Spara till barnen?

[californication]

@Mabuse också -
Jag tror att du glömmer ungdomslägenheterna (i Stockholm alltså) nu! Om du ställer dig i kö på din 18-års dag så kan du få en lägenhet betydligt tidigare än efter 8.6 år om du är under 25.

Nej, det gör jag inte. Men dom är få, och så är det ju så att det är väldigt beroende av när lägenheten släpps och när personen är född. Jag lyckades aldrig få en ungdomslägenhet.

Exempelvis: idag ligger det ute en ungdomslägenhet med ålderskrav 18 år som minst, 18 år som mest. Du måste alltså vara 18 år gammal, punkt. Och dom tre främsta har kötiderna

2015-01-29
2015-02-02
2015-02-04

Det blir alltså lite lotteri. Har du tur släpps en lägenhet med exakt rätt ålder precis under dagarna när du fyller år. Annars.. ja. Annars får du vänta till nästa födelsedag och hoppas på det bästa. Sen så är 4 av 10 lägenheter korttidskontrakt, vilket också är en osäkerhet i sig.

Så jag har absolut inte glömt ungdomslägenheterna. Men jag ser dom som en så försvinnande liten del att jag inte kan räkna det till "att det går att få lägenhet relativt fort" idag.

 

[Mabuse]

Så man måste ge bort de pengarna man hsr till sina barn, vill man ha de själva är man sniken?

Nej. För det första måste man ingenting. Om man har pengar man kan avvara, och barnen behöver pengar, och man hjälper dem med pengar, men kräver att barnen ska betala tillbaka av princip, fast man själv har det bättre ställt än sina barn - då är man sniken, tycker jag.

Behöver man sina pengar själv har man förstås ingen skyldighet att ge bort dem. Och ingen har rätt att kräva att få dem.

 

[cirkus]

Nej, det gör jag inte. Men dom är få, och så är det ju så att det är väldigt beroende av när lägenheten släpps och när personen är född. Jag lyckades aldrig få en ungdomslägenhet.

Exempelvis: idag ligger det ute en ungdomslägenhet med ålderskrav 18 år som minst, 18 år som mest. Du måste alltså vara 18 år gammal, punkt. Och dom tre främsta har kötiderna

2015-01-29
2015-02-02
2015-02-04

Det blir alltså lite lotteri. Har du tur släpps en lägenhet med exakt rätt ålder precis under dagarna när du fyller år. Annars.. ja. Annars får du vänta till nästa födelsedag och hoppas på det bästa. Sen så är 4 av 10 lägenheter korttidskontrakt, vilket också är en osäkerhet i sig.

Så jag har absolut inte glömt ungdomslägenheterna. Men jag ser dom som en så försvinnande liten del att jag inte kan räkna det till "att det går att få lägenhet relativt fort" idag.

Nja det där stämmer inte riktigt!
Min svärdotter fick en lägenhet i maj förra året då var hon nyss fyllda 21. Hennes kontrakt gäller tills hon fyller 25.

 

[californication]

Nja det där stämmer inte riktigt!
Min svärdotter fick en lägenhet i maj förra året då var hon nyss fyllda 21. Hennes kontrakt gäller tills hon fyller 25.

Vad stämmer inte riktigt? Du får gärna gå in själv och kika på hur det ser ut idag. 4 av 10 är korttidskontrakt, så jag förstår inte vad du menar inte stämmer?

 

[cirkus]

Vad stämmer inte riktigt? Du får gärna gå in själv och kika på hur det ser ut idag. 4 av 10 är korttidskontrakt, så jag förstår inte vad du menar inte stämmer?

Jag menar den delen med att man måste vara 18 och inget annat än just 18.
Det kanske är så för någon specifik lägenhet, men inte för alla.

 

[californication]

Jag menar den delen med att man måste vara 18 och inget annat än just 18.
Det kanske är så för någon specifik lägenhet, men inte för alla.

Nej, men väldigt många har en specifik ålder. Majoriteten faktiskt. Som sagt, du får gärna gå in och kika själv. Jag var nyss inne. 8 av 10 lägenheter har en specifik ålder som krav för att få lägenheten.

 

[sassiball]

Ja, pengar alltså.
Gör ni det?

Hur mycket isåfall? Och vilken sparform?

Vad tänker ni att pengarna ska användas till? Och när kommer barnet/barnen att få tillgång till pengarna?

Är nyfiken på hur andra familjer ser på det här!

/Tjorven

Vi sparar till barnen, just nu hela barnbidraget, men det har vi inte gjort hela tiden. När jag varit hemma med barnen, föräldraledig så har pengarna behövts, har gått till saker till barnet då. Vi kommer inte att komma upp i jättesummor som 200´ eller så, vi får se hur mycket det blir.

Efterhand som barnen bli äldre diskuterar vi med dem vad de ska gå till. Om de väldigt gärna önskar sig något lite dyrare, tex en moped, så tar vi pengar från det kontot då. Eller lite dyrare datorprylar. Vi har inte sagt någon exakt ålder när pengarna ska tillfalla barnen, får se lite hur deras sinne för ekonomi blir. Runt 16-18 är tanken.
Men det är tänkt att de får göra vad de vill med pengarna, men vi kommer prata om det så de kanske inte festar upp allt... En tanke är väl körkort och bil, kanske en resa med kompisar? Eller varför inte fortsätta spara, använda pengarna den dagen det behövs till bohag kanske.

Våra föräldrar sparade själv till oss när vi var små, vi är tre syskon med totalt olika syn på pengar och ekonomi så jag tror inte det har att göra med om man får pengar av sina föräldrar när man är 18 eller ej att göra hur man ser på ekonomi. Jag har alltid varit den snåla, min ena syster lite mer konsumerande om man säger så, och min andra syster lite mitt emellan.

Jag tänker att pengarna de får är en hjälp när de är unga. Sen får de själva avgöra vad de ska ha pengarna till, de är inte öronmärkta på något vis.

 

[MaRomer]

Du är inte rädd att dina barn kommer undanhålla saker för dig när ni ställer sådana krav? De är ju bara människor och vi människor har en tendens till att göra misstag. De jag vet som har ställt liknande krav på barnen för att de ska få det eller detta har alla, utan undantag fått barn som har undanhållit vad de pysslar med för sina föräldrar.

Vi gör alla de valen vi tycker verkar bäst men för mig känns det naivt att tro att barnen aldrig skulle prova på vissa saker enbart av nyfikenhet oavsett om det gäller att röka, dricka alkohol eller snatta. Jag vill ha en öppen kommunikation med mina barn där de kan säga precis vad som helst. Hellre att de hade berättat för mig att de hade testat t ex knark och att jag då genast hade kunnat göra vad jag kunde för att förhindra att de hamnar i missbruk än att de höll det hemligt för mig tills det blev uppenbart. Jag bad till och med mina barn säga till när de tänkte dricka alkohol så att jag skulle kunna hämta dem direkt vid behov. Jag ville verkligen inte att de skulle dricka som tonåringar och det visste de om men jag är inte så naiv att jag trodde att de skulle låta bli.

Nej.

För det är grym skillnad på att festa och att testa saker och att bli beroende.

Våra vår testa röka och dricka osv. Vi dricker ju själva ett glas då och då och går på puben..självklar ska vara barn få göra det.

 

[Apollo 13]

Ja, pengar alltså.
Gör ni det?

Hur mycket isåfall? Och vilken sparform?

Vad tänker ni att pengarna ska användas till? Och när kommer barnet/barnen att få tillgång till pengarna?

Är nyfiken på hur andra familjer ser på det här!

/Tjorven

Vi spar barnbidraget åt barnen, som dras till fondkonton. Däremot sparar vi inte i barnens namn mer än att kontona råkar vara döpta till deras namn. För om barnen skulle balla ur och knarka eller hålla på med annat dumt, så ska de verkligen inte ha tillgång till alla de pengarna på deras 18års dag.

Vi har för avsikt att pengarna ska få gå till vettiga investeringar som körkort eller handpenning till en bostad typ.

 

[TeamLundVer]

För att jag tycker det är skittrist för barnet! Vilken 3-åring tindrar med ögonen för att den fått en tusenlapp till på kontot?

Jag menar inte att ungen ska överrösa med presenter överhuvudtaget. Jag tycker att 10 bilar låter både trist, överdrivet och stereotypt. Tänk om han gillar hästar? eller pussel?

Första julen tyckte mina ungar att det roligaste var presentpappret till ett JÄTTEpaket med varsin lussekatt i.

Tänk om de här barnen som ni investerar så fint i inte uppskattar att läsa - jag har tre barn, en av dom hade fått traumatisk upplevelse om hen bara fått böcker och aktier för att VI tyckte det var rätt för hens framtidsinvestering. De andra hade älskat att bara få böcker.

MIn snälle bror har investerat i aktier åt sina tre barn, en har festat upp rubbet innan hen fyllt 22.

Jag försöker inte säga att det är fel att göra så, men det är rusktigt trubbigt i mina ögon och om inte barnen är i linje med gåvorna - blir det så lyckat då? I min värld är skalan lite mindre svartvit än aktier/böcker alternativt slit och släng

Det är ju knappast så att alla ger aktier och böcker. Det är något vi ger, de andra 20 ger leksaker och kläder.

Vår son fick 10 bilar men även en gunghäst, pussel mm. Vår närmsta släkt är 30 personer så det blir ju en del. .

Jag kanske är avtrubbad men efter att ha sett hur många barn som helst som glömmer bort sina leksaker så lever jag efter less is more. Jag ser hellre att min son får ett mindre antal ordentliga klappar och sedan aktier än en massa skit som bara ska glömmas bort.

Hur många av sakerna du fått under din uppväxt kommer du ihåg? Jag minns 5

 

[cirkus]

Det är ju knappast så att alla ger aktier och böcker. Det är något vi ger, de andra 20 ger leksaker och kläder.

Vår son fick 10 bilar men även en gunghäst, pussel mm. Vår närmsta släkt är 30 personer så det blir ju en del. .

Jag kanske är avtrubbad men efter att ha sett hur många barn som helst som glömmer bort sina leksaker så lever jag efter less is more. Jag ser hellre att min son får ett mindre antal ordentliga klappar och sedan aktier än en massa skit som bara ska glömmas bort.

Hur många av sakerna du fått under din uppväxt kommer du ihåg? Jag minns 5

Oj 30 pers!
Det gör ju en viss skillnad. Vår närmsta släkt är inte ens 10 pers

 

[Petruska]

Att se det och att faktiskt ta in det tycker jag är väldigt olika, eller så är det min egna kulturkrock från uppväxtens normer och den verklighet jag nu lever i som gör att jag ser brännpunkterna tydligare - framför allt vad gäller andra, men försöker vid dessa tillfällen reflektera också över mig själv och mina typiska "innerstadsvärderingar" (som hänger i trots att jag numer bor i Suburbia) och hur dessa påverkar mig och mina val.

Skillnaden mellan olika typer av privilegier blir så extra tydlig när frågan snarare glider över till makt och inflytande än finanser också, däri kanske den största skillnaden ligger mellan min barndoms arbetar/lägre medelklass-kvarter och dagens kontext?

Det där tycker jag också är problematiskt. Jag kommer visserligen från en rätt gedigen medelklassfamilj, men också mycket vänsterorienterad där vi barn tidigt har hållits medvetna om vår priviligierade situation.

För mig är det där paketet faktiskt ett av mina skäl att inte vilja bo i Stockholm, där jag upplever att medelklassvärderingarna dominerar mer än där jag nu bor.

Jag har förvisso bidragit med rätt mycket pengar till min sons lägenhet - och då kunde vi köpa en av de lägst prissatta ettor som överhuvudtaget annonserades den hösten, i en förort. Jag bodde själv tio tidiga vuxenår i förort, och tycker att det var både bra, trevligt och lärorikt. Jag saknar en hel del saker från förorten nu då jag bor centralt. Och jag har svårt att acceptera hur mycket bättre jag bemöts när jag säger min nuvarande adress istället för min gamla förortsadress i olika sammanhang.

Sen har det hänt något konstigt med de pengar jag satte in i sonens lägenhet. Det är jag som äger lägenheten. Men för varje år som går blir det lättare och lättare att tänka sig att jag helt enkelt skänker honom den och med den även de där pengarna - och han får då givetvis även ta över lånen, som nu står på mig, men han betalar till mig för räntorna. Detta trots att jag vad jag kan föreställa mig aldrig någonsin kommer att få tillgång till samma belopp igen.

 

[Hiddeous]

Nej. För det första måste man ingenting. Om man har pengar man kan avvara, och barnen behöver pengar, och man hjälper dem med pengar, men kräver att barnen ska betala tillbaka av princip, fast man själv har det bättre ställt än sina barn - då är man sniken, tycker jag.

Kanske hade du resonerat annorlunda om du var den enda i din familj som utbildat sig vidare, den enda som försökt/kunnat lämna fattigdomen och som fått kämpa dig till vartenda öre i din förmögenhet.

Jag känner några sådana personer och när man vet bakgrunden är det lättare att acceptera deras val och förstå vilken lärdom de vill föra vidare. Det handlar inte om att vara sniken, tvärtom, återhållsamheten är deras sätt att visa med exempel hur man tar sig fram i livet.

 

[Mabuse]

Kanske hade du resonerat annorlunda om du var den enda i din familj som utbildat sig vidare, den enda som försökt/kunnat lämna fattigdomen och som fått kämpa dig till vartenda öre i din förmögenhet.

Jag känner några sådana personer och när man vet bakgrunden är det lättare att acceptera deras val och förstå vilken lärdom de vill föra vidare. Det handlar inte om att vara sniken, tvärtom, återhållsamheten är deras sätt att visa med exempel hur man tar sig fram i livet.

Genom att inte dela med sig?

 

[Mabuse]

För mig är det där paketet faktiskt ett av mina skäl att inte vilja bo i Stockholm, där jag upplever att medelklassvärderingarna dominerar mer än där jag nu bor.

Jag lovar att det absolut finns områden i Stockholm där du inte har en medelklassvärdering i sikte. Så det känns kanske som ett lite udda skäl att välja bort staden.

Det beror ju på var man bor, skulle jag säga. Det är definitivt inte så att hela Stockholms län är en enda stor medelklassbubbla.

Dock tycker jag de är lite intressant att det är just medelklass som upplevs som problematiskt: varför är medelklassvärderingar mer problematiska än arbetarklassvärderingar eller överklassvärderingar?

 

[SaraMara]

Det är inte alls min erfarenhet, även om det i mitt fall inte handlade om ngn rejäl förmögenhet iofs så känns det som om det var en djupt rotad hederssak i äldre generationens arbetarklass att efterlämna ett gott arv till sina barn och inte förslösa det som skulle skiftas vidare. Skillnaden mot dagens "medelklass" är väl den att föräldrarna idag har möjlighet att glädjas över att se pengarna komma till nytta och att de sällan lever så sparsamt som deras föräldrar i sin tur gjorde - och alltså inte "saknar" pengarna på samma sätt som den självuppoffrande strävsamma "farmorsgenerationen" gjorde.

Jag upplever inte att de generationer som kunnat vara trygga i förvissning om tämligen generösa arvslotter skulle vara curlad på ett sätt som hämmat deras förmåga att försörja sig själva och har svårt att se skillnaden mot ett "tidigt arv" som är vanligt för oss 80-talister och framåt.

 

[Petruska]

Jag lovar att det absolut finns områden i Stockholm där du inte har en medelklassvärdering i sikte. Så det känns kanske som ett lite udda skäl att välja bort staden.

Det beror ju på var man bor, skulle jag säga. Det är definitivt inte så att hela Stockholms län är en enda stor medelklassbubbla.

Dock tycker jag de är lite intressant att det är just medelklass som upplevs som problematiskt: varför är medelklassvärderingar mer problematiska än arbetarklassvärderingar eller överklassvärderingar?

Jodå, det är jag klar över. Men ändå. Jag tänker främst på de sammanhang där jag genom mina jobb genom livet hittills har rört mig. De sammanhangen är ju så sett "samma" oavsett vilken ort jag råkar befinna mig i, och där är Stockholm lite extra tydligt präglat av saker som jag helst inte vill komma att ta som självklara utgångspunkter.

Det handlar främst om när sådant som tydligt är privilegier och (positiva) maktfaktorer tas för givna. Mitt problem med det handlar om den sociala blindhet jag uppfattar att det hänger ihop med. Överklassvärderingar har väl högst troligt samma effekt, allra minst, men jag betraktar risken för identifikation i den riktningen som rätt liten för min egen del.

Det jag tycker är problematiskt kan väl teoretiskt ses som klassneutralt, men handlar om att privilegier för givna och att ta de privilegierades erfarenheter för givna. Samt om en förändring i samhället under min livstid som handlar om att man har gått från att solidarisera sig med de sämre ställda i en lång rad politiska och sociala sammanhang och diskussioner, till att istället identifiera sig med bättre ställda. Och de värderingar som följer av det. Det ser jag som problematiskt.

 

[Mabuse]

Jodå, det är jag klar över. Men ändå. Jag tänker främst på de sammanhang där jag genom mina jobb genom livet hittills har rört mig. De sammanhangen är ju så sett "samma" oavsett vilken ort jag råkar befinna mig i, och där är Stockholm lite extra tydligt präglat av saker som jag helst inte vill komma att ta som självklara utgångspunkter.

Det handlar främst om när sådant som tydligt är privilegier och (positiva) maktfaktorer tas för givna. Mitt problem med det handlar om den sociala blindhet jag uppfattar att det hänger ihop med. Överklassvärderingar har väl högst troligt samma effekt, allra minst, men jag betraktar risken för identifikation i den riktningen som rätt liten för min egen del.

Det jag tycker är problematiskt kan väl teoretiskt ses som klassneutralt, men handlar om att privilegier för givna och att ta de privilegierades erfarenheter för givna. Samt om en förändring i samhället under min livstid som handlar om att man har gått från att solidarisera sig med de sämre ställda i en lång rad politiska och sociala sammanhang och diskussioner, till att istället identifiera sig med bättre ställda. Och de värderingar som följer av det. Det ser jag som problematiskt.

Privilegieblindhet är självklart inte bra, det tycker inte jag heller, men jag tänker att det är något annat än tycka att arbetarklassvärderingar är de rätta, och de man borde ha och vakta på sig själv att man inte glider ifrån. Även arbetarklass kommer ju vara priviligierad på många sätt, om man t ex har jobb och bostad, nära relationer och en social trygghet, osv. Medelklassen kanske är ännu mer priviligierad, men dels beror ju det på vad man värderar (tycker man t ex att innerstan är gräslig och full med hemska människor, så uppfattar man det kanske inte som något privilegium att bo där), dels kunde man ju hävda att det närmast är en nyansskillnad jämfört med t ex marockanska gatubarn eller tiggarna utanför mataffären.

Precis som du är inne på så är ju priviligieblindhet i sig ett tämligen klassneutralt problem, så det känns kanske inte som att arbetarklassvärderingar är något särskilt effektivt motmedel.

 

[Hiddeous]

Genom att inte dela med sig?

Fast de gör de ju. Bara inte i den omfattning och på de villkor som du tycker verkar rimligt.

 

[stjarnhimmel]

Diskussion om klass- vad är det som avgör vilken klass man tillhör? Är det inkomst? Yrke? Värderingar? Uppväxt? Traditioner?

När man tex pratar om arbetarklass så upplever jag att många av de yrken som tidigare klassades som arbetaryrken är idag mer välbetalda än tex tjänstemannajobb. Om det är inkomst vi pratar om.