Nejnej! Du skulle ju INTE smittas
.
- Gravid - 1år
- Trådstartare Rosen-Knoppen
- Startdatum
- Status
.
Näe usch! Krya på dig!
Tänkte skriva om min förlossning. Förbered er på roman (jag har försökt skriva kortare men lyckas inte)
Jag var ju på koll hos bm på bf-dagen, torsdag, och var då öppen 3 cm. Bm gjorde en hinnsvepning som gjorde att jag fick lite värkar men det stannade av efter 2 timmar.
Natten till söndag sov jag riktigt dåligt för det molade så väldigt. Vid 02.30 när jag var uppe på toa för typ fjärde gången insåg jag att det var saker på gång. Värkarna kom igång och var direkt regelbundna var 3-4:e minut men gjorde inte särskilt ont. Endast den sista värken innan vi åkte hemifrån gjorde ont. Jag tog det ganska lugnt, duschade och gick och plockade, medans min man - och svärmor som kom för att passa dottern - var betydligt mer stressade.
Vid 04.40 blev jag undersökt på förlossningen och var öppen 6 cm. Vi fick då veta att vi knipit sista förlossningsplatsen i Stockholm just då! Tur att maken och svärmor tryckt på om att vi skulle åka in!
Strax efter 07 undersöktes jag igen och var då öppen 10 cm men med en liten kant. Vattnet hade fortfarande inte gått så de tog så småningom hål på hinnorna.
Lilleman låg högt upp precis som syrran gjorde och rörde sig förvisso neråt, men väldigt väldigt långsamt. Jag kände att tiden rann iväg för på det här sjukhuset får man bara vara fullt öppen i 3 timmar, sen måste barnet ut.
Jag gjorde allt jag kunde för att få ner Lillen (satt på boll, pall, stod upp, dansade runt!) men det hände ingenting, han kom inte nedanför spinalplanet. Så bestämde min barnmorska att jag skulle försöka krysta ner honom och att jag skulle ha värkstimulerande dropp. Här började jag känna mig uppgiven och överkörd. Jag hade varit väldigt tydlig med att jag inte ville ha en repris på förra förlossningen, då jag krystade resultatlöst i 45 min innan det blev sugklocka. Men i det här läget kändes snitt och sugklocka lika illa så jag kämpade på trots att jag inte trodde det skulle funka.
En barnmorska från bakjouren kallades in och hon tillsammans med mitt barnmorsketeam (en leg bm och en usk som jobbat många år som bm i Polen men inte tagit ut leg i Sverige!) guidade mig till rätt krystteknik. Och det funkade! Det tog knappt en kvart så kom han ut. Jag födde i gynställning även denna gång, mot min vilja. Barnmorskan föreslog att jag skulle byta position och lägga mig på sidan inför sista värken, men hur rörlig är man när det sticker ut ett huvud mellan benen? Nej jag låg kvar
Och gissa hur lättad jag var när min barnmorska underrättade mig om skadeläget, bara två små sår som fick varsitt stygn för säkerhets skull. Jag kunde knappt tro det. Med dottern räknade de inte stygnen för det var så många! Med henne blödde jag 1250 ml, nu blödde jag 300 ml! Jag är inte helt nöjd med personalens kommunikation under förlossningen men jag är 200% nöjd med slutresultatet!heart
Jag var ju på koll hos bm på bf-dagen, torsdag, och var då öppen 3 cm. Bm gjorde en hinnsvepning som gjorde att jag fick lite värkar men det stannade av efter 2 timmar.
Natten till söndag sov jag riktigt dåligt för det molade så väldigt. Vid 02.30 när jag var uppe på toa för typ fjärde gången insåg jag att det var saker på gång. Värkarna kom igång och var direkt regelbundna var 3-4:e minut men gjorde inte särskilt ont. Endast den sista värken innan vi åkte hemifrån gjorde ont. Jag tog det ganska lugnt, duschade och gick och plockade, medans min man - och svärmor som kom för att passa dottern - var betydligt mer stressade.
Vid 04.40 blev jag undersökt på förlossningen och var öppen 6 cm. Vi fick då veta att vi knipit sista förlossningsplatsen i Stockholm just då! Tur att maken och svärmor tryckt på om att vi skulle åka in!
Strax efter 07 undersöktes jag igen och var då öppen 10 cm men med en liten kant. Vattnet hade fortfarande inte gått så de tog så småningom hål på hinnorna.
Lilleman låg högt upp precis som syrran gjorde och rörde sig förvisso neråt, men väldigt väldigt långsamt. Jag kände att tiden rann iväg för på det här sjukhuset får man bara vara fullt öppen i 3 timmar, sen måste barnet ut.
Jag gjorde allt jag kunde för att få ner Lillen (satt på boll, pall, stod upp, dansade runt!) men det hände ingenting, han kom inte nedanför spinalplanet. Så bestämde min barnmorska att jag skulle försöka krysta ner honom och att jag skulle ha värkstimulerande dropp. Här började jag känna mig uppgiven och överkörd. Jag hade varit väldigt tydlig med att jag inte ville ha en repris på förra förlossningen, då jag krystade resultatlöst i 45 min innan det blev sugklocka. Men i det här läget kändes snitt och sugklocka lika illa så jag kämpade på trots att jag inte trodde det skulle funka.
En barnmorska från bakjouren kallades in och hon tillsammans med mitt barnmorsketeam (en leg bm och en usk som jobbat många år som bm i Polen men inte tagit ut leg i Sverige!) guidade mig till rätt krystteknik. Och det funkade! Det tog knappt en kvart så kom han ut. Jag födde i gynställning även denna gång, mot min vilja. Barnmorskan föreslog att jag skulle byta position och lägga mig på sidan inför sista värken, men hur rörlig är man när det sticker ut ett huvud mellan benen? Nej jag låg kvar
Och gissa hur lättad jag var när min barnmorska underrättade mig om skadeläget, bara två små sår som fick varsitt stygn för säkerhets skull. Jag kunde knappt tro det. Med dottern räknade de inte stygnen för det var så många! Med henne blödde jag 1250 ml, nu blödde jag 300 ml! Jag är inte helt nöjd med personalens kommunikation under förlossningen men jag är 200% nöjd med slutresultatet!
heart
Stort grattis @Fritidsryttare med partner!
Krya krya @Rosen-Knoppen !! Läser lite snabbt här men hinner inte skriva ihop nåt eget ännu. Bebis fick flytta in på Neo igår, vi flyttar efter idag. Förmodad infektion så han behandlas IV men är vid gott mod.
Längre uppdatering kommer.
Längre uppdatering kommer.
Åh, tuff start... håller tummarna för snabbt tillfrisknande!
Men liten
Krya på liten @Fritidsryttare!
Och krya på dig också @Rosen-Knoppen!
Jag skulle klippa naglarna på S i morse innan vi skulle till stallet. Gick bra fram till sista tummen då jag lyckas klippa naglen plus i fingerspetsen på hennes pekfinger
Hon blev såklart ledsen men lugnade sig snabbt, dock blod överallt och svårt att få det att sluta blöda då hon ju bara knöt ihop handen. Tror det blev ett ganska djupt jack men svårt att helt kolla då det började blöda igen när jag bytade plåster så nu får det här sitta på till kvällen.
Är ju inget allvarligt och hon är glad igen men gud vad dåligt samvete man får och det gör ont i mig varje gång jag ser det lilla pekfingret med det stora plåstret på!!
Och krya på dig också @Rosen-Knoppen!
Jag skulle klippa naglarna på S i morse innan vi skulle till stallet. Gick bra fram till sista tummen då jag lyckas klippa naglen plus i fingerspetsen på hennes pekfinger
Hon blev såklart ledsen men lugnade sig snabbt, dock blod överallt och svårt att få det att sluta blöda då hon ju bara knöt ihop handen. Tror det blev ett ganska djupt jack men svårt att helt kolla då det började blöda igen när jag bytade plåster så nu får det här sitta på till kvällen.
Är ju inget allvarligt och hon är glad igen men gud vad dåligt samvete man får och det gör ont i mig varje gång jag ser det lilla pekfingret med det stora plåstret på!!
Rosen-Knoppen
Trådstartare
Tack allihopa
Fick snällt trycka i mig alvedon och ta mig för koll hos BM idag. Allt såg fint ut och blev lovad koll och hinnsvepning nästa vecka om det är lite moget och inte bebis tittat ut än..
Fick snällt trycka i mig alvedon och ta mig för koll hos BM idag. Allt såg fint ut och blev lovad koll och hinnsvepning nästa vecka om det är lite moget och inte bebis tittat ut än..
Vad skönt att du ändå är nöjd i slutändanTänkte skriva om min förlossning. Förbered er på roman (jag har försökt skriva kortare men lyckas inte)
Jag var ju på koll hos bm på bf-dagen, torsdag, och var då öppen 3 cm. Bm gjorde en hinnsvepning som gjorde att jag fick lite värkar men det stannade av efter 2 timmar.
Natten till söndag sov jag riktigt dåligt för det molade så väldigt. Vid 02.30 när jag var uppe på toa för typ fjärde gången insåg jag att det var saker på gång. Värkarna kom igång och var direkt regelbundna var 3-4:e minut men gjorde inte särskilt ont. Endast den sista värken innan vi åkte hemifrån gjorde ont. Jag tog det ganska lugnt, duschade och gick och plockade, medans min man - och svärmor som kom för att passa dottern - var betydligt mer stressade.
Vid 04.40 blev jag undersökt på förlossningen och var öppen 6 cm. Vi fick då veta att vi knipit sista förlossningsplatsen i Stockholm just då! Tur att maken och svärmor tryckt på om att vi skulle åka in!
Strax efter 07 undersöktes jag igen och var då öppen 10 cm men med en liten kant. Vattnet hade fortfarande inte gått så de tog så småningom hål på hinnorna.
Lilleman låg högt upp precis som syrran gjorde och rörde sig förvisso neråt, men väldigt väldigt långsamt. Jag kände att tiden rann iväg för på det här sjukhuset får man bara vara fullt öppen i 3 timmar, sen måste barnet ut.
Jag gjorde allt jag kunde för att få ner Lillen (satt på boll, pall, stod upp, dansade runt!) men det hände ingenting, han kom inte nedanför spinalplanet. Så bestämde min barnmorska att jag skulle försöka krysta ner honom och att jag skulle ha värkstimulerande dropp. Här började jag känna mig uppgiven och överkörd. Jag hade varit väldigt tydlig med att jag inte ville ha en repris på förra förlossningen, då jag krystade resultatlöst i 45 min innan det blev sugklocka. Men i det här läget kändes snitt och sugklocka lika illa så jag kämpade på trots att jag inte trodde det skulle funka.
En barnmorska från bakjouren kallades in och hon tillsammans med mitt barnmorsketeam (en leg bm och en usk som jobbat många år som bm i Polen men inte tagit ut leg i Sverige!) guidade mig till rätt krystteknik. Och det funkade! Det tog knappt en kvart så kom han ut. Jag födde i gynställning även denna gång, mot min vilja. Barnmorskan föreslog att jag skulle byta position och lägga mig på sidan inför sista värken, men hur rörlig är man när det sticker ut ett huvud mellan benen? Nej jag låg kvar
Och gissa hur lättad jag var när min barnmorska underrättade mig om skadeläget, bara två små sår som fick varsitt stygn för säkerhets skull. Jag kunde knappt tro det. Med dottern räknade de inte stygnen för det var så många! Med henne blödde jag 1250 ml, nu blödde jag 300 ml! Jag är inte helt nöjd med personalens kommunikation under förlossningen men jag är 200% nöjd med slutresultatet!
Vet du varför man inte får vara fullt öppen mer än en viss tid innan barnet måste komma ut?
Jag vet inte men jag skulle tro att det dels handlar om att risken för komplikationer ökar med en utdragen förlossning. Både barnet och mamman blir trötta. Sen finns det förmodligen något ekonomiskt värde i det, att få avsluta förlossningen och frigöra en plats till nästa födande (Vad skönt att du ändå är nöjd i slutändan
Vet du varför man inte får vara fullt öppen mer än en viss tid innan barnet måste komma ut?
)Jag vet flera förlossningar som inte har den här tretimmarsgränsen också. Min syster födde t.ex. i Falun och hade också (!) problem med att det tog tid för barnet att rotera ner. Där väntade de ut det hela. Hon behövde inte krysta ner barnet.
Jag vet inte men jag skulle tro att det dels handlar om att risken för komplikationer ökar med en utdragen förlossning. Både barnet och mamman blir trötta. Sen finns det förmodligen något ekonomiskt värde i det, att få avsluta förlossningen och frigöra en plats till nästa födande (
Jag vet flera förlossningar som inte har den här tretimmarsgränsen också. Min syster födde t.ex. i Falun och hade också (!) problem med att det tog tid för barnet att rotera ner. Där väntade de ut det hela. Hon behövde inte krysta ner barnet.
Jag var också fullt öppen med krystvärkar ca 3 h innan han kom. De pratade mycket sugklocka, men han stod för högt (tack och lov). Till slut kopplade de in värkförstärkande och då gick det undan. Jag var rätt motvillig men såhär i efterhand tacksam för mina värkar blev allt svagare och jag klarade det inte själv.
När jag protesterade mot droppet sa hon nåt i stil med att det inte var bra för min bäckenbotten att krysta så länge. Den tog rätt bra med stryk i och med att jag inte kunde kissa på veckor för egen maskin och fick hemorrojder från helvete så det kanske låg nåt i det...
Här kommer ett lite längre inlägg, ska försöka få ihop det mellan alla amningar, sondningar, blöjbyten, kontroller osv.
Börjar med förlossningen som drog igång måndag kväll.
Hade mått bajs hela dagen, det gjorde SÅ ont i bäckenet och ryggen att det enda som funkade var att ligga still i sängen på ena sidan i princip.
Strax innan 22 låg vi och tittade på tv när jag kände efter ett toabesök att "shit, har jag blivit inkontinent?" Då sipprade det bara men efter typ 3 besök på toa på 10 minuter trots att jag verkligen inte borde varit så kissnödig och det fortsatte droppa mellan varje besök så insåg jag att det kanske var vattenavgång så ringde förlossningen men de rådde oss att invänta värkar och annars ringa in på morgonen därpå.
La på och då kom första värken typ direkt. Som följdes av fler. Ganska korta och oregelbundna men de tilltog hela tiden och blev täta väldigt fort.
Ringde hundvakten som kom typ direkt och sen ringde jag förlossningen igen så vi fick komma in på koll. Hade 2 värkar i bilen dit (max 10 min körtid) och sen en lång och intensiv på väg upp i trappen till förlossningen (smart o ta trapporna, not...).
Fick komma in, CTGn var fin o fostervattnet klart så de ville först skicka hem mig med sovdos. Var mindre sugen på det så förhandlade till mig till ett bad först. Där drog det igång ännu mer och efter 20 minuter så kunde jag absolut inte ligga kvar då värkarna var så täta och starka. Kl var cirka 00 när BM undersökte mig första gången och då var jag typ 3 cm öppen men öppnade mig riktigt fort, tror det stod att jag var fullt öppen redan kl 05.
Fick testa lustgasen men mitt minne av den var att effekten var ett skämt, antagligen för att den sabbade min andning. Var väldigt tydlig med att jag skulle ha Epidural rätt tidigt då jag var så smärtpåverkad, när den fick full effekt så var det som himmelriket.
Jag fick ett totalt bryt nånstans där på morgonkvisten. Det gick OK att ta värkarna liggande på rygg i säng, men så fort jag lägesändrade så drog värkarna igång med orkanstyrka, samtidigt som hela världen bara snurrade och jag fick magkatarren från helvetet verkligen, har aldrig haft sån dödsångest som då.
Kort sagt så insåg min BM till slut att jag fick ligga där i sängen på rygg men jag fick krysta ner honom sista biten själv och större delen av krystarbetet gjorde jag manuellt. Fick en rätt lång paus mellan öppningsskede och krystvärkarna tack vare en bra balans mellan värkstimulerande, glukosdropp och epiduralen. Satt och snackade skit med barnmorskan medan jag påbörjade krystarbetet så smått och sambon satt och sov.
Det aktiva krystskedet tog 45 minuter och han kom ut 11.26 i tisdags, stor grabb på 55 cm och 4420 gram. Fick en grad 2 ytlig bristning då han inte roterade ner ordentligt utan fastnade med en axel. På det stora hela en väldigt bra förlossning även om jag minns den där stunden med magkatarren med fasa... Barnmorskorna var fantastiska rakt igenom.
Skriver separat inlägg om hur vi haft det sista dagarna.
Börjar med förlossningen som drog igång måndag kväll.
Hade mått bajs hela dagen, det gjorde SÅ ont i bäckenet och ryggen att det enda som funkade var att ligga still i sängen på ena sidan i princip.
Strax innan 22 låg vi och tittade på tv när jag kände efter ett toabesök att "shit, har jag blivit inkontinent?" Då sipprade det bara men efter typ 3 besök på toa på 10 minuter trots att jag verkligen inte borde varit så kissnödig och det fortsatte droppa mellan varje besök så insåg jag att det kanske var vattenavgång så ringde förlossningen men de rådde oss att invänta värkar och annars ringa in på morgonen därpå.
La på och då kom första värken typ direkt. Som följdes av fler. Ganska korta och oregelbundna men de tilltog hela tiden och blev täta väldigt fort.
Ringde hundvakten som kom typ direkt och sen ringde jag förlossningen igen så vi fick komma in på koll. Hade 2 värkar i bilen dit (max 10 min körtid) och sen en lång och intensiv på väg upp i trappen till förlossningen (smart o ta trapporna, not...).
Fick komma in, CTGn var fin o fostervattnet klart så de ville först skicka hem mig med sovdos. Var mindre sugen på det så förhandlade till mig till ett bad först. Där drog det igång ännu mer och efter 20 minuter så kunde jag absolut inte ligga kvar då värkarna var så täta och starka. Kl var cirka 00 när BM undersökte mig första gången och då var jag typ 3 cm öppen men öppnade mig riktigt fort, tror det stod att jag var fullt öppen redan kl 05.
Fick testa lustgasen men mitt minne av den var att effekten var ett skämt, antagligen för att den sabbade min andning. Var väldigt tydlig med att jag skulle ha Epidural rätt tidigt då jag var så smärtpåverkad, när den fick full effekt så var det som himmelriket.
Jag fick ett totalt bryt nånstans där på morgonkvisten. Det gick OK att ta värkarna liggande på rygg i säng, men så fort jag lägesändrade så drog värkarna igång med orkanstyrka, samtidigt som hela världen bara snurrade och jag fick magkatarren från helvetet verkligen, har aldrig haft sån dödsångest som då.
Kort sagt så insåg min BM till slut att jag fick ligga där i sängen på rygg men jag fick krysta ner honom sista biten själv och större delen av krystarbetet gjorde jag manuellt. Fick en rätt lång paus mellan öppningsskede och krystvärkarna tack vare en bra balans mellan värkstimulerande, glukosdropp och epiduralen. Satt och snackade skit med barnmorskan medan jag påbörjade krystarbetet så smått och sambon satt och sov.
Det aktiva krystskedet tog 45 minuter och han kom ut 11.26 i tisdags, stor grabb på 55 cm och 4420 gram. Fick en grad 2 ytlig bristning då han inte roterade ner ordentligt utan fastnade med en axel. På det stora hela en väldigt bra förlossning även om jag minns den där stunden med magkatarren med fasa... Barnmorskorna var fantastiska rakt igenom.
Skriver separat inlägg om hur vi haft det sista dagarna.
Wow starkt jobbat! Hoppas lillen kryar på sig snabbt!Här kommer ett lite längre inlägg, ska försöka få ihop det mellan alla amningar, sondningar, blöjbyten, kontroller osv.
Börjar med förlossningen som drog igång måndag kväll.
Hade mått bajs hela dagen, det gjorde SÅ ont i bäckenet och ryggen att det enda som funkade var att ligga still i sängen på ena sidan i princip.
Strax innan 22 låg vi och tittade på tv när jag kände efter ett toabesök att "shit, har jag blivit inkontinent?" Då sipprade det bara men efter typ 3 besök på toa på 10 minuter trots att jag verkligen inte borde varit så kissnödig och det fortsatte droppa mellan varje besök så insåg jag att det kanske var vattenavgång så ringde förlossningen men de rådde oss att invänta värkar och annars ringa in på morgonen därpå.
La på och då kom första värken typ direkt. Som följdes av fler. Ganska korta och oregelbundna men de tilltog hela tiden och blev täta väldigt fort.
Ringde hundvakten som kom typ direkt och sen ringde jag förlossningen igen så vi fick komma in på koll. Hade 2 värkar i bilen dit (max 10 min körtid) och sen en lång och intensiv på väg upp i trappen till förlossningen (smart o ta trapporna, not...).
Fick komma in, CTGn var fin o fostervattnet klart så de ville först skicka hem mig med sovdos. Var mindre sugen på det så förhandlade till mig till ett bad först. Där drog det igång ännu mer och efter 20 minuter så kunde jag absolut inte ligga kvar då värkarna var så täta och starka. Kl var cirka 00 när BM undersökte mig första gången och då var jag typ 3 cm öppen men öppnade mig riktigt fort, tror det stod att jag var fullt öppen redan kl 05.
Fick testa lustgasen men mitt minne av den var att effekten var ett skämt, antagligen för att den sabbade min andning. Var väldigt tydlig med att jag skulle ha Epidural rätt tidigt då jag var så smärtpåverkad, när den fick full effekt så var det som himmelriket.
Jag fick ett totalt bryt nånstans där på morgonkvisten. Det gick OK att ta värkarna liggande på rygg i säng, men så fort jag lägesändrade så drog värkarna igång med orkanstyrka, samtidigt som hela världen bara snurrade och jag fick magkatarren från helvetet verkligen, har aldrig haft sån dödsångest som då.
Kort sagt så insåg min BM till slut att jag fick ligga där i sängen på rygg men jag fick krysta ner honom sista biten själv och större delen av krystarbetet gjorde jag manuellt. Fick en rätt lång paus mellan öppningsskede och krystvärkarna tack vare en bra balans mellan värkstimulerande, glukosdropp och epiduralen. Satt och snackade skit med barnmorskan medan jag påbörjade krystarbetet så smått och sambon satt och sov.
Det aktiva krystskedet tog 45 minuter och han kom ut 11.26 i tisdags, stor grabb på 55 cm och 4420 gram. Fick en grad 2 ytlig bristning då han inte roterade ner ordentligt utan fastnade med en axel. På det stora hela en väldigt bra förlossning även om jag minns den där stunden med magkatarren med fasa... Barnmorskorna var fantastiska rakt igenom.
Skriver separat inlägg om hur vi haft det sista dagarna.
Här kommer mer info om vår lille kille.
Kan ju börja med att säga att alla mina betänkligheter jag nånsin haft angående att skaffa barn försvann så fort han lades på mitt bröst. Var verkligen inte beredd på känslostormen utan trodde det skulle ta lite tid att knyta an, men han är The love of my life verkligen.
Redan när han kom ut så noterade BM att han hade lite ytlig och ansträngd andning men läkaren som kollade tyckte det var OK och han lugnade sig fort.
Det var egentligen inga konstigheter utan vi flyttade över på BB senare på dagen. På natten skulle de göra ett rutintest och kolla syremättnaden hand/fot. Där låg han och diffade på marginalen (4 och gränsen är 3) trots flera ommätningar så barnläkaren tillkallades men han bedömde det inte som akut utan att han skulle vara under uppsikt och kollas dagen därpå. Han kräktes också upp lite fostervatten under natten där.
Mätningarna fortsatte att visa en diff även om de var bättre på morgonen. Ny koll av läkare på morgonen, som var i valet och kvalet om vi behövde gå vidare då det var så pass lite, men de ville ha honom under uppsikt.
Därefter rullade undersökningarna på i allt snabbare takt under dagen. Värdena var fortfarande inte OK så beslut togs om att han skulle ultraljuda hjärtat, innan det togs ett EKG. Inget visade några större avvikelser men vi hade två olika spår att gå på.
Hjärtläkaren på barn var också fantastisk, vi diskuterade och var överens om att gå vidare på bredare front för säkerhets skull, kolla infektionsbild, lungor osv så han skickade upp oss till Neo och deras barnläkare.
Infektionsprovet gav utslag, CRP var något förhöjt, men inte alarmerande. Det kombinerat med en del andra smågrejor gjorde mig rätt övertygad om att en infektion var boven i dramat och det verkar ha stämt. Bredspektrumbehandling sattes in IV under kvällen kombinerat med lite smärtstillande och redan under natten stabiliserade sig syremättnaden. Blododlingen kom tillbaka igår och påvisade tarmbakterier, men då han är så extremt svårstucken kunde de inte utesluta kontaminering av provet eftersom de fick samla upp blod vid provtagningen. Iaf så safeade vi igen så nu är behandlingen anpassad till de bakterierna.
CRPt som togs igår kväll hade redan halverats, nya prover i morse togs så får vi se om det fortsätter. UL av njurar igår och lungröntgen, har inte hört nåt därifrån så jag förutsätter att inget alarmerande upptäckts där. Över huvud taget känns det som att han mår mycket bättre nu även om han visade rätt små tecken på att nåt var fel (doktorn som sett honom från start frågade mig t.o.m igår om jag haft på känn att nåt var fel, för han bedömde honom som frisk vid rutinkontrollen i onsdags, men med en liten avvikelse bara), så det har inte varit några stora grejor men när man ser honom nu förstår man ju att han var dålig.
Han äter som en häst(!), jag som var så orolig för amningen mjölkar som en ko och han är tydligen en naturbegåvning på att suga. För att säkra upp ännu mer togs beslutet i torsdags att stödsonda honom, så att han inte ska behöva lägga fokus på både amning och att bekämpa infektionen. Så han får sond var 3e timme, och sen pumpar jag och ammar däremellan. Mycket käk blir det. Han vägde 4420 g när han föddes, vägde 4200 g i torsdags och i morse var vikten uppe på 4415 gram, trots rejäla bajsblöjor och en mastodontspya precis innan. Det går med andra ord ingen nöd på honom.
Över huvud taget är vi hoppfulla om att det här ska fortsätta rulla på i rätt riktning, men läkaren trodde att vi skulle bli kvar en vecka på Neo iaf tills behandlingen är klar. Jag är ju rätt pessimistisk av naturen så jag tar en dag i taget och hoppas på det bästa.
Det är redan en väldigt "välhanterad" bebis, alla undersökningar och behandlingar har gjort honom rätt tålig. Mamma och pappa blir däremot hela nervösa när det blir tal om provtagningar och byte av infart. Sköterskorna gråter av glädje varje gång de får ut tillräckligt med blod eller får in en nål utan att spräcka kärlen...
Jag är inte så känslig men att se honom i torsdags omgiven av specialiserade sköterskor som bara inte kunde få dit en infart utan spräckte kärl på kärl och veta att han behövde komma under behandling trots att han genomlidit typ 10 undersökningar under sitt första levnadsdygn... Fy fan säger jag bara, bröt ihop totalt men de lyckades till slut.
Sammanfattningsvis kan man säga att vi ändå mår bra, och blir oerhört väl mottagna, så efter omständigheterna kan det inte bli bättre. Nu är det bara att hoppas på att det fortsätter och att vi får komma hem framöver.
Läser era inlägg lite sporadiskt och hoppas det flyter på för er alla, både med utkomna bebisar och bebisar som komma skall.
Kan ju börja med att säga att alla mina betänkligheter jag nånsin haft angående att skaffa barn försvann så fort han lades på mitt bröst. Var verkligen inte beredd på känslostormen utan trodde det skulle ta lite tid att knyta an, men han är The love of my life verkligen.
Redan när han kom ut så noterade BM att han hade lite ytlig och ansträngd andning men läkaren som kollade tyckte det var OK och han lugnade sig fort.
Det var egentligen inga konstigheter utan vi flyttade över på BB senare på dagen. På natten skulle de göra ett rutintest och kolla syremättnaden hand/fot. Där låg han och diffade på marginalen (4 och gränsen är 3) trots flera ommätningar så barnläkaren tillkallades men han bedömde det inte som akut utan att han skulle vara under uppsikt och kollas dagen därpå. Han kräktes också upp lite fostervatten under natten där.
Mätningarna fortsatte att visa en diff även om de var bättre på morgonen. Ny koll av läkare på morgonen, som var i valet och kvalet om vi behövde gå vidare då det var så pass lite, men de ville ha honom under uppsikt.
Därefter rullade undersökningarna på i allt snabbare takt under dagen. Värdena var fortfarande inte OK så beslut togs om att han skulle ultraljuda hjärtat, innan det togs ett EKG. Inget visade några större avvikelser men vi hade två olika spår att gå på.
Hjärtläkaren på barn var också fantastisk, vi diskuterade och var överens om att gå vidare på bredare front för säkerhets skull, kolla infektionsbild, lungor osv så han skickade upp oss till Neo och deras barnläkare.
Infektionsprovet gav utslag, CRP var något förhöjt, men inte alarmerande. Det kombinerat med en del andra smågrejor gjorde mig rätt övertygad om att en infektion var boven i dramat och det verkar ha stämt. Bredspektrumbehandling sattes in IV under kvällen kombinerat med lite smärtstillande och redan under natten stabiliserade sig syremättnaden. Blododlingen kom tillbaka igår och påvisade tarmbakterier, men då han är så extremt svårstucken kunde de inte utesluta kontaminering av provet eftersom de fick samla upp blod vid provtagningen. Iaf så safeade vi igen så nu är behandlingen anpassad till de bakterierna.
CRPt som togs igår kväll hade redan halverats, nya prover i morse togs så får vi se om det fortsätter. UL av njurar igår och lungröntgen, har inte hört nåt därifrån så jag förutsätter att inget alarmerande upptäckts där. Över huvud taget känns det som att han mår mycket bättre nu även om han visade rätt små tecken på att nåt var fel (doktorn som sett honom från start frågade mig t.o.m igår om jag haft på känn att nåt var fel, för han bedömde honom som frisk vid rutinkontrollen i onsdags, men med en liten avvikelse bara), så det har inte varit några stora grejor men när man ser honom nu förstår man ju att han var dålig.
Han äter som en häst(!), jag som var så orolig för amningen mjölkar som en ko och han är tydligen en naturbegåvning på att suga.
För att säkra upp ännu mer togs beslutet i torsdags att stödsonda honom, så att han inte ska behöva lägga fokus på både amning och att bekämpa infektionen. Så han får sond var 3e timme, och sen pumpar jag och ammar däremellan. Mycket käk blir det. Han vägde 4420 g när han föddes, vägde 4200 g i torsdags och i morse var vikten uppe på 4415 gram, trots rejäla bajsblöjor och en mastodontspya precis innan. Det går med andra ord ingen nöd på honom. Över huvud taget är vi hoppfulla om att det här ska fortsätta rulla på i rätt riktning, men läkaren trodde att vi skulle bli kvar en vecka på Neo iaf tills behandlingen är klar. Jag är ju rätt pessimistisk av naturen så jag tar en dag i taget och hoppas på det bästa.
Det är redan en väldigt "välhanterad" bebis, alla undersökningar och behandlingar har gjort honom rätt tålig. Mamma och pappa blir däremot hela nervösa när det blir tal om provtagningar och byte av infart. Sköterskorna gråter av glädje varje gång de får ut tillräckligt med blod eller får in en nål utan att spräcka kärlen...
Jag är inte så känslig men att se honom i torsdags omgiven av specialiserade sköterskor som bara inte kunde få dit en infart utan spräckte kärl på kärl och veta att han behövde komma under behandling trots att han genomlidit typ 10 undersökningar under sitt första levnadsdygn... Fy fan säger jag bara, bröt ihop totalt men de lyckades till slut.
Sammanfattningsvis kan man säga att vi ändå mår bra, och blir oerhört väl mottagna, så efter omständigheterna kan det inte bli bättre. Nu är det bara att hoppas på att det fortsätter och att vi får komma hem framöver.
Läser era inlägg lite sporadiskt och hoppas det flyter på för er alla, både med utkomna bebisar och bebisar som komma skall.
Bra jobbat, @hvala och @Fritidsryttare. Tycker alltid det är så intressant att läsa förlossningsberättelser .
Hoppas att lillkillen piggnar till, @Fritidsryttare. Känns det ok trots all vård kring honom?
.Hoppas att lillkillen piggnar till, @Fritidsryttare. Känns det ok trots all vård kring honom?
Här kommer mer info om vår lille kille.
Kan ju börja med att säga att alla mina betänkligheter jag nånsin haft angående att skaffa barn försvann så fort han lades på mitt bröst. Var verkligen inte beredd på känslostormen utan trodde det skulle ta lite tid att knyta an, men han är The love of my life verkligen.
Redan när han kom ut så noterade BM att han hade lite ytlig och ansträngd andning men läkaren som kollade tyckte det var OK och han lugnade sig fort.
Det var egentligen inga konstigheter utan vi flyttade över på BB senare på dagen. På natten skulle de göra ett rutintest och kolla syremättnaden hand/fot. Där låg han och diffade på marginalen (4 och gränsen är 3) trots flera ommätningar så barnläkaren tillkallades men han bedömde det inte som akut utan att han skulle vara under uppsikt och kollas dagen därpå. Han kräktes också upp lite fostervatten under natten där.
Mätningarna fortsatte att visa en diff även om de var bättre på morgonen. Ny koll av läkare på morgonen, som var i valet och kvalet om vi behövde gå vidare då det var så pass lite, men de ville ha honom under uppsikt.
Därefter rullade undersökningarna på i allt snabbare takt under dagen. Värdena var fortfarande inte OK så beslut togs om att han skulle ultraljuda hjärtat, innan det togs ett EKG. Inget visade några större avvikelser men vi hade två olika spår att gå på.
Hjärtläkaren på barn var också fantastisk, vi diskuterade och var överens om att gå vidare på bredare front för säkerhets skull, kolla infektionsbild, lungor osv så han skickade upp oss till Neo och deras barnläkare.
Infektionsprovet gav utslag, CRP var något förhöjt, men inte alarmerande. Det kombinerat med en del andra smågrejor gjorde mig rätt övertygad om att en infektion var boven i dramat och det verkar ha stämt. Bredspektrumbehandling sattes in IV under kvällen kombinerat med lite smärtstillande och redan under natten stabiliserade sig syremättnaden. Blododlingen kom tillbaka igår och påvisade tarmbakterier, men då han är så extremt svårstucken kunde de inte utesluta kontaminering av provet eftersom de fick samla upp blod vid provtagningen. Iaf så safeade vi igen så nu är behandlingen anpassad till de bakterierna.
CRPt som togs igår kväll hade redan halverats, nya prover i morse togs så får vi se om det fortsätter. UL av njurar igår och lungröntgen, har inte hört nåt därifrån så jag förutsätter att inget alarmerande upptäckts där. Över huvud taget känns det som att han mår mycket bättre nu även om han visade rätt små tecken på att nåt var fel (doktorn som sett honom från start frågade mig t.o.m igår om jag haft på känn att nåt var fel, för han bedömde honom som frisk vid rutinkontrollen i onsdags, men med en liten avvikelse bara), så det har inte varit några stora grejor men när man ser honom nu förstår man ju att han var dålig.
Han äter som en häst(!), jag som var så orolig för amningen mjölkar som en ko och han är tydligen en naturbegåvning på att suga.
Över huvud taget är vi hoppfulla om att det här ska fortsätta rulla på i rätt riktning, men läkaren trodde att vi skulle bli kvar en vecka på Neo iaf tills behandlingen är klar. Jag är ju rätt pessimistisk av naturen så jag tar en dag i taget och hoppas på det bästa.
Det är redan en väldigt "välhanterad" bebis, alla undersökningar och behandlingar har gjort honom rätt tålig. Mamma och pappa blir däremot hela nervösa när det blir tal om provtagningar och byte av infart. Sköterskorna gråter av glädje varje gång de får ut tillräckligt med blod eller får in en nål utan att spräcka kärlen...
Jag är inte så känslig men att se honom i torsdags omgiven av specialiserade sköterskor som bara inte kunde få dit en infart utan spräckte kärl på kärl och veta att han behövde komma under behandling trots att han genomlidit typ 10 undersökningar under sitt första levnadsdygn... Fy fan säger jag bara, bröt ihop totalt men de lyckades till slut.
Sammanfattningsvis kan man säga att vi ändå mår bra, och blir oerhört väl mottagna, så efter omständigheterna kan det inte bli bättre. Nu är det bara att hoppas på att det fortsätter och att vi får komma hem framöver.
Läser era inlägg lite sporadiskt och hoppas det flyter på för er alla, både med utkomna bebisar och bebisar som komma skall.
Vet precis hur det är när det ska stickas bebisar
vi var ju kvar i typ 5 dygn och blodprov varje dag. De stack i händer, huvud, fötter och fick stasa med pannband och samla upp blod med kapillärkärl och ofta hann det koagulera i röret. Varje gång fick de skicka rör med otillräcklig mängd och "hoppas att det funkar ändå" han var helt blå om händerna och i pannan pga trasiga kärl när vi äntligen blev utskrivna.Tror de infektionen berodde på den långa vattenavgången?
F hade förhöjd sänka men den vände fort så vi behövde aldrig medicinera. De trodde det var pga lång vattenavgång. Hann få en dos AB intravenöst under FL. Vattenavgång 22 h.
Stort grattis!
Kul att läsa förlossningsberättelser, och hoppas att lillkillen kryar på sig snabbt @Fritidsryttare. Det låter ju som att det går åt rätt håll
@MalanMjöl, jag har också klippt Milo i fingret när jag skulle klippa hans naglar de går knappt att riva av dem längre, måste ha hjälp av nagelsax. Man känner sig ju himla dålig, men alla kommer nog att råka göra det någon gång. Berättade om det när jag var och hälsade på på mitt jobb och alla bara nickade igenkännande och sa att de hänt dem med.
Amningen rullar på här, men känns som att han börjat äta mycket längre stunder igen, och de senaste nätterna har han vaknat ett par gånger för att äta (tidigare sovit 6-7 timmar i rad under natten). Jag funderar lite på om mjölken börjar sina något. Typ alla kvinnor i min familj har fått gå över till att delamma och ge extra ersättning när barnet varit ca tre månader och M blir 3 mån den 6 september. Jag hoppas att jag har fel dock.. Blir spännande att se hur mycket han gått upp vid nästa besök på BVC.
Sen har vi också anmält oss till babysim! Det drar igång lite senare i september om jag förstått det rätt. Ska bli så spännande! Milo har avskytt att bada, men senaste två gångerna har han faktiskt varit helt lugn och verkat tycka att det är rätt skönt
Nån som varit på babysim förut? Hur går det riktigt till? Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, men jag är exalterad
@MalanMjöl, jag har också klippt Milo i fingret när jag skulle klippa hans naglar
de går knappt att riva av dem längre, måste ha hjälp av nagelsax. Man känner sig ju himla dålig, men alla kommer nog att råka göra det någon gång. Berättade om det när jag var och hälsade på på mitt jobb och alla bara nickade igenkännande och sa att de hänt dem med. Amningen rullar på här, men känns som att han börjat äta mycket längre stunder igen, och de senaste nätterna har han vaknat ett par gånger för att äta (tidigare sovit 6-7 timmar i rad under natten). Jag funderar lite på om mjölken börjar sina något. Typ alla kvinnor i min familj har fått gå över till att delamma och ge extra ersättning när barnet varit ca tre månader och M blir 3 mån den 6 september. Jag hoppas att jag har fel dock.. Blir spännande att se hur mycket han gått upp vid nästa besök på BVC.
Sen har vi också anmält oss till babysim! Det drar igång lite senare i september om jag förstått det rätt. Ska bli så spännande! Milo har avskytt att bada, men senaste två gångerna har han faktiskt varit helt lugn och verkat tycka att det är rätt skönt
Nån som varit på babysim förut? Hur går det riktigt till? Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, men jag är exalterad
- Status
Liknande trådar
Senast: VLMF
·
Gravid - 1år
Jag har väntat och väntat på att någon ska starta en tråd men det verkar som att jag får fixa det själv :D. Ingen annan som ska ha barn...
Senast: Martenix
·
Gravid - 1år
Hej!
Vi har ju inga barn, men många funderingar.
Lite spinoff på FL-tråden, hur har ni gjort och hur är det vanligast att göra med...
Senast: Badger
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Dansk Varmblod höjer kraven på avelsston
- Hästnyheter Kan ju tycka att det borde vara ett krav för alla hästar att vara hältfria oavsett, haltar hästen har den ju ont. Det är skillnad på...
- Grazing
- Svar: 3
- Visningar: 495
- Hästnyheter
-
"Tror att när vi har implementerat de här reglerna – kan vi göra ett ännu bättre jobb"- Hästnyheter I början av veckan ägde FEI Sports Forum rum. Givetvis var FEI:s chefsveterinär Göran Åkerström på plats – för Hippson berättar han om...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 180
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Vad gör vi? Del CXCVI- Tjatter Den har veckan tar slut redan pa Torsdag och sedan ar det bara 5 veckor till sommarlov! :bow::bump:
- hastflicka
- Svar: 927
- Visningar: 26 643
- Allmänt
-
Sommarföräldrar 2024- Gravid - 1år Inget förlossningsbrev, hade inget förra gången heller och det var inget jag saknade. Då var jag mest orolig för att min partner inte...
- VLMF
- Svar: 173
- Visningar: 11 317
- Barn
Hästrelaterat
-
Lön - hovslagare??
- Hästmänniskan Jag vet bara att han sa att han måste sikta på att ha ett snitt på runt 200 hästar i månaden. Det kan ju lika gärna vara så att han...
- Grazing
- Svar: 39
- Visningar: 984
- Hästmänniska
