Bukefalos 28 år!

Vett och etikett i sociala medier

@Singoalla Jag har inget emot om mina vänner skulle skriva att de mådde skit under en period (även om de jag känner som är sjukskrivna för utmattning sällan nämner det på fb).

Men om man blir känd för en större krets just pga psykisk ohälsa, då är jag inte säker på att det är så lyckat för en yngre person. Jag tror att det riskerar förvärra sjukdomsförloppet. Dels för att man grottar ner sig för mycket i sin sjukdom, dels för att man riskerar känna förväntningar om att uppdatera med nytt sjukdomsrelaterat hela tiden.
 
Att det inte är bra för unga personer att bli kända för pga psykisk ohälsa. Ingen ÄR ju sin sjukdom, man är en massa andra saker än psykiskt sjuk. Jag tror att risken är att man blir sämre när man dag efter dag grottar ner sig i hur sjuk man är på internet.

Det finns säkert folk som mår sämre av att göra det, likväl som det finns folk som mår bra av att göra det. Jag ser det inte som att någon "grottar ner sig" i hur sjuk en är. Men alla är olika.
 
Jag tänker att det finns nyanser också mellan att prata om psykisk ohälsa och att grotta ner sig i sin sjukdom. Jag upplevde att jag fick mycket uppskattning efter att jag skrivit en krönika om utmattning som spreds, det räknas väl som sjukdomsvinst gissar jag. Men det kom ju inte ens i närheten av att väga upp det negativa med en utmattning.

Tidigare i tråden har vi ju också pratat om hur normer skapas med perfekta liv i sociala medier, jämförelse och upplevd press. Att lyfta psykisk ohälsa är väl ett ypperligt sätt att ge en mer nyanserad bild av människors liv. Självklart finns det folk som grottar ner sig i sin sjukdom och utnyttjar sjukdomsvinsten. Men det finns ju alla personer och diskussioner där emellan också.
Sjukdomsvinst är inte något som enbart har med psykiska/psykosomatiska sjukdomar att göra. Det gäller mer eller mindre alla sjukdomar. Blindtarmsinflammation så väl som benbrott har stark korrelation med begravningar o giftermål.
 
Det där ett typiskt urtråkigt försök till diskussionsdödare. Man måste få lov att diskutera ett fenomen utan att någon kommer med "men läs inte då".

Jo, det är det väl kanske. Men samtidigt stämmer det ju. Alltså, det finns oändligt mycket som jag stör mig på. Och gäller det bekantskaper/ytliga vänner så scrollar jag faktiskt bara förbi. Diskussionsdödare eller ej :P
 
Jo, det är det väl kanske. Men samtidigt stämmer det ju. Alltså, det finns oändligt mycket som jag stör mig på. Och gäller det bekantskaper/ytliga vänner så scrollar jag faktiskt bara förbi. Diskussionsdödare eller ej :P
Men du kan väl lyfta blicken över din egen horisont? Alltså diskutera saker utifrån något annat än om du själv stör dig eller inte.
 
Ja.
Och det är inte helt ovanligt att personer som "outar" psykisk ohälsa på sociala media blir så omhuldade med sympati och omtanke att de befästs i sin insikt att livet är kass och man bara mår dåligt.
Och att individen liksom inte "får" ifrågasättas i sitt dåliga mående.

Jag tror ju på att det kan vara bra för psykiska måendet med viss "beteendeaktivering".
Jag tror inte att det är nyttigt att sitta och älta sitt mående, utan bättre att försöka hitta något slags distraktion.
Man har ju sett att exempelvis promenader är bra för det psykiska måendet. Men det kräver att individen de facto tar sig ut på den där promenaden; en tröskel som kan vara enormt hög.
Att då sitta på ett forum eller annat socialt medium och få bekräftelse på bekräftelse för det dåliga psykiska måendet riskerar ju att cementera situationen ytterligare.

Nej, jag uttrycker mig inte så väl, kanske.
Men att fokusera för mycket på det dåliga måendet är många gånger kontraproduktivt även om jag är väldigt medveten om att det är svårt att ändra på det tankebeteendet.

Fast bara för att en skriver om sin psykiska ohälsa så finns det ju tid för promenader också. Sen vet jag ju av egen erfarenhet att det kan vara omöjligt att ta sig ut (eller ens upp ur sängen) om en mår så pass dåligt att allt är svart. Och om den personen ändå kan hitta en liten liten gnutta energi i att skriva av sig och även mår bra av det så är ju det jättebra. Men alla är olika. Vissa har ett behov av att skriva av sig. Vissa vill inte. Båda är okej.
 
@Singoalla Jag har inget emot om mina vänner skulle skriva att de mådde skit under en period (även om de jag känner som är sjukskrivna för utmattning sällan nämner det på fb).

Men om man blir känd för en större krets just pga psykisk ohälsa, då är jag inte säker på att det är så lyckat för en yngre person. Jag tror att det riskerar förvärra sjukdomsförloppet. Dels för att man grottar ner sig för mycket i sin sjukdom, dels för att man riskerar känna förväntningar om att uppdatera med nytt sjukdomsrelaterat hela tiden.

Just när det gäller yngre personer (alltså typ barn/tonåringar) som blir kända pga psykisk ohälsa så tror jag att det är jätteviktigt som förälder/nära anhörig att finnas med och hjälpa. Det är väl iofs alltid bra, men som du säger så är det nog extra viktigt när det kommer till yngre personer.
 
Finns det några exempel på ungdomar som gjort sig ett namn genom att skriva om sin psykiska sjukdom på det sättet som man oroar sig för här i tråden? Själv vet jag bara om sådan som skriver om hur de kämpar för att må bättre och det är ju ett lite annat fokus.
 
Finns det några exempel på ungdomar som gjort sig ett namn genom att skriva om sin psykiska sjukdom på det sättet som man oroar sig för här i tråden? Själv vet jag bara om sådan som skriver om hur de kämpar för att må bättre och det är ju ett lite annat fokus.

Jag undrar faktiskt också!
 
Det kanske inte hjälper dig, men det hjälper väldigt många andra att våga vara öppen och inte skämmas.
Om du tycker att det är tröttsamt med folk som öppet pratar om sin psykiska ohälsa så behöver du ju inte följa dessa människor. Superenkelt! :up:
Om du inte vill diskutera med mig förstår jag inte varför du ändå måste vara lite taskigt avfärdande.
 
Finns det några exempel på ungdomar som gjort sig ett namn genom att skriva om sin psykiska sjukdom på det sättet som man oroar sig för här i tråden? Själv vet jag bara om sådan som skriver om hur de kämpar för att må bättre och det är ju ett lite annat fokus.
"Gjort sig ett namn" låter rätt storskaligt. Jag tänker snarare: i sitt sociala nätverk tagit rollen som den sjuka och byggt upp nätverket så att den rollen bekräftas. Det tycker jag mig se på nätet.
 
Finns det några exempel på ungdomar som gjort sig ett namn genom att skriva om sin psykiska sjukdom på det sättet som man oroar sig för här i tråden? Själv vet jag bara om sådan som skriver om hur de kämpar för att må bättre och det är ju ett lite annat fokus.
Nu är det ett jättegammalt exempel men Berny Pålsson blev ju det (först på nätet och sedan genom sina böcker).
 
Nu är det ett jättegammalt exempel men Berny Pålsson blev ju det (först på nätet och sedan genom sina böcker).
Jag tänkte mera som bloggare eller så, eftersom man oroar sig just för sociala media och att skriva om sin psykiska sjukdom. Men det kanske är samma sak om man är författare och ungdom, jag vet inte riktigt? Svårt att veta hur det påverkar också, om kändisskapet fick henne att inte vilja bli frisk.
 
Jag tänkte mera som bloggare eller så, eftersom man oroar sig just för sociala media och att skriva om sin psykiska sjukdom. Men det kanske är samma sak om man är författare och ungdom, jag vet inte riktigt? Svårt att veta hur det påverkar också, om kändisskapet fick henne att inte vilja bli frisk.
Hon skrev först på sociala media, fick många följare och sedan bokkontrakt. Första boken är typ samma som hon skrev i sin öppna dagbok innan hon fick bokkontraktet, det skrevs bara om för att passa som bokformat.
 
Att depressioner kan medföra att man inte "vill" bli frisk är väl ganska vedertaget vad jag vet, det blir helt enkelt för främmande och läskigt när välmåendet är något helt okänt medan man är väl bekant med det man redan har. Känns ganska logiskt att man lättare trillar dit om man lägger till en väldigt stor följarskara som bekräftar en - var tar den vägen sen liksom?
 
Tidigare i tråden har vi ju också pratat om hur normer skapas med perfekta liv i sociala medier, jämförelse och upplevd press. Att lyfta psykisk ohälsa är väl ett ypperligt sätt att ge en mer nyanserad bild av människors liv. Självklart finns det folk som grottar ner sig i sin sjukdom och utnyttjar sjukdomsvinsten. Men det finns ju alla personer och diskussioner där emellan också.

Men det som diskuteras är ju inte "alla personer där emellan" (varav de flesta, om jag får gissa vilt, nog faktiskt inte vill skylta med sina psykiska sjukdomar) utan om personer som skapar sig en identitet baserat på sina diagnoser, oavsett vem som har ställt dem. Det kan väl inte ha undgått dig?

För några år sen var det ju vanligt med anorexibloggar och -forum där ätstörda unga tjejer fick alldeles för mycket utlopp för sina sjukdomar. De hade förvisso det uttalade målet att propagera för och tipsa om självsvält och sporra varandra att bli sjukare, men det måste ju definitivt hända även i den rådande vågen av överrepresenterade depressioner. Både genom att sjuka personer fastnar i sin sjukdom som redan nämnts, och att utomstående börjar inbilla sig symptom.
I mina kritiska ögon är spridning av kunskap med fokus på behandling något som ska göras (bättre) av sjukvården, inte självutnämnda företrädare som ofta stjälper mer än hjälper.

Och detta hänger definitivt ihop med uppmärksamhetsmaskineriet på sociala medier.
 
Om du inte vill diskutera med mig förstår jag inte varför du ändå måste vara lite taskigt avfärdande.

Det var absolut inte min mening att vara taskig. Ber om ursäkt om du uppfattade mig så.
Jag skrev ju också att även om det kanske inte hjälper dig så hjälper det många andra. Var det det du uppfattade som taskigt, eller det andra? Inte alls min mening iallafall!
 
Men det som diskuteras är ju inte "alla personer där emellan" (varav de flesta, om jag får gissa vilt, nog faktiskt inte vill skylta med sina psykiska sjukdomar) utan om personer som skapar sig en identitet baserat på sina diagnoser, oavsett vem som har ställt dem. Det kan väl inte ha undgått dig?

För några år sen var det ju vanligt med anorexibloggar och -forum där ätstörda unga tjejer fick alldeles för mycket utlopp för sina sjukdomar. De hade förvisso det uttalade målet att propagera för och tipsa om självsvält och sporra varandra att bli sjukare, men det måste ju definitivt hända även i den rådande vågen av överrepresenterade depressioner. Både genom att sjuka personer fastnar i sin sjukdom som redan nämnts, och att utomstående börjar inbilla sig symptom.
I mina kritiska ögon är spridning av kunskap med fokus på behandling något som ska göras (bättre) av sjukvården, inte självutnämnda företrädare som ofta stjälper mer än hjälper.

Och detta hänger definitivt ihop med uppmärksamhetsmaskineriet på sociala medier.
Det är fortfarande ett problem just kring ätstörningar. Alldeles för många som bloggar/skriver på sociala medier på ett sätt som garanterat inte är hjälpsamt för någon.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp