Vad säger man?

[Gnist]

Sv: Vad säger man?

Men tror du på det där själv?

Alltså helt seriöst, tror hundägare (här verkar det vara samtliga) att det hoppar omkring hundar uppe bland molnen och käkar korv?

Nej...

Jag talar som sagt om för mina barn (även när de var små) att den eller den hunden/katten/fåret/hönan ska dö och jag talar också om varför och att djuret i fråga kommer att grävas ner för att inte fåglar/rävar ska äta av det.

Min yngsta (nu 7 år) konstaterade idag att Rix (den gamle hunden) kan dö vilken dag som helst eftersom han är så gammal och sedan när jag bekräftat att det var sant, så övergick hon till sitt kojbyggande i köket. Mer dramatiskt var det inte, men många tårar kommer att rinna när han dör.

 

[Snurrfian]

Sv: Vad säger man?

Det här har vi ju diskuterat miljontals gånger, för mig är inte himmeln en skräckfylld plats, för mig känns det skönt att få tro att de döda ändå finns någonstans på något sätt, att jag sedan rent logiskt förstår att så kanske inte är fallet så är det ändå en slags trygghet för mig, och jag förmedlar den till min barn oxå, de har flygit flera gånger och vi har haft diskussionen om man kan se de döda, men eftersom de är döda så syns de inte och visar sig inte men finns där ändå.

Vad du vill tro och förmedla till dina barn är upp till dig, men låt mig ha min tro och förmedla det jag vill till mina barn.

Det råder religonsfrihet i det här landet och det betyder att man har rätt att tro vad man vill, men inte att man får prångla på andra sin tro.

 

[Enya]

Sv: Vad säger man?

Men tror du på det där själv?

Alltså helt seriöst, tror hundägare (här verkar det vara samtliga) att det hoppar omkring hundar uppe bland molnen och käkar korv?

Vilka vanföreställningar vill man ge sina barn ?

Jag minns skräckkänslan i magen när jag satt på ett charterflyg bredvid en barnfamilj och barnen tittade ut genom fönstret hela tiden för att se om de fick syn på sin hamster eller mormors katt

Jag håller med dig.

Jag grät som ett barn när min man dog, inför mina barn. De är inte traumatiserade för att jag grät över en person som är saknad! Det är ju fullständigt naturligt att gråta och vara ledsen när man ska fatta ett svårt beslut och genomföra det. Låt ungen få se känslorna!!!

Jag avskyr än i dag att se min mamma gråta för det var inget naturligt inslag i mitt liv. Min mamma var alltid så stark, hon fixade allting. Hon avskyr kramar så när hon gråter så står man bara där och vet inte hur man ska reagera för att trösta. Är det verkligen det man vill visa sina barn? Stora starka mamma, som aldrig gråter och är ledsen?

Humelibumlan, dina hundar är gamla, har ni verkligen aldrig pratat om att de kan dö? Jag tycker att du ska berätta att hundarna ska dö, varför och erbjuda honom att vara med och begrava och liknande. Och jag tycker att ni ska gråta tillsammans!

Mina barn vet att hundarna kan dö, Enya är 9 år och vi pratar om att hon börjar bli gammal och lite sliten i kroppen nu. Det sker naturligt i min familj det här med att vara gammal och att dö. Och att dö genom sjukdom och olyckor.

Det förvånar mig att så många barn inte får veta sanningen.

 

[Sol]

Sv: Vad säger man?

När jag var 4 år gammal dog våran hund i en olycka. Min mamma var ärlig, sade som det var och så fick jag säga adjö till hunden om jag ville. Jag sade adjö i några dagar (han låg insvept på gården tills graven var grävd). Jag har fortfarande väldigt fina minnen från det.

Den här hunden rymde och blev påkörd av ett tåg så mamma hade ju kunnat välja "den lätta vägen" och helt enkelt sagt att han rymde och aldrig kom tillbaks men det gjorde hon inte. Det är jag tacksam för.

 

[ameo]

Sv: Vad säger man?

Jag har valt en "enkel" väg när jag varit tvungen att avliva något av våra djur. Jag har själv väldigt svårt för detta med döden, men försöker förenkla det så gott jag kan för barnen.

Första gången barnen var lite mer "medvetna" om det så var en ponny sjuk och avlivades inne på hästkliniken. Hon "blev så sjuk så hon inte kunde leva länge och nu bor hon i hästarnas himmel". Dagen efter var det en såndär härligt röd solnedgång bakom träden och äldsta dottern sa lugnt att "Där på himlen är det så fint, där tror jag att Kringlans himmel är!" (varpå jag började storgråta...) Nästa ponny dog hemma i boxen, då fick barnen se henne ligga där fast täckt med filtar. (jag ville helst slippa se henne själv)
Ytterligare en ponny blev svårt sjuk och dog här hemma, så barnen här har vant sig vid att en död häst hämtas av en lastbil. Inga konstigheter. På vår gård förekommer inga djurbegravningar.
Sen har vi också pratat om detta med "himlen", att hästarna egentligen inte finns "i himlen" rent bokstavligt talat, men att det kan kännas skönt att låtsas att de finns där och att de träffar andra hästar som inte heller lever längre när de kommer dit.

 

[Humelibumlan]

Sv: Vad säger man?

Men tror du på det där själv?

Alltså helt seriöst, tror hundägare (här verkar det vara samtliga) att det hoppar omkring hundar uppe bland molnen och käkar korv?

Vilka vanföreställningar vill man ge sina barn ?

Jag minns skräckkänslan i magen när jag satt på ett charterflyg bredvid en barnfamilj och barnen tittade ut genom fönstret hela tiden för att se om de fick syn på sin hamster eller mormors katt

Ja?
Jag tror djur hamnar på ett bra ställe när de dör?
Vart de är vet ju varken du eller jag, så varför inte säga att de är i himlen, det är en vacker plats ovanför molnen där jag gärna vill tro att dem hamnar o har det bra..

 

[ylvaaskersund]

Sv: Vad säger man?

Tucker du pratar lite emot dig själv här.
I ena andetaget säger du att man inte ska krångla till det, säga att hunden måste flytta, vilket faktiskt inte är sant.
I andra andetaget säger du att man ska vara ärlig.


TS
Har arbetat med detta en del i skolan, barn och döden, barn och sorg etc. och man ska alltid vara ärlig mot barnen och berätta precis vad som ska hända. Barn ska dessutom alltid få vara med på begravning, kan ha betydelse för barnet senare i livet, även om det inte kommer ihåg det.
Hade jag varit tre år så hade jag nog velat vara med när hunden begravits, kanske har det inte så stor betydelse då, men som sagt senare kan det ha det. Barn behöver få veta, rent konkret, vad som sker. Ser det att hunden ligger där, så vet de det, sedan kan man försöka förklara att det bara är skalet, att hunden nu är i himmelen etc.
Även om barnet inte i framtiden kommer komma ihåg att den har varit med under denna ceremoni, så får den det återberättat och det ÄR viktigt att även barn, oavsett ålder, får ta del av även denna bit av livet, vare sig det handlar om djur eller människor. Dessutom tar barn ofta det på ett helt annat sätt än vad vi vuxna gör.

Finns en bok som heter Farfar och lammen, som är en underbar bok. Den finns på flera begravningsbyrår att få, tror inte att den kostar något.
Handlar om en pojke som förlorar sin farfar och om hur man ska gå tillväga för att handskas med barn, döden och sorg.
Efter själva sagan är det även med faktabaserad text som kan vara nyttig att läsa, för både barn och vuxna.

Detta är mina åsikter och det jag tror på, sedan gör ju var och en som de vill, självklart.
Detta blev ett långt inlägg, har inte mycket annat för mig såhär dags.

Jag uttryckte mej slarvigt, jag var inte säker på om hundarna skulle avlivas eller åka till ngn annan!

 

[Silverkedjan]

Sv: Vad säger man?

Ja?
Jag tror djur hamnar på ett bra ställe när de dör?
Vart de är vet ju varken du eller jag, så varför inte säga att de är i himlen, det är en vacker plats ovanför molnen där jag gärna vill tro att dem hamnar o har det bra..

Jag skulle aldrig kunna lura i mina barn något jag inte visste var SANT. Barn tolkar det man säger bokstavligt.

Om du inte VET, varför hitta på något? För att minska din egen ångest? Den märker barnen förstås ändå.

Mina barn har varit med och begravt äldre släktingar. De förstår kretsloppet att kroppen återgår till naturen. Och att människor ofta för att söka tröst vill tro (obs inte VETA) på att de ändå lever vidare på något osynligt vis, att olika religioner tror olika saker.

Det är väldigt enkelt att förklara som det är för barn.

Sedan är det inte lätt när någon dör, men det är en annan historia.

 

[Humelibumlan]

Sv: Vad säger man?

Jag skulle aldrig kunna lura i mina barn något jag inte visste var SANT. Barn tolkar det man säger bokstavligt.

Om du inte VET, varför hitta på något? För att minska din egen ångest? Den märker barnen förstås ändå.

Mina barn har varit med och begravt äldre släktingar. De förstår kretsloppet att kroppen återgår till naturen. Och att människor ofta för att söka tröst vill tro (obs inte VETA) på att de ändå lever vidare på något osynligt vis, att olika religioner tror olika saker.

Det är väldigt enkelt att förklara som det är för barn.

Sedan är det inte lätt när någon dör, men det är en annan historia.

Jag har inte ändrat mig? Det är fortfarade vad jag TROR på.
Och har inte ett dugg med min ångest eller något annat att göra, det är helt enkelt så jag tänker o tror när vi talar om avlidna djur..
Och eftersom de kommer brännas o spridas för vinden så är det ju en sanning i sig, de finns i luften...

Sen om du anser att det är lura i eller inte det känns som en annan diskussion..

 

[jerseyko]

Sv: Vad säger man?

Vilka vanföreställningar vill man ge sina barn ?

Att efter döden så hamnar man på en ny plats men kroppen gräver man ner, det kan vara i himlen och där får man göra allt som är kul, är man hud så kanske det är att äta korv.


Vanföreställning *hrm* jag är då bombsäker på att min farfar sitter där uppe och spanar på oss, och då var jag ändå 21 när han dog
Jag minns när jag var mindre då kunde jag och min kompis ligga ute på ängen och kolla på molnen för att se om det kom något moln som såg ut som en katt för där var katthimlen, sen om molnet såg ut som en hund så var det hundhimlen.

Okey, jag kan sitta nu också och kolla om molnen ser ut som olika djur och saker

 

[jerseyko]

Sv: Vad säger man?

Men det är väl två helt olika saker att en människa dör och att ett djur tas till veterinären och blir "dödad"?

 

[realist]

Sv: Vad säger man?

Men det är väl två helt olika saker att en människa dör och att ett djur tas till veterinären och blir "dödad"?

På vilket sätt är det olika, tycker du?

 

[lovehorses]

Sv: Vad säger man?

Jag tog bort min gamla häst i sommar.Har en son på 3 år.
Jag berätta några dagar före till sonen vad som kommer att hända.Förklara precis som det var. han var gammal och skulle till himlen.Förklarade för honom att mamma kommer att vara ledsen ett tag över det.Han tog det väldigt bra.han fick säga hejdå (rida lite på honom). när det hänt sa jag till honom vad som hänt och att han ligger begraven på en åker.
Ibland i dagens läge kan han börja prata om hästen och fråga var han är mm.jag svarar och han är nöjd.

Barn tar det lättare än vad man tror och att man är rak och pratar med dem. fast de frågar 20 ggr på en dag så berättar man.

en bekant till mig berätta att man kan säga att de är uppe på en stjärna och att man kan se på dem när stjärnorna är framme.Tyckte jag var fint.

Lycka till med allt!

 

[Enya]

Sv: Vad säger man?

Men det är väl två helt olika saker att en människa dör och att ett djur tas till veterinären och blir "dödad"?

Både djur och människor dör. Av ålder, olyckor eller annat.

Döda människor och döda djur är samma sak, samma sak händer med kroppen alltså rent biologiskt. Det är bara vi människor som värderar människor HÖGRE än djur.

Men döden är detsamma.

Nog fan kan man sörja ett älskat djur oavsett om man är vuxen eler barn?

 

[jerseyko]

Sv: Vad säger man?

Både djur och människor dör. Av ålder, olyckor eller annat.

Döda människor och döda djur är samma sak, samma sak händer med kroppen alltså rent biologiskt. Det är bara vi människor som värderar människor HÖGRE än djur.

Men döden är detsamma.

Nog fan kan man sörja ett älskat djur oavsett om man är vuxen eler barn?

Absolut kan man göra det, men barn tar ju döden bättre än oss och jag tror de lättare uppfattar det som att de jobbiga är att djuret ska till veterinären och dödas och mamma är ledsen för det och kopplar det till att veterinären är en dålig människa.


Jag vet inte vad mina föräldrar lärde mig om döden när jag var liten, men jag fick alla i min lågstadieklass att gråta vi pratade om vilda djur och jag sa att jag visste saker om rävar.

"Man slår ihjäl dem och så tar man pälsen"

 

[Enya]

Sv: Vad säger man?

Absolut kan man göra det, men barn tar ju döden bättre än oss och jag tror de lättare uppfattar det som att de jobbiga är att djuret ska till veterinären och dödas och mamma är ledsen för det och kopplar det till att veterinären är en dålig människa.


Jag vet inte vad mina föräldrar lärde mig om döden när jag var liten, men jag fick alla i min lågstadieklass att gråta vi pratade om vilda djur och jag sa att jag visste saker om rävar.

"Man slår ihjäl dem och så tar man pälsen"

JA framställer du en veterinär som en dålig människa inför barnet så kommer det nog att tro dig. Men i alla fall jag har pratat om vad läkare och veterinärer gör och skillnaden mellan att veterinären får döda djur och läkare inte får döda människor. Vi har också pratat om veterinärens uppgift i huvudsak är att hjälpa djur vare sig det innebär att befria från lidande eller plåstra om ett sår.

 

[Humelibumlan]

Sv: Vad säger man?

Nu har ju inte jag tänkt dra hela händelseförloppet, utan nöjer mig nog med att förklara att gamla hundar dör..

 

[astra]

Sv: Vad säger man?

Jag skulle aldrig kunna lura i mina barn något jag inte visste var SANT. Barn tolkar det man säger bokstavligt.

Om du inte VET, varför hitta på något? För att minska din egen ångest? Den märker barnen förstås ändå.

Mina barn har varit med och begravt äldre släktingar. De förstår kretsloppet att kroppen återgår till naturen. Och att människor ofta för att söka tröst vill tro (obs inte VETA) på att de ändå lever vidare på något osynligt vis, att olika religioner tror olika saker.

Det är väldigt enkelt att förklara som det är för barn.

Sedan är det inte lätt när någon dör, men det är en annan historia.[/QUOTE

Måste verkligheten vara så krass för våra barn? Kan de inte få ha sin barnatro tills den dagen de verkligen förstår eller väljer sin egen tolkning av innebörden av döden?

Astrid Lindgren hade kvar sin barnatro och delgav oss alla, som läst hennes böcker, att något annat väntar efter döden än att bara ligga nergrävd och förmultna.

Jag tycker inte att det är att lura barnen, snarare att förklara på barns sätt genom att blanda vetenskap och fantasi. Du kan inte fastslå att man lurar barnen genom att säga att de kommer till himlen. För ärligt talat har ju varken du eller jag svaret på det.

Att säga att djuren och människor kommer till himlen när de dör är ett bra sätt för barn att förstå att hundarna (i detta fall) är borta, döda och inte kan komma tillbaka igen. Himlen ligger långt bort och även om vi flyger charter bland molnen så är ju fortfarande himlen ovanför ändå. Himlen kan vi fantisera om. Och barn måste få fantisera, det är oerhört viktigt.

Barn brukar ju inte heller ha svårt att förstå att även om kroppen har en grav så är ändå själen i himlen.

Sorgen är ett annat kapitel och då hjälper det barnet att få fantisera och kanske låtsasprata med den som har gått bort.

 

[jerseyko]

Sv: Vad säger man?

Om jag kommer och är jätte ledsen och säger att nu ska katten till veterinären och avlivas. Så tror jag att min son ser veterinären som en dålig människa som ska döda hans katt, men att katten är borta är inte jobbigt. Det var därför jag skrev att kanske någon annan kan berätta det för barnet som kan hålla sig lite så barnet förstår en rätt.

Då är det bättre att säga att katten ska få åka till katthimlen och få gosa och leka ute i gräset. Precis som hästana kommer till trappalanda.

 

[Enya]

Sv: Vad säger man?

Lägger du fram det så för din son så är det ju inte konstigt ifall han reagerar som du säger.

I alla fall jag skulle förklarar VARFÖR också, och även tala om att veterinären gör rätt.
Men det är ju jag det.