Bukefalos 28 år!

Så himla besviken!

Ja, det går ju att tänka lite olika kring det där. Partnern får ju vara med vid ultraljud också, de flesta gör väl ett eller två sådana.
Här uppmuntras partnern att vara med.
Det enda är glukosbelastningen men det beror på platsbrist.
 
Här erbjuds inte någon föräldrautb. eller föräldragrupper längre(@Sol m.fl) däremot är partnern välkommen till mvc vid inskrivningen samt en gång till under graviditeten. Behöver man särskilt stöd får man söka en speciell samtalskontakt, och jag ser inget konstigt i det?
Inte här heller, det erbjuds tre öppna föreläsningar i storgrupp. Inget min man ville gå på då sådan info är lättillgänglig i litteratur etc.
 
Kan säga att vi som haft en komplikationsgraviditet har aldrig blivit ifrågasatta ang mannens närvaro. Någon gång har vi fått frågan om han vill vara med vid undersökningen eller vänta utanför och då kan jag säga att så många gånger jag fått hiva upp mig i gynstol, ultraljud flera läkare samtidigt + utbildningsläkare etc så upplever jag mig emellanåt som en utvikningstjej av vissa ädlare delar.

Nu efter den katastrofala förlossningen har det varit ännu värre och fem läkare per dag vid rond och i omgångar + barnmorskor och vårdpersonal etc som frågar om allt intimt -blödningar, färg, smärta, bajs, fis, färg på tandkött, mer fis/gas/tarmar, stora blödningar i armarna, inflammationer, hur min hjärna mår och hur min kropp mår, urinstentar och allt. De nyper, drar pillar och klämmer och inspekterar precis allt. Diskuterar smärtlindring osv. DET enda jag kan säga är -ingen har pratat över huvudet på oss, ingen har ifrågasatt min man och flera har frågat hur han mår i det hela. Att bli pappa i v 32+4 och samtidigt få besked om att sambon kanske inte klarar op. Ändå är fullt fokus på mig och han biter ihop och säger att allt är bra nu... Jag väntar på när den stora smällen ska komma, när det landar att vi faktiskt kunde splittrats där och då... Inte för min del -stackars IVApersonalen fick bli ställföreträdande kuratorer, så fort respiratorn plockades så har jag ältat, gråtit, skrattat och gråtit. Jag har fått daglig kuratorshjälp osv.. Här -just här- är sjukvården svag... de tror på honom då han säger att allt är bra. -det gör inte jag. Men tack vare att jag fått alla resurser så känner jag att jag kommer klara när smällen kommer, då trycket lättar och explosionen av chock går in i nästa fas. Då är det jag som måste bita ihop och vara den stöttande och kunna söka hjälpen utifrån åt honom...

Vad vill jag då ha sagt? Att den där lilla meningen från bm vid de vanliga besöken i en alldeles vanlig graviditet kan vara helt avgörande för pappan och mamman som människor och hur de kommer klara knyta an till barnet och varandra efteråt.... Läste dessutom lite forskning i natt (sjukhus är tråkiga) men 14% av alla förstagångspappor är förlossningsrädda! Kan man fånga upp en av dessa pappor genom att fråga om även pappan har några frågor så är mycket vunnet. För hur eller hur så är det befängt att tro att graviditeten bara är en fysisk företelse och dagens män är inte grottfolk... Må vara hänt vi är på väg mot en ny istid, men inte i denna frågan...

Gira -ganska trött och ont, men funderat ett å annat -fortfarande jävligt tråkigt sjukhus det här :cool:
 
Jag vet inte vad som är kutym här, att partnern är med eller inte. Jag vet bara att mitt tillstånd är till hälften makens fel och eftersom jag tycker att besöken hos BM är dötråkiga (trots att hon är supertrevlig) så ska han fan inte komma undan. :devil:

Skämtåsido, han vill följa med, jag har gärna med honom och jag tycker bara det är bra om han får höra allt från källan istället för att jag ska upprepa allt som sagts om hjärtslag och mått osv.

Dessutom, skulle något någon gång visa sig vara tokigt så vill jag faktiskt ha maken där.
 
Fast alltså ts nämner ett tillfälle, hälsosamtalet. Dvs ett möte på (max) 30 minuter. Det är ju omöjligt att döma mödravården efter en kontakt. Speciellt när den blivande pappan själv inte tar någon plats. Ska BM på telepatisk väg räkna ut att det är känsligt med att det finns ett till barn?

Visst skulle BM ha kunnat fråga honom om han hade några frågor och så vidare, men nu gjorde hon inte det och då är väl ändå det rimligaste att vid framtida möten se till så att vårdkontakten blir på det sätt som de önskar sig?

Mitt förslag till ts: vid nästa möte, säg till barnmorskan att du har glömt vad som händer och så får karln säga att han är intresserad också. För tyvärr är det inte en självklarhet, vare sig att det är på det sättet eller att vårdpersonal förväntar sig att det ska vara på det sättet.
 
Därför att föräldrautbildning är i grupp och inte ett privstsamtal med ens BM.

Jag fattar fortfarande inte varför man vill stänga ute mannen på det sättet som vissa verkar göra.

Allvarligt det är ju bara frågan om att inkludera en till person i ett samtal där båda personerna berörs. Det är ju knappast frågan om raketforskning utan bara lite vanligt sunt förnuft och en nypa vanlig hövlighet.

Det handlar inte om att stänga ute. Det handlar om att rutinkollarna handlar om mammans hälsa och fostrets utveckling (de första besöken handlar ju bara om mamman).

Det vore otrevligt om bm ignorerade frågor från pappan, men jag förstod det inte som att det handlade om det utan jag uppfattade det som att det var en besvikelse i sig att besöket typ inte handlade om pappan (vilket ju inte är syftet med mödrahälsovård). Pappan var väl inte förbjuden att öppna munnen och ställa en fråga om han så ville?

Men det här med att inkludera partnern kommer ju som sagt på föräldrautbildningen. Där får man de praktiska råden, man får information om vad man har att vänta sig genom graviditeten och därefter. Behöver man extra stöd får man väl söka det via kuratorn?
 
Det handlar inte om att stänga ute. Det handlar om att rutinkollarna handlar om mammans hälsa och fostrets utveckling (de första besöken handlar ju bara om mamman).

Det vore otrevligt om bm ignorerade frågor från pappan, men jag förstod det inte som att det handlade om det utan jag uppfattade det som att det var en besvikelse i sig att besöket typ inte handlade om pappan (vilket ju inte är syftet med mödrahälsovård). Pappan var väl inte förbjuden att öppna munnen och ställa en fråga om han så ville?

Men det här med att inkludera partnern kommer ju som sagt på föräldrautbildningen. Där får man de praktiska råden, man får information om vad man har att vänta sig genom graviditeten och därefter. Behöver man extra stöd får man väl söka det via kuratorn?
Det handlar om att man vänder sig till båda föräldrarna. Pappan är ju en del av vårdnaden om modern.

Jag tycker inte att det räcker med föräldrautbildningen. Den är ju något helt annat än att ha ett enskilt möte med BM.

Man vill att pappan skall göra datten och man vill att pappan skall göra ditten. Han skall vara en engagerad förälder, ge stöd på förlossningen och helst vara hemma lika länge som mamman.

Men vill man ha allt detta så får man se till att man faktiskt börjar att inkludera pappan redan från början. Detta kan man göra på ett väldigt enkelt sätt.
Nämligen då och då under samtalet prata med pappan, fråga honom om han har några frågor och att vända sig med infon även till pappan.

De pappor som följer med skall uppmuntras och inte skrämmas bort. Inkluderas och inte exkluderas.
 
Vad vill jag då ha sagt? Att den där lilla meningen från bm vid de vanliga besöken i en alldeles vanlig graviditet kan vara helt avgörande för pappan och mamman som människor och hur de kommer klara knyta an till barnet och varandra efteråt.... Läste dessutom lite forskning i natt (sjukhus är tråkiga) men 14% av alla förstagångspappor är förlossningsrädda! Kan man fånga upp en av dessa pappor genom att fråga om även pappan har några frågor så är mycket vunnet. För hur eller hur så är det befängt att tro att graviditeten bara är en fysisk företelse och dagens män är inte grottfolk... Må vara hänt vi är på väg mot en ny istid, men inte i denna frågan...

Ja, det vore ju super om förlossningsrädda pappor kunde fångas upp, men har de inte något eget ansvar att säga till? Att ta kontakt med kuratorn och få stöd därifrån för det är ju inte på MVC-kontrollerna rädslan ska försvinna.

Jag vet inte hur det är på andra MVC men där jag gick fick man med sig en helt lunta med grejer att läsa, för båda de blivande föräldrarna. Där fanns även information om vart man kunde vända sig om man t.ex. led av förlossningsrädsla.

Och precis, dagens män är inte grottfolk. De tar reda på information själv, de har mål i mun och söker förhoppningsvis hjälp på egen hand om det behövs.
 
Det handlar om att man vänder sig till båda föräldrarna. Pappan är ju en del av vårdnaden om modern.

Jag tycker inte att det räcker med föräldrautbildningen. Den är ju något helt annat än att ha ett enskilt möte med BM.

Man vill att pappan skall göra datten och man vill att pappan skall göra ditten. Han skall vara en engagerad förälder, ge stöd på förlossningen och helst vara hemma lika länge som mamman.

Men vill man ha allt detta så får man se till att man faktiskt börjar att inkludera pappan redan från början. Detta kan man göra på ett väldigt enkelt sätt.
Nämligen då och då under samtalet prata med pappan, fråga honom om han har några frågor och att vända sig med infon även till pappan.

De pappor som följer med skall uppmuntras och inte skrämmas bort. Inkluderas och inte exkluderas.

Pappan är inte alltid en del av vårdnaden om modern och ansvaret för att vårda modern är moderns. Jag skulle blivit rent av förbannad om bm skulle pratat med min man om hur jag ska "vårdas" under graviditeten. Han är inte min pappa. Vill jag ha hans hjälp med något speciellt ber jag honom om hjälp.

Och en blivande pappa som har frågor... vad hindrar honom från att ställa frågor när han följer med den gravida kvinnan på en kontroll?

Och är det bms ansvar att inkludera den blivande pappan i graviditeten? Är inte det hans eget ansvar? Det är vuxna människor det handlar om (oftast).

Det kan inte bara vara min man som tyckte det var en självklarhet att ta det ansvaret?
 
Alltså... Vart ska jag börja?!
Det är ju MÖDRAVÅRD! Inte ta hand om handlingsförlamademänvård...
Om jag hade en partner och han söker vård för prostatabesvär så hoppas jag verkligen inte att om jag närvarar så frågar urologen mig en massa och ger info. Hoppas urologen fokuserar på partnern och hans hälsa.

Att bm i slutet av besöket frågar om partnern har några frågor är väl rimligt men hennes jobb är inte och kommer aldrig vara att agera psykolog/informatör till mannen.

Föräldrautbildningar finns det ju gott om och det är ju där det finns mer utrymme för mannens funderingar.
Sen kan jag tycka att det skulle finnas gravidutbildningar för både män och kvinnor, där man redan i tidig graviditet kan samtala och ställa frågor kring just graviditeten!
 
Ja, det vore ju super om förlossningsrädda pappor kunde fångas upp, men har de inte något eget ansvar att säga till? Att ta kontakt med kuratorn och få stöd därifrån för det är ju inte på MVC-kontrollerna rädslan ska försvinna.

Jag vet inte hur det är på andra MVC men där jag gick fick man med sig en helt lunta med grejer att läsa, för båda de blivande föräldrarna. Där fanns även information om vart man kunde vända sig om man t.ex. led av förlossningsrädsla.

Och precis, dagens män är inte grottfolk. De tar reda på information själv, de har mål i mun och söker förhoppningsvis hjälp på egen hand om det behövs.
Det kan inte ha med att göra att mannen försöker svälja sin rädsla för att inte tynga ner mamman med det? Som partner vill man väl förhoppningsvis vara ett stöd. Man kanske upplever att den rollen tappas om man har förlossningsrädsla.

Min sambo var inte särskilt glad i varken förlossningar eller operationer. Han kunde inte se förlossning på TV ens en gång. Han hade dåliga minnen från tandläkarbesök varför han även fått rädsla för operationssalar och doft av blod. Varken han eller jag (tror jag?) hade koll på att mannen kunde få den hjälpen vid förlossningsrädsla. Nu blev det lite turbulent slut på förlossningen med akutsnitt. I och med att jag kände till hans rädsla för operationssalar såg jag till att personalen på förlossningen kunde ge honom lugnande. Han hade nog aldrig vågat fråga själv men han verkade lättad när jag sa det åt personalen och han fick ventilera sin oro.

Med den här tråden i ryggen och att män också får hjälp för rädslorna ska jag prata mer med honom om det och om han upplever att han behöver hjälp vet jag ju att han kan få kontakt med någon som kan ämnet.
 
Pappan är inte alltid en del av vårdnaden om modern och ansvaret för att vårda modern är moderns. Jag skulle blivit rent av förbannad om bm skulle pratat med min man om hur jag ska "vårdas" under graviditeten. Han är inte min pappa. Vill jag ha hans hjälp med något speciellt ber jag honom om hjälp.

Och en blivande pappa som har frågor... vad hindrar honom från att ställa frågor när han följer med den gravida kvinnan på en kontroll?

Och är det bms ansvar att inkludera den blivande pappan i graviditeten? Är inte det hans eget ansvar? Det är vuxna människor det handlar om (oftast).

Det kan inte bara vara min man som tyckte det var en självklarhet att ta det ansvaret?
Så här sitter den blivande pappan. Första barnet. Han är säkert minst lika nervös som mamman. Har säkert en hel del frågor. Han sitter tyst och väntar på att det skall bli hans tur. Men det blir det aldrig för allt riktas bara till kvinnan, nästan som om han inte var där.

När pappan går därifrån så känner han sig nedslagen och känner sig totalt exkluderad. Visst förstår han att det är kvinnan som är i fokus (med all rätt) men han kunde väl i alla fall få frågan om han hade några frågor.

Det är inte lätt att komma in och bara bryta sig in i ett samtal där man så tydligt är exkluderad.

Ja det är faktiskt BMs ansvar att inkludera pappan om han är med.

Jag har aldrig skrivit att BM och din man skall sitta och prata om hur du skall vårdas.

Det lustiga är att de gånger min man följt med till BM så har det aldrig varit några som helst problem att inkludera honom i samtalet.

Jag fattar inte riktigt vad problemet är? Vari ligger det svåra att på ett infosamtal vända sig även till mannen?

Här har det aldrig varit några problem. Så tydligen går det utmärkt att göra det även om vissa vill få det till motsatsen.
 
Alltså... Vart ska jag börja?!
Det är ju MÖDRAVÅRD! Inte ta hand om handlingsförlamademänvård...
Om jag hade en partner och han söker vård för prostatabesvär så hoppas jag verkligen inte att om jag närvarar så frågar urologen mig en massa och ger info. Hoppas urologen fokuserar på partnern och hans hälsa.

Att bm i slutet av besöket frågar om partnern har några frågor är väl rimligt men hennes jobb är inte och kommer aldrig vara att agera psykolog/informatör till mannen.

Föräldrautbildningar finns det ju gott om och det är ju där det finns mer utrymme för mannens funderingar.
Sen kan jag tycka att det skulle finnas gravidutbildningar för både män och kvinnor, där man redan i tidig graviditet kan samtala och ställa frågor kring just graviditeten!
Men det har väl ändå aldrig varit frågan om att BM skall agera psykolog åt mannen?

Här verkar det inte vara några problem i alla fall att på infomöten även känna av mannens sinnesstämning och eventuella funderingar/oro.
 
Jag är fortfarande alldeles förundrad över tråden.

"Så himla besviken" - på vad? Hur svårt är det att själv öppna munnen och ställa de frågor man vill? Varför är det någon annans ansvar? Hade min sambo gnällt i efterhand över att han var osynlig hade jag sagt åt honom att spotta upp sig och ta lite plats. Fast det hade aldrig hänt, han frågar vad han behöver veta.
 
Så här sitter den blivande pappan. Första barnet. Han är säkert minst lika nervös som mamman. Har säkert en hel del frågor. Han sitter tyst och väntar på att det skall bli hans tur. Men det blir det aldrig för allt riktas bara till kvinnan, nästan som om han inte var där.

När pappan går därifrån så känner han sig nedslagen och känner sig totalt exkluderad. Visst förstår han att det är kvinnan som är i fokus (med all rätt) men han kunde väl i alla fall få frågan om han hade några frågor.

Det är inte lätt att komma in och bara bryta sig in i ett samtal där man så tydligt är exkluderad.

Ja det är faktiskt BMs ansvar att inkludera pappan om han är med.

Jag har aldrig skrivit att BM och din man skall sitta och prata om hur du skall vårdas.

Det lustiga är att de gånger min man följt med till BM så har det aldrig varit några som helst problem att inkludera honom i samtalet.

Jag fattar inte riktigt vad problemet är? Vari ligger det svåra att på ett infosamtal vända sig även till mannen?

Här har det aldrig varit några problem. Så tydligen går det utmärkt att göra det även om vissa vill få det till motsatsen.

Babblar bm oavbrutet och kastar ut folk när hon är klar? Efter att hon har gått igenom det som hon enligt sitt uppdrag ska gå igenom med kvinnan finns väl tid för frågor? Från kvinnan eller från partnern?

Det var inga problem att ha med min man på kontrollerna heller även fast bm har fokuserat på mig. Tid för att ställa frågor om man hade några fanns. Ingen behövde känna sig exkluderad även fast fokus låg på mig.
 
Det kan inte ha med att göra att mannen försöker svälja sin rädsla för att inte tynga ner mamman med det? Som partner vill man väl förhoppningsvis vara ett stöd. Man kanske upplever att den rollen tappas om man har förlossningsrädsla.

Och om han har den inställningen, kommer det då göra någon skillnad på om bm frågar honom om han har några frågor? Det bästa för en partner i den situationen är väl att hen får information om vart hen kan få hjälp. Om det sker hos bm eller under föräldrautbildningen spelar väl ingen roll?

Min sambo var inte särskilt glad i varken förlossningar eller operationer. Han kunde inte se förlossning på TV ens en gång. Han hade dåliga minnen från tandläkarbesök varför han även fått rädsla för operationssalar och doft av blod. Varken han eller jag (tror jag?) hade koll på att mannen kunde få den hjälpen vid förlossningsrädsla. Nu blev det lite turbulent slut på förlossningen med akutsnitt. I och med att jag kände till hans rädsla för operationssalar såg jag till att personalen på förlossningen kunde ge honom lugnande. Han hade nog aldrig vågat fråga själv men han verkade lättad när jag sa det åt personalen och han fick ventilera sin oro.

Med den här tråden i ryggen och att män också får hjälp för rädslorna ska jag prata mer med honom om det och om han upplever att han behöver hjälp vet jag ju att han kan få kontakt med någon som kan ämnet.

Har man en generell rädsla för operationssalar är det väl bra att söka hjälp för det graviditet eller inte? Det finns ju många orsaker till varför man kan komma att hamna i en "sjukhussituation"
 
Visst förstår han att det är kvinnan som är i fokus (med all rätt) men han kunde väl i alla fall få frågan om han hade några frågor.

Eller så beter han sig som en vuxen människa, öppnar käften och f r å g a r om vad han nu än vill fråga om :idea:
 
Babblar bm oavbrutet och kastar ut folk när hon är klar? Efter att hon har gått igenom det som hon enligt sitt uppdrag ska gå igenom med kvinnan finns väl tid för frågor? Från kvinnan eller från partnern?

Det var inga problem att ha med min man på kontrollerna heller även fast bm har fokuserat på mig. Tid för att ställa frågor om man hade några fanns. Ingen behövde känna sig exkluderad även fast fokus låg på mig.
Men vari ligger problemet att fråga pappan om han har några frågor eller funderingar? Sådär bara för säkerhets skull. För hur partnern mår påverkar i stor grad den blivande mamman.

kl
Nu har jag pratat med två pappor från mitt gamla jobb. De var inte ett dugg imponerade av det mottagandet dom fick.
Bm som pratade över huvudet på dom som om dom inte ens satt där. Det enda dom fick var ett hej och hejdå från Bm. Visst hade det funnits tid att fråga frågor men dom kände att dom inte vågade fråga. Det passade sig helt enkelt inte.

Dom kände sig helt enkelt inte önskvärda och i princip överflödiga. Och faktiskt lite besvikna. Båda förstagångspappor. Sen blev dock denna BM sjukskriven och då fick dom en annan och då var mottagandet helt annorlunda.

@-westerngirl- om det inte känns bra så byt!
 
Men det är inte alltid så l ä t t för alla. Speciellt inte om man inte känner sig uppmuntrad att fråga.

Är det småbarn vi diskuterar här? Vadå inte känna sig uppmuntrad att fråga? Det är väl bara att öppna munnen och ställa sina frågor?

Det här är i mina ögon en mycket märklig diskussion. Kanske beror det på att jag ansåg att BM-besöken var urtråkiga. Enda syftet var att ta de där måtten och övriga kontroller av fostret. Resten hade jag gärna varit utan. Ännu värre blev det när graviditeten blev en s.k. risk-graviditet och jag fick gå på ännu fler kontroller och dessutom var tvungen att åka in till Lund :banghead:
(Eller så beror det bara på att jag utgår från att vuxna människor, vilket blivande föräldrar antagligen bör ses som, inte behöver hanteras som småbarn.)
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jag har kontakt med arbetsterapeut på habiliteringen och vi har börjat nysta i hur jag skulle kunna få en bättre fungerande vardag. Så...
2 3 4
Svar
73
· Visningar
5 354
Senast: Wille
·
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 541
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 790
Senast: sjoberga
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har velat ha hund så länge jag kan minnas. Är både katt och hundmänniska, men pga allergi så kan vi inte ha katt. Hund är inga...
41 42 43
Svar
845
· Visningar
37 613
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp