Psykisk (o)hälsa

[Badger]

Nu är väl ändå 9-10 år väldigt litet, man är ju verkligen ett barn då! Men håller med om att det är deppigt att många barn inte har så "rika" liv med aktiviteter och vänner osv som bara händer/något eget, nu måste allt vara organiserat/skjutsas/farligt att cykla själv osv. Läste någon krönika i DN om det, att barn idag är ganska ofria på ett vis. Så tråkigt!
Men sen tycker jag inte det låter särskilt lämpligt att ni blev lämnade så ensamma? Så klart man överlever/kan klara sig toppen ändå, beroende på omständighet, men det här att föräldrarna inte var hemma alls/närvarande efter skolan är ju något man pratar om som något ganska dåligt nuförtiden. Såklart behövde ni växa upp snabbare också, rimligt ju! Men ska inte barn bara få vara barn?

Jo men barn är ju barn om de får cykla fritt i en trygg stad och när de tex själva kan gå på bio när de är 9 eller springa runt utomhus och leka utan någon vuxen. Det är så organiserat nu att inga barn finns ute och är de hemma är de ändå inte ute.

Jag hade visserligen fritids tills jag var 9 men sedan hade jag nyckel och vi gick hem till varandra efter skolan och bestämde själva och gjorde mellanmål osv. Förälder kom hem runt 18-19 och då var det middag och ev fick man cykla hem läxförhör efter middagen osv.

Det var underbart och väldigt lämpligt och mycket tryggt att vara hemma hos sig själv helt ensam eller med vänner som inte hade en förälder hemma som en kvävande filt. Det pratades om det som "dåligt" och nyckelbarn osv, men det var bara ngt slags -kvinnor hem grej på 80-talet. När mamma var liten var mammorna visserligen hemma men barnen fick inte vara det, de sprang (enligt hennes minnen) runt på stan -i kvarteret, nära vatten i stora barngrupper. Från runt 3-5 år. Samma sak med svärmor, men under mindre trygga förhållanden där.

 

[Badger]

Jag tycker vi var mer barn än dagens barn trots att vi gick hem själva efter skolan och var iväg på egna aktiviteter
Föräldrarna var ju närvarande när dom var hemma och satt inte med näsan i mobilen och mumlade till svar

Sen tycker jag nog inte 10 år är så jätteungt.
Barn ja men inget litet barn

Exakt, läste godnattsaga istället för att barnet lägger sig med paddan själv och förhörde läxor osv. Men det var iofs som sagt 80-tal

40-talisternas föräldrar verkar inte direkt ha förhört läxor eller dylikt. Mer varit fokuserade på att hålla barnen borta från under fötterna och att de gjorde hemsysslor, farmor tyckte det var helt rimligt att en 12 åring diskar för 13 pers middag med efterrätt och kaffe (med vatten ur brunnen), medan de yngre barnen torkar o ställer in i skåpen (inte varje dag men "sin tur"). Måste fråga mamma om det lästes godnattsaga.

 

[Grazing]

Jag gissar, tror och har åsikter. Det kanske ökar, framförallt bland ungdomar och det lär öka så länge vi försvinner bort mer och mer från vårt ”naturliga” sätt att leva.
Däremot, behandling? Nej jag tycker det inte verkar behandlas, jag tycker det generellt verkar som man proppar i människor mediciner för att ta bort symtom, man behandlar inte orsaken. Hade man behandlat orsaker hade fler mått bra. Hade man öppnat verktygslådan och inte bara pengabörsen till läkemedelsbolag hade den gemensamma insatsen lett till mer ”friska” människor. Såklart med insatser från de ”sjuka”, att det inte räcker att äta piller och sitta hemma i värsta fall, för individens skull.

Nä det hade varit en dröm om man satsat mer på att göra människor ”friska”.

Kan ju säga att läkare till stor stor del vill göra folk friska men folk i dagens samhälle är så..lata, eller bekväma? Folk upplever att dom mår dåligt, då ska läkaren fixa dom utan att dom ska behöva anstränga sig. Kommer någon ut från läkaren med något annat än piller osv så läser man ju så ofta och hör så ofta att "läkaren bara rekommendera livsförändringar...eller motion" osv och det orkar dom ju inte för dom är så sjuka och mår så dåligt.

Sen så ja, absolut, läkare och kliniker får väl pengar av medicinföretagen om dom förskriver saker och ting kan jag tänka mig men majoriteten försöker ju ändå tror jag. Men det är svårt att handskas med människor som inte vill.

Sen så finns det såklart tillfällen då mediciner faktiskt är ett måste, men det är fortfarande mediciner som förmodligen hade fungerat bättre om även människan som tar dom gör ansträngningar samtidigt. Medicinen är ju bara en hjälp på traven liksom, resten får man göra själv.

 

[Badger]

Jaa, kan tänka mig att ni kände er mycket er fria och hade egna "världar" och kunde hitta på massor av grejer tillsammans? Fint att ha vänner att umgås med och kunna hitta på små äventyr utan en förälder som är där och påpekar saker osv

Det kan jag tänka mig! Alltså det om närvarande pga inga telefoner. Det verkar väldigt jobbigt att vara förälder idag på ett sätt. Liksom att man alltid ska vara så aktiv, men därför blir väldigt trött och då istället inte orkar och man tittar på telefonen för man behöver en stund för sig själva, med resultatet att barnet inte blir sett! Tror att så som ni hade det låter som en fin barndom om man hade kärleksfulla och närvarande föräldrar! Sen är det ju inte alla som har det och det finns ju väldigt stor risk att barnet blir försummat om ingen någonsin är där hemma när man kommer hem.

Sant, inte ett litet barn! Tror bara rent utvecklingspsykologiskt att det är bättre att se barnet som barn så länge som möjligt/så länge det faktiskt är det. Det är så lätt att bara se barnets "vuxna" sidor men en 10-12 åring är fortfarande så himla mycket barn och behöver sina föräldrars stöd i mycket!

Men en 11-12-13 åring är ju nästan det mest kompetenta barnet!

Många skills och bra kroppskontroll, mogna och ansvarstagande.

De är väldigt kompetenta och det är då man kanske har kapacitet och tid att läsa sin tids mest komplicerade böcker -klassiker, vuxenböcker, ryska nobelpristagare, Kafka och allt möjligt (så väldigt märkligt när det kommenterades i pressen häromdagen att många vuxna läste YA, som om inte tonåringar har full kapacitet och intresse av att läsa samma böcker som vuxna -ergo vore det förfärligt om böcker för deras ålder vore så lama att vuxna inte ville läsa dem).

Man har alla skills på plats men är ännu inte en tonåring som förlorar fokus och liksom ska vara tonåring, rensa för många neuroner, fixa skolan, fundera över motsatta könet och bli klumpig för man växer och supersömnig för att hjärnan utvecklas så snabbt. Och oansvarig för att man vill vara självständig.

 

[Grazing]

Exakt, läste godnattsaga istället för att barnet lägger sig med paddan själv och förhörde läxor osv. Men det var iofs som sagt 80-tal

40-talisternas föräldrar verkar inte direkt ha förhört läxor eller dylikt. Mer varit fokuserade på att hålla barnen borta från under fötterna och att de gjorde hemsysslor, farmor tyckte det var helt rimligt att en 12 åring diskar för 13 pers middag med efterrätt och kaffe (med vatten ur brunnen), medan de yngre barnen torkar o ställer in i skåpen (inte varje dag men "sin tur"). Måste fråga mamma om det lästes godnattsaga.

Så var det för mina föräldrar, och mina far och morföräldrar, dom skulle helst inte vara i hemma inne dagtid för dom stökade ner så mycket och allt blev så smutsigt så dom fick hellre vara ute under dagen..eller i trappuppgångarna. Verkar inte varit så ovanligt att det var så på den tiden.

Skillnaden när jag växte upp mot deras uppväxt var att jag "skulle vara hemma innan det blev mörkt" så vi gick efter när gatlyktorna tändes, då var det dags att ta sig hemåt. Då var jag ändå hyfsat liten, fick ju telefon när jag var 12 så innan den åldern var vi ute själva och lekte större delen av eftermiddagarna.

 

[Badger]

Hm, intressant! Men beror väl på hur man definierar stöd? Om man tittar på psykologisk forskning så behöver ju barn en väldigt närvarande och känslomässigt stöttande förälder (oavsett ålder, men en tonåring väljer kanske bort det och pratar hellre med kompisar, men jätteviktigt att det går att välja)! Det torde ju inte ha förändrats på bara den korta tiden, nu vs. din barndom?

Väldigt närvarande kan ju vara -vet var man når föräldern och att man får hjälp om man behöver det och vet att det finns mat hemma och att föräldern litar på en att kunna lösa problem själv. Små problem som att gå till affären och handla själv, och vara tvungen att fatta beslut i affären själv, (utan att ringa med mobilen och fråga om allt) och sedan gå hem. Och blev det fel är det inte ett olösbart problem. Eller en 7 åring på 40-talet, stöd=veta att om man får ett sår kan man springa hem och få plåster och puss och sedan skjuts ut igen. Eller fnissande gå in i affären och säga - en krita tack, mamma (som affärsinnehavaren vet vem det är) betalar sedan (affärsinnehavaren skriver upp det.). Det skulle jag säga är att vara väldigt närvarande.

 

[DarkInNight]

Känner att min bild av barn i 9-12 års åldern inte riktigt stämmer med er bild.

De flesta barnen i staden går /cyklar 1-2 km till och från skolan. Mina går själva till skolbussen.

De följer med kompisar hem, efter att ha pratat med föräldrarna att det är OK.
De leker både ute och inne och kan ordna både mellanmål och lättare mat. I de fall det går så tar de sig till träning själva, ofta i grupp. Ivrigt peppade av föräldrar.
Många kommer hem tidigare än föräldrarna och får sköta sig själva en stund.

Självklart tittar De på tv, sitter med mobiler och spelar tvspel. Men nästan alla föräldrar jag pratar med kämpar för att hålla skärmtiden på en vettig nivå, det är inte fritt fram utan begränsas.

 

[DarkInNight]

Känner att min bild av barn i 9-12 års åldern inte riktigt stämmer med er bild.

Här hemma hjälper barnen till.
Jag har visat hur tvättmaskinen fungerar och tror dottern snart tvättar sina kläder själv. De plockar ur diskmaskinen, viker tvätt, bär smutstvätt, dammsuger och torkar handfatet. Städar och fodrar åt djuren.

Inte jämt, men tillräckligt för att det gör skillnad.

 

[Badger]

Känner att min bild av barn i 9-12 års åldern inte riktigt stämmer med er bild.

De flesta barnen i staden går /cyklar 1-2 km till och från skolan. Mina går själva till skolbussen.

De följer med kompisar hem, efter att ha pratat med föräldrarna att det är OK.
De leker både ute och inne och kan ordna både mellanmål och lättare mat. I de fall det går så tar de sig till träning själva, ofta i grupp. Ivrigt peppade av föräldrar.
Många kommer hem tidigare än föräldrarna och får sköta sig själva en stund.

Självklart tittar De på tv, sitter med mobiler och spelar tvspel. Men nästan alla föräldrar jag pratar med kämpar för att hålla skärmtiden på en vettig nivå, det är inte fritt fram utan begränsas.

Det är ju jättebra. Och vi gör likadant. Men det känns som undantag om man jämför med hur många verkar göra och ungen säger att många gör.

 

[Badger]

Här hemma hjälper barnen till.
Jag har visat hur tvättmaskinen fungerar och tror dottern snart tvättar sina kläder själv. De plockar ur diskmaskinen, viker tvätt, bär smutstvätt, dammsuger och torkar handfatet. Städar och fodrar åt djuren.

Inte jämt, men tillräckligt för att det gör skillnad.

Tex https://via.tt.se/pressmeddelande/3...r-foraldrarna-valjer-bilen?publisherId=391729

22.8.2022 07:00:00 CEST | If Skadeförsäkring

Dela
Färre barn cyklar eller går till skolan i dag jämfört med för tre år sedan. En majoritet av landets rektorer ser ökad trafik och sämre trafiksäkerhet vid skolan som ett problem, visar den årliga skoltrafikundersökningen som försäkringsbolaget If och Svenska Cykelstäder gjort. Var tredje rektor uppger att föräldrarna inte följer trafikreglerna.

Även om regeringen har som mål att öka cyklingen i samhället så visar skoltrafikundersökningen på motsatt trend där allt färre barn cyklar eller går till skolan. Detta trots att forskningen visar att barn som får chans till fysisk aktivitet på väg till skolan har bättre hälsa och mer koncentration i klassrummet.

kn: Det är som om föräldrars instinkter är totalt felkopplade när det gäller "det bästa" transportsättet för sina barn.

https://www.forskning.se/2023/02/22/barn-mar-bast-av-att-ga-eller-cykla-till-skolan/
Hmm det är tydligen bra även för psykiskt välmående att själv cykla eller gå till skolan. Kanske är en delförlklaring då till trådstarten.

Vuxna har ju också en oerhörd minskning av egentransport, kanske det också kan vara en delförklaring om psykisk ohälsa ökar.

 

[Snurrfian]

Min upplevelse är att fler och fler barn blir uppassade och uppfostrade att vara passiva.

Vi har lägerskola när våra elever kommer första veckan på gymnasiet, det finns alltid ett gäng elever som aldrig har behövt laga sin egen mat eller ta ansvar för att komma upp på morgonen, 16 år gamla. Sen finns det gänget som har fått lära sig laga mat, bädda sin egen säng, städa och diska, de är ofta rustade att även ta sig an nya utmaningar och vågar testa saker utan rädsla att misslyckas eftersom de har lärt sig att allt inte blir perfekt första gången utan man blir bättre varje gång man övar.

 

[Teilani]

Sen så ja, absolut, läkare och kliniker får väl pengar av medicinföretagen om dom förskriver saker och ting kan jag tänka mig

Nej, läkare och kliniker får absolut inte lov att ta emot pengar från läkemedelsföretag. På sin höjd kan de få bjuda på lunch och berätta om varför just deras medicin ska förskrivas framför en annan.

Vilket egentligen är meningslöst eftersom vi har upphandling av läkemedel inom regionen och därmed är tillsagda vad vi ska förskriva. Om det inte funkar får vi gå vidare med andra preparat, men det är också ofta bestämt vad som är andra hand och tredje hand. Inte bara pris avgör vad som ska stå överst, evidens väger faktiskt tyngst.

https://reklistan.vgregion.se/#/

 

[Hippocampus]

Kan ju säga att läkare till stor stor del vill göra folk friska men folk i dagens samhälle är så..lata, eller bekväma? Folk upplever att dom mår dåligt, då ska läkaren fixa dom utan att dom ska behöva anstränga sig. Kommer någon ut från läkaren med något annat än piller osv så läser man ju så ofta och hör så ofta att "läkaren bara rekommendera livsförändringar...eller motion" osv och det orkar dom ju inte för dom är så sjuka och mår så dåligt.

Sen så ja, absolut, läkare och kliniker får väl pengar av medicinföretagen om dom förskriver saker och ting kan jag tänka mig men majoriteten försöker ju ändå tror jag. Men det är svårt att handskas med människor som inte vill.

Sen så finns det såklart tillfällen då mediciner faktiskt är ett måste, men det är fortfarande mediciner som förmodligen hade fungerat bättre om även människan som tar dom gör ansträngningar samtidigt. Medicinen är ju bara en hjälp på traven liksom, resten får man göra själv.

Nja, det beror på. Jag har hört flera läkare som säger ”vi ska inte bota, vi ska lindra”.

Jag menar inte att läkare får pengar (inte ”vitt” iallafall) av läkemedelsbolagen. Jag menar att istället för att ha en hel verktygslåda att nyttja så skriver man ut tabletter och lämnar patienten och tycker att man ”botar”. Hur kan man bota om individen sitter hemma och mår dåligt?

 

[Teilani]

Nja, det beror på. Jag har hört flera läkare som säger ”vi ska inte bota, vi ska lindra”.

Jag menar inte att läkare får pengar (inte ”vitt” iallafall) av läkemedelsbolagen. Jag menar att istället för att ha en hel verktygslåda att nyttja så skriver man ut tabletter och lämnar patienten och tycker att man ”botar”. Hur kan man bota om individen sitter hemma och mår dåligt?

Ibland tror jag vi medikaliserar psykisk ohälsa för mycket.
Jag kan inte bota att en människa har en chef som är ett arsle, jag kan inte bota att man efter skilsmässan fick 90% av ansvaret för barnen, jag kan inte bota att en förälder är dement och vägrar släppa in hemtjänsten, jag kan inte bota att mellanbarnet har svårt och få kompisar i skolan, jag kan inte bota oron för krig, eller känslan av maktlöshet som infinner sig när en person helt enkelt inte räcker till för att rodda med allting ovan.

Det finns inget piller i världen som hjälper när människor känner att de inte räcker till. En del mediciner kan hålla en undan från att ta tankarna om att skada sig själv till handling. Men bättre än så löser inte en läkare problemen.

Jag tror att vi har kommit för långt ifrån varandra, även om vi kan be om hjälp så har ju alla andra lika mycket som de kämpar med. Vi behöver egentligen en "tribe", en storfamilj, där vi kan luta oss mer på varandra och stötta både i glädje och sorg.

Idealet att klara sig själv, inte minst nyckelbarnen, är inte bra för människor, vi är skapta att leva, uppfostra våra barn och hjälpa våra äldre i grupp.
Och jag vet, vi är många som får utslag av tanken på att dela hem med våra föräldrar. Men hur vi mår i det samhälle/livstil vi skapat gör det tydligt att vi tappat bort något viktigt på vägen.

 

[cirkus]

Känner att min bild av barn i 9-12 års åldern inte riktigt stämmer med er bild.

De flesta barnen i staden går /cyklar 1-2 km till och från skolan. Mina går själva till skolbussen.

De följer med kompisar hem, efter att ha pratat med föräldrarna att det är OK.
De leker både ute och inne och kan ordna både mellanmål och lättare mat. I de fall det går så tar de sig till träning själva, ofta i grupp. Ivrigt peppade av föräldrar.
Många kommer hem tidigare än föräldrarna och får sköta sig själva en stund.

Självklart tittar De på tv, sitter med mobiler och spelar tvspel. Men nästan alla föräldrar jag pratar med kämpar för att hålla skärmtiden på en vettig nivå, det är inte fritt fram utan begränsas.

Skönt att det finns såna också!


Jag ser ju mycket mer av den andra sidan men ett fåtal av det du beskriver också

 

[MJLee]

Sedan ska vi inte glömma att Sverige och svenskar är en liten minoritet av jordens befolkning som har ett välstånd som ger oss tid och chans att må dåligt psykiskt. Att det är mest äldre män som begår självmord är egentligen inte så märkligt eftersom de för mesta är av generationen, män kunde inte må dåligt utan bar det i det tysta innan de gick och hängde sig i skogen.

Jag tror att en stor anledning till att så många svenskar mår dåligt är att våra hjärnor är överstimulerade. Det blir en rastlös irritation där vi konstant har för många sinnesintryck och därför har svårt att fokusera på en sådan sak som att leka tillsammans fysiskt. Använda fantasin, inte passivt väntar på att någon annan (familj/föräldrar) gör det åt en.

Öht så är den yngre generationen, de som växt upp med mobiler, paddor och tiktok mer splittrade och stressade. Mobbing tex sker ju numera inte bara i skolan utan även online.

 

[Grazing]

Nja, det beror på. Jag har hört flera läkare som säger ”vi ska inte bota, vi ska lindra”.

Jag menar inte att läkare får pengar (inte ”vitt” iallafall) av läkemedelsbolagen. Jag menar att istället för att ha en hel verktygslåda att nyttja så skriver man ut tabletter och lämnar patienten och tycker att man ”botar”. Hur kan man bota om individen sitter hemma och mår dåligt?

Det beror ju på hur man definierar frisk, jag definierar frisk som i att vara fungerande och kunna må bra och det är ju det som är målet. Alla är vi i annars "sjuka" i någon grad, den perfekta människan existerar inte så att sikta på det gör allt väldigt hopplöst. Även Freud sa ju att målet inte är att bota utan att göra människan fungerande.

Och jag tror nog majoriteten om inte snudd på alla läkare har som mål att göra en patient fungerande igen och kunna gå igenom vardagen utan att må dåligt.

 

[sardellen]

Tja. Min pappa, döm föddes på 2930-talet, psssades från mer eller mindre första stund i livet av sin tio år äldre syster. Det kan inte ha varit unikt. Jag tycker nog att barnomsorg på förskolan känns betydligt tryggare (för alla berörda parter).

9-10 är inte jättelitet. Då kan man ta sog till/från aktiviteter själv så länge som det inte är väldigt stora trunkar som ska bäras på. Men så sker inte. Föräldrar skjutsar och väntar på barnen.

Jag tror ju att hela den här kulturen är ett problem. Barnen är så osjälvständiga att den enda arenan att få ha en egen vilja är hemmavid och då blir de som små kungar där. De stöter inte på några utmaningar som de själva behöver lösa utan föräldrarna krattar allt.

Jag håller med! Men inget jag skrivit tyder på motsatsen väl?

 

[monster1]

Jag tror att en del i den psykiska ohälsan idag bottnar i att barnen lämnas bort för tidigt. Man stressas som människa långt innan man är redo för det.

Hur menar du? Både min mormor och min mamma och pappa lämnades bort långa perioder som barn till vuxna de inte kände alls i månader. Mamma när hon var 2 år för att mormor skulle arbeta och man ansåg att då skulle barnen vara på landet och mamma fick åka till en tant och gubbe som hon aldrig träffat i ett halvår. Man skickades i väg både hit och dit och föräldrar fick åka i väg och jobba medan någon annan släkting tog hand om barnen under tiden.

 

[Badger]

Hur menar du? Både min mormor och min mamma och pappa lämnades bort långa perioder som barn till vuxna de inte kände alls i månader. Mamma när hon var 2 år för att mormor skulle arbeta och man ansåg att då skulle barnen vara på landet och mamma fick åka till en tant och gubbe som hon aldrig träffat i ett halvår. Man skickades i väg både hit och dit och föräldrar fick åka i väg och jobba medan någon annan släkting tog hand om barnen under tiden.

Jo nu när du säger det kommer jag ihåg att om barn var sjuka bodde de på sjukhuset rätt och slätt, i veckor och föräldrarna fick komma och hälsa på då och då.