M
Manetmannen
Jag vet inte vilket tålamod jag egentligen har med min nya herre som funnits på gården i knappt 3 veckor. Jag vet att det är en kort period men känner trots detta en viss känsla av hopplöshet! Jag slits mellan hopp och förtvivlan, till största del det sistnämnda och det känns lite som om att hästen verkligen vill djävlas med mig.. Även om jag vet att det inte är så. Samtidigt vet jag att bakom denna herre så finns det en så otroligt fin och vacker häst, som inte är någon elithäst någonstans men som passar utmärkt till min fritidsridning mixat med lättare träning/tävling.
Hästen är en valack född -01, med ursprung från Polen och har tidigare skött sig exemplariskt. Nu, har han helt plötsligt blivit förändrad och vill verkligen inte gå framåt med mig på ryggen. Och tyvärr har inte jag den fysiken att jag kan hoppa av och leda honom, för att sedan sitta upp lite senare. Dels på grund av mitt trasiga knä, men till stor del på grund av att jag bär på ca 20 kg för mycket till min längd. Alltså inte det mest optimala...
Rids för tillfället på hackamore då han för två veckor sedan drog ut vargtänder och såg inte helt perfekt ut i munnen. Han behandlas av massör och har vissa spänningar vid musklerna precis där gjorden ligger, vilket innebär att jag tar det väldigt lugnt vid sadling för att inte skapa obehag i onödan. Men det värsta är att mitt tålamod inte existerar, och det innebär i sin tur att jag tappar både humör och huvud. Ilskan och frustrationen går inte ut fysiskt över hästen, men tyvärr är den psykiska delen minst lika allvarlig som den fysiska och det i sin tur kommer att sluta i att han kommer att tappa allt förtroende för mig. Han förstår antagligen inte vad som har hänt då jag plötsligt blir förbannad och går med bestämda och upprörda steg hemåt, jag spottar och fräser att jag skall sälja honom direkt.
Jag saknar alltså tålamod, trots att jag vill och behöver det, och frågan är då alltså om och hur jag går vidare med detta. Ta det extremt lugnt, rida ett par gånger i veckan med sällskap och verkligen lära känna honom från marken? Anta att det blir bättre med massage, ett riktigt bett i munnen och rida igång honom då? Jag har svaren på mina egna frågor, och det låter så självklart, men samtidigt vill jag så mycket att jag skall kunna rida okomplicerat nu..
Det värsta är att jag är rädd att jag förbrukat den lilla tillit han förhoppningsvis (hade) har till mig, och att det bara kommer att gå utför. Och om jag har det, kan jag få tillbaka den genom övningar och annat som kan få oss att bli ett? En fruktansvärt jobbig känsla har smygit sig in i min kropp på grund av allt detta, och det är inget jag behöver.
Kom gärna med kommentarer om vilken bild ni får av min berättelse!
Hästen är en valack född -01, med ursprung från Polen och har tidigare skött sig exemplariskt. Nu, har han helt plötsligt blivit förändrad och vill verkligen inte gå framåt med mig på ryggen. Och tyvärr har inte jag den fysiken att jag kan hoppa av och leda honom, för att sedan sitta upp lite senare. Dels på grund av mitt trasiga knä, men till stor del på grund av att jag bär på ca 20 kg för mycket till min längd. Alltså inte det mest optimala...
Rids för tillfället på hackamore då han för två veckor sedan drog ut vargtänder och såg inte helt perfekt ut i munnen. Han behandlas av massör och har vissa spänningar vid musklerna precis där gjorden ligger, vilket innebär att jag tar det väldigt lugnt vid sadling för att inte skapa obehag i onödan. Men det värsta är att mitt tålamod inte existerar, och det innebär i sin tur att jag tappar både humör och huvud. Ilskan och frustrationen går inte ut fysiskt över hästen, men tyvärr är den psykiska delen minst lika allvarlig som den fysiska och det i sin tur kommer att sluta i att han kommer att tappa allt förtroende för mig. Han förstår antagligen inte vad som har hänt då jag plötsligt blir förbannad och går med bestämda och upprörda steg hemåt, jag spottar och fräser att jag skall sälja honom direkt.
Jag saknar alltså tålamod, trots att jag vill och behöver det, och frågan är då alltså om och hur jag går vidare med detta. Ta det extremt lugnt, rida ett par gånger i veckan med sällskap och verkligen lära känna honom från marken? Anta att det blir bättre med massage, ett riktigt bett i munnen och rida igång honom då? Jag har svaren på mina egna frågor, och det låter så självklart, men samtidigt vill jag så mycket att jag skall kunna rida okomplicerat nu..
Det värsta är att jag är rädd att jag förbrukat den lilla tillit han förhoppningsvis (hade) har till mig, och att det bara kommer att gå utför. Och om jag har det, kan jag få tillbaka den genom övningar och annat som kan få oss att bli ett? En fruktansvärt jobbig känsla har smygit sig in i min kropp på grund av allt detta, och det är inget jag behöver.
Kom gärna med kommentarer om vilken bild ni får av min berättelse!
