Vill så gärna ha ett till barn.

[baraetttill]

(skriver under hemligt nick)

Har ett barn på snart ett år och vill så gärna ha ett till men det vill inte pappan jag börjar ofta gråta när jag tänker på att jag inte kommer få uppleva detta ännu en gång, inte få lära känna och älska en till sådan här underbar liten människa. Har alltid velat ha två st barn.

Hur många sitter i samma sits? hur klarar ni av tanken på att inte få ett till underbart litet liv till eran familj?

 

[LadyCovergirl]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag lider verkligen med dig Jag sitter i samma sits fast tvärtom. Min sambo vill ha ett barn till. Jag vill inte ha fler barn. Det är en tämligen hopplös situation.
Vad har din partner för argument till att inte vilja ha fler barn?

 

[Björk]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Hur många sitter i samma sits? hur klarar ni av tanken på att inte få ett till underbart litet liv till eran familj?

Jag sitter inte i din sits. Men jag har varit där. Min sambo var tveksam till första barnet. Han visste redan då att jag gärna vill ha två, men vi började med ettan och sen skulle vi "se". När ettan var knappt året så pratade jag mer seriöst om det här med syskon. Han kände sig pressad och sa "nu har vi ju ETT barn och så ska du ha ETT TILL? " Han var högst tveksam. Jag förklarade att jag var jätteglad att vi hade ett barn, men att jag ändå VILL ha ett till. Det blev lite prat om det där och till slut konstaterade han att "Nej, jag vill bara ha ett". Jag förklarade att han måste ändå acceptera att jag skulle känna en viss sorg över det och älta det en period och det förstod han förstås. Jag började äta p-piller och ställa in mig på "okej, det blir Ett barn och jag får nöja mig med det". Men en liiiiiten förhoppning hade jag ju att han kanske kanske skulle ändra sig lite längre fram.

När jag ätit p-piller i ett par veckor (!) ändrade han sig. Det som främst fick honom att ändra sig var hans tankar på hans egen nära relation till framförallt ett av sina syskon (han har tre) och ett program på tv om Max och Saga - de två små barnen som blev mördade i Arboga. Mamman berättade om deras syskonskap och hur de tyckte om och tog hand om varandra.

Sen var det en lång historia (som finns i någon annan gammal tråd) innan vi äntligen fick vår lilla bebis; som nu är 9 månader.

NU är det ju inte alls säkert att din sambo kommer att ändra sig. Det är mycket möjligt att han bestämt sig helt i denna fråga. Men om ni inte är alltför lastgamla (jag VAR/är ju det så för mig var det lite mer "akut") så tycker jag nog att du ska försöka släppa det just nu; försöka acceptera att det inte blir några fler. Frågan är ju hur bestämd han är. Om han verkligen inte vill ha mer barn så kan du ju faktiskt (lite provokativt) ställa frågan om han ska sterilisera sig. För är han HELT säker så är ju det ett bra sätt att förhindra att det någonsin råkar ske igen. Grejen är väl att känner han idag att "Nej, inga fler barn. ... fast jag kanske kanske kan ändra mig" så kanske han ändå låter bli att säga det till dig. För att slippa "tjat" eller slippa ge dig förhoppningar om något som aldrig kommer att ske. Och det gör han ju rätt i; hellre att han håller sitt kanske för sig själv tills han i så fall ändrar sig och du istället får ett positivt besked.

Det som är orättvist mot honom är att tjata och "tvinga" honom. Dels för hans och barnets/barnens skull, men jag tror också det finns en risk att man bara blir mer "motsträvig" när någon går på för mycket.

 

[No1]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag lider verkligen med dig Jag sitter i samma sits fast tvärtom. Min sambo vill ha ett barn till. Jag vill inte ha fler barn. Det är en tämligen hopplös situation.
Vad har din partner för argument till att inte vilja ha fler barn?

Hur lyder hans argument för fler och vilka är dina argument för att inte vilja ha fler barn - hur tacklar han det?

 

[LadyCovergirl]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Han gillar barn, vill vara med om en sån här fantastisk resa en gång till osv. Han vill nog gärna att dottern ska få syskon också. Han har vuxit upp med flera syskon. Jag är ensambarn. Det kanske spelar in i frågan.
Dottern är perfekt, rolig, intelligent, tuff, charmig och glad. Nästa barn kan bli ett kolikbarn, sova uruselt, vara allergisk mot pälsdjur eller sjuk på något annat vis. Jag tycker att småbarnstiden är rätt tråkig. Amma är tråkigt, även om jag nu nästan aldrig helammade. Att vara gravid var tråkigt, fula kläder, inte äta vad jag vill, jobbigt att mocka och rida, jobbigt att sitta ihopfälld i idiotiska föreläsningssalar, fula bristningar. Överlag så roar inte barn mig. Min dotter är rolig men jag längtar ändå efter att hon ska börja prata och man ska kunna göra saker på ett annat sätt, t.ex. gå på teater, cirkus, fotbollsmatcher eller dylikt. Jag ser också många fördelar med att vara ensambarn, både nu och sen.

Hur han tacklar det, ptja. Jag har inte sagt tvärnej. Dottern är bara åtta månader och jag är bara 25 år så jag kan ju ändra mig. Som det känns nu kommer jag dock inte göra det. Innan vi fick barn ville jag också ha två barn så det är ju jag som har ändrat mig. Han tycker såklart att det är tråkigt. Jag vill ju inte heller att han ska vara olycklig över att inte få två barn med mig, som vi tidigare "bestämt". Samtidigt vill inte han att jag ska vara olycklig och skaffa ett barn till för någon annans skull.

 

[Björk]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Dottern är perfekt, rolig, intelligent, tuff, charmig och glad. Nästa barn kan bli ett kolikbarn, sova uruselt, vara allergisk mot pälsdjur eller sjuk på något annat vis.

Hehe, min sambo säger att om våra barn kommit i omvänd ordning så hade det definitivt inte blivit något mer barn. Vår äldsta var hur "okomplicerad" som helst som bebis. Lättsam, alltid nöjd, sov bra osv.
Tvåan har betydligt mer temperament (mer lik mig...) och de första 3-4 månaderna var det mycket skrik osv.

Det är ju dock så att vi båda älskar bägge barnen helt oavsett detta.

Jag håller faktiskt med dig om graviditeten och småbarnstiden. Det är roligt på ett sätt, men roligARE när de blir större. Och enklare på ett sätt (och svårare på andra sätt). Graviditeten var ingen höjdare och då mådde jag ändå relativt bra. Amning har funkat bra för mig, men den där känslan av ständig JOUR är ju jobbig med spädisar; att man är så oerhört LÅST.
Och ändå ville jag och skaffade/fick en till.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag mådde bra under min graviditet, även de tre sista månaderna med grav.diabetes. Dock är jag en person som ogillar gör si, gör inte så. Jag vill äta vad jag vill, inte behöva tänka efter vad som rekommenderas och inte. Det gick ju inte alls med grav.diabetes. Så kul är det ju inte heller att sticka sig i fingret sju gånger per dag. Pigg var jag ju oavsett, red ju två hästar om dagen fram tills samma dag som värkarna satte igång. (Förutom mockning av boxar och hagar, in- och utsläpp av hästar osv.)
Amningen i sig fungerade mycket bra men helt lätt var det ju inte att gå i skolan direkt efteråt, eller ja, en vecka senare. När terminen var slut tre veckor efter förlossningen så var det ju istället stallet som tog dit. Jag började jobba i slutet av juli så då tog det också tid. I början pumpade jag ur men sen orkade jag helt enkelt inte det utan hon fick ersättning. Delammade tills dottern var kanske fem månader gammal. De sista veckorna enbart om hon vaknade nattetid, alltså rätt sällan eftersom hon sov typ 20-8 varje natt.

Jag kom på en anledning till. Om jag blir gravid igen och får grav.diabetes igen, om då risken ökar för att jag drabbas av vanlig diabetes senare i livet så är det blankt nej. Aldrig någonsin att jag riskerar det. Grav.diabetesen är ju svår att påverka, jag är inte särskilt gammal, jag röker inte, jag är inte överviktig och jag håller igång ordentligt även som gravid.

Om det var sambon som skulle vara gravid så hade jag kanske varit något mindre negativ till det. Det känns dock rätt omöjligt...

 

[TinyWiny]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag ville bara ha ett barn medans barnens pappa ville ha ett till. Jag var osäker på om jag verkligen skulle kunna älska ett barn till lika mycket som min son och jag kände att det skulle vara djupt orättvist mot en tvåa om jag inte skulle kunna älska det barnet lika förbehållslöst.
Jag hade en tuff graviditet och en tuff förlossning bakom mej och det var på håret att jag och sonen klarade oss utan större men. Jag var livrädd för att jag inte skulle ha lika stor tur en gång till.

När sonen var nästan fjorton månader så insåg jag helt plötsligt att jo, jag skulle kunna älska ett barn till lika mycket. Jag bestämde mej för att jag ville ha ett barn till och slutade med pillren. Jag tog kontakt med barnmorskan som varit med på slutet av min maratonförlossning och pratade igenom allt med henne. Två veckor senare blev jag gravid och ja, jag älskar min tvåa lika förbehållslöst som min etta Jag trodde ju aldrig att det skulle ta sig så fort men vi hade tur.

Tankarna ändrar sig fort ibland och även om din partner inte kan tänka sig ett barn till just nu så finns det inget som säger att det är skrivet i sten. Jag trodde att jag var säker men ändå ändrade jag mej väldigt fort och det har jag aldrig ångrat.

Jag hoppas att ni kan enas och att du ändå kan njuta av det barn du redan har så att din sorg inte tar överhand.

 

[lady_mike]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag sitter inte i din sits. Men gjorde i nästan 7 år. Sambo gjorde klart från början att barn inte fanns på kartan. Och jag mådde väldigt dåligt över det. Men älskade honom över allt så jag accepterade det. Hoppades i mitt hjärta att han skulle ändra sej men gav upp hoppet efter några år. (skyddade dock oss inte så noga så jag hade hoppet uppe genom det oxå)

Vi flyttade isär en tid och när han ville att jag skulle flytta hem igen så tog jag upp barnfrågan. Jag hade fått distans från honom (på ca 80 mil). Då bestämde jag att barn skulle finnas på kartan i mitt liv. Sambo hade när jag flyttade fått längtan efter barn helt plötsligt.
Nu väntar vi vårt andra. Saken är väl den att jag snart hamnar i din sits igen. Jag vill nog ha ett tredje om några år. (har alltid velat ha tre barn). Sambon säger blankt nej till fler nu..
Jag ska väl vara glad att jag kommer bli tvåbarns mor när vi från början inte skulle ha nåt alls. Det va till och med sambo som längtade mest efter en till bebis..
Han har väl även tappat lusten eftersom jag får så svåra graviditeter.. Han jobbar borta och är konstant orolig för mej och mår dåligt eftersom jag har så ont. Han känner sej hjälplös och handfallen ca 30 mil bort.

Så jag måste ta vara på kommande bebistiden för sen är det nog klart för min del

 

[baraetttill]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Han har olika argument, kommer att bli ett kolik barn, ingen tid, kostar pengar m.m =( han byter liksom.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Hur har du bemött hans argument? Vad är dina argument för att ha ett barn till?

 

[baraetttill]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

faktum är att han säger att han vill kastrera sig =´( Vi blir 28 iår, men känner att jag vill ha dom relativt tätt då dom har mer nytta utav varandra + att småbarnsåren försvinner ihop då om man säger så =)

Vi har syskon båda två så vi vet inte hur det är att vara ensambarn, men jag tycker det är en viktig del i sin uppväxt, man får mycket gratis, man lär sig att dela, kompromissa, diskutera, ta för sig och till och med "bråka" (tjafsa).

Jag har en tuff period framför mig nu, min mamma är döende i cancer och jag är så oerhört tacksam för att jag har mina 2 syskon som jag vet att dom alltid finns där vad som än händer, hur dåligt jag än mår så finns dom där när jag behöver dom. För mig känns det som en självklarhet att även ge min älskade dotter denna trygghet (vet att inte alla har bra eller ingen kontakt alls med sina syskon)

 

[cirkus]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag tror nog INTE att han vill kastrera sig. Sterilisera sig möjligen.

Jag tror att det enda sättet att nå någon form av acceptans är att ni pratar, pratar, pratar. Och försöker att verkligen förstå varandra och varandras argument

 

[baraetttill]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Kan ju tyvärr inte säkert säga att det inte blir ett kolikbarn, men han har äntligen börjat använda öronproppar så han kan sova hela nätterna, är också ett argument att han vill kunna sova.

ingen tid handlar mest om att han vill kunna vara på sitt gym fast samtidigt umgås med sin lilla tjej, sen jobbar han en del extra och det är ju bra att han vill vara en närvarande pappa.
enligt mig tar inte ett till barn så hemskt mycket extra tid? förren dom är större och börjar med möjligtvis olika aktiviteter, men har man två så har dom också varandra och sköter sig själva på ett annat sätt också efter några år.

kostar pengar, visst förlorar man pengar när man går hemma, går inte säga annat men alla de stora inköpen är redan gjorda.

Jag tycker det är helt underbart att få vara med på denna fantastiska resan som vi har fått göra och fortfarande kan se fram emot och vill så gärna ha ett till barn att älska så här mycket.

Jag hade ingen rolig graviditet heller ordentligt illamående i 5 mån (insåg efter att jag nog skulle tagit det på större allvar då jag gick ner i vikt) sen ett flertal urinvägsinfektioner som gick upp i sidan på mig, en hel del halsbränna och ont i fogar och rygg men mådde ändå bra då jag visste att jag äntligen skulle få mitt efterlängtade barn.

Det var nämligen oerhört mycket tjat om henne, han ville inte alls ha barn men efter ca 9år tillsammans så bestämmde jag mig ville han inte skaffa familj med mig så skulle jag lämna honom då min barnlängtan var så stor. Nu efter att hon kom så fullkomligt dyrkar han henne, han är så glad att gick med på det, hon är det bästa som hänt honom men han är nöjd med henne och vill inte ha ett till =( så visst har vi komprimissat men ändå känner jag mig lite sviken, hade varit bättre att hittat någon annan som ville detsamma som mig. Skulle kunna tänka mig att lämna honom om jag visste säkert att jag skulle hitta någon inom en snar framtid som bara är helt rätt men jag vill inte offra varannan vecka med min lilla tjej för ett till barn heller och missuppfatta mig inte jag älskar verkligen min sambo utav hela mitt hjärta men vvill så gärna ett till barn.

som jag skrev i mitt andra inlägg så vill jag även att mitt nutida barn ska få ett syskon, då jag är så glad över att jag har mina systrar.

jag har själv dragit det stora lasset med vårat barn och han har kunnat ha kvar sitt "liv" väldigt mycket såsom gym och vara iväg mycket och jobba vara ute med jobb och vänner till och med en resa när hon var 9 mån.

eftersom han jämt ger olika anledningar till att inte skaffa ett till så irriterar det mig ännu mer =(

 

[baraetttill]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

okej, sorry tänkte att det heter olika på djur =)

Problemet är att det inte ens går att prata med honom han blir bara irriterad och försvarar sig, han har alltid varit dålig på det tyvärr. Och han säger att det är slutdiskuterat och jag tycker att det är taskigt att han ska få bestämma det, han blev ju som sagt väldigt glad över vårat första barn och det älskar han mer än något annat och kommer ju självklart göra det med ett till.

 

[No1]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

okej, sorry tänkte att det heter olika på djur =)

Problemet är att det inte ens går att prata med honom han blir bara irriterad och försvarar sig, han har alltid varit dålig på det tyvärr. Och han säger att det är slutdiskuterat och jag tycker att det är taskigt att han ska få bestämma det, han blev ju som sagt väldigt glad över vårat första barn och det älskar han mer än något annat och kommer ju självklart göra det med ett till.

När han nu har ett barn så vet han å andra sidan exakt vad det innebär?
Det är efter första barnet som vissa kommer på att de vill ha fler trots att de från början knappt ville ha ett.
Det är efter första barnet som andra kommer på att de inte vill ha fler trots att de från början hade en vision om två kanske tre barn.

 

[Ramona]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Är det så att han är rädd för förändring? Är han sådär på andra områden också när det gäller beslut i livet?

 

[Quiss]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Jag kan förstå att det är oerhört frustrerande.
Mitt förhållande är ju dock lite annorlunda Men jag har varit där du är.
Sambon är 16 år äldre än mig. Vi träffades för 6 ½ år sedan, Jag var då 20 och han 36.
Då hade jag inte en tanke på att skaffa barn, och han hade redan tre, så han hade heller inte en tanke på det.
När jag blev 24 vände det och jag blev sjukt sugen på en liten knodd. Han ville fortfarande inte.
Jag fick problem med mina p-piller och fick sluta. Och han, tja, vi skyddade ju inte direkt oss något vidare.
Ett halvår senare blev jag av med mensen, och vi misstänkte graviditet. Tyvärr var det falskt alarm, och han blev om möjligt ännu mer besviken än jag.
Så då körde vi igång på riktigt och ett år senare väntade vi barn

Sambon har också pratat om att sterilisera sig. Men han drar sig för det.
Han har hela tiden sagt att jag fick bara ett barn av honom. Så nu har jag ställt in mig på bara ett.
Så efterhand som vår nu 5 månader gamla dotter växt ur kläder, så har jag gett bort dem.
Nu känns det däremot som att han har börjat vackla i sitt beslut om bara ett barn till...... Beslutsångest på hög nivå

Man kan ju inte tvinga dem, men han borde åtminstone lyssna på dig, istället för att bara bli irriterad och gå in i försvarsställning.
Uppenbarligen så mår du dåligt av det, och då mer än någonsin borde han ju bry sig om att lyssna på vad du har att säga.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Han vill nog gärna att dottern ska få syskon också.

Men din dotter har väl ett syskon?

 

[LadyCovergirl]

Sv: Vill så gärna ha ett till barn.

Kort förklarat så tänker han sig då ett syskon som dottern bor tillsammans med. Så är det ju inte nu.