Vett och etikett i sociala medier

[Emtherlia]

Karpe Diäm heter det.

Nä, jag lever efter Carpe Daim, blir liksom lite godare så!

 

[Saeta]

Men många verkar fastna i att de är sjuka och hela självbilden kretsar kring det. Jag har typ en ständig depression men det är inte det jag vill prata om, dela med mig av och ha som självbild. Jag är öppen med det, men jag är mer som person än deprimerad.

Såklart det finns dom som fastnar i det, likväl som det finns dom som inte gör det. Eller som pendlar lite där emellan. Inget är ju "fel", även om det såklart är tråkigt för den personen som mår dåligt. Och därför tror jag att det är viktigt att faktiskt synliggöra alla typer och nivåer av psykisk ohälsa. Inte bara den sorten som har ett "positivt liv på sidan om".

 

[Saeta]

Finns ju ett antal på youtube som tjänar rätt bra pengar på det i alla fall. Då menar jag inte de som är öppna med att de har någon psykisk ohälsa utan de som i princip byggt sin "youtubekarriär" () på det.

Jag kan faktiskt helt ärligt inte komma på någon som har byggt sin karriär på det. Däremot finns det ju rätt många som pratar om det.

 

[Saeta]

Om du inte vill framstå som taskigt avfärdande, rekommenderar jag att du avhåller dg från käcka tips i stil med att uppmana mig att scrolla förbi saker.

Jag bad ju om ursäkt...
Dessutom missade du det andra jag skrev.

 

[Saeta]

Hela jag är nog lite mer en gråzon så sett än vad du är, jag vill gärna prata om min depression och dylika problem och de är nog till viss del en del min självbild. Det får lov att vara okej till viss del, det är en pågående process i att finna ett förhållningssätt som gör tillvaron mer dräglig. MEN jag är oftast medveten om att det finns en risk att det kan gå från överlevnadsstrategi till typ glitterblod. Sedan är det för min del än mer komplicerat i och med att jag sedan tidigare tonår haft en böjelse för det som är svart och svårt, och nu i vuxen ålder skriver jag liksom om självmord som autenticitetsmarkör som en del i en masteruppsats (som aldrig blir klar... ). Men jag tycker att det är viktigt att stanna upp och rannsaka sig gällande sånt här, det blir inte destruktivt först när någon uttalat hetsar till ätstörningar - det kan vara mer subtilt än så.

(Det här kan ses som ett svar till @Saeta också )

Om en är i ett sånt läge där en kan stanna upp och rannsaka sig själv så är ju det jättebra. Vissa klarar inte av det. Ska dessa personer då avstå från att skriva om sin psykiska ohälsa offentligt? (Tänker rent generellt, frågan är inte riktad till enbart dig).

Det angående Berny och glitterblod så tror jag inte att hon romantiserar det. Alltså, det är ju en del av hennes sjukdom (jag har läst hennes böcker).

Och visst är det ju ändå skillnad att uppmuntrar och hetsar till ätstörningar och att skriva om sitt egna psykiska mående.

 

[Sezziyanen]

Men många verkar fastna i att de är sjuka och hela självbilden kretsar kring det. Jag har typ en ständig depression men det är inte det jag vill prata om, dela med mig av och ha som självbild. Jag är öppen med det, men jag är mer som person än deprimerad.

Jag håller med dig. Jag tror det finns en väldigt reell fara i att få det som "identitet" mha all bekräftelse och sympati som finns relativt lättillgänglig via sociala medier. Inte många skulle vilja ge "riktiga" råd eller kommentarer - utan det blir som en (säker) standard eller "styrkekramar". Vilket inte nödvändigtvis är fel, förstås, men det kan också bli en rätt ond cirkel av det hela tyvärr.

 

[EmmaBovary]

Om en är i ett sånt läge där en kan stanna upp och rannsaka sig själv så är ju det jättebra. Vissa klarar inte av det. Ska dessa personer då avstå från att skriva om sin psykiska ohälsa offentligt? (Tänker rent generellt, frågan är inte riktad till enbart dig).

Det angående Berny och glitterblod så tror jag inte att hon romantiserar det. Alltså, det är ju en del av hennes sjukdom (jag har läst hennes böcker).

Och visst är det ju ändå skillnad att uppmuntrar och hetsar till ätstörningar och att skriva om sitt egna psykiska mående.

Nej, jag tycker inte att någon ska censurera sin psykiska ohälsa. Men det tar inte bort det faktum att det kan bli kontraproduktivt och lite problematiskt. På samma vis som det kan lyfta en att vistas i ett nätverk med likasinnade, så kan det också dra ner en.

Jag är verkligen ytterst skeptisk till just Berny, så det är egentligen ett dåligt exempel eftersom att jag på förhand dömer lite extra på grund av gemensamma bekanta från förr i tiden. Men det går liksom inte att bortse ifrån att det finns subkulturer som romantiserar och hyllar psykisk ohälsa. När det blir någon form av ideal så är det av vikt att vara medveten om det, för jag tycker ändå att de estetiska uttrycken som finns måste få göra det. Jag är ju liksom en gammal gothare i själen, och hela konceptet tilltalar mig trots att jag är över 30. Men jag tycker nästan att du låter lite naiv när du inte tycker att tex. Berny romantiserar bilden av psykisk ohälsa, och att du inte riktigt verkar kunna se att det finns ett mellanting mellan att hetsa ätstörda tankar och att dela med sig av sin vardag?

 

[Luff]

Jo fast på väggen?

Att man bara publicerar "fina" barnbilder för vem som helst att beskåda på nätet ser jag som ett sundhetstecken. Någon sorts respekt mot de iaf omedvetna barnen är ju bra att ha.

Det är precis dom bilderna jag helst sätter på väggen. Barnet som ätit blåbär med hela ansiktet. Hade jag haft facebook då hade dom nog åkt ut på nätet också.

 

[Singoalla]

För mig känns det extremt främmande med sjukdomsvinst och hela diskussionen känns obekväm. Som fd. sjuk i både utmattning och i svår depression så kan jag för allt i världen inte förstå varför någon skulle vilja ha det så, även om alla sjukdomsvinster i världen skulle välla över än. Depressionen är utan tvekan det värsta jag behövt gå igenom under mitt liv hittills och ofta känns det som en välsignelse att jag ens överlevde. Jag tänker på alla de gånger jag hållit om min exsambo när han kallsvettats och krampat, alla de gånger han inte velat klä av sig för att han har nya skärsår och den gången vi fick brottas på ett blodigt badrumsgolv och ambulansen fick hämta honom. Slutenvården, den tunga medicineringen, all förtvivlan. Jag vet att romantisering av psykisk ohälsa och sjukdomsvinst finns, jag förstår att fenomenet existerar. Glöm bara inte bort att verkligheten ser annorlunda ut för oss andra 95% som skulle kunna offra vad som helst för att få vara friska, och få se våra anhöriga vara detsamma. Och vi kan ha behovet av att prata om det, även i sociala medier. Det är ingen hårfin gräns i mina ögon utan ren överlevnad.

 

[Luff]

Javisst. Visar man två perfekta frukostar om året, varav minst den ena serverad på lokal, pratar vi ju om något annat.

Jag har överlag inga problem med perfektion som visas upp, men jag amatöranalyserar jätteofta bilder på fb oxh funderar på vad de står för och vilka undertexter de har. Det är en liten hobby jag har.

Va? Så du iakttar alltså folks vardag och drar slutsatser? Men inte folks skorstenar och vedhögar? ;-)

 

[Hyacinth]

Va? Så du iakttar alltså folks vardag och drar slutsatser? Men inte folks skorstenar och vedhögar? ;-)

Gör inte alla det? Det är ju helkul!

 

[Luff]

Nä, jag lever efter Carpe Daim, blir liksom lite godare så!

Åh, den stjäl jag. Det skulle jag till och med kunna sätta på väggen. Med de riktiga Daimbokstävernas typsnitt och i brunt. Fy skråen va kul.

 

[Luff]

A

Gör inte alla det? Det är ju helkul!

Annan tråd. Petruska tyckte det var - om jag inte minns fel - obehagligt att jag visste vilken värmekälla mina grannars hus har och att jag funderat över vem som hade ett hus som gick att värma upp i händelse av långvarigt strömavbrott grundat på att jag visste var det fanns stora vedhögar och många skorstenar på husen (många skorstenar = ofta kakelugnar som inte kräver ström för att hålla varmt) .

 

[Monifa]

La upp en bild på mig och sonen på instagram. Tydligen blev han lite kränkt över att jag blockerade han. Jobbigt att ha o göra med otacksamma fruntimmer som inte kan ta en komplimang.

 

[Raderad medlem 68338]

Nä, jag lever efter Carpe Daim, blir liksom lite godare så!

 

[Raderad medlem 68338]

Men många verkar fastna i att de är sjuka och hela självbilden kretsar kring det. Jag har typ en ständig depression men det är inte det jag vill prata om, dela med mig av och ha som självbild. Jag är öppen med det, men jag är mer som person än deprimerad.

Exakt så

 

[athena_arabians]

 

[TheRedLightning]

Åh, den stjäl jag. Det skulle jag till och med kunna sätta på väggen. Med de riktiga Daimbokstävernas typsnitt och i brunt. Fy skråen va kul.

Blir lite sugen att öppna photoshop när jag kommer hem.

 

[EmmaBovary]

För mig känns det extremt främmande med sjukdomsvinst och hela diskussionen känns obekväm. Som fd. sjuk i både utmattning och i svår depression så kan jag för allt i världen inte förstå varför någon skulle vilja ha det så, även om alla sjukdomsvinster i världen skulle välla över än. Depressionen är utan tvekan det värsta jag behövt gå igenom under mitt liv hittills och ofta känns det som en välsignelse att jag ens överlevde. Jag tänker på alla de gånger jag hållit om min exsambo när han kallsvettats och krampat, alla de gånger han inte velat klä av sig för att han har nya skärsår och den gången vi fick brottas på ett blodigt badrumsgolv och ambulansen fick hämta honom. Slutenvården, den tunga medicineringen, all förtvivlan. Jag vet att romantisering av psykisk ohälsa och sjukdomsvinst finns, jag förstår att fenomenet existerar. Glöm bara inte bort att verkligheten ser annorlunda ut för oss andra 95% som skulle kunna offra vad som helst för att få vara friska, och få se våra anhöriga vara detsamma. Och vi kan ha behovet av att prata om det, även i sociala medier. Det är ingen hårfin gräns i mina ögon utan ren överlevnad.

Grejen är ju att jag hör till den där andelen som behöver prata öppet om mitt mående för min överlevnad skull, och jag glömmer absolut inte bort hur verkligheten ser ut. Skillnaden är väl kanske att jag på sätt och vis växt upp ett sammanhang där det ofta är romantiserat. Att problematisera något är för mig inte samma sak som i att yrka på censurering.

 

[Singoalla]

Grejen är ju att jag hör till den där andelen som behöver prata öppet om mitt mående för min överlevnad skull, och jag glömmer absolut inte bort hur verkligheten ser ut. Skillnaden är väl kanske att jag på sätt och vis växt upp ett sammanhang där det ofta är romantiserat. Att problematisera något är för mig inte samma sak som i att yrka på censurering.

Nej, jag har aldrig sagt att du yrkar på censurering. Jag tycker absolut att man kan och ska problematisera beteenden som kan vara destruktiva och sjukdomsvinst är som sagt ett välkänt fenomen. Men för mig som inte sett en särskilt romantiserad sida av det så upplever jag det aningens obehagligt när vi börjar prata om att prata öppet om psykisk ohälsa och diskussionen snabbt glider in på sjukdomsvinst. Jag anser att problemet med att personer inte pratar om psykisk ohälsa, vilket till viss del är orsaken till att tre personer om dagen tar sitt liv i detta avlånga land, är ett betydligt större problem än att vissa utnyttjar sjukdomsvinster. Personligen har jag inte stött på en enda person som skapat sig sin identitet och ett namn kring sin psykiska ohälsa, utan bara personer som med nöd och näppe försöker klara livhanken.

Med det sagt så finns det som sagt problem med romantisering och sjukdomsvinst, jag tycker bara att det motsatta problemet med över 1000 självmord varje år är så ofantligt mycket större.