Inte orkat hänga med på allt.
Nu dessa dagarna har vi verkligen hittat varandra igen. Ser varandra. Ser vilken fin familj vi är faktiskt. Och vi vill fortsätta ta oss igenom tuffa tider tillsammans- alla tre. Och vår vakande ängel!

Tack alla för er delaktighet - det har verkligen hjälpt mig att ha detta andningshål. Jag har mycket svårare att prata om detta med vänner och familj- jag säger liksom inte allt jag känner utan det blir mest " jo det går bra, ja vi tar hand om varandra, ja vi hör av oss om det är något, "
Här i lite anonymitet ( finns väl några som känner mig men jag tror ni respekterar anonymiteten...) är det lättare att få ur sig tankar. Och till skillnad från dagboken få reflektioner från andra. Det är fint:heart
 
Jag känner igen det där med behovet av att ventilera med "okända" från min syster. Hon sa inte så mycket till oss (mer än att vi såg att hon var ledsen), det är nog lättare att skriva orden än att säga dom.

Stor kram till er :heart
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Har läst och följt i tysthet. Tårarna rinner och jag önskar er familj all lycka i framtiden!!! Fortsätt kramas!
 
Natten är mörk .
Jag tänker på att jag aldrig liksom konnektade med mitt ofödda barn i magen. Gjorde jag inte med äldre dottern heller så det är väl sån jag är.
Hon skrek när de tog ut henne till världen och då kände jag bandet. Ronja var tyst. Och när jag höll henne efter uppvaket var hon kall. Det var mitt barn men ändå inte.
Nu tänker jag att jag har inte ens några drömmar. Jag är bara tom. Magen är stor och tom. Jag är en ärrad krigshjälte i kroppen men det var inte jag som vann.
 
Morgon.
Känner mig överkörd från alla håll och kanter. Snittet gör ont, magen gör ont . Har en helt bedövad känsla i underlivet och kan inte få nåt gjort på toa. Huvudvärk eftersom jag sovit dåligt och druckit för lite.
Försäkringskassan är fixad och sista veckan i april är det dags att jobba igen. 30 dagar inkl förlossningen. Sambon får 10 dagar och 10 sorgedagar.
Nej, det var inte såhär jag tänkt mig. Och just idag tycker jag plötsligt synd om just mig.
 
Men det ÄR ju synd om dig! Det kunde inte vara mer synd. Det är väl ingen skam att erkänna det? Du måste få känna den känslan också.

Sedan tror jag såhär: oavsett vad du tänker om att du inte knöt an till barnet i magen så knöt hon an till dig. Mörkret och värmen i din mage var hennes trygghet så länge hon levde därinne, hon lärde känna dig, det var du som var hennes. Och det tror jag är det viktigaste.
 
Jag har verkligen inget vettigt att tillföra men jag vill ändå säga att jag beklagar. Jag som brukar vara ganska "kall" inför sådana här texter sitter här med tårar i ögonen. Det du har upplevt är nog det allra värsta en människa kan uppleva. Att förlora ett barn, det finns nog inget värre.
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Men Jisses, det är synd om dig! Det är okej att känna alla känslor just nu.

Känn inte att du måste börja jobba sista veckan i april. Du får vara sjukskriven också! Låt din kropp och själ läka i lugn och ro. Ingenting kommer att bli som det varit innan, och det är helt okej. Det ni går igenom är bland det tuffaste en människa kan drabbas av. Alla hanterar sin sorg olika, och inget ni gör är fel. Man får skratta, man får gråta, man får stänga in sig, man får gå ut bland folk.

Kram!
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Nu kommer jag med en sån relationstråd igen. Men jag känner att ni här på Buke alltid säger så kloka saker och jag vill gärna höra hur...
Svar
7
· Visningar
1 079
Senast: tanten
·
Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 512
Senast: Milosari
·
L
  • Artikel
Dagbok Först innan jag skriver dethär så vill jag BE att ni kan ha respekt för att det är jobbiga saker. Jag VILL skriva om det och jag VILL...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
8 624
Senast: LiviaFilippa
·
  • Artikel
Dagbok Jag skrev ett dagboksinlägg för ett år sedan som jag aldrig publicerade. Det handlade om sorgen efter min älskade katt jag precis fått...
Svar
0
· Visningar
390
Senast: clusia
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp