Nu har jag gått och funderat en massa igen

[Luff]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Barn skaffar man för att man vill ha barn. Då funkar det - hur jobbigt det än är bitvis. Om man skaffar barn för att man borde eller för att det ska vara så eller för att det kändes som var tvungen pga barnbarnskrav eller partnern ville osv så blir det naturligtvis tyngre OM man inte riktigt var med på båten.

Jag tror att många om dom skulle fatta beslutet barn eller inte efter att dom skaffat barn skulle besluta att inte ha barn - sisådär varannat år fram till barnen klarade sig själva. För barn är ansvar och eviga beslut och det går inte att säga upp sig. ;-)
Tänk er ett scenario där man kunde pausa "att ha barn".

 

[pulkaskurk]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Ja det gör jag nog. Men det är ju mest sånt jag ser i min bekantskapskrets. Antingen förhållanden som mest verkar fortlöpa av praktiska skäl där parterna egentligen inte känner någon större kärlek till varandra längre. Eller ensamstående föräldrar, främst då kvinnor i just min vänkrets. Och jag vill inte hamna i deras läge för allt i världen. Jag ser ju hur dåligt dom mår, det är konstant stress och tidspress. Heltidsjobb för att få ekonomin att gå runt, vänner har försvunnit, tjafs med barnens pappa om än det ena än det andra och dåligt samvete för allt som inte hinns med. Och uppå allt denna enorma kärlekstörst som leder till att dom kastar sig in i förhållande efter förhållande med män som dom egentligen inte är så intresserade av bara för att "ha någon där". Givetvis håller det inte någon längre tid och så brister hjärtat och allt börjar om igen... En del har hållit på såhär i 10 år, fram och tillbaka... Hur många gånger har inte dessa vänner gråtit och mått dåligt över att det så tydligt är deras barn får männen att tappa intresset...

Och många säger som Du, att det går så bra så att ta med sig barnen. Och det kan jag också tycka, teoretiskt sådär. Men jag har sällan sett det hända i praktiken. Mina föräldrar lyckades bila genom hela europa med mig när jag var 3 år gammal, men det var för 25 år sedan. Innan lågkonjuktur och dessa(inom mitt yrke)mystiska anställningar där man aldrig vet vad man kommer få ut i lön nästa månad.

Kan det verkligen vara så enkelt att det handlar om inställning? Jag får ju inte mer pengar eller en tryggare anställning för att jag har en positiv inställning? Inte får dygnet fler timmar för den positive heller.
Kanske bör man inte skaffa barn om man värdesätter sitt eget värde så att säga? Jag minns en väninna för 6 år sedan som uttryckte en längtan efter barn med orden "tänk så underbart att veta att man har någon som alltid kommer behöva en". Hon lät alldeles salig vid tanken. Jag å andra sidan kände hur något frös till is i själen av tanken på att vara ständigt behövd resten av livet, att bara vara Den Ömma Modern och aldrig få vara JAG.

Gör det mig till totalt olämpligt föräldramaterial? Tar barn fruktansvärd skada av att växa upp med att mamma och pappa ett par timmar 4-5 dagar i veckan är otillgängliga? Givetvis inte samtidigt förstås.
Jag skulle gärna varit en riktigt "bullmamma" som fanns tillgänglig dygnet runt, hittade på roliga lekar, läste sagor, pysslade och målade och fixade skattjakter varje dag. En sån som kunde göra läxorna till en rolig lek. Men det är jag inte, det skulle bara vara en fasad. Jag behöver min egentid för att övrig tid på dygnet vara en bra medmänniska.

Jag tror iaf att mycket handlar om inställning och hur man vill leva.

Din anställning blir ju inte tryggare bara för att du inte har barn? Ekonomin blir inte tryggare bara för att du är barnlös?
Men visst håller jag med dig, det känns inge vidare tryggt med de konstiga anställningsavtalen som finns på många ställen idag

Jag tror du skulle bli en kanonförälder just för att du är medveten, medveten om att det inte blir enkelt och inte lever i en fantasivärld där du måste vara en riktig bullmamma som kan allt.

Jag tycker många försöker leva i någon flashig fantasivärld och gör livet mycket krångligare än vad det är egentligen.
Vill man ut och resa går det utmärkt att åka både bil, buss, tåg och flyg med småbarn.
Man kan tälta och göra mat själv osv om man vill dra ned kostnaderna.

En av mina bästa vänner åker jorden runt i några månader varje gång de skaffar barn, de hyr ut huset och sen packar de ihop familjen och reser med enkla och billiga medel och de får se, lära och uppleva massor.
De är båda två låginkomsttagare och bor billigare när de är ute och reser än vad huset kostar så för dem är det win win både ekonomiskt och sett till upplevelser.

Jag tycker iaf inte du ska vara rädd för att skaffa barn om du vill det.
Jag är helt säker på att du kommer lösa kommande problem klanderfritt.

 

[kamomillo]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

De känns som om folk är så egoistiska numera.
Det är ett himla tjatande om "egentid"
De ska vara barn planerade till rätt månad och gärna rätt dag.
Allt detta planeras med ägglossningsstickor, och grav test tas gärna dagen efter sexet.Blir graviditeten längre än exakt 40 veckor måste man be om igångsättning.
2 månader efter förlossningen ska mamman vara smalare, snyggare, och mer vältränade.
Dagis ska vara perfekt, och helst ska man jobba mer än 8 timmar/dag.
Mamman ska ha egentid, hinna jobba och vara lattemamma.
Pappan ska hinna sina hobbys och helst jobba ännu mera än mamman.
Mormor och morfar/farmor och farfar ska inte lägga sig i familjens liv, men ändå helst stå i givakt och serva så fort det behövs.
pengar ska dras in till familjen, så husköp, utlandsresor, och bilbyten blir möjliga, helst samma år.
Barnen blir större, och då ska kompisarna väljas med omsorg, helst "fina" familjer. Där ekonomi, hobbys ska vara lika, och man ska bo på lagom avstånd från varandra. Nåde de barn som har en kompis med andra matvanor än ens egna barn.
Skolan ska fixa ALLT, inte kräva insatser av föräldrarna, vare sig det gäller försäljning av plastpåsar, eller upprättande av mobbningsplaner.
Gymnasiet väljs också helst så det passar familjens ansikte utåt.
Sedan blir barnen vuxna...

Jag är så glad att jag fick barn för 23 år sedan, då fick livet ta den tid det tog. Ägglossningsstickor var väl knappt uppfunnit.
2 veckor efter utebliven mens börjar man fundera på test.
Sedan föddes barnen när dom var färdigbakade.
Dagis hade gott om personal, och där lekte barnen utan hysterisk pedagogik, om man hade behov av dagis.
Skolan var ett teamwork mellan familj och skola, den var långt ifrån perfekt, men som förälder var man delaktig, och ville vara det!
Pengar drog vi in så vi klarade oss, men bilbyte och renovering kunde oftast vänta ett par år. Utlandsresor var ingen måttstock på hur framgångsrik man var.
Det var ingen som tittade snett på att (i vanligaste fall) mamman valde gå ner i tid, och serva familjen. Utan krav på karriär, eller att förverkliga sig själv. Ordet "egentid" var inte heller uppfunnit.
Mor och farföräldrar bodde oftast i närheten.
Barnen sprang ut och in hos varandra utan inblandning av oss vuxna.

Ja ja, det här var tillspetsat och generellt... Men... Det är klart som korvspad att folk tvekar och väntar med barn till det nästan är försent. Att vara 40 och först då börja fundera på barn kan vara sent... Kanske omöjligt. Ändå vägrar kvinnor erkänna att kroppens naturliga fortplantning sjunker vid den åldern.
Kraven på dagens familjer är nästan omänskliga, och jag känner 8 goda vänner som valt bort barn idag. För 25 år sedan var det bara en familj som inte fick barn, och det var inte självvalt.
Vi har våra barn till låns, en kort tid... på 15 år är dom självgående, och då kan man starta om, med resor, karriär och EGENTID.

De här är en del av mina tankar runt familjebildande i dag.

* Jenny *

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Hur vet man om man vill tillräckligt för att det ska vara värt det? Hur bedömer man det?
Innebär mitt behov av egentid att jag inte vill tillräckligt för att tycka att det är värt det?
Jag fasar för att stå där och känna att "Nää, det var inte värt det. Livet är pest. Kan inte ungen bli stor och flytta snart?"

Och det finns väl en dag för allt man tagit på sig som man ångrar sig. Vissa dagar vill jag verkligen inte gå till jobbet, vissa dagar önskar jag att jag inte hade en hund som måste skötas och andra dagar ångrar jag att jag någonsin blev vän med den eller den personen. Men det är hastigt övergående som tur är

 

[annan1]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Det var ingen som tittade snett på att (i vanligaste fall) mamman valde gå ner i tid, och serva familjen. Utan krav på karriär, eller att förverkliga sig själv. Ordet "egentid" var inte heller uppfunnit.

Fast oj, vänta! Det finns en annan sida av detta, nämligen att mamman ofta inte hade något val (inte pappan heller för den delen). Självklart blev mammor utarbetade i lika hög grad då som nu, fast det pratades inte om det för det var så det skulle vara. Medan papporna jobbade och knappt hann träffa sina barn.

Jag tror inte det var bättre förr. Och jag menar inte att allt är perfekt nu heller. Men det stämmer inte att vi gått från någon gyllene hemmafruålder till en hektisk karriärist-era. Personligen tycker jag att det går åt helt rätt håll vad gäller båda föräldrarnas rätt till tid med barnen och tid till jobb och annat.

 

[Mabuse]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Det handlar kanske inte bara om en vilja att bli handikappad, utan också om att en resa med barn kanske blir såpass påfrestande för alla inblandade, att man inte tycker det är värt det. Det går ju absolut att åka på äventyrliga långresor med småbarn, men för egen del (har två småbarn) så skulle det vara såpass påfrestande för oss vuxna att jag hellre avvaktar tills barnen blir större. Det går ju att spara pengarna, och ha mer glädje för dem sen istället.

TS: med barn är det absolut så att mycket av privatlivet cirklar runt matlagning, blöjbyten, barnvänliga aktiviteter som bad och lekplatshäng, tvätt och barnpassning. Men det är ju inte att sluta leva, det är ett annat sätt att leva. Det finns såklart barn som är otroligt lättsamma och hänger med på allt, men i regel tar barn väldigt mycket tid. Tid man får ta nånstans ifrån, t ex jobb, vila eller intressen. Istället får man leva familjeliv med barn, och vill man ha barn så känns det kanske ändå värt det. Det gör inte så mycket att livet blir annorlunda, för det var lite av syftet med att få barnen, att prova en annan sorts liv.

 

[sona]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Absolut! Våra föräldrar bor tyvärr 40 mil härifrån, men nog ställer dom upp om det behövs. Jag hade inte förväntat mig någon hjälp av kompisar alls, mest för att jag inte har några nära vänner som har barn. Men dom har hjälpt till massor och är helt fantastiska på alla sätt och vis! Bara att få barnvakt en kväll så man kan åka och äta/kolla på bio/ vad som helst själva är ju guld värt!

Jag tror det är lite så att det oftast inte blir jobbigare än vad man gör det till, vill man som min gamla kompis inte ens låta pappan sköta barnet, ja då blir det jobbigt. Sen kan man ju helt klart ha otur och få ett sjukt barn, men skulle tro att det kommer mkt folk runt omkring en som man inte ens visste fanns där för en och ställer upp.

Jag tror att så länge man är medveten om att det kan bli jobbigt, så är det lugnt. Är nog betydligt värre för dom som tror att föräldralivet är på rosa moln hela tiden för det är det inte.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

ecis det du beskriver brottas jag med varje dag. Jag är aldrig nöjd utan ser hela tiden mot horisonten. Det jag gör duger aldrig för det borde varit bättre.

Jag jobbar heltid på sommaren och pluggar heltid på komvux(yrkesutbildning)övriga delen av året-men jag borde ju plugga på högskola nu! Jag borde ju veta vad jag vill bli!

Jag umgås med vänner ett par dagar i veckan, men det borde ju vara mer. Och jag borde ha FLER vänner! Det räcker väl inte med 4-5 stycken?

Jag har en hund som jag går minst 1,5 timme med varje dag, men jag borde ju gå 3 timmar. Och gå kurser och träna spår och sök och lydnad och agility och trick!

Jag har börjat löpträna 2-3 dagar i veckan och gör yoga en gång om dagen. Men jag borde träna på gym och gå på spinning också!

Jag väger 73 kg idag, något överviktig till mina 166 cm. Men jag borde väga 54 kg som jag gjorde i vintras. Vad spelar det för roll att den låga vikten berodde på att jag mådde så psykiskt och fysiskt dåligt att jag inte åt/kräktes upp maten? Jag var ju smal som en sticka!

Jag får oftast C eller B på mina skolarbeten. Vilket är okej. Men jag borde ju ha A!

Jag älskar mitt jobb, för det mesta. Men jag borde älska VARJE SEKUND!

Jag borde vilja ge upp ALLT för att ha barn. Men det vill jag inte...

För jag hade ju så mycket möjligheter. Jag var så lyckligt lottad med fantastiska föräldrar som gav mig kärlek och tid. Gav mig bra mat och såg till att jag fick vara ute mycket i naturen. Som lekte med mig och såg till att jag fick satsa på min hobby. Föräldrar som tog mig runt i världen och såg till att jag fick se andra länder och uppleva andra kulturer, som gav mig en vid och fördomsfri syn på andra människor. Dom lärde mig att vara källkritisk, att tänka själv, att vara ödmjuk, att argumentera och att stå för mina åsikter men ändå kunna ändra på dom om det fanns fog för det. Föräldrar som gjorde allt för att jag skulle ha en stabil grund att stå på när jag skulle ut i vuxenlivet. Jag var så smart, hade läshuvud, tyckte om böcker och lärande. Jag var frisk och stark.
Och jag sumpade alltihop. Och nu är jag livrädd att göra någonting alls. Särskilt skaffa barn, tänkt om jag inte klarar trycket? Blir en såndär förälder som försvinner? Vilken skada gör inte det...
Eller kanske ännu värre, bli en sån förälder som är trött, bitter och arg.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag vet att det blivit många sånhär trådar från mig den senaste tiden(året?). Men jag är inne i en fas när jag ser tillbaka på vad som varit, hur det blivit, vad som ledde till att det blev som det blev, vad jag vill, vad jag inte vill osv. En väldigt analytisk och existensiell fas kallade min psykolog det

 

[annan1]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Det är väl jättebra att du reflekterar! Jag tycker det är sunt att du förstår att du har (för) höga krav på dig själv. Vad skulle vitsen vara med att göra allt det där som du tyckeratt du borde göra?

Som människa, och som förälder, är det ofta ganska bra att ha orden good enough i huvudet. Man kanske inte lagar den bästa pannkakan, men den duger. Man kanske inte alltid har världens längsta tålamod, men det duger. Man kanske inte fixar en superduperpresentation på jobbet efter en vaknatt, men det duger.

Själv är jag jätteglad över att jag blev oplanerat gravid, för jag är inte säker på att jag någonsin hade kommit fram till en punkt där jag känt att "nu är jag redo att bli mamma". Dels hade jag kanske inte känt att jag gjort allt det där man "ska" göra innan man får barn, dels hade jag kanske inte vågat (och vem vet om jag faktiskt kunnat bli gravid då?)

 

[Mabuse]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Varför känner du att du måste prestera på max inom precis allt du gör? Inte max givet hur mycket tid och ork du har för något, utan max av vad som är möjligt? Folk som presterar max av vad som är möjligt brukar göra väldigt få saker, men du verkar ju vilja kombinera att göra många olika saker, med att prestera så bra någon kan göra med varje sak. Det är såklart omöjligt, självklart känner du dig misslyckad och stressad hela tiden.

Dessutom, du är bara 25, varför i all världen stressa med barn redan nu? Genomsnittåldern för förstföderskor är väl 29 tror jag, så du är ju verkligen inte sent ute alls. Om det känns som du kommer vara 35 alldeles strax, så tänk på hur mycket som hänt sen du var 15. Man hinner väldigt mycket på tio år.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag försöker verkligen att hitta glädjen i det lilla, så att säga. Försöker intala mig att jag inte behöver vara övermänsklig och alltigenom lyckad.
Den biten känns egentligen inte som nåt problem när det gäller föräldraskap, jag vet så väl hur snacket går bland andra föräldrar när den ena är utom hörhåll Och nä, det är jag inte så brydd med. Det snackas så ofantligt om varje människa oavsett vad det gäller, särskilt på en såhär liten ort. Bara jag och mina närmaste är nöjda så är jag glad.

Det som är så skrämmande med att skaffa barn är ju att det är för evigt. Det är inget som man bara kan konstatera att "Nej, det funkade inte för mig. Det får bli omplacering!" och så gör det lite ont i hjärtat men det går över.
Det finns, vad jag förstår, föräldrar som absolut inte klarat någon form av föräldraskap och som inte längre har något med sina barns liv att göra. Men det måste ju handla om extrema fall. Och den smärtan lär man knappast komma ifrån någonsin mer i livet. En sådan smärta klarar jag definitivt inte av att leva med.

Men jag ser mig själv framför mig, ensamstående och heltidsarbetande, utsliten och bitter. Och som tycker att 10 min i tvättstugan är egentid. Jag håller inte för det...
Det kan ju likagärna bli så att jag lever i ett kärleksfullt förhållande, på den där lilla hästgården jag drömt om. Men sådana garantier finns ju inte och allt pekar på att det är den svartare framtiden jag lär hamna i. För hittills har jag inte lyckats göra många rätt dom senaste 10 åren.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Varför känner du att du måste prestera på max inom precis allt du gör? Inte max givet hur mycket tid och ork du har för något, utan max av vad som är möjligt? Folk som presterar max av vad som är möjligt brukar göra väldigt få saker, men du verkar ju vilja kombinera att göra många olika saker, med att prestera så bra någon kan göra med varje sak. Det är såklart omöjligt, självklart känner du dig misslyckad och stressad hela tiden.

Dessutom, du är bara 25, varför i all världen stressa med barn redan nu? Genomsnittåldern för förstföderskor är väl 29 tror jag, så du är ju verkligen inte sent ute alls. Om det känns som du kommer vara 35 alldeles strax, så tänk på hur mycket som hänt sen du var 15. Man hinner väldigt mycket på tio år.

Jag leder det tillbaka lite dels till "Ni har så mycket möjligheter ni som är unga nu, ta tillvara på dom!" och "du kan klara vad du vill, bara du vill tillräckligt mycket och jobbar tillräckligt hårt!".
Jag vill så mycket och jag sliter så hårt jag bara orkar. Bara för att köra huvudet i väggen och stå med ytterligare ett misslyckande. Och när jag misslyckats med det ena, då måste jag göra det andra dubbelt så bra för att det ska duga.
Därtill så vet jag att jag är smart och jag har alltid fått höra det. Varenda utvecklingssamtal i skolan har innehållit en lärare som tindrar med ögonen och lovordar mig för att jag lär mig så fort, och skriver så nyanserat, och läser så bra, och kan så mycket osv osv. Jag kunde tex läsa när jag var 4 år och skriva när jag var 5 år vilket mina föräldrar var mycket stolta över. Men alltid har lärarna också pratat om vilken fantastisk framtid jag hade för mig, om jag bara ansträngde mig liiiite mer. Det var aldrig bra nog. Det är väl det jag fortfarande jagar kanske? Jag är stolt över mycket, men det kunde alltid ha varit bättre. Jag har lyckats göra trevliga och harmoniska individer av hästar som andra inte vågat gå nära, men jag borde ju ha tävlat på hög nivå också

Och 10 år går jättefort! Och det hinner hända en massa oväntade saker! Och jag hinner inte med i svängarna.
Och som sagt, jag har år av arbete framför mig med att få min ekonomi att stabilisera sig. Och minst lika många år av terapi innan jag kan fungera tillräckligt bra för att ha ansvar för en annan människa. Att skaffa barn ligger alltså fortfarande långt fram i tiden(jag vågar inte ens bestämma mig för om mitt förhållande är ett förhållande just nu)men jag är stressad över det redan nu

 

[pulkaskurk]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Herregud du kommer ju att gå under om du ska vara världsbäst på allt!

Min pappa sa alltid till mig att har jag bara godkänt i alla ämnen så är jag inte sämre än någon annan, godkänt är bra liksom.
Självklart kan man utmana sig själv och försöka bli bäst på något, men ingen är bäst på allt och det bästa av allt är att INGEN förväntar sig att man är bäst på allt.
Däremot brukar de flesta förvänta sig att man gör det bästa man kan utan att slå knut på sig själv.

 

[norrsol]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Barn ska man inte se som ett hinder, men möjligen att man kanske måste ta en annan väg som kanske är längre för att nå samma mål.

 

[norrsol]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Ta det lugnt!

 

[martha]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Nej det behöver man verkligen inte göra, man har väl en partner också så man kan få lite egentid ...kanske inte ha egna hästen , men att komma ut o få rida eller köra nån häst är ju inte svårt att få till. Sen kan man ha med sig barnen på det mesta, man måste inte vara så "pedagogisk" med allt, man kan göra saker som man själv vill....min grabb hängde med på allt, bakpå cykeln, i bilen...det blir inte jobbigare än vad man gör det till...men såklart blir man mer låst

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Jag vet, ska påbörja terapi för mitt snärjiga tankesätt snart. Och förhoppningsvis kunna släppa ångesten över att det ska bli pannkaka av alltihop.
Av någon anledning känns det helt enkelt bara som att jag måste göra så mycket mer för att bevisa att jag är bra. Jag vill nog ha för mycket av livet helt enkelt. Jag ser alla som går där med sina små hus och sina små jobb och sina små barn osv och vill bara skrika "Hur kan ni nöja er med att det här är allt man får ut av livet???!!" Fast det är fullt tillräckligt egentligen. Jag skulle nog också må bra av att acceptera att livet bara får lunka på, att det inte behöver vara så extraordinärt. Dödsångest måntro?

Men nu blev det OT Tillbaka till ämnet, kan man ha en hobby och ändå ha familj? Jag har inga problem att ta hjälp utifrån, en av mina många drömmar är att köpa en trevlig liten ungponny att så småningom köra med och ge en liten hästtjej/kille möjlighet att träna och tävla på min bekostnad. Bara för att jag gillar små ponnyer helt enkelt. Så jag måste inte ha helt för mig själv, men egen häst det ska det baske mig bli igen så snart det går.
Blir barnets behov och välmående kanske så viktigt att det här med egna behov försvinner?

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Fast har man det? Jag tycker alla män omkring mig har pratat så fint om att självklaaart ska dom också vara delaktiga i barnet så att mamman får komma iväg själv. Verkligheten har dock sett annorlunda ut när barnet väl är fött. Då är stackars pappa helt slut efter arbetsdagen/ha renoverat/inte fått sova sina 8 timmar och så får lilla mamma be snällt att pappa ska passa barnet medan hon kör racerbil till stallet och skottar ur det värsta ur boxen och slabbar ihop lite mat. Hästen har hon bara sett i hagen de senaste 3 månaderna... Tyvärr...
Och sånt går ju aldrig arr veta på förhand. Har pratat om detta med grabben jag träffar just nu och han säger precis likadant, klart han skulle ta hand om sitt barn utan att gnälla. Men så kommer ett MEN.
-Inte 3 timmar om dagen varje dag väl?
- Nä men en 4 dagar i veckan iaf.
- Men dom andra dagarna är du ju hemma
- Nja, man måste ju åka och mocka och sånt. Det tar väl halva tiden kanske.
- Hmm, oj...

 

[pulkaskurk]

Sv: Nu har jag gått och funderat en massa igen

Vi har nog väldigt olika sorters vänner...

För alla mina vänner har tid med både hobby, man/fru, barn och jobb..

Det handlar nog mer om vad man är för sorts människor...