Nej, jag har inte alltid varit långsam, men det började bli ett bekymmer för ett år sedan, vilket jag tolkade det som att jag var odisciplinerad och lat, så lösningen var att skärpa till sig. Tyvärr funkade det inte så bra.
Vikarien behövs för annars blir mina uppgifter inte gjorda.
Jag har ju kommit upp i maxdos antidepressiv medicin så kanske är det det som märks.
Vad psykologen har för utbildning och erfarenhet har jag absolut ingen koll på alls. Det han sagt om utmattning är att man får det antingen för att man jobbat sig sjuk (vilket jag ju inte har) eller att man har någon annan problematik i bakgrunden som gjort att man inte har kunnat hantera livet, t.ex. autism. (Jag själv tror inte att jag har någon sådan problematik heller.)
Jag vet ju det där med ensamhet. När jag jobbade på huvudkontoret satt jag också mycket själv men såg ju andra ibland och sa hej. Om jag bara hade haft ett socialt liv utanför jobbet så skulle det kunna kompensera, men nu har jag inte det.
Fast det är ju inte bara jobbet som kan göra en utmattad, man måste ju räkna in andra faktorer i livet också. När jag gick in i väggen var jobbet EN faktor. Men inte den tyngsta faktorn. Det var ett större problem att jag var i ett äktenskap som var dödsdömt, och att jag befann mig i en miljö där jag inte fick den intellektuella stimulans jag behövde och kände mig konstig och fel hela tiden. För mig hade det aldrig räckt att fixa jobbsituationen. Jag behövde skilja mig och flytta till ett ställe med många udda nördar för att må bra.