Bukefalos 28 år!

Så himla besviken!

Absolut kan pappan behöva stöd och råd, men ska detta ges på mammans rutinkontroller? Föräldrautbildningen är ju riktad till båda föräldrarna och på iaf den föräldrautbildning vi gick handlade mycket om vad partnern kan göra (utöver praktisk information om graviditet, förlossning, amning, barnsäkerhet osv.).
Ja om han följer med. Jag hade alltid 30 min minst bokat. Kontrollerna tog max 5-10 min.
 
Absolut kan pappan behöva stöd och råd,

Men det blir ju också underligt att inta en problematiserande hållning, där stöd och råd är av nöden.

Graviditeter är ju ofta frivilliga och rentav efterlängtade, och oftast på det hela taget rätt okomplicerade (förutom att den gravida kvinnan inte nödvändigtvis tycker att det är särskilt behagligt att vara gravid).

Jag förstår inte riktigt det stora behovet av stöd? Det handlar ju inte om omskakande sjukdomar, utan om en ofta fritt vald graviditet.

Råd om vad man bör undvika att äta för fostrets skull, och råd om hur man kan lindra diverse graviditetsbesvär, riktar sig väl med fördel till kvinnan - om det nu är det som räknas som stöd och råd.

För mig låter detta med att bli sedd och få stöd, som att man önskar sig väldigt mycket av vården. På ett för mig svårbegripligt sätt.
 
Och det är vad föräldragrupperna är till för och såna grupper har funnits länge, så att nån har lyckats missat det är ju helt fantastiskt..
Mödravården är precis som namnet säger mest till för den blivande mamman och barnet i magen.
Men partnern har/är i högsta grad en stor del av mödravården.

Tack och lov för att min Mvc kan se längre än näsan räcker och förstår att min partners mående är en stor del i min (moderns) hälsa.
 
Senast ändrad:
Jag menar att det går att göra just det utan att


I det här fallet verkar det som om de föväntat sig att även mannen skulle bli sedd och inkluderas. Det kan man ju göra ganska enkelt, tex genom att uppmärksamma att det är pappans första barn. Ett enkelt "vad spännande, hur känns det?" Hade ju löst det tänker jag
Ja jag fattar inte det svåra i det. Min man fick senast han var med om han hade några frågor och då är det hand fjärde barn.
 
Jag kände att jag inte vill diskutera allt med min partner i rummet. Det kan vi ta själva om det behövs men om jag undrar över flytningar eller sånt föredrar jag att inte blanda in min partner. Han är inte med till gyn heller. Är det däremot ultraljud eller sånt är det mer naturligt att vara två. Jag har en hyfsat hög integritetströskel även med min partner.
 
Råd om vad man bör undvika att äta för fostrets skull, och råd om hur man kan lindra diverse graviditetsbesvär, riktar sig väl med fördel till kvinnan - om det nu är det som räknas som stöd och råd.

Som någon annan svarat tidigare så känner jag att jag hellre pratar med en annan, utbildad, människa än att leta och läsa själv på nätet.
Och frågan om vad en gravid kvinna bör/inte bör äta innefattar väl också mannen/partnern. Så inte hen ska ordna en ostbricka/viss maträtt/whatever och kvinnan måste säga: "eh, det där är inte bra för fostret".
För egen del så kommer nog sambon ha bättre koll än jag på såna saker när det blir vår tur.
 
Fast på sista tiden så har man tack och lov fått upp ögonen att även pappan kan behöva stöd och råd på samma sätt som mamman.
Men gäller det inte i första hand situationer när något går fel med mamman eller barnet? Ska en normal och hälsosam graviditet verkligen vara skäl till att vården tillhandahåller rutinmässigt stöd till mannen? Jag kan tycka att det är att omyndigförklara både mannen och kvinnan.

Jag undrar om förväntningarna bygger på en sammanblandning av vad som är vårdinsatser kring graviditet och förlossning och vad som är förberedelse inför ett kommande föräldraskap. Normalt sett så förbereder man ju sig som vuxen människa för olika saker på egen hand, man tappar inte helt initiativförmågan bara för att samhället inte aktivt förbereder en på att skaffa tex hund eller hus. Barn är ofta det största beslutet man tar i livet, varför ska man just i den frågan plötsligt bli helt defensiv och vänta på att Någon ska tala om hur man ska göra?

Sen kan det ju absolut vara så att det är spännande och att varje besök hos bm kan göra det hela lite mer verkligt, men det är en annan sorts behov som är mer av typen "längtar till julafton" än nåt annat.
 
Som någon annan svarat tidigare så känner jag att jag hellre pratar med en annan, utbildad, människa än att leta och läsa själv på nätet.
Och frågan om vad en gravid kvinna bör/inte bör äta innefattar väl också mannen/partnern. Så inte hen ska ordna en ostbricka/viss maträtt/whatever och kvinnan måste säga: "eh, det där är inte bra för fostret".
För egen del så kommer nog sambon ha bättre koll än jag på såna saker när det blir vår tur.
Grejen med att ha med mannen tycker jag bara bör handla om förberedelser inför barnet. Att en partner är med för att hjälpa till att komma ihåg vilka förhållningsregler vården kommer med till en vuxen icke dement patient känns rätt unket. När det har varit aktuellt har jag haft noll koll på min mans mediciner och kurer, att jag skulle behöva vara informerad om såna detaljer känns helt fel för mig, jag är inte hans mamma. Varför skulle man som gravid plötsligt tappa den självständigheten?
 
Men gäller det inte i första hand situationer när något går fel med mamman eller barnet? Ska en normal och hälsosam graviditet verkligen vara skäl till att vården tillhandahåller rutinmässigt stöd till mannen? Jag kan tycka att det är att omyndigförklara både mannen och kvinnan.

Jag undrar om förväntningarna bygger på en sammanblandning av vad som är vårdinsatser kring graviditet och förlossning och vad som är förberedelse inför ett kommande föräldraskap. Normalt sett så förbereder man ju sig som vuxen människa för olika saker på egen hand, man tappar inte helt initiativförmågan bara för att samhället inte aktivt förbereder en på att skaffa tex hund eller hus. Barn är ofta det största beslutet man tar i livet, varför ska man just i den frågan plötsligt bli helt defensiv och vänta på att Någon ska tala om hur man ska göra?

Sen kan det ju absolut vara så att det är spännande och att varje besök hos bm kan göra det hela lite mer verkligt, men det är en annan sorts behov som är mer av typen "längtar till julafton" än nåt annat.
Och jag tycker det är att nedvärdera mannen att inte fråga honom om han har några frågor när han är med. Eller att prata med honom då och då under samtalet.

Jag fattar inte att det skall vara så konstigt?

Jag och min man har som sagt fyra barn. Trots det så frågade alltid min BM honom om han hade frågor.

Det tar inte många minuter. Det är inte frågan om att mannen tar över.

Som sagt man kan se den gravida kvinnan som något oberoende av sin omgivning och nära och kära, som en öde ö i ett hav.

Eller så kan man se den gravida kvinnan omgiven av nära och kära där deras mående påverkar den gravida kvinnan i högsta grad.

Min mamma följde med på en kontroll där man bla lyssnade på hjärtat på bebisen.

Mamma blev alldeles tårögd och tagen av ljudet. Då fick hon en kram av barnmorskan som sa "Visst är det fantastiskt har mormor några frågor?".

Jag ser faktiskt inga som helst problem i det förfarandet och framför allt ser jag inte varför man inte skulle göra så.
 
Jag har aldrig varit gravid så den typen av insikt har jag inte. Men jag kan inte låta bli att dra paralleller till andra hälsotillstånd som påverkar ens partner - där är det ingen som ens reflekterar över att man träffar läkaren ensam eller att i de fall en partner finns med informationen riktas till den som faktiskt är patient. I övrigt så hänvisas man för information och stöd till olika grupper anordnade antingen av vårdgivaren eller av privata organisationer.

Jag tycker att den enda skillnaden är att en graviditet utan komplikationer enbart är en positiv upplevelse.
 
@Tora Vi tolkar nog ordet "stöd" olika. Att i slutet av ett besök säga "har ni några frågor" tycker jag inte är att erbjuda sitt stöd. Stöd är för mig en psykisk uppbackning.
 
Men det blir ju också underligt att inta en problematiserande hållning, där stöd och råd är av nöden.

Absolut, jättekonstigt blir det. Jag förstår inte vad det är för något som partnern måste ta upp under rutinkontrollerna, som inte kan tas upp på föräldrautbildningen. Om något slags särskilt stöd behövs är det väl lämpligast att vända sig till kuratorn?
 
Och frågan om vad en gravid kvinna bör/inte bör äta innefattar väl också mannen/partnern. Så inte hen ska ordna en ostbricka/viss maträtt/whatever och kvinnan måste säga: "eh, det där är inte bra för fostret".

Om jag vore gravid och min partner skulle ha så dålig koll bara för att han upplevt att han inte fått informationen av MVC så skulle det sannerligen inte vara vården jag blivit besviken och förbannad på...
 
Här erbjuds inte någon föräldrautb. eller föräldragrupper längre(@Sol m.fl) däremot är partnern välkommen till mvc vid inskrivningen samt en gång till under graviditeten. Behöver man särskilt stöd får man söka en speciell samtalskontakt, och jag ser inget konstigt i det?
 
Här erbjuds inte någon föräldrautb. eller föräldragrupper längre(@Sol m.fl) däremot är partnern välkommen till mvc vid inskrivningen samt en gång till under graviditeten. Behöver man särskilt stöd får man söka en speciell samtalskontakt, och jag ser inget konstigt i det?
Totalt två besök där partnern får vara med? Vad tokigt att man inte får styra det själv egentligen. Jag hade gärna min partner med på besök ibland under första graviditeten. Både för min del och för att han skulle få känna sig delaktig.

Jag hade troligtvis haft med honom om jag haft någon sjukdom som påverkat honom mycket också. Inte varje gång men ibland. Skulle han intressera sig för mina cellförändringar hade han varit välkommen på gynekologbesöken också men jag är inte så pryd av mig heller ;)
 
Totalt två besök där partnern får vara med? Vad tokigt att man inte får styra det själv egentligen. Jag hade gärna min partner med på besök ibland under första graviditeten. Både för min del och för att han skulle få känna sig delaktig.

Jag hade troligtvis haft med honom om jag haft någon sjukdom som påverkat honom mycket också. Inte varje gång men ibland. Skulle han intressera sig för mina cellförändringar hade han varit välkommen på gynekologbesöken också men jag är inte så pryd av mig heller ;)

Ja, det går ju att tänka lite olika kring det där. Partnern får ju vara med vid ultraljud också, de flesta gör väl ett eller två sådana.
 
@Tora Vi tolkar nog ordet "stöd" olika. Att i slutet av ett besök säga "har ni några frågor" tycker jag inte är att erbjuda sitt stöd. Stöd är för mig en psykisk uppbackning.
Men det kan vara så att pappan har behov av det men då slussas han vidare till rätt instans. Precis som jag blev när jag var höggravid och min mamma dog. Eller när jag fick mitt missfall. Båda gångerna så kom frågan till min man upp: Hur mår du?
Vid missfallet så tom insisterade BM på att även min man skulle följa med. Som hon sa: "En graviditet påverkar er båda och ett missfall också".
 
Vad är det för grejer partnern inte kan ta upp och fråga om under föräldrautbildningen?
Därför att föräldrautbildning är i grupp och inte ett privstsamtal med ens BM.

Jag fattar fortfarande inte varför man vill stänga ute mannen på det sättet som vissa verkar göra.

Allvarligt det är ju bara frågan om att inkludera en till person i ett samtal där båda personerna berörs. Det är ju knappast frågan om raketforskning utan bara lite vanligt sunt förnuft och en nypa vanlig hövlighet.
 
Jag har aldrig varit gravid så den typen av insikt har jag inte. Men jag kan inte låta bli att dra paralleller till andra hälsotillstånd som påverkar ens partner - där är det ingen som ens reflekterar över att man träffar läkaren ensam eller att i de fall en partner finns med informationen riktas till den som faktiskt är patient. I övrigt så hänvisas man för information och stöd till olika grupper anordnade antingen av vårdgivaren eller av privata organisationer.

Jag tycker att den enda skillnaden är att en graviditet utan komplikationer enbart är en positiv upplevelse.
Eller så får man redan på kallelsen en rekommendation att ta med en person som stöd och för att det kan vara svårt att ställa alla frågorna själv och komma ihåg allt själv.

Min vän bad mig följa med till läkaren när hon hade vad dom trodde var bröstcancer.

Jag kände mig inkluderad i den läkarsessionen och alla de andra jag var med på.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jag har kontakt med arbetsterapeut på habiliteringen och vi har börjat nysta i hur jag skulle kunna få en bättre fungerande vardag. Så...
2 3 4
Svar
73
· Visningar
5 358
Senast: Wille
·
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 541
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 790
Senast: sjoberga
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har velat ha hund så länge jag kan minnas. Är både katt och hundmänniska, men pga allergi så kan vi inte ha katt. Hund är inga...
41 42 43
Svar
845
· Visningar
37 620
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp