anonym00000
Trådstartare
Snälla, snälla om någon kommer på vem jag är så säg det inte.
Egentligen är väl den här tråden helt meningslös då jag vet svaret själv men nu gör jag såhär ändå.
Jag är 24 år och tycker väl egentligen inte att det är något fel på mitt självförtroende. Jag är glad, social, öppen och riktigt jäkla grym på många sätt och jag har många bra vänner.
Men i grundskolan var jag inte alls såhär. Jag var helt ensam, mobbad och deprimerad (gick på behandling och åt tabletter). Sakta men säkert har jag krigat mig tillbaka. Jag har blivit en stark person som klarar allt själv och jag får ofta höra hur mycket jag utvecklats och mina nya vänner beskriver mig alltid som en stark person.
MEN när det kommer till killar så blir jag den där 14åriga, överviktiga, mobbade tjejen som killarna drev med (Tjejerna var inte snälla dom heller men det har jag kommit över). Jag kan prata, skoja och umgås med killar men det finns liksom inte i mitt huvud att det kan bli något mer. Det låser sig. Jag har träffat en kille men han var äldre och ingen annan i mitt umgänge kände honom. Jag tror det är där skon klämmer. Dom jag umgås med kan prata bakom ryggen på mig och driva med mig, men han som kom utifrån kunde inte det.
Nu verkar det som en kille i min kompiskrets är lite intresserad av mig. Jag märker och fattar ingenting men enligt mina kompisar så skickar han signaler och det syns tydligen i blicken på honom, jag fattar inget. Han är en superfin kille. Snäll, omtänksam, rolig och sjuuuuuuuukt snygg. För snygg. Det har liksom inte funnits i min vildaste fantasi så jag har aldrig ens funderat på det. Jag vet inte om det finns någon kemi på det sättet, men han är en av dom bästa killarna jag vet.
Vad ska jag göra? Jo, köra på och se vad som händer naturligtvis, men det går inte! Det bara går inte. HUR kommer jag över den här spärren och blir lika självsäker som i övriga livet. Jag är trött på att vara ensam.
Egentligen är väl den här tråden helt meningslös då jag vet svaret själv men nu gör jag såhär ändå.
Jag är 24 år och tycker väl egentligen inte att det är något fel på mitt självförtroende. Jag är glad, social, öppen och riktigt jäkla grym på många sätt och jag har många bra vänner.
Men i grundskolan var jag inte alls såhär. Jag var helt ensam, mobbad och deprimerad (gick på behandling och åt tabletter). Sakta men säkert har jag krigat mig tillbaka. Jag har blivit en stark person som klarar allt själv och jag får ofta höra hur mycket jag utvecklats och mina nya vänner beskriver mig alltid som en stark person.
MEN när det kommer till killar så blir jag den där 14åriga, överviktiga, mobbade tjejen som killarna drev med (Tjejerna var inte snälla dom heller men det har jag kommit över). Jag kan prata, skoja och umgås med killar men det finns liksom inte i mitt huvud att det kan bli något mer. Det låser sig. Jag har träffat en kille men han var äldre och ingen annan i mitt umgänge kände honom. Jag tror det är där skon klämmer. Dom jag umgås med kan prata bakom ryggen på mig och driva med mig, men han som kom utifrån kunde inte det.
Nu verkar det som en kille i min kompiskrets är lite intresserad av mig. Jag märker och fattar ingenting men enligt mina kompisar så skickar han signaler och det syns tydligen i blicken på honom, jag fattar inget. Han är en superfin kille. Snäll, omtänksam, rolig och sjuuuuuuuukt snygg. För snygg. Det har liksom inte funnits i min vildaste fantasi så jag har aldrig ens funderat på det. Jag vet inte om det finns någon kemi på det sättet, men han är en av dom bästa killarna jag vet.
Vad ska jag göra? Jo, köra på och se vad som händer naturligtvis, men det går inte! Det bara går inte. HUR kommer jag över den här spärren och blir lika självsäker som i övriga livet. Jag är trött på att vara ensam.
i övrigt, börja umgås lite mer på tu man hand? O se hur det känns bara ni två utan kompisarna? Föreslå nåt lättsamt att göra
