Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen
Kan säga såhär. Jag läste en bok av en fantastisk barnförfattare som heter Penelope Leach, och hon skrev: ingen människa ska skaffa barn om dom inte är beredd att vara en annan människas bihang under minst 2 års tid.
Jag skulle hålla med om att ungefär så är det. Man dyker in i en annan värld när dom är små, och det går det också. Sen börjar man komma upp till ytan igen, och ungefär då skaffar många nästa, men då har man fått lite pli på det hela
Själv började jag jobba deltid 4 månader efter att min första föddes. Efter att min dotter föddes tog jag det lugnare och väntade 8 månader innan jag började. Då hade jag eget företag i hemmet så det var lätt för mig att lägga upp tider som passade. Och nyckeln i det hela för mig var, och är, att mina barn har en fantastiskt engagerad pappa som minsann skulle ha ut varenda timme av hans del av föräldraledigheten, och han har aldrig haft några problem med att ta ansvar för barnen genom åren (ta ansvar för städning i hemmet är en annan sak men det går vi inte in på här )
Resa/göra annat: Jag har släkten i Skottland. Vi bilade dit med vår son när han var 2 månader, vid 2 års ålder hade han redan bilat dit ett par ggr och flugit 3-4 ggr. Samma med dottern, hon åkte färja dit för första gången när hon var 3 månader och flög dit när hon var 5 månader. När vår son var ett år hyrde vi ett hus i Bordeaux i en månad och stack dit med honom, min man hade semester och jag var mammaledig. När dottern var 3 bilade vi ner till Frankrike/Luxemburg med dom båda och bodde på hotell och i tält.
Nu är dom äldre och vi har rest massor, dom har varit i Barcelona för att se på fotboll, varit i Paris, Köpenhamn o London, jag jobbar i Bryssel och dom är vana att flyga och bila hit 3 ggr om året. Sätter sig i bilen eller på flyg/tåg med sitt Lego och numera med film o musik i sina telefoner, det går hur bra som helst.
Det som begränsar resandet är förstås ekonomin, det är förstås dyrt att flyga om man är 4.
Hur det är att ha häst när dom är små vet jag inte. Jag skaffade häst när sonen var 6 och dottern 4. Återigen, det skulle inte fungerat om inte dom hade en pappa som fanns där och som inte missunar mig egna intressen. Han har sin fotboll och div annat och jag har hästen och gör-det-själv i hemmet. Visst grälar vi om barnen ibland, senast häromdagen, brukar vara gräl om var gränser ska dras. Men jag skulle inte säga att barnen är en större källa till bråk hos oss. Vi uppskattar varandra som föräldrar tror jag.
Jag har då ett barn som är som andra barn, och ett barn med Downs Syndrom, vi har aldrig känt oss begränsade av hennes handikapp utan hon är med på noterna oavsett vad vi gör.
Jag tror, jag kan ha fel men jag tror det, att barn blir ungefär som man gör dom. Är det så att man reser mycket, ja då blir det vardag och dom fixar det. Stannar man hemma mycket så fixar dom det också. Är man själv hemma mycket tycker dom att det är normalt, är man borta mycket tycker dom det är normalt. Nyckeln är att dom känner sig trygga och älskade, och har föräldrar som verkar någorlunda nöjda med livet så att barnen slipper oroa sig för föräldrarna.
alltså:
1) Om du längtar efter barn, skaffa barn. problematisera inte för mycket. Det kanske blir jobbigare än du tror, kanske tvärtom. Själv blev jag förvånad över hur vansinnigt kul det är att ha barn och hur bra mamma jag visade mig vara. Önskar att jag hade börjat tio år tidigare så att jag hade haft tid med 5 till
2) Välj pappan med omsorg!!
Kan säga såhär. Jag läste en bok av en fantastisk barnförfattare som heter Penelope Leach, och hon skrev: ingen människa ska skaffa barn om dom inte är beredd att vara en annan människas bihang under minst 2 års tid.
Jag skulle hålla med om att ungefär så är det. Man dyker in i en annan värld när dom är små, och det går det också. Sen börjar man komma upp till ytan igen, och ungefär då skaffar många nästa, men då har man fått lite pli på det hela
Själv började jag jobba deltid 4 månader efter att min första föddes. Efter att min dotter föddes tog jag det lugnare och väntade 8 månader innan jag började. Då hade jag eget företag i hemmet så det var lätt för mig att lägga upp tider som passade. Och nyckeln i det hela för mig var, och är, att mina barn har en fantastiskt engagerad pappa som minsann skulle ha ut varenda timme av hans del av föräldraledigheten, och han har aldrig haft några problem med att ta ansvar för barnen genom åren (ta ansvar för städning i hemmet är en annan sak men det går vi inte in på här
)Resa/göra annat: Jag har släkten i Skottland. Vi bilade dit med vår son när han var 2 månader, vid 2 års ålder hade han redan bilat dit ett par ggr och flugit 3-4 ggr. Samma med dottern, hon åkte färja dit för första gången när hon var 3 månader och flög dit när hon var 5 månader. När vår son var ett år hyrde vi ett hus i Bordeaux i en månad och stack dit med honom, min man hade semester och jag var mammaledig. När dottern var 3 bilade vi ner till Frankrike/Luxemburg med dom båda och bodde på hotell och i tält.
Nu är dom äldre och vi har rest massor, dom har varit i Barcelona för att se på fotboll, varit i Paris, Köpenhamn o London, jag jobbar i Bryssel och dom är vana att flyga och bila hit 3 ggr om året. Sätter sig i bilen eller på flyg/tåg med sitt Lego och numera med film o musik i sina telefoner, det går hur bra som helst.
Det som begränsar resandet är förstås ekonomin, det är förstås dyrt att flyga om man är 4.
Hur det är att ha häst när dom är små vet jag inte. Jag skaffade häst när sonen var 6 och dottern 4. Återigen, det skulle inte fungerat om inte dom hade en pappa som fanns där och som inte missunar mig egna intressen. Han har sin fotboll och div annat och jag har hästen och gör-det-själv i hemmet. Visst grälar vi om barnen ibland, senast häromdagen, brukar vara gräl om var gränser ska dras. Men jag skulle inte säga att barnen är en större källa till bråk hos oss. Vi uppskattar varandra som föräldrar tror jag.
Jag har då ett barn som är som andra barn, och ett barn med Downs Syndrom, vi har aldrig känt oss begränsade av hennes handikapp utan hon är med på noterna oavsett vad vi gör.
Jag tror, jag kan ha fel men jag tror det, att barn blir ungefär som man gör dom. Är det så att man reser mycket, ja då blir det vardag och dom fixar det. Stannar man hemma mycket så fixar dom det också. Är man själv hemma mycket tycker dom att det är normalt, är man borta mycket tycker dom det är normalt. Nyckeln är att dom känner sig trygga och älskade, och har föräldrar som verkar någorlunda nöjda med livet så att barnen slipper oroa sig för föräldrarna.
alltså:
1) Om du längtar efter barn, skaffa barn. problematisera inte för mycket. Det kanske blir jobbigare än du tror, kanske tvärtom. Själv blev jag förvånad över hur vansinnigt kul det är att ha barn och hur bra mamma jag visade mig vara. Önskar att jag hade börjat tio år tidigare så att jag hade haft tid med 5 till
2) Välj pappan med omsorg!!
Senast ändrad:
