Nu har jag gått och funderat en massa igen

[SpanskaLoppan]

Har den senaste tiden haft fullt upp med jobbet och inte hunnit ägna särskilt mycket tid åt vare sig vänner eller träning.
Och har då istället haft tid att fundera en massa när jag ligger sömnlös på nätterna. Något som jag ständigt återkommer till är frågan om ifall jag verkligen vill ha barn i framtiden eller om jag mest "vill" det för att det är så man ska känna. Jag är på väg in i den åldern när man tänker mycket på sånt skulle jag tro.
Men jo, nog vill jag det. Även adoption känns intressant. (Varför sätta fler barn till världen när det finns så många som saknar föräldrar?)
Men det skaver lite i mig ändå för det verkar som om livet går i kras när man skaffar barn. Runt mig ser jag vänner som bildar familj och det enda de verkar få ut av det är dålig ekonomi och ett förhållande som hamnar i en nedåtgående spiral där den huvudsakliga kommunikationen är gräl om vem som hämtar/lämnar på dagis/skola, vems dag som varit jobbigast, hur uppfostran ska se ut, vem som ska gå upp på natten osv.
Därtill verkar all tid för egen rekreation och vila försvinna. Dom säljer sina hundar, sina motorcyklar, sina hästar. Hela dagarna verkar gå åt till att passa barnet/barnen, laga mat, handla, städa, tvätta och byta blöjor.
I många av de kvinnliga bekantas fall står dom dessutom med en förstörd kropp som aldrig blir sig likt igen. Foglossningar som aldrig går över, enorma bristningar, ryggproblem, urinläckage, överflödig hud, övervikt som verkar hopplös att bli av med.
Så vill inte jag ha det... Jag klarar helt enkelt inte att leva så i 18-20 år utan att bli djupt deprimerad och vilja ta livet av mig.

Måste man sluta leva för att man har barn? Eller har jag bara människor omkring mig som är otroligt dåliga på att ha familj? Eller är det jag som har för höga krav på livet?
Jag har insett att jag inte kommer kunna leva det spännande liv jag skulle vilja just nu. Ekonomin är för trasig och jag är för trasig. Det får bli långt senare. Istället får jag satsa på det lugnare liv som jag också vill ha, byta ordning på dom helt enkelt(det lär väl vara roligt och intressant att resa när man är 50 år också?). Ett liv fokuserat på träning, hunden, hästarna, kaninerna och förhoppningsvis en sund relation med en bra man. Och gärna barn. Men inte om jag måste ge upp alla dom andra sakerna...

 

[cirkus]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Nej man måste inte ge upp allt bara för att man får barn. Nej, kroppen behöver inte bli förstörd, men visst kan man få besvär.

Jag tror att kraven och förväntan på att allt ska vara så perfekt är det som är knepigast för de som får barn idag. Det känns som om det finns hur mycket spänningar som helst runt detta som jag inte upplevde då jag fick barn. Nu så börjar det redan när man ska välja barnmorska, tänk om man väljer fel liksom ?

 

[pulkaskurk]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Du målar ju upp ett mardrömsscenario...

Klart att det inte alltid är en dans på rosor när man skaffat ungar, fast det är det ju inte utan barn heller för den delen.

Nu har jag inga barn själv men nästan alla mina kompisar har.
En del har valt att sälja hästen eller motorcykeln för en stund när barnen är små och behöver mycket passning.
Men det är ju inget konstant tillstånd. De som nu har äldre barn har köpt en ny motorcykel och ny häst.
Andra har valt att behålla häst och hoj men har fått sänka ambitionerna och de som haft hästar har väl mest blivit skogsmullar och tränar för tränare ibland när tid och pengar finns över.
Visst sätter en eller flera graviditeter sina spår på kroppen konstigt vore det väl annars men de flesta har inte fått några direkta problem.
En vän blev gigantiskt stor (ca 110-120kg) när hon väntade tvillingar men gick sen snabbt ned till sina normala 60kg igen och det blev såklart väldigt knasigt med överskottshud från främst magen men nu har hon fått göra en operation och tagit bort det och är snyggare än någonsin igen

Men jag tror livet blir vad man gör det till med barn, både mina och min sambos föräldrar har släpat med oss barn jorden runt på deras intressen när vi varit små. Inte har vi barn varit en ursäkt till att inte kunna göra saker utan vi har fått funnit oss i att följa med på äventyr.
Men vill man bli handikappad med barn och ser dem som ett problem så blir det ju så också...

 

[Tender]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Fast det är ju dubbelt så dyrt att släpa runt barn utomlands mm.
Pratar du med äldre människor säger de ofta lev livet innan barnen, dvs res osv sen när barnen växt upp så blir det deras barn som ska ha passning och så vidare.

Jag känner/kände människor som aldrig skaffade barn. De känner sig enligt utsago inte ensamma, de fick ofta ha barn runt sig mm i lagom doser, kunde unna sig mer mm.
För mig finns inte barn på kartan. Vill inte vara så bunden.

 

[kolblakkur]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Du verkar ändå sugen på barn, men är lite rädd kanske?

Jag själv har aldrig velat ha barn. Lekte aldrig med dockor, var inte faschinerad av bebisar osv. Går aldrig runt och ifrågasätter mitt "beslut", just för att det inte är ett beslut. Det är bara så det är, tanken slår mig aldrig att ta ställning i barnfrågan och faktum är att jag aldrig tänker på barn ens. Det finns liksom inte närvarande någonstans, det är som att jag skulle gå runt och fundera på om jag verkligen ska åka till månen. It's never gonna happen!

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Det verkar vara en sån vetenskap på nåt vis. Man ska kunna och veta så mycket.
Och för att vara en bra förälder måste man SATSA på barnen. Tycker jag hör det överallt. "Jo visst har jag slutat med mina hobbys/gå på krogen/åka på festivaler/resa, men det är för att jag satsar på baaaarnen"

Men man själv då? Hur orkar man vara en närvarande, glad och stabil förälder om man aldrig själv får ladda batterierna?

 

[ASKAPLASKA]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Det som skrämmer mig mest med hela skaffabarngrejen är när man gör det för att det 'ska göras'. Det ingår liksom i mallen för hur ett lyckat liv ska se ut. Sen spelar det ingen roll hur bra det var innan, det ska bara göras för så gör man.

Jag ser också endast stressade, trötta och slitna familjer som självklart förklarar för mig hur mycket jag som valt bort barn missar men för mig känns det inte övertygande alls.
När folk ifrågasätter mitt val förklarar jag att det inte finns något tomrum i mitt liv och därmed inte plats för barn.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Du målar ju upp ett mardrömsscenario...

Klart att det inte alltid är en dans på rosor när man skaffat ungar, fast det är det ju inte utan barn heller för den delen.

Ja det gör jag nog. Men det är ju mest sånt jag ser i min bekantskapskrets. Antingen förhållanden som mest verkar fortlöpa av praktiska skäl där parterna egentligen inte känner någon större kärlek till varandra längre. Eller ensamstående föräldrar, främst då kvinnor i just min vänkrets. Och jag vill inte hamna i deras läge för allt i världen. Jag ser ju hur dåligt dom mår, det är konstant stress och tidspress. Heltidsjobb för att få ekonomin att gå runt, vänner har försvunnit, tjafs med barnens pappa om än det ena än det andra och dåligt samvete för allt som inte hinns med. Och uppå allt denna enorma kärlekstörst som leder till att dom kastar sig in i förhållande efter förhållande med män som dom egentligen inte är så intresserade av bara för att "ha någon där". Givetvis håller det inte någon längre tid och så brister hjärtat och allt börjar om igen... En del har hållit på såhär i 10 år, fram och tillbaka... Hur många gånger har inte dessa vänner gråtit och mått dåligt över att det så tydligt är deras barn får männen att tappa intresset...

Och många säger som Du, att det går så bra så att ta med sig barnen. Och det kan jag också tycka, teoretiskt sådär. Men jag har sällan sett det hända i praktiken. Mina föräldrar lyckades bila genom hela europa med mig när jag var 3 år gammal, men det var för 25 år sedan. Innan lågkonjuktur och dessa(inom mitt yrke)mystiska anställningar där man aldrig vet vad man kommer få ut i lön nästa månad.

Kan det verkligen vara så enkelt att det handlar om inställning? Jag får ju inte mer pengar eller en tryggare anställning för att jag har en positiv inställning? Inte får dygnet fler timmar för den positive heller.
Kanske bör man inte skaffa barn om man värdesätter sitt eget värde så att säga? Jag minns en väninna för 6 år sedan som uttryckte en längtan efter barn med orden "tänk så underbart att veta att man har någon som alltid kommer behöva en". Hon lät alldeles salig vid tanken. Jag å andra sidan kände hur något frös till is i själen av tanken på att vara ständigt behövd resten av livet, att bara vara Den Ömma Modern och aldrig få vara JAG.

Gör det mig till totalt olämpligt föräldramaterial? Tar barn fruktansvärd skada av att växa upp med att mamma och pappa ett par timmar 4-5 dagar i veckan är otillgängliga? Givetvis inte samtidigt förstås.
Jag skulle gärna varit en riktigt "bullmamma" som fanns tillgänglig dygnet runt, hittade på roliga lekar, läste sagor, pysslade och målade och fixade skattjakter varje dag. En sån som kunde göra läxorna till en rolig lek. Men det är jag inte, det skulle bara vara en fasad. Jag behöver min egentid för att övrig tid på dygnet vara en bra medmänniska.

 

[nickan1]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Under de tidiga småbarnsåren så kan det vara tufft och då kanske många väljer bort sin hobbyunder den tiden för att den tiden helt enkelt inte kommer tillbaka och man vill göra så mycket som möjligt med barnen under den tiden. Men det varar ju inte 18-20 år utan i takt med att barnen blir äldre går det att undan för undan ta upp en hobby. Sen måste ju inte båda föräldrarna jobba heltid bara man har ekonomi går det att gå ner lite i tid från jobbet för att kunna komma undan den värsta stressen. Då kanske man får göra lite avkall på det perfekta boendet eller spara under några år innan man får barn för att ha råd men det är definitivt värt det. Men det finns i alla fall alternativ till att lämna på dagis 5 dagar i veckan när man börjar jobba.

 

[imzork]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

det lär väl vara roligt och intressant att resa när man är 50 år också?

Mina svärföräldrar är äldre än så och de gör inget annat än att resa (jo, såklart, men de reser mycket, ofta och långt - och aldrig charter).

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Fast det är ju dubbelt så dyrt att släpa runt barn utomlands mm.
Pratar du med äldre människor säger de ofta lev livet innan barnen, dvs res osv sen när barnen växt upp så blir det deras barn som ska ha passning och så vidare.

Jag känner/kände människor som aldrig skaffade barn. De känner sig enligt utsago inte ensamma, de fick ofta ha barn runt sig mm i lagom doser, kunde unna sig mer mm.
För mig finns inte barn på kartan. Vill inte vara så bunden.

Jag, som älskar gamla människor, tror hårt på just det att "leva livet" innan man sätter liv till världen så att säga. För dom gamla är så rörande överens om saken Och man ska lyss till di gamle!

Jag skulle så gärna vilja resa, jobba och leva i andra länder, arbeta som volontär med både människor och djur. Men min ekonomi och mitt mentala mående sätter stopp för en massa resande och äventyr dom närmsta åren. Jag är "redan" 25 år gammal och om jag nu ska ha barn så ska det vara med en partner som jag verkligen VILL ha barn med. Och i ett förhållande som visat sig hålla i längden. Jag vill inte stå där med skägget i brevlådan när jag är 35 och inse att det börjar bli bråttom, ännu vara singel, ännu ha dålig ekonomi, ännu må lite halvkasst och dessutom inte veta vilket land jag ska bo i. Mitt enda alternativ just nu är att leva det lugna livet och arbeta med att komma ikapp med ekonomin och hitta ett sätt att lösa mina mentala knutar. Och när det är gjort, ja då börjar det liksom bli bråttom ändå... Resa kan man göra när man är 50, men man skaffar(som kvinna)knappast första barnet i den åldern...

Jag känner väl heller inget behov av att skaffa barn för just förökningens skull. Mina gener är inte så fantastiska, hade jag varit häst hade jag definitivt blivit kasserad som avelsmaterial Men ändå drar det lite i mig, att få ge någon annan en lika fantastisk barndom som jag hade. Och att få uppleva allt detta kring att vara gravid och se ett barn växa upp. Men inte på bekostnad av mitt eget liv...

 

[Thaliaste]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Kan det verkligen vara så enkelt att det handlar om inställning? Jag får ju inte mer pengar eller en tryggare anställning för att jag har en positiv inställning? Inte får dygnet fler timmar för den positive heller.
Kanske bör man inte skaffa barn om man värdesätter sitt eget värde så att säga? Jag minns en väninna för 6 år sedan som uttryckte en längtan efter barn med orden "tänk så underbart att veta att man har någon som alltid kommer behöva en". Hon lät alldeles salig vid tanken. Jag å andra sidan kände hur något frös till is i själen av tanken på att vara ständigt behövd resten av livet, att bara vara Den Ömma Modern och aldrig få vara JAG.

Jag tycker man ska vara beredd på att det blir en stor omställning när man skaffar barn, och är man inte beredd på att förändra sitt liv på det sätt som krävs ska man fundera riktigt noga både en och två gånger innan man gör det. Jag är själv i den "förväntade" barnafödaåldern (med tanke på bostadsort och hög utbildning) och jag träffar ganska ofta på resonemanget att jodå, allt går att ordna! Dvs jobba, göra karriär, egen hobby, umgås med vännerna, resa, det går att göra ändå, man tar "helt enkelt" med sig barnet och planerar duktigt. Det i mitt tyckte lite farliga i den romantiserade bild av att ha barn som jag märker runt mig är att alla verkar räkna med att barnen självklart är enkla och glada barn, jobbet finns kvar, ekonomin flyter och förhållandet går som en dans. Självklart är det ju det man hoppas på, och jag menar inte att man ska måla upp ett skräckscenario men vid beslutet att skaffa barn tycker jag att man också ska svara ja på frågan i scenariot att det INTE blir sådär rosenskimrande som man tänker sig. Och jag vet många föräldrar som jag kände innan deras barn kom till som definitivt hade skaffat barn även om de visste att de skulle blir ensamstående, få sämre ekonomi, bli tvungen att sluta med hästar, resor etc för att de hade så stor barnlängtan att de var beredda att acceptera även det priset. Men sen har man ju också träffat de som räknade med ett annat liv med barnen än som det blev, t ex ett visst ekonomiskt och tidsmässigt utrymme för egna intressen, och då är det lätt att bli lite bitter när det inte blir så och man känner att ens tid flyger iväg när ens vänner fortfarande gör allt det där roliga man själv också ville följa med på. Allt går faktiskt inte att ordna med en positiv inställning.

Gör det mig till totalt olämpligt föräldramaterial? Tar barn fruktansvärd skada av att växa upp med att mamma och pappa ett par timmar 4-5 dagar i veckan är otillgängliga? Givetvis inte samtidigt förstås.
Jag skulle gärna varit en riktigt "bullmamma" som fanns tillgänglig dygnet runt, hittade på roliga lekar, läste sagor, pysslade och målade och fixade skattjakter varje dag. En sån som kunde göra läxorna till en rolig lek. Men det är jag inte, det skulle bara vara en fasad. Jag behöver min egentid för att övrig tid på dygnet vara en bra medmänniska.

Totalt olämplig är nog att ta i Och det finns väl ett par saker du kan vara garanterad, du kommer varken vara den sämsta eller den bästa föräldern i världen, men du kommer förhoppningsvis vara en av de viktigaste i ditt barns liv.

Men varför vill du ha barn?

 

[Thaliaste]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag tror att kraven och förväntan på att allt ska vara så perfekt är det som är knepigast för de som får barn idag. Det känns som om det finns hur mycket spänningar som helst runt detta som jag inte upplevde då jag fick barn. Nu så börjar det redan när man ska välja barnmorska, tänk om man väljer fel liksom ?

Jag är född på 80-talet och är uppvuxen med att "allt är möjligt i ditt liv, bara du vet vad du vill och jobbar hårt". Och i förlängningen leder ju det till att du är din egen (och din bebis) lyckas smed, och det är ju ditt eget fel om det blir ett dåligt val för du kunde ju valt vad du ville, eller om du inte når till toppen för allt var ju möjligt.

Jag tror faktiskt inte att alla blir lyckligare av att matas med "allt är möjligt med fria val och positiv inställning".

 

[annan1]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag säger som många av de andra. Under de första småbarnsåren är sannolikheten stor för att det mesta i livet kommer att cirkla kring barnen, och då kanske hobbyer och annat får stå åt sidan. Men det handlar om en relativt kort period - och under den perioden får man vara med om mycket som är häftigt och unikt.

Jag har två barn som är födda med 1,5 års mellanrum och som nu är i lågstadieåldern. När jag tänker tillbaka (eller tittar på filmer som vi spelade in) på de första åren med barnen, känns det som om vi levde i ett ständigt pågående kaos. Våra föräldrar bor långt bort och vi hade ingen naturlig avlastning i närheten, och båda barnen var fysiskt intensiva med mycket klättrande och springande. Fram tills att den yngsta fyllde fyra ungefär, var tillvaron rätt galen. Det som räddade oss var att vi båda två var engagerade föräldrar som delade på föräldraledighet och sjukdagar o.s.v., samt att vi båda är egenföretagare med stor möjlighet att flexa.

Nu, när barnen är 7 och 8, är livet störtskönt. De är roliga och coola ungar som man kan prata och skratta med. Jag har köpt egen häst och har tid att ägna mig åt den, och även min man har rätt mycket tid till sitt fritidsintresse.

Jag är jätteglad att jag har barn, och jag är också jätteglad över att småbarnsperioden är slut. Skulle aldrig vilja ha det på ett annat sätt.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Men varför vill du ha barn?

Jag har inget bra svar på den frågan. Det är väl samma sak som med resandet. Jag vill få uppleva den biten av livet också. Själv hade jag en fantastisk barndom som jag ser tillbaka på idag med glädje och många alldeles magiska minnen. Jag vill nog få ge någon annan samma sak. Jag känner inte att jag tvunget måste ha biologiska barn, adopterade barn känns lika aktuellt. Det är inte själva blodsbanden som är viktiga utan att få ge allt det där jag själv fick. Men för att kunna ge av mig själv så måste jag få ladda batterierna lite. Utan någon egentid alls försvinner min energi och jag orkar inte sköta om en husfluga ens. Och då kanske det är bättre att nöja sig med att vara "lektant" åt vänners barn... Samtidigt finns det en längtan efter "eget", någon som är MIN familj.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag tror faktiskt inte att alla blir lyckligare av att matas med "allt är möjligt med fria val och positiv inställning".

Nej det blir man inte. Just detta tjat om alla fina möjligheter har fått mig att gå i väggen gång på gång. Jag orkar inte leva upp till det, orkar inte ta vara på alla möjligheter fast jag så gärna vill. Och så sitter jag här nu, med dåligt samvete för alla de dåliga val jag gjort och ångest inför framtiden.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Det låter ju jättebra. Grattis till dig som får det att funka
Men ja då är småbarnsåren över. Sen är det skolåldern. Med läxor som ska göras och hobbyer och kompisar som det behöver skjutsas till. Tiden som gick till att passa småbarn och byta blöjor går istället till att skjutsa och hjälpa till med läxor?
Det svåra med en hobby som hästar är ju att det inte går att "ta det en annan dag". Hästen måste tas om hand, oavsett väder, ork, läxor och fotbollsträningar. Och det känns som det kanske är lite mycket att begära att en 7 åring ska fullt ut förstå det och finna sig i att det inte blir någon fotboll idag för pappa jobbar och mamma måste till stallet.

 

[annan1]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Det finns ingen universallösning, utan man får pröva sig fram till en nivå och en balans som funkar för familjen. I mitt fall har jag löst det genom att välja ett fullservicestall, som egentligen ligger längre bort än jag skulle vilja - fast dit jag alltså inte måste åka de dagar då det kör ihop sig. Sedan inser jag ju att jag är privilegierad eftersom jag styr över mina arbetstider och kan åka till stallet tidigt på morgonen eller när barnen är i skolan.

Jag tror att det är nyttigt för barn att ha föräldrar med egna intressen, och det är nyttigt för hela familjen med föräldrar som mår bra och som får tid att ägna sig åt sådant de tycker är kul. Barnens intressen måsteinte styra över hela familjens schema, även om jag vet att det finns många familjer där det är så.

 

[sona]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Haha sådär föreställde jag också att det skulle vara. Förstörd kropp, ingen sömn på 10 år, ingen fritid, bara bråk och allmänt jobbigt.. Vår son har varit lugn från början. Hade en någorlunda jobbig graviditet och förlossning men sen har det bara flutit på.. Han har sovit hela nätter från det att han var 3 veckor, vem som helst kunde plocka upp honom ur vagn/säng, inte särskilt gnällig även om han givetvis gnällde om han var hungrig. Innan han föddes så sa alla till mig att man absolut inte kan ha hästar och små barn (jag har 11 hästar nu...) och jobba, ja det tar lång tid innan barnet kan lämnas till nån annan... Jag var tillbaka och jobbade lite då och då efter 7 veckor.. Allt går att lösa, viktigast är att man har en partner som ställer upp!


Jobbigast i mina ögon är att du som mamma är allmänt byte för alla äldre mammor att hoppa på.. För mkt kläder, för lite kläder, helt galet dåligt att man inte ammar (barnet behöver närheten, och bröstmjölk är MKT nyttigare), helt galet bra att man inte ammar (mkt lättare att kunna få hjälp, barnet kan matas av pappa/mor-farföräldrar, mina barn överlevde minsann jättebra på ersättning) är han inte lite liten för sin ålder?, han är nog ganska stor för sin ålder? Åh, dom blöjorna är bra, Åh dom blöjorna är jättedåliga vår son/dotter fick eksem av dom! Värsta kommentaren fick jag av en gammal kompis som påstod att det inte är bra för barnet att umgås för mkt med sin pappa, det är mammans roll att ta hand om barnet

 

[annan1]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Allt går att lösa, viktigast är att man har en partner som ställer upp!

Det här skriver jag under på - och har man ingen partner funkar det lika bra med andra stöttande och förstående i närheten, t.ex. de egna föräldrarna eller nära vänner.