Någon mer med ångest över att fylla 30?

[Squie]

Ja där slog du nog huvudet på spiken ganska precis.

Och att dom senaste 3 åren när det hänt så mycket stora saker så känns det som att jag knappt hinner resa på mig innan nästa käftsmäll kommer. För varje käftsmäll så blir det svårare att resa på sig, eller tar emot mer för det känns meningslöst när jag ändå slås omkull igen.

Det är faktiskt helt ok att känna som du gör. Våga sörj.
Hur har tankarna gått under senaste tiden, har du känt o tänkt på att berömma dig själv?? Jag menar...du besitter en enorm kraft som faktiskt gång på gång tar dig upp igen. Det är berömmansvärt! Att du är trött mentalt, det är klart som korvspad att du är det. Det är ett aber att klättra upp för denna j-vla uppförsbacke...gång på gång.

 

[TheRedLightning]

Jag blir 30 nästa år och känner ingen panik eller kris över det. Det kommer egentligen inte vara någon skillnad mot idag mer än att jag på pappret blivit ett år äldre.
Jag tror det mesta sitter i våra hjärnor, för det händer inget magiskt med kroppen sådär över en natt.

Känner man panik, så får man sätta sig ner i lugn och ro och gå igenom vad det är som gör att det känns som panik, sedan bearbeta de olika bitarna. Samtidigt även lyfta fram positiva, för att undvika att drunkna i negativt.

Själv skulle jag ta en dag i taget och inte försöka tänka så mycket på just åldern, det är egentligen bara en siffra på ett papper. Jag inbillar mig istället att man kan vara 30 men känna sig som 20 inombords.
Det viktigaste är att man är tillfreds med sig själv och är man inte det, då får man bearbeta det man inte är nöjd med tills man är nöjd.

Låter säkert lättare än vad det är, jag tror inte att en ändring på sig själv går på en dag, det kommer säkert ta tid, men det sägs att den som väntar på något gott aldrig/alltid väntar för länge. Det goda kommer, låt det ta tid att komma dit.

 

[Inglorion]

Ja där slog du nog huvudet på spiken ganska precis.

Och att dom senaste 3 åren när det hänt så mycket stora saker så känns det som att jag knappt hinner resa på mig innan nästa käftsmäll kommer. För varje käftsmäll så blir det svårare att resa på sig, eller tar emot mer för det känns meningslöst när jag ändå slås omkull igen.

Det tar ju tid att återhämta sig och att bearbeta saker ordentligt när det händer något. När det händer så mycket på kort tid efter varann så finns ju inte den tiden så då kommer det en stund där man kraschar tillslut.

Jag är 32 år gammal och sitter ensam, katterna är dock ex makens egentligen och jag sitter själv av egen vilja även om det var oerhört svårt att stå emot familjen (men jag är väl tillbaka på banan tillräckligt för att faktist göra det också, det hade varit annorlunda för bara en månad sedan då låg jag mest och sov och hade inte orkat med argumentationen och att stå fast vid mig själv).

Så jag vet inte, 32 år gammal och skild, har sålt huset, lånar katter på nåder och hamnar i bråk med familjen. Jag var nog "äldre" i sättet vid 20 tror jag. Tur att jag egentligen trivs bättre nu även om det är tungt ibland. Jag väljer min egen familj bland annat, lite för modernt och inte speciellt populärt hos de flesta.

I min familjs tycke skulle de nog hellre vilja att jag att jag fortfarande var gift, jobbade inom hemtjänsten på bygden (eller i kassan på Ica typ, välj själv), bodde i det där huset och hade några barn. I mitt tycke är det ju tyvärr en kombination jag inte klarar av riktigt även fast ett jobb på Ica och att få ha ett hus känns lockande när jobbet är som värst. Tyvärr har jag insett att jag inte kan ha allt, eller i alla fall inte just nu. Jag har valt helt enkelt, det var riktigt jobbigt mest för att jag sårade andra men för det bästa i det långa loppet.

För mig låter det som att du är inne i en svacka av att det har varit för mycket tätt inpå, då blir saker som du egentligen hade klarat av och inte varit så jobbiga helt plötsligt oerhört jobbiga. Eller så börjar man gråta av precis ingenting konstant. För mig har det funkat med att ta en sak i taget och att försöka sluta titta på precis allt som måste göras som jag inte hinner med eller orkar just nu. För mig så skulle det liksom ha varit bättre att köpa en blomma först för det hade varit ett tillräckligt stor projekt och hade jag lyckats med det hade det varit ok att inte göra något i ett par dagar eller så efter (sängen skulle ha varit ett projekt som hade varit för stort t.ex. däremot hade jag nog lyckats fixa en ordentlig säng efter några veckor om jag då fått upp ett par tavlor och hade tre blommor och kanske till och med äntligen hade dammsugit (nja jag hade nog ett bra tag där jag inte städade överhuvudtaget, det kom av sig själv när jag mådde bättre)).

 

[Killaloe]

Jag tänker att det har hänt så mycket under relativt kort tid som varit tufft för dig, att det liksom bygger på och blir svårare att gå vidare eftersom det krävs så mycket energi (som kanske inte alltid finns?). Så då blir liksom livet vid 30, som inte riktigt är där du tänkt att det ska vara, ytterligare något som känns som en motgång och som tar mer kraft än du kanske har just nu?

Jag förstår verkligen att det är tungt att livet inte är så som du vill att det ska vara och att det är lätt att stirra sig blind på vad en "åstadkommit", men det är inte vilka milstolpar som en prickat av som räknas. Det är liksom inte vilka "rätt" du har på pappret som bestämmer om du är bra eller inte. Du gör liksom så mycket bra genom att vara du och du är en otroligt imponerande och fantastisk person precis som du är!

Och det kanske inte hjälper just nu eller är till någon tröst, men jag tror verkligen på att du kan ta dig igenom det här och att livet som 30 inte är riktigt så tufft som det känns idag

(jag kan ärligt säga att mitt liv blivit bättre som 30-åring även om jag inte alls är där jag trodde/ville att jag skulle vara eller där jag tänkte mig. Men det är okej ändå och jag hoppas du kan landa i en liknande känsla också!)

 

[Borttaget konto]

Känner på sätt och vis igen mig, jag fyller inte 30 än riktigt men har haft ångest över att bli äldre i flera år. Jag känner alltid att jag borde vara mer vid det här laget, borde ha uträttat mer, lärt mig mer, kommit längre på alla sätt.

Lösningen är antagligen att bli mer tillfreds med livet i stort, vilket förstås är lättare sagt än gjort. Om man vet vad man är missnöjd med kan man försöka ändra på det, du har en del specifika saker som du kan jobba på (tex det att du vill ha ett hem, inte bara en lägenhet) men i vissa fall handlar det nog också om att man måste acceptera hur livet ser ut och att det ibland är svårt. Du verkar ha haft många sådana motgångar som säkert tar tid att lära sig hantera, det är nog ganska naturligt att med sådant i bagaget till och från känna sig uppgiven och ledsen över de vändningar livet tagit.

Tror det är viktigt att blicka framåt, se möjligheter som finns, inte fastna i det som varit/som kunde ha varit, men också vara tacksam över det man faktiskt har. Även om det kan tyckas blygsamt i jämförelse med vad man hade föreställt sig.

 

[Gammeln]

Känner mig jätte barnslig, men jag bokstavligt talat panik. Jag fyller 30 imorgon, ingen som helst skillnad mot idag, men 30?! Jag vill inte! Jag har inte lyckats med nånting, bor ensam med mina katter, inga barn, ingenting.. här sitter jag i min ensamhet och bölar för att jag känner mig misslyckad, 30 år och har ingenting.

Varför är det så illa att fylla 30? Det är ju inte gammalt!

Klart det inte är. Se på mig, jag flirtade med en ung blondin och fick napp trots att jag sa till mina vänner att det var omöjligt. Nu har vi varit tillsammans en tid. Se till att komma bort från störande moment som sambo ex o barn som inte är ditt o vad annat det kan vara o nån som inte ska strula hit o dit utan som verkligen vill vara med dig. För det skull behöver man ju inte sitta i knät på varandra

 

[Heulwen]

Jag tror som flera andra att alla motgångar du haft förstärker din ålderskris, det blir ytterligare en motgång i raden och förstärks av allt annat jobbigt du haft. Vet dina vänner och familj om hur du känner dig? Kanske kan de hjälpa till att fixa till i hemmet åtminstone? Ta en helg och bjud in dem på knytis och lite hemmafix där de kan ta med sig lite hemtrevliga möbler, tavlor, redskap och växter och så kan ni fixa lite? När du väl får en hemmiljö du trivs i kanske det blir lättare att ta tag i resten.

Själv är jag 32 och upplever väl ingen direkt åldersnoja på det sättet att jag tycker jag borde åstadkomma mer i mitt liv. Jag har snarare en rädsla för att bli äldre och därmed förlora djur och människor jag älskar. Muntert det med ...

 

[Lena Furberg]

Känner mig jätte barnslig, men jag bokstavligt talat panik. Jag fyller 30 imorgon, ingen som helst skillnad mot idag, men 30?! Jag vill inte! Jag har inte lyckats med nånting, bor ensam med mina katter, inga barn, ingenting.. här sitter jag i min ensamhet och bölar för att jag känner mig misslyckad, 30 år och har ingenting.

Varför är det så illa att fylla 30? Det är ju inte gammalt!

Nä, 30 är en perfekt ålder!! HELT perfekt! För mig började livet vid 30. Det var då jag blev mig själv, lämnade allt gammalt elände bakom mig. Trettio - vilken gudomlig ålder!!! Lyckans ost, säger jag bara!

 

[tuaphua]

Känner mig jätte barnslig, men jag bokstavligt talat panik. Jag fyller 30 imorgon, ingen som helst skillnad mot idag, men 30?! Jag vill inte! Jag har inte lyckats med nånting, bor ensam med mina katter, inga barn, ingenting.. här sitter jag i min ensamhet och bölar för att jag känner mig misslyckad, 30 år och har ingenting.

Varför är det så illa att fylla 30? Det är ju inte gammalt!

Jag känner jättemånga som fick åldersnoja vid 30.

Själv fick jag min redan vid 28 - för att jag snart var 30.
Jag skulle ju ha gjort så mkt vid just 30. Så jag bytte sambo, flyttade och bytte stall i samma veva. Och bytte kundkrets för jobb.
Efteråt känner jag mer att jag borde "tagit ett chill pill" liksom.

Det löser sig! Du är fortf ung!

 

[kossankaj]

Jag blir 30 nästa år och känner ingen panik eller kris över det. Det kommer egentligen inte vara någon skillnad mot idag mer än att jag på pappret blivit ett år äldre.
Jag tror det mesta sitter i våra hjärnor, för det händer inget magiskt med kroppen sådär över en natt.

Känner man panik, så får man sätta sig ner i lugn och ro och gå igenom vad det är som gör att det känns som panik, sedan bearbeta de olika bitarna. Samtidigt även lyfta fram positiva, för att undvika att drunkna i negativt.

Själv skulle jag ta en dag i taget och inte försöka tänka så mycket på just åldern, det är egentligen bara en siffra på ett papper. Jag inbillar mig istället att man kan vara 30 men känna sig som 20 inombords.
Det viktigaste är att man är tillfreds med sig själv och är man inte det, då får man bearbeta det man inte är nöjd med tills man är nöjd.

Låter säkert lättare än vad det är, jag tror inte att en ändring på sig själv går på en dag, det kommer säkert ta tid, men det sägs att den som väntar på något gott aldrig/alltid väntar för länge. Det goda kommer, låt det ta tid att komma dit.

Fast jo tyvärr händer det en del fysiskt när mAn blir 30 plus, det ser jag både på vänner och tv folk.
Man blir faktiskt slitnare rent utseendemässigt efter 30.
Jag själv tex fram tills jag var 28,29 såg jag jätteung ut, folk trodde jag var 16 år , trodde jag gick i skolan, mitt leg skickades runt mellan vakterna på krogen osv.
Numera är det inte alls så, ser kanske fortfarande några år yngre ut men inte alls de enorma felgissningarna längre, ser även på mig själv att hyn är inte samma längre.
Rent utseendemässigt!
Däremot har de flesta blivit tryggare i sig själva och fått en tryggare insida så det jämnar ut sig

 

[Petruska]

Känner på sätt och vis igen mig, jag fyller inte 30 än riktigt men har haft ångest över att bli äldre i flera år. Jag känner alltid att jag borde vara mer vid det här laget, borde ha uträttat mer, lärt mig mer, kommit längre på alla sätt.

Lösningen är antagligen att bli mer tillfreds med livet i stort, vilket förstås är lättare sagt än gjort. Om man vet vad man är missnöjd med kan man försöka ändra på det, du har en del specifika saker som du kan jobba på (tex det att du vill ha ett hem, inte bara en lägenhet) men i vissa fall handlar det nog också om att man måste acceptera hur livet ser ut och att det ibland är svårt. Du verkar ha haft många sådana motgångar som säkert tar tid att lära sig hantera, det är nog ganska naturligt att med sådant i bagaget till och från känna sig uppgiven och ledsen över de vändningar livet tagit.

Tror det är viktigt att blicka framåt, se möjligheter som finns, inte fastna i det som varit/som kunde ha varit, men också vara tacksam över det man faktiskt har. Även om det kan tyckas blygsamt i jämförelse med vad man hade föreställt sig.

Jag trodde du var något äldre. Du är så oerhört avancerad i dina resonemang, ofta.

 

[starcraft]

Jag livskrisade innan jag fyllde 25, jag kände mig stressad över att inte uppnått allt jag ville. Jag hade föreställt mig att jag hade ett fast jobb, var gift och hade ett barn. Inget av det hade jag, men jag hade en lägenhet, ett nytt jobb, ett förhållande jag inte ville vara i och barn kändes jättelångt bort. Och på det dog flera viktiga personer i mitt liv. Nästa år fyller jag 30, men eftersom jag inte har några föreställningar om hur livet "borde" vara, så känns det inte som någon skillnad mot att bli 28 eller 29. Men jag har fortfarande bara den där lägenheten, är singel, men nöjd med det, inga barn så långt ögat kan nå, inte så säker på att jag någonsin kommer ha några och frilansar mest. Visar sig att det där med mån-fre fast jobb ger mig panik och ångest...

Vad är det för föreställningar om livet du har? Om du verkligen går igenom och tänker på dem, är de dina eller din omvärlds förväntningar/föreställningar? (Som det där med fast jobb var för mig..) finns det några du faktiskt skulle kunna få till med enkla medel? Typ som där du bor - kan du få det till att kännas som ett hem utan att inkludera en sambo? Möblera om? Renovera?

 

[cirkus]

Fast jo tyvärr händer det en del fysiskt när mAn blir 30 plus, det ser jag både på vänner och tv folk.
Man blir faktiskt slitnare rent utseendemässigt efter 30.

Och?

Vad spelar det för roll? vem vill se ut som 16 när man är 30?

 

[Raderad medlem 68338]

Känner mig jätte barnslig, men jag bokstavligt talat panik. Jag fyller 30 imorgon, ingen som helst skillnad mot idag, men 30?! Jag vill inte! Jag har inte lyckats med nånting, bor ensam med mina katter, inga barn, ingenting.. här sitter jag i min ensamhet och bölar för att jag känner mig misslyckad, 30 år och har ingenting.

Varför är det så illa att fylla 30? Det är ju inte gammalt!

Luuuuuuugn!
Jag fyller snart 35. Har inte uppnått något speciellt. Är singel, har inga barn och tänker inte skaffa några heller Bor i ett råtthål befolkat av mig själv och osunda mängder kläder. En tid befolkades lägenheten även av skadedjur (ett gäng pälsängrar) men de är lyckligtvis utrotade nu (annars hade jag troligtvis varit komplett psykbryt vid det här laget och alltså inte kunnat se fram emot min 35 årsdag och kommande ålderdom).
Jag är en ganska ostrukturerad person, barnsligt förtjust i sovmornar, har svårt att hålla tider, är rätt glömsk men dock inte dement (än ). Jag är inte så brydd om karriären, när min chef frågade mig om mina framtida mål svarade jag "är det för mycket begärt att ha lite kul"?

Vad vill jag då ha sagt med denna text (förutom att jag gillar vin)? Jo att det går att chilla även om man närmar sig 30. Visst, man får ju lite krämpor såhär på ålderns höst (speciellt om man åker rulltrappor efter för många hot shots) men livet är liksom inte över. Och det finns liksom ingen mall över hur man ska leva och vad man ska ha uppnått vid en viss ålder.

Grattis försjutton!

 

[TheRedLightning]

Fast jo tyvärr händer det en del fysiskt när mAn blir 30 plus, det ser jag både på vänner och tv folk.
Man blir faktiskt slitnare rent utseendemässigt efter 30.
Jag själv tex fram tills jag var 28,29 såg jag jätteung ut, folk trodde jag var 16 år , trodde jag gick i skolan, mitt leg skickades runt mellan vakterna på krogen osv.
Numera är det inte alls så, ser kanske fortfarande några år yngre ut men inte alls de enorma felgissningarna längre, ser även på mig själv att hyn är inte samma längre.
Rent utseendemässigt!
Däremot har de flesta blivit tryggare i sig själva och fått en tryggare insida så det jämnar ut sig

Fast å andra sidan kan vi inte påverka åldringen, vi åldras varje sekund. Det jag själv känner av är att kroppen inte är lika smidig som den en gång i tiden varit, förvisso kan det ha med att jag är undernärd också, men vi blir inte yngre oavsett om vi vill det eller inte.

 

[kossankaj]

Och?

Vad spelar det för roll? vem vill se ut som 16 när man är 30?

Det sa jag inte heller svarade på påståendet att inget magiskt händer med kroppen efter 30

 

[kossankaj]

Och?

Vad spelar det för roll? vem vill se ut som 16 när man är 30?

Jag hade gärna fortsatt se ung och fin ut hellre än att åldras, liksom många andra kvinnor.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag hade gärna fortsatt se ung och fin ut hellre än att åldras, liksom många andra kvinnor.

Ung är inte synonym med fin! Det finns en hel massa gamla och helt fabulösa människor!

 

[kossankaj]

Ung är inte synonym med fin! Det finns en hel massa gamla och helt fabulösa människor!

Jaja uppfattat

 

[Raderad medlem 68338]

Jaja uppfattat

Toppen!