Så himla besviken!

[Mirtai]

Det som förvånar mig är det starka känslouttrycket kring besöket på mödravården, "så himla besviken". Jag förstår inte riktigt den starka känslan. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att ett samtal om den gravida kvinnans hälsa, främst vänder sig till just den gravida kvinnan. Vänder sig mödravården till mannen med hälsoråden, är det ju som om mannen ska kontrollera att kvinnan sköter sig som hon ska.

Och jag kan inte förstå att det är så svårt att respektera deras känsla? Att du/din partner inte hade de behoven är fine, precis lika fine som de behov TS och hennes partner har i mina ögon.

Och se någon kan man ju göra på olika sätt. Tex fråga mannen hur det känns eller på olika sätt inkludera honom i samtalet.

 

[vilse]

Och jag kan inte förstå att det är så svårt att respektera deras känsla? Att du/din partner inte hade de behoven är fine, precis lika fine som de behov TS och hennes partner har i mina ögon.

Och se någon kan man ju göra på olika sätt. Tex fråga mannen hur det känns eller på olika sätt inkludera honom i samtalet.

Jag sätter mig inte så mycket emot deras känsla, de hade förväntat sig något annat och fick det inte. Klart de blir besvikna, vilket är jättetrist.
Det jag däremot sätter mig emot är just deras förväntningar. Mödravården handlar ju faktiskt om den gravida kvinnan, hjälpa henne hur hon ska leva för att få bästa förutsättningar för sitt barn. Och sedan då göra kontroller så att man vet allt ser bra ut.

Information, prat med pappan ect är inte deras jobb egentligen. Utan det finns det infogrupper/kurser för dessa ändamålen. Sen svarar de ju såklart på frågor om man ställer några

 

[Petruska]

Och jag kan inte förstå att det är så svårt att respektera deras känsla?

Att fråga om en känsloupplevelse är väl inte att inte respektera den.

Just besvikelse, säger ju att man väntat sig något särskilt, och jag tycker att det är lite intressant vad man väntar sig av mödravården (liksom av sjukvården, för all del). Kontakterna med vården verkar stå för många/viktiga saker för en del personer, och jag tycker att det är lite intressant.

 

[Mirtai]

Att fråga om en känsloupplevelse är väl inte att inte respektera den.

Just besvikelse, säger ju att man väntat sig något särskilt, och jag tycker att det är lite intressant vad man väntar sig av mödravården (liksom av sjukvården, för all del). Kontakterna med vården verkar stå för många/viktiga saker för en del personer, och jag tycker att det är lite intressant.

Jag menar att det går att göra just det utan att

Jag sätter mig inte så mycket emot deras känsla, de hade förväntat sig något annat och fick det inte. Klart de blir besvikna, vilket är jättetrist.
Det jag däremot sätter mig emot är just deras förväntningar. Mödravården handlar ju faktiskt om den gravida kvinnan, hjälpa henne hur hon ska leva för att få bästa förutsättningar för sitt barn. Och sedan då göra kontroller så att man vet allt ser bra ut.

Information, prat med pappan ect är inte deras jobb egentligen. Utan det finns det infogrupper/kurser för dessa ändamålen. Sen svarar de ju såklart på frågor om man ställer några

I det här fallet verkar det som om de föväntat sig att även mannen skulle bli sedd och inkluderas. Det kan man ju göra ganska enkelt, tex genom att uppmärksamma att det är pappans första barn. Ett enkelt "vad spännande, hur känns det?" Hade ju löst det tänker jag

 

[Petruska]

Ett enkelt "vad spännande, hur känns det?" Hade ju löst det tänker jag

Javisst. Men så skedde inte. Och det som intresserar mig är förväntningarna och besvikelsen. Egentligen inte hur barnmorskan kunde ha löst det, om hen nu fattat att det fanns ett problem där. (Själv hade jag nog snarare tyckt att barnmorskan grävde efter mina känslor på ett lite underligt sätt, om hen frågat hur jag känner inför att få barn det första hen gör. Det har väl inte barnmorskan direkt med att göra, om jag inte av något skäl vill prata om det.)

 

[Mirtai]

Javisst. Men så skedde inte. Och det som intresserar mig är förväntningarna och besvikelsen. Egentligen inte hur barnmorskan kunde ha löst det, om hen nu fattat att det fanns ett problem där. (Själv hade jag nog snarare tyckt att barnmorskan grävde efter mina känslor på ett lite underligt sätt, om hen frågat hur jag känner inför att få barn det första hen gör. Det har väl inte barnmorskan direkt med att göra, om jag inte av något skäl vill prata om det.)

Jag känner att vi inte alls når fram till varandra

Spelar det någon roll vad du tycker? Du hade inte velat få en liknande fråga, av TS inlägg att döma hade hennes man troligen velat ha det.

Om det sitter två personer i samtalet med bm är det väl vanlig hyfs att i te ignorera den ena och bara prata med den andra? För de är ju där som par, inte som vårdtagare och bihang.

När jag och min man var på hälsosamtal frågade hon min man om han hade några frågor. Ytterligare ett enkelt sätt att inkludera.

 

[Petruska]

Jag känner att vi inte alls når fram till varandra

Nej, du väljer ju att tala om på vilka enkla sätt barnmorskan hade kunnat inkludera mannen.

Det är väl helt självklart att hen hade kunnat det, men varför talar du om det för mig?

 

[Mirtai]

Nej, du väljer ju att tala om på vilka enkla sätt barnmorskan hade kunnat inkludera mannen.

Det är väl helt självklart att hen hade kunnat det, men varför talar du om det för mig?

För att du verkade tycka att det var en så enormt stor sak att inkludera pappan. Att det skulle vara att lägga över ansvaret för mammans hälsa på mannen. Jag försökte nog bara påpeka att det finns massor med enkla sätt att få pappan att känna sig sedd.

 

[Petruska]

För att du verkade tycka att det var en så enormt stor sak att inkludera pappan. Att det skulle vara att lägga över ansvaret för mammans hälsa på mannen.

Nej, inte alls. Men om hälsoråden för mammans del riktas mot pappan, blir det ju lite underligt, av just det där skälet.

Själv tänker jag mig inte att vården i första hand är till för att vi ska känna oss sedda. Den typen av behov vill jag tro att de flesta får tillgodosedda i sina nära, privata relationer.

 

[Tora]

De gånger min man varit med på Mvc så har min BM vänt sig till både mig och min man.

Hon har kunnat säga tex "...och som partner är det viktigt att du tänker på...."
"....och som partner kan du göra ...."
Osv.
Eller frågar om han vill se detta, höra detta m.m.

Brukade alltid avsluta med "Har du några frågor" till min man.

När jag fick mitt missfall och det höll på att gå helt fel så var den BM väldigt på att även min man skulle prata med kuratorn.

Jag kan nog allt tycka att man har rätt som partner att bli sedd. Det heter mödravård men många gånger så ingår en partner i mödrapaketet.

 

[TinyWiny]

Nej, inte alls. Men om hälsoråden för mammans del riktas mot pappan, blir det ju lite underligt, av just det där skälet.

Själv tänker jag mig inte att vården i första hand är till för att vi ska känna oss sedda. Den typen av behov vill jag tro att de flesta får tillgodosedda i sina nära, privata relationer.

Det är ju bevisat i en hel massa studier att just det att patienten känner sig sedd och lyssnad på har en enorm inverkan på hur hen tar till sig råd och anvisningar så det hoppas jag verkligen att de som jobbar inom vård och omsorg har en helt annan inställning till än vad du har.

 

[Lyrisk]

Jag trodde faktiskt i mitt stilla sinne att sjukvårdspersonal ska finnas där för båda förädlarna men så är tydligen inte fallet.
Jag väntar barn nr två med en ny man och vi var på det så kallade hälsosamtalet igår, han har inga barn sedan tidigare och det är såklart jätte stort och spännande för honom vilket man ju naturligtvis kan förstå.
Men hon tittade inte ens på honom allt kretsade om att jämföra mina tidigare graviditeter (vilket med kan vara lite känsligt då detta faktiskt är vårt barn och ett nytt barn), och hon påpekade flera gånger att :Ja, men du vet ju vad som ska hända och det här har du ju gjort tidigare så det blir väl inga problem. Kan tillägga att det var 5år sedan och det har hänt ganska mycket nytt sedan dess...
Ja, jag har gjort det tidigare men INTE min sambo, och han vill veta hur det går till och vad som ska hända. Han är kanske tyvärr inte den som tar så mycket plats i dessa sammanhang och jag kände att han blev lite besviken. För som sagt detta är ju vår tid och inte bara min..
äsch det blev så konstigt bara när man ser fram emot något tillsammans och så blev det verkligen så fel...
Jag kan inte svara på alla frågor som han har, och han kanske inte vill ta allt med bara mig heller utan det kan vara skönt att ha en barnmorska som man har förtroende för och som man kan prata med.
Är det bara gravidhormoner som spökar eller hur hade ni känt?
hoppas det går bättre på inskrivningen..

För vår del var det första barnet för båda, och vi kände precis som du.
Min man satt bredvid och blev i det närmsta ignorerad, jag minns inte vad jag hade för förväntningar direkt, men hela upplevelsen var märklig.
Tyvärr slutade det i missfall för oss, hade det inte gjort det hade vi absolut bytt BM.

 

[HannaZ]

Självklart kan man med små medel vända sig till både mamman och partnern men jag undrar också lite över vilka förväntningar man har på hälso- och sjukvården om man blir väldigt besviken över att en barnmorska på mödrahälsovården primärt vänder sig till kvinnan, refererar till en tidigare graviditet som inte den nuvarande partnern var inblandad i etc.
Var finns egenansvaret? Har man frågor är det ju bara att ställa dem, eller i dagens samhälle där det finns spalt-km skrivet på nätet och i böcker kan man ju söka info där.

 

[Girasol]

Har inte läst alla svaren nu i tråden. Men jag fick ju barn nr 5 nu och min mans nr 1, således har ju jag 4 barn sedan innan. HÄR ser jag det som min uppgift att faktiskt bana väg för min man -som inte heller säger så mycket utan mot mannen har jag haft kravet -du är med på alla bm-besök etc (vilket blivit ohyggligt många pga strulande grav) Gentemot bm har jag hela tiden haft inställningen då hon frågat något att jag vänt mig mot mannen och sagt -för min del har jag inga funderingar -hur känner du? etc. På så vis har jag tvingat till delaktighet och gett honom ett givet utrymme under varje besök. Jag har även frikostigt delgivit mina grav.upplevelser och vad som kan antas hända härnäst osv.

Kan dock säga att vi bytte bm efter hälso- samt inskrivningssamtal då jag inte var nöjd. Den andra fungerade så mycket bättre.

 

[Tora]

Självklart kan man med små medel vända sig till både mamman och partnern men jag undrar också lite över vilka förväntningar man har på hälso- och sjukvården om man blir väldigt besviken över att en barnmorska på mödrahälsovården primärt vänder sig till kvinnan, refererar till en tidigare graviditet som inte den nuvarande partnern var inblandad i etc.
Var finns egenansvaret? Har man frågor är det ju bara att ställa dem, eller i dagens samhälle där det finns spalt-km skrivet på nätet och i böcker kan man ju söka info där.

Fast på sista tiden så har man tack och lov fått upp ögonen att även pappan kan behöva stöd och råd på samma sätt som mamman.

När jag har gått till BM så är dom medecinska kontrollerna fort avklarade. Sedan är det i princip bara prat om mig och mina funderingar. Allt det jag pratar om med min BM kan jag också googla om men jag föredrar att ta det med en riktig människa som har der som jobb.

Sen är det ju så att om partnern känner sig säker i sin föräldraroll och kan ge rätt stöd till modern så är det ju mödravård det också. Mödravård är ju inte bara kroppen. Den innefattar ju även knoppen.

Jag kan inte se riktigt hur man kan separera partnern från modern som många tycker. I de fall en partner finns så är ju denne en mycket viktig bit i mödravården.

 

[Petruska]

Det är ju bevisat i en hel massa studier att just det att patienten känner sig sedd och lyssnad på har en enorm inverkan på hur hen tar till sig råd och anvisningar så det hoppas jag verkligen att de som jobbar inom vård och omsorg har en helt annan inställning till än vad du har.

Jag har ingen inställning alls. Jag undrar över förväntningar på vården som är så stora att man blir himla besviken när de inte uppfylls.

 

[Amha]

När jag är patient ser jag mig ju lite som en kund. Med det följer att jag vill vara nöjd med tjänsten, annars har jag möjlighet att byta. Dock kan man ju också tala om vilka förväntningar man har så BM i det här fallet har möjlighet att uppfylla det. "Det här är min mans första barn, jag vill att han får känna sig delaktig i besöken".

 

[Sol]

Fast på sista tiden så har man tack och lov fått upp ögonen att även pappan kan behöva stöd och råd på samma sätt som mamman.

När jag har gått till BM så är dom medecinska kontrollerna fort avklarade. Sedan är det i princip bara prat om mig och mina funderingar. Allt det jag pratar om med min BM kan jag också googla om men jag föredrar att ta det med en riktig människa som har der som jobb.

Sen är det ju så att om partnern känner sig säker i sin föräldraroll och kan ge rätt stöd till modern så är det ju mödravård det också. Mödravård är ju inte bara kroppen. Den innefattar ju även knoppen.

Jag kan inte se riktigt hur man kan separera partnern från modern som många tycker. I de fall en partner finns så är ju denne en mycket viktig bit i mödravården.

Absolut kan pappan behöva stöd och råd, men ska detta ges på mammans rutinkontroller? Föräldrautbildningen är ju riktad till båda föräldrarna och på iaf den föräldrautbildning vi gick handlade mycket om vad partnern kan göra (utöver praktisk information om graviditet, förlossning, amning, barnsäkerhet osv.).

 

[Gnist]

Fast på sista tiden så har man tack och lov fått upp ögonen att även pappan kan behöva stöd och råd på samma sätt som mamman.

Och det är vad föräldragrupperna är till för och såna grupper har funnits länge, så att nån har lyckats missat det är ju helt fantastiskt..
Mödravården är precis som namnet säger mest till för den blivande mamman och barnet i magen.

 

[Imogen]

Och det är vad föräldragrupperna är till för och såna grupper har funnits länge, så att nån har lyckats missat det är ju helt fantastiskt..
Mödravården är precis som namnet säger mest till för den blivande mamman och barnet i magen.

Ja men precis! Föräldrautbildning är superviktiga! Jag tycker även det kanske vore bra med pappa/partner utbildning som bara fokuserar på dem vore bra.

Men varför det ska ta tid och resurser från vården av den som oundvikligen är gravid förstår jag inte. Jag ser snarare att det kan bli ett problem om ett samtal som ska handla om hur den gravida bör leva under graviditeten istället börjar handla om partnerns känslor och tankar inför vad som komma skall. Var sak har sin tid liksom