Nu har jag gått och funderat en massa igen

[Mabuse]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag utgår från att hon tycker om mig men om jag skulle bli påkörd på vägen hem och avlida så hade hon garanterat klarat sig bra ändå i livet.

Fast nä... Givetvis vet jag inte hur just er föräldra-barn-relation ser ut, men jag har vänner vars föräldrar dött när de var barn, och det har definitivt och absolut satt rätt stora spår. Dels för att det är rätt traumatiskt när en förälder försvinner, vanligtvis, och dels för att livet blir rätt annorlunda för resten av familjen när en försvinner. Den förälder som är kvar blir ju ensam ansvarig, och det är skillnad att vara ensamstående förälder, eller att vara två.

Sen har de såklart vuxit upp och fått bra liv, men det sätter definitivt spår när en förälder dör, särskilt om det är någon som fanns där från början.

 

[escodobe]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Reser utan barnen?? HAHAHAHAHAHA, men aldrig. Och när de väl reser är det bara till barnvänliga ställen där barnen har kul. Det handlar aldrig om någon annans resebehov än barnens. De personerna som rest till massa olika ställen runt om i världen, reser nu till Astrid Lindgrens Värld och möjligtvis till något all inclusive någonstans "säkert", tex Mallorca eller Kanarieöarna. De hade aldrig åkt till tex Egypten eller Indien eftersom det är så "smutsigt".

Ute och äter är de ju ibland och går på fester. Det är ju då de ringer hem varje timme för att kolla så att allting gick bra. Det är frågor som "Gick det bra med maten?", "Gick det bra att natta dem?". Så det är liksom inte några större saker egentligen. Vardagsgrejer.

de där ungarna brukar dessutom vara odrägliga att ha att göra med...
Trevligast brukar ungar vara som fått vara med i föräldrarnas liv vara.

Jag ser både mardrömföräldraskap och sådana där både barn och föräldrar verkar vara vettiga och nöjda.

Jag vill ändå inte ha barn, visst skulle det kunna vara intressant att följa en individ från början men inte tillräckligt för att det ska vara värt det.

 

[cirkus]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag är ganska övertygad om att det är en generationsfråga. När mina barn var små så tycker jag inte att det funkade så på långa vägar, varken för mig eller för mina vänner.

 

[Amha]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Nu är jag 23 och har en 3-månaders väldigt enkel tös (än så länge). Det går att ta med henne i princip överallt förutom att hon är i en inte-åka-bil-period som jag hoppas går över snart. Jag skulle mycket väl kunna lämna henne till min mamma och dra iväg en helg om det skulle behövas men det finns inte på min karta än. Jag vill vara med henne med undantag för ett par timmar här och där med stalltid eller så. Visst kan jag ta med henne till stallet, problemet ligger i att det är svårt att lyckas rida med henne med sig då hon inte är jätteglad i att bara ligga i vagnen längre, annars hade det funkat. Gå promenader med bebis i selen och hästen i koppel är inga större problem dock, peppar peppar.

Ärligt talat har jag funderat på om hon ska få följa med på konsert på grönan med ett par stora hörselskydd på men sambon var ointresserad av konserten så han kan stanna hemma med tös. Förhoppningsvis kommer hon att bli väldigt van vid det mesta och lätt att ta med sig. Det är i alla fall mitt mål. Jag tänker ju inte bli låst för att jag har barn. Optimalt hade dock varit med en egen gård eller väldigt stallnära så man kan rida på kvällarna och mocka när tid finns.

 

[Mabuse]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Små bebisar är lätta att ta med sig överallt om de är av det nöjda slaget. Tvååringar, not so much, oftast.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag är tacksam för min glada skit till tvååring som tycker om mer eller mindre allt Peppar peppar dock, hon kan ju hinna ändra sig!

 

[Mabuse]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag menar saker i stil med följa med på heldagsseminarium och sitta tyst och stilla på en stol i sex timmar. Sånt brukar vara ganska svårt med en tvååring, åtminstone de jag träffat.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Tyst och stilla hade hon inte varit i sex timmar bara av att sitta på en stol men om hon fått med sig sitt älskade Tårtspelet, några böcker och fjorton askar jordgubbar så hade hon varit mycket nöjd.

 

[sona]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Ganska Ot, men vår son gillade inte heller att åka bil när han var i 3 månaders åldern. Han blev grinig så fort vi satte honom i bilen. Det gick över när vi köpte en ny bilbarnstol när han var 3½ månad så han inte satt i babyskyddet längre. Egentligen borde han kunnat ha babyskyddet ett tag till, men vi märkte verkligen skillnad med en gång som han fick en vanlig bakvänd bilbarnstol (Brio Zento)

 

[AgentCarter]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Min sambo åkte iväg en vecka när sonen var i den åldBern och när han kom hem var han rätt så bortglömd så jag skulle inte rekommendera alls att åka iväg någon helg när de är i dem åldern, funkar där och då men inte så kul när man kommer hem

Ännu mer ot: skulle aldrig åka till Egypten vare sig med mitt barn eller själv just nu med tanke på hur situationen med sexuellt relaterade brott ser ut. Men om jag hade pengar så hade vi varit ute och test mycket mer, men självklart att man tänker på säkerheten på ett helt annat sätt och undviker därför vissa länder.

Lite till: min svägerska pappa gick bort i unga år (3-5 skulle jag tro) hon är en välanpassad individ och väldigt trevlig och smart. Men självklart har det satt spår som en annan inte ens kan förstå

 

[LadyCovergirl]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Fast nä... Givetvis vet jag inte hur just er föräldra-barn-relation ser ut, men jag har vänner vars föräldrar dött när de var barn, och det har definitivt och absolut satt rätt stora spår. Dels för att det är rätt traumatiskt när en förälder försvinner, vanligtvis, och dels för att livet blir rätt annorlunda för resten av familjen när en försvinner. Den förälder som är kvar blir ju ensam ansvarig, och det är skillnad att vara ensamstående förälder, eller att vara två.

Sen har de såklart vuxit upp och fått bra liv, men det sätter definitivt spår när en förälder dör, särskilt om det är någon som fanns där från början.

Givetvis skulle det sätta spår. Något annat har jag väl inte påstått? Däremot skrev jag att hon skulle troligen klara sig bra i livet ändå.

 

[Ramona]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

de där ungarna brukar dessutom vara odrägliga att ha att göra med...
Trevligast brukar ungar vara som fått vara med i föräldrarnas liv vara.

Det håller jag verkligen med om.

Men jag förstår inte hur man kan skaffa barn och sen låta de styra hela ens liv, alltså, vara så stökiga att man inte ens kan ta med dem någonstans. Tack och lov finns det föräldrar som kan säga ifrån, men tyvärr finns det många som bara rycker på axlarna och tycker att barn är barn. Hade jag betett mig så som många barn gör när jag var liten hade mina föräldrar gått i taket. Men med mer eftertanke hade jag aldrig betett mig så eftersom jag visste att man inte beter sig hur som helt. (Jag hade tex aldrig kallat en lärare för hora, jag hade inte kastat mat på andra gäster på en restaurang, etc).

 

[tanten]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

KL

Herregud ja - jag har också haft bekanta som ringt sina respektive stup i ett och kollat barnen.

Själva var vi dock rätt avspända tror jag? Vår tös hade farförldrar som gillade barn och som hon gillade. Hon "försvann" iväg till dem i flera dagar, ja upp till veckor i sträck redan som ganska liten. Farmor hade varit lekisfröken hela livet så jag antog att hon nog var mer kompentent att sköta avkomman än vad jag var. (vilket hon dessutom antydde ganska ofta, speciellt under spädbarnstiden...)

Hon sov över hos sin kompis när hon började skolan och när hon var 13 följde hon med kompisens familj till Thailand i tre veckor.

Jag kan inte påstå att jag led speciellt av att hon var borta. Jag litade på att hon hade det bra.

Barn är inte till för sina föräldrar.

 

[sona]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Det måste vara väldigt jobbigt att vara en sån förälder, att tom behöva kolla så ens partner tar hand om barnet ordentligt..

Och ang stökiga och bortskämda barn, jag kan skämmas för föräldrarnas vägnar när man träffar på sådana ute, där barnen gapar och skriker och beter sig som as medan föräldrarna inte säger ett knyst. Träffade på ett sånt gäng på en djurpark för ett par år sedan, 2 pojkar i 6-7 års åldern sprang och jagade ankor med pinnar, samt slog på dom när dom kom åt. Jag blev arg och gick fram och sa ifrån, kanske i skarpaste laget men föräldrarna hade ju inte sagt ett knyst trots att dom satt och fikade bara ett par meter ifrån oss. Jag fick en åthutning för att jag skällde på barnen Det var inte min uppgift att fostra deras barn, och dom hade minsann koll på dom. När jag sa att jag absolut inte vill se deras barn springa och slå på ankorna, och att dom borde lära barnen att respektera djur så gick dom bara. Verkade inte ta åt sig alls.

 

[Mabuse]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Givetvis skulle det sätta spår. Något annat har jag väl inte påstått? Däremot skrev jag att hon skulle troligen klara sig bra i livet ändå.

Ja, de flesta klarar sig ju bra i livet, kom ju t ex nyligen en självbiografi av en man som växte upp i Gulag, i absolut misär. Och han klarade sig bra i livet ändå. Men det kan man ju inte veta, det går ju inte att förutspå vilka som ska klara sig bra. Att ens mamma dör när man är barn bättrar dock knappast oddsen, och givet att man har en ok mamma-barn-relation, så skulle jag säga att en tvååring påverkas mycket negativt av att hennes mamma dör. Livslång separationsångest t ex skulle vara en rätt rimlig effekt, och det kan man ju leva med, men man kanske inte mår så bra.

Så det beror kanske på vad man menar med att klara sig bra.

 

[Mabuse]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Det håller jag verkligen med om.

Men jag förstår inte hur man kan skaffa barn och sen låta de styra hela ens liv, alltså, vara så stökiga att man inte ens kan ta med dem någonstans. Tack och lov finns det föräldrar som kan säga ifrån, men tyvärr finns det många som bara rycker på axlarna och tycker att barn är barn. Hade jag betett mig så som många barn gör när jag var liten hade mina föräldrar gått i taket. Men med mer eftertanke hade jag aldrig betett mig så eftersom jag visste att man inte beter sig hur som helt. (Jag hade tex aldrig kallat en lärare för hora, jag hade inte kastat mat på andra gäster på en restaurang, etc).

Fast barn funkar inte så, en treåring har helt enkelt inte förmågan att behärska sig i alla lägen, och det finns situationer där det är direkt olämpligt med ett barn som ligger och skriker på golvet. Således finns det situationer som man helst undviker som småbarnsförälder, för de är inte kul för nån. Föräldrarna kan gå i taket bäst de vill, men det gör förmodligen bara saken värre. Det är ungefär som att tro att det räcker att säga ifrån, så kan en bebis visst resa sig och gå själv. De kan inte det, för de har inte utvecklats tillräckligt än.

 

[Mabuse]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Tyst och stilla hade hon inte varit i sex timmar bara av att sitta på en stol men om hon fått med sig sitt älskade Tårtspelet, några böcker och fjorton askar jordgubbar så hade hon varit mycket nöjd.

Ok, då har du en väldigt extrem tvååring, nästan ett unikum. Jag har aldrig någonsin träffat en tvååring som kan sitta tyst och stilla på sin rumpa i sex timmar, med eller utan böcker och tårtspel. Har ni testat, hur länge har hon faktiskt suttit stilla med böcker, spel och jordgubbar?

 

[Badger]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Men nu blev det OT Tillbaka till ämnet, kan man ha en hobby och ändå ha familj?

Det beror väl på vad man betraktar som hobby? Och vad man tolererar från sin partner. Jag kan rida 3 (max 4) ggr på en vecka, eller träna de dagarna, eller gå på föreningsmöte, eller träffa vänner. Men jag kan inte rida 3 ggr, gå på ett föreningsmöte och träffa mina kompisar en dag på en vecka. Samma sak med min man, han får välja. Tidigare gjorde jag ju såklart alltihop (eller till och med red 6 dagar, träffade vänner 3 dagar och gick på ett möte). Kombinerat med det kan jag tex läsa någon bok per vecka eller spela dataspel eller se på TV/film.

Men om man hittar en idiot (utan egna intressen dessutom), bestämmer sig för att hemmet bör vara en vacker tavla och att det ska finnas en projektledare för familjen och det är en själv så är ju hobby nog svårare. Om man sedan också bestämmer sig för att TV även bör betittas varje dag så får man, hämta, laga, äta, diska, lägga, TV+stryka och hänga tvätt som kväll varje dag.

Sedan på uppdelning kvinnligt och manligt i stil med -kvinnan har hand om barn och hushåll medan mannen tar det -manliga, bilen? och byta lampor? typ. Så vill jag kommentera det med att jag tex helt "har hand om" bilen i vår familj och jag räknar det inte ens som hushållsarbete, alls. I allmänna avräkningen disk och tvätt osv räknas inte ens den pyttetid och minimala skicklighet som krävs för att lämna bilen på reparation, låta en maskin tvätta den och byta däck ibland. (Och om killen ägnar timmar åt det ena eller det andra måste det rimligen läggas på samma konto som om tjejen putsar porslinshundar och byter gardiner tre gånger om året (eller odlar blommor) -som hobby.). Våra lampor går jämt, inklusive lågenergi, det tar fortfarande sammanlagt säkert bara 10 minuter per år för oss att byta dem.

 

[annan1]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag håller med Badger. Man får prioritera (till viss del handlar det också hur man har det i livet i stort - bor man på gård, i storstad, billigt, dyrt, hur många barn har man, hur jobbar man o.s.v.). Jag ägnar min "familjefria" delen av mitt liv åt min häst, punkt. Vänner träffar jag sällan, och när jag gör det är det vänner som har barn i mina barns ålder. Vissa tycker kanske att det låter sorgligt, men jag har valt att ha det så och trivs hur bra som helst.

 

[Badger]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag håller med, dessutom är det jättesvårt att säga ifrån så att både omgivning blir nöjd och det har effekt.

Den nivå på tillsägelse (Nehej! Nu får det vara nog!) som omgivningen skulle blivit nöjd med kanske på ett visst barn ger ett resultat som omgivningen inte skulle uppskatta (höga illvrål i kyrkan). Medan tex handlingen (Ojsan, nu går vi ut ett tag) som ger lindrigast påverkan på bröllopet kanske gör att föräldern verkar mesig.