Vett och etikett i sociala medier

[EmmaBovary]

Nu är det ett jättegammalt exempel men Berny Pålsson blev ju det (först på nätet och sedan genom sina böcker).

Tänkte också nämna henne som exempel, det blev väldigt påtagligt hur det romantiserades.

 

[Saeta]

Men det som diskuteras är ju inte "alla personer där emellan" (varav de flesta, om jag får gissa vilt, nog faktiskt inte vill skylta med sina psykiska sjukdomar) utan om personer som skapar sig en identitet baserat på sina diagnoser, oavsett vem som har ställt dem. Det kan väl inte ha undgått dig?


Och detta hänger definitivt ihop med uppmärksamhetsmaskineriet på sociala medier.

Oftast, om jag får gissa, så handlar det nog inte ens om att folk vill skylta med sin psykiska ohälsa. Det handlar snarare om att synliggöra.

 

[Hyacinth]

Fast bara för att en skriver om sin psykiska ohälsa så finns det ju tid för promenader också. Sen vet jag ju av egen erfarenhet att det kan vara omöjligt att ta sig ut (eller ens upp ur sängen) om en mår så pass dåligt att allt är svart. Och om den personen ändå kan hitta en liten liten gnutta energi i att skriva av sig och även mår bra av det så är ju det jättebra. Men alla är olika. Vissa har ett behov av att skriva av sig. Vissa vill inte. Båda är okej.

Alla pro-ana sidor, som hyllar anorexi är ett exempel.
De som blir friska är ”misslyckade och är tjocka”.
Så himla tragiskt. Och de startar ofta med att man vill bli frisk, men sen blir man sin sjukdom och hyllas av likasinnade. Inte sunt någon stans.

 

[Singoalla]

Men det som diskuteras är ju inte "alla personer där emellan" (varav de flesta, om jag får gissa vilt, nog faktiskt inte vill skylta med sina psykiska sjukdomar) utan om personer som skapar sig en identitet baserat på sina diagnoser, oavsett vem som har ställt dem. Det kan väl inte ha undgått dig?

För några år sen var det ju vanligt med anorexibloggar och -forum där ätstörda unga tjejer fick alldeles för mycket utlopp för sina sjukdomar. De hade förvisso det uttalade målet att propagera för och tipsa om självsvält och sporra varandra att bli sjukare, men det måste ju definitivt hända även i den rådande vågen av överrepresenterade depressioner. Både genom att sjuka personer fastnar i sin sjukdom som redan nämnts, och att utomstående börjar inbilla sig symptom.
I mina kritiska ögon är spridning av kunskap med fokus på behandling något som ska göras (bättre) av sjukvården, inte självutnämnda företrädare som ofta stjälper mer än hjälper.

Och detta hänger definitivt ihop med uppmärksamhetsmaskineriet på sociala medier.

Nja, vi började diskutera att prata om sin psykiska ohälsa i sociala medier och några började skriva om sjukdomsvinst. Varför jag kände att det var nödvändigt att poängtera att det finns väl nivåer osv.

 

[Saeta]

Alla pro-ana sidor, som hyllar anorexi är ett exempel.
De som blir friska är ”misslyckade och är tjocka”.
Så himla tragiskt. Och de startar ofta med att man vill bli frisk, men sen blir man sin sjukdom och hyllas av likasinnade. Inte sunt någon stans.

Fast det är ju lite skillnad...

 

[EmmaBovary]

Fast det är ju lite skillnad...

Men det är ju lite av problemet, att gränsen är ganska hårfin.

 

[Saeta]

Men det är ju lite av problemet, att gränsen är ganska hårfin.

Jag tycker att det är stor skillnad på att skriva om psykisk ohälsa på ett ocensurerat och ärligt sätt och att pusha och "heja på" folk med ätstörningar, som exemplet @Hyacinth skrev.

 

[Singoalla]

Jag tycker att det är stor skillnad på att skriva om psykisk ohälsa på ett ocensurerat och ärligt sätt och att pusha och "heja på" folk med ätstörningar, som exemplet @Hyacinth skrev.

Extremt stor skillnad!

 

[EmmaBovary]

Jag tycker att det är stor skillnad på att skriva om psykisk ohälsa på ett ocensurerat och ärligt sätt och att pusha och "heja på" folk med ätstörningar, som exemplet @Hyacinth skrev.

Jag vidhåller ändå att gränsen är hårfin, och att den emellanåt smälter ihop. Bara för att du, eller kanske jag, uppfattar gränsen som tydlig rent generellt så betyder det ju dessvärre inte att alla uppfattar den så och i vissa specifika fall är den blurrig.

 

[Saeta]

Jag vidhåller ändå att gränsen är hårfin, och att den emellanåt smälter ihop. Bara för att du, eller kanske jag, uppfattar gränsen som tydlig rent generellt så betyder det ju dessvärre inte att alla uppfattar den så och i vissa specifika fall är den blurrig.

Men va? Du menar alltså att du knappt ser någon skillnad mellan att pusha varandras ätstörningar och att berätta om sitt egna mående?

 

[monster1]

Fast det vanligast är väll ändå att man säger att man ska prata om psykisk ohälsa eller är det de som inte lider av psykisk ohälsa som ska prata om den?

 

[monster1]

Jag vidhåller ändå att gränsen är hårfin, och att den emellanåt smälter ihop. Bara för att du, eller kanske jag, uppfattar gränsen som tydlig rent generellt så betyder det ju dessvärre inte att alla uppfattar den så och i vissa specifika fall är den blurrig.

Fast finns det någonting som visar på att folk skulle må sämre liknande av att läsa om andra som lider av psykisk sjukdom?

 

[EmmaBovary]

Men va? Du menar alltså att du knappt ser någon skillnad mellan att pusha varandras ätstörningar och att berätta om sitt egna mående?

Det skrev jag inte hörru Jag själv är väldigt öppen med att jag själv mår skit, och att jag gjort det på ett handikappande sätt i över tio år, och jag ser absolut en poäng i att vara öppen med sitt mående! Men jag vidhåller att det finns en gråzon mellan att vara öppen för både sin egen och andras skull, och när bilden romantiseras och leder till destruktivitet.

 

[EmmaBovary]

Fast finns det någonting som visar på att folk skulle må sämre liknande av att läsa om andra som lider av psykisk sjukdom?

Exempelvis kan man ju se till Werther-effekten, och att media ändå är försiktiga med att rapportera om självmord. Nu är det ju inte ett exempel på sociala medier i sig, men det är absolut applicerbart.

 

[monster1]

Det skrev jag inte hörru Jag själv är väldigt öppen med att jag själv mår skit, och att jag gjort det på ett handikappande sätt i över tio år, och jag ser absolut en poäng i att vara öppen med sitt mående! Men jag vidhåller att det finns en gråzon mellan att vara öppen för både sin egen och andras skull, och när bilden romantiseras och leder till destruktivitet.

Jag tänker nog mera att anorexi är ju ett symtom på ångest precis som andra självdestruktiva beteenden. Självdestruktiva beteenden smittar men ångest och nedstämdhet gör det inte på samma sätt.

 

[Saeta]

Det skrev jag inte hörru Jag själv är väldigt öppen med att jag själv mår skit, och att jag gjort det på ett handikappande sätt i över tio år, och jag ser absolut en poäng i att vara öppen med sitt mående! Men jag vidhåller att det finns en gråzon mellan att vara öppen för både sin egen och andras skull, och när bilden romantiseras och leder till destruktivitet.

Då förstod jag fel
Det jag menade var att det såklart är skillnad på de som romantiserar och "promotar" folk att fortsätta må psykiskt dåligt (alltså exemplet med pro-ana) och att prata "vanligt" om psykisk ohälsa. Jag skulle liksom aldrig få för mig att pusha för att få folk att må dåligt. Jag tycker att det är superbra att prata om all sorts psykisk ohälsa och jag följer lite olika konton på insta som handlar om just ätstörningar. Dom personerna romantiserar knappast deras psykiska ohälsa eller deras sjukdom(ar). Dom är bara väldigt öppna och ärliga och är dessutom noga med att triggervarna. Jag har faktiskt aldrig stött på en människa som romantiserar psykisk ohälsa.

 

[Hyacinth]

Då förstod jag fel
Det jag menade var att det såklart är skillnad på de som romantiserar och "promotar" folk att fortsätta må psykiskt dåligt (alltså exemplet med pro-ana) och att prata "vanligt" om psykisk ohälsa. Jag skulle liksom aldrig få för mig att pusha för att få folk att må dåligt. Jag tycker att det är superbra att prata om all sorts psykisk ohälsa och jag följer lite olika konton på insta som handlar om just ätstörningar. Dom personerna romantiserar knappast deras psykiska ohälsa eller deras sjukdom(ar). Dom är bara väldigt öppna och ärliga och är dessutom noga med att triggervarna. Jag har faktiskt aldrig stött på en människa som romantiserar psykisk ohälsa.

Men många verkar fastna i att de är sjuka och hela självbilden kretsar kring det. Jag har typ en ständig depression men det är inte det jag vill prata om, dela med mig av och ha som självbild. Jag är öppen med det, men jag är mer som person än deprimerad.

 

[Niyama]

Finns det några exempel på ungdomar som gjort sig ett namn genom att skriva om sin psykiska sjukdom på det sättet som man oroar sig för här i tråden? Själv vet jag bara om sådan som skriver om hur de kämpar för att må bättre och det är ju ett lite annat fokus.

Finns ju ett antal på youtube som tjänar rätt bra pengar på det i alla fall. Då menar jag inte de som är öppna med att de har någon psykisk ohälsa utan de som i princip byggt sin "youtubekarriär" () på det.

 

[Petruska]

Det var absolut inte min mening att vara taskig. Ber om ursäkt om du uppfattade mig så.
Jag skrev ju också att även om det kanske inte hjälper dig så hjälper det många andra. Var det det du uppfattade som taskigt, eller det andra? Inte alls min mening iallafall!

Om du inte vill framstå som taskigt avfärdande, rekommenderar jag att du avhåller dg från käcka tips i stil med att uppmana mig att scrolla förbi saker.

 

[EmmaBovary]

Men många verkar fastna i att de är sjuka och hela självbilden kretsar kring det. Jag har typ en ständig depression men det är inte det jag vill prata om, dela med mig av och ha som självbild. Jag är öppen med det, men jag är mer som person än deprimerad.

Hela jag är nog lite mer en gråzon så sett än vad du är, jag vill gärna prata om min depression och dylika problem och de är nog till viss del en del min självbild. Det får lov att vara okej till viss del, det är en pågående process i att finna ett förhållningssätt som gör tillvaron mer dräglig. MEN jag är oftast medveten om att det finns en risk att det kan gå från överlevnadsstrategi till typ glitterblod. Sedan är det för min del än mer komplicerat i och med att jag sedan tidigare tonår haft en böjelse för det som är svart och svårt, och nu i vuxen ålder skriver jag liksom om självmord som autenticitetsmarkör som en del i en masteruppsats (som aldrig blir klar... ). Men jag tycker att det är viktigt att stanna upp och rannsaka sig gällande sånt här, det blir inte destruktivt först när någon uttalat hetsar till ätstörningar - det kan vara mer subtilt än så.

(Det här kan ses som ett svar till @Saeta också )